Varnande sörjotecken och tröstande åminnelsetecken

Den predikan som jag fick mig tillsänd igår, höll min mormors far, Lars Albin Rune, i Borgviks kyrka under fastan 1895. Han prästvigdes 1887 och tillträdde som kapellpredikant i Borgvik 1890. Denna predikan höll han för ganska precis 130 år sedan. Han predikade över ”Den tredje akten af Kristi pinas historia”. Fortfarande finns dessa texter i Den svenska psalmboken men nu kallas de ”Passionsgudstjänster. Jesu Kristi lidandes historia.” När jag växte upp kallades de ”Vår Herre Jesu Kristi lidande.” De var fortfarande uppställda i akter och inom varje akt fanns ett eller flera stycken. Det var då en slags sammanställning från de fyra evangelierna. I dag skiljs evangelisterna åt i fyra olika årgångar.

Jag fick leta upp ett gammalt exemplar av 1819 års psalmbok för att se vad tredje akten handlade om på Lars Albin Runes tid. (Den psalmbok jag har kommer från Lars Albin Runes svärfar, Carl Axel Ekstedt.) Den handlade om:

Hvad Christus gör och lider hos de andeliga Fäder, Hannam och Caipham, och står till rätta på Capitlet. 

Idag skulle vi inte säga ”Capitlet” utan ”Stora Rådet”. Lars Albin väljer också ett ingångsord för predikan och det kommer från profeten Jeremias bok, kapitel 31 vers 21:

Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall, vänd om du Jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

Jag förstår det som att det är en modernisering av Karl XII:s översättning från 1703, som egentligen är samma översättning som Gustav Vasas bibel från 1541. Skulle vi läsa Karl XII:s bibel i frakturskrift skulle det utläsas på detta sätt:

Vpsätt tigh åminnelsetekn, sätt tigh sörjotekn, och styr titt hierta in vppå then rätta wägen ther tu på wandra skalt: wändt om, tu jungfru Jsrael, wändt om igen til thessa tina städer.

I Bibel 2000 lyder versen:

Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer!

Det känns spännande att Lars Albin alltså läser en översättning som i stort sett är oförändrad sedan 1500-talet. Tre generationer efter Lars Albin har vi hunnit passera 1917 års översättning och läser nu, åtminstone i Den svenska evangelieboken, Jeremia ur Bibel 2000. Jag undrar om jag hinner få uppleva nästa stora översättning av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet)?

De sörjotecken som Lars Albin ser i tredje akten av Kristi pinas historia är:

En skara med svärd och stafvar, lyktor och bloss, utsänd till att gripa Jesus.

Lärjungarne var sofvande.

Lärjungarnas flykt.

Petri förnekelse och bannande.

Jesu grufvliga misshandel och död.

Men Lars Albin finner också tröstande åminnelsetecken:

Allmaktstecknet från Herrens mun.

Helsotecknet af Jesu hand.

Tålamodstecknet av Herrens fot.

Barmhertighetstecknet af Jesu öga

Det tecken som kommer från Jesus mun är när han säger: ”Söken I mig, så låten dessa gå!” Det var inte uttryck för ”ett vanmaktens öfverlämnande” skriver Lars Albin. Och med sin hand helar Jesus Malkus öra, som Petrus huggit av. Med sin fot låter han sig ledas bort utan att göra motstånd. Till sist ser han på Petrus, som precis förnekat sin Herre. Lars Albin sammanfattar:

Jesu blick, full af kärlekens förebråelse, sänkte hans hjerta i sorgen efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet.

Jag gillar att han är så kroppslig i sitt språk. Mun, hand, fot, öga. Budskapet handlar om att åhörarna ska inse sin synd och vända åter till Jesus, precis som Petrus gjorde.

En hälsning från min mormors far

Idag fick jag ett kärkommet brev. En av Bibelsällskapets understödjare skickade två små skrifter. Vi pratade i telefon häromdagen och då nämnde jag att min mormors far kom från den trakt där vederbörande bor. Det går att läsa om honom i denna Wikipedia-artikel. Och idag kom så dessa två små häften:

Predikan öfver den tredje akten af Kristi pinas historia hållen i Borgviks kyrka af Albin Rune

Om folkskolelärarens uppgift som församlingsmedlem. Fördrag af Albin Rune, ordförande i Grafva församlings skolråd

Båda skrifterna är tryckta på Wermlands-Tidningens Tryckeri i Karlstad. Den första från 1895 och den andra från 1902.

Jag har aldrig träffat min mormors far – Lars Albin Rune. (Möjligen träffade jag min mormors mor – Carolina Maria, född Ekstedt. Hon dog 7 januari 1962. Då var jag drygt ett år gammal. De gifte sig den 18 augusti 1891. Samma bröllopsdag hade min mormor och morfar – fast 29 år senare – den 18 augusti 1920. Äldsta dottern är född 18 augusti 1986. Det är en bra dag, alltså. Och hos äldsta dottern finns den servis som Lars Albin och Carolina Maria fick i lysningspresent 1891. Den används ofta. Det är speciellt att äta på porslin som är över 135 år gammalt. Och som nu används i femte generationen.

När jag fick dessa skrifter i min hand kröp dock mormors far närmare. Nu får jag del av hans tankar och av hans teologi. Jag är ju själv präst och jag har dessutom varit lärare i predikokonst. Så fint att ta del av en predikan från en av mina förfäder.

Jag ska läsa den omsorgsfullt och kommentera den i min nästa bloggpost. Samma sak när det gäller föredraget om folkskollärarens uppgift. Det blir intressant med tanke på att hustrun är lärare.