Världen är liten - vi hör ihop

Några av de vackra temuggarna från Kapula. Kom in i butiken
och titta. Det finns fler.

Som många vet är jag engagerad i Fairtrade. Under åren i Kalmar (2006-2012) var jag med i styrelsen för Världsbutiken Kalmar. Sedan vi kom till Uppsala (2015-) har jag varit med i styrelsen för Föreningen Världsbutiken Globalen. I lördags var jag butiksvärd och bestämde mig för att lägga upp några bilder butiken på Facebook.

Mitt engagemang för en rättvis värld startade tidigt. Men året i Sydafrika (1981-82) var såklart oerhört betydelsefullt. Bland annat lärde jag känna Lorraine-Ann Isaacs, som jag fortfarande räknar som en av mina vänner.

Som sagt, jag la upp några bilder från butiken. Framför allt på vackra te-muggar. Jag vet att de kommer från Sydafrika. Men jag visste inte att Lorraine-Ann har precis likadana muggar i sitt hem. Inte heller visste jag att de tillverkas i Bredasdorp, av ett företag som heter Kapula.

Lorrine-Ann kommenterade mina foton i Facebook-flödet och det gjorde även hennes syster Leah Sophia Isaacs. Såhär skrev hon:

Don't tell me you were in Bredasdorp South Africa and not letting me knowBecause these products are locally make by us at Kapula

Rättvis handel blev helt plötsligt en fråga om att någon jag känner blir berörd av mina inköpsval. Det händer ju inte varje dag. Men det blir en illustration av att det är medmänniskor som arbetar i de företag som tillverkar det som jag behöver. Då blir det desto viktigare, att så långt det är möjligt, göra sådana val, som innebär att den som producerar varan också får ett drägligt liv.

De produkter som kommer från Kapula är dessutom vackra. Välkomna in i butiken och håll en kopp i handen.

Om misstroende och förtroende

Annika Strandhäll och Annie Lööf

Misstroendeomröstning i riksdagen är inget jag har stora kunskaper om. Förstår jag det rätt händer det ibland men det har aldrig lett till att en minister fällts. Så inte heller idag, när det väcktes misstroende mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.

Eftersom jag inte sett på nyheter eller lyssnat på radio idag ville jag söka kunskap om hur det gått. Jag hade hört att Centerpartiet skulle lägga ned sina röster, så jag googlade på Annie Lööf och Annika Strandhäll. Då kom det upp en artikel i Aftonbladet från 8 april. Den handlar om det stöd, som Annika Strandhäll gav till Annie Lööf, när hon blev utsatt för en hatstorm i sociala medier, på tvåårsdagen efter terrorattacken på Drottninggatan.

Statsministern har ju också tagit upp detta som en viktig del av skeendet nu, att Annika Strandhäll också blir utsatt för näthat. Det såg jag i gårdagens aktuellt. Och när jag googlade kring detta, kom det upp en annan artikel i Aftonbladet, där statsminister Stefan Löfven stöttar även Annie Lööf. 

Misstroende har ju med förtroende att göra. Kan det finnas en rent mänsklig sida av det hela? Att en politiker från ett parti, som stöttar en kollega från ett annat parti, inger förtroende. Och att detta spelar roll vid en omröstning?

I så fall visar det att nättrollen påverkar politiken men kanske inte alltid i den riktning de själva avsett. Och att dagens beslut är ett misstroende mot nättrollen.

Tankar om respons

En god vän kommenterade bilden: ett säljande leende!!!

Det har varit en innehållsrik lördag. Först tjänstgjorde jag som butiksvärd i Fair Trade Shop Globalen här i Uppsala. Det är alltid lika trevligt att möta kunder och göra en insats för rättvis handel. Vi säljer så fina konsthantverk. Vår nya butikschef, Paulina, är en fena på att hitta saker och bygger vidare på det som förra butikschefen, Maggan, jobbade fram under många år. Kontinuiteten och mycket stor kunskap står vår andra anställda, Lisa, för.

Efter mitt förmiddagspass i butiken cyklade jag upp till Engelska Parken – förbi kulturernas karneval, som jag tänker besöka i morgon – för att ta mig till Musikvetenskapliga institutionen. Professorn i kördirigering, Stefan Parkman, har en webkurs i kördirigering. Examinationen sker live i Uppsala och då kallas en del körsångare från Fyris Kammarkör dit, för att vara försökskaniner. Med andra ord ingick jag i en tillfällig kör bestående av oss från Fyris Kammarkör och de tolv dirigentstudenterna. En i taget fick de sedan dirigera kören, under det att Stefan gav dem respons.

Stefan Parkman in action.

Det var intressant av flera skäl. Stefan är mycket erfaren som dirigent och även en god pedagog. Stefan talade mycket om kommunikation mellan dirigent och körledare. Han lyfte verkligen de olika studenterna, som befann sig på olika nivåer. Som jag uppfattade det växte de alla under den korta stund de fick stå framför den hastigt ihopsatta kören. Imponerande.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på mitt eget, nuvarande, arbete. Jag undervisar inte blivande dirigenter men blivande predikanter. Relationen mellan förkunnare och församling handlar också om kommunikation. Mycket skiljer men mycket förenar. Det som absolut skiljer är att vi i kören inte ombads ge någon respons. Det är helt annorlunda på utbildningsinstitutet. I alla ämnen tror jag. De medstuderande får alltid möjlighet att komma med synpunkter.

Några frågor väcktes i mig. Hur skulle det vara om jag arbetade lika tätt inpå predikanten, som Stefan gjorde med dirigenten? Det är ju inte riktigt jämförbart, det vet jag. Men han hade synpunkter på hur nära kroppen de höll sina händer, hur de slog in kören, vad de gjorde med vänsterhanden och mycket annat. Om dirigenterna inte uppmärksammade att en stämma hade en soloinsats, fick de veta det. Mestadels fick de positiv respons men det fanns också utrymme för konstruktiva synpunkter.

Att inte Stefan lät oss i kören komma med synpunkter förstår jag. Det var kort om tid och dessutom är det ju Stefan som står för expertisen. Hur skulle det vara om vi på utbildningsinstitutet ibland hade någon typ av master class, där jag som lärare till och med kunde avbryta mitt i en predikan och ge instruktioner. Skulle de ens fungera? Vi väntar alltid tills predikanten är klar och då ger vi vår respons.

Det jag gjort vissa gånger är att tillsammans med studenter tittat på den inspelade predikan. Då går det att stanna filmen och titta på vissa detaljer. Jag hade velat göra det mer men har inte riktigt komma till skott. Att vara med om något som liknar ens eget arbete men ändå skiljer sig, väcker många tankar.

Den innehållsrika dagen avslutades med ett fantastiskt inflyttningskalas/garden party hos yngsta dottern. Vilken dag!

Svensk demokrati 100 år

Det är högst rimligt att alla myndiga personer får varsin röst.

Det är inte helt tyst kring dagens jubileum. Idag, den 24 maj, för 100 år sedan, beslutade Sveriges riksdag både kvinnor och män skulle få rösta. Jag ser att det nämns i olika flöden på Twitter och Facebook. Kanske kommer också TV att lyfta fram det. Men några större firanden verkar det inte vara.

När jag lyssnade på Lunchekot nämndes inget. Däremot fanns ju demokratifrågorna närvarande. Inte minst EU-valet. Två politiker intervjuades. Det var Moderaternas och Sverigedemokraternas partiledare. Lite ensidigt på höger vänster skalan. Och ännu mer uppseendeväckande på 100-årsdagen av kvinnlig rösträtt.

Det nämndes dock att Theresa May ska avgå.

Det som var hoppfullt var naturligtvis inslaget om klimatstrejken och alla demonstrationer i hundratals länder. I Kungsträdgården skulle Greta Thunberg tala. Och en ung tjej intervjuades. Det är de unga som visar vägen både vad gäller miljöfrågorna och jämställdheten.

Men det räcker ju inte. Vi måste ju alla värna både demokratin och skapelsen. Ja, det finns så många beröringspunkter mellan dessa två utmaningar. De hör omistligt ihop. Ytterst handlar det om att vi alla hör ihop och att ingen mår bra av att någon roffar åt sig makt eller resurser. Däremot mår alla bra om vi delar.

Mitt på gatan

Korslagda buntband
framför vår ingång.

Två företeelser som jag reagerat på den senaste tiden är de elektriska scootrarna och buntband, som binder ihop direktreklam. Har de något gemensamt? Ja, den som precis använt dem lämnar dem på gatan, utan större hänsyn till omgivningen.

Jag tror i alla fall att det är den som delar ut direktreklam i vårt hus, som regelbundet låter buntbanden ligga kvar utanför, på innergården. Ja, någon annan har väl ansvar för att städa.

De elektriska scootrarna ställer man ifrån sig, där man avslutar sin färd. Ibland mitt på trottoaren. Vad betyder detta för synskadade? Även här kanske det är någon annan som har ansvar för att flytta undan den.

Jag gör dock en skillnad mellan dessa två företeelser. Den elektriska scootern rör jag inte. Däremot plockar jag upp buntbanden på vår innergård och lägger dem i närmaste papperskorg.

Uppställningsplats för
elektriska scootrar
halvvägs ut på trottoaren.

Som moteld mot dessa två företeelser skulle jag dock vilja slå ett slag för två alternativa förhållningssätt:

Plogging och jogging

Plogging innebär att vara ute och jogga och plocka skräp samtidigt. En gryende folkrörelse. Jogging är kanske inte supermodern idag. Men det är i alla fall en insikt att den som har två par ben kanske kan använda dem. Idag ser jag väldigt många unga människor som istället för att gå och cykla åker runt på elektriska scootrar. Är det vettigt, undrar jag? Visst är det ett uttryck för en så kallad delningsekonomi. Bättre det än att åka bil och taxi. Men alternativet kan också vara att röra på sina egna ben.

Nog gnällt för idag!

Uppsala är bäst (nästan)

9–12 maj ägde Fairtrade Challenge rum. Både i Sverige och internationellt. I Sverige var det nära 270 000 personer som deltog. Allt för att synliggöra rättvisefrågor kring vår konsumtion.

Sedan länge är jag engagerad i rättvisefrågor i allmänhet och för Fairtrade i synnerhet. Under några år var jag ordförande för Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala, som driver Fair Trade Shop Globalen. Nu är jag sekreterare och volontär. Därför är det extra roligt att Uppsala kommun avancerade från plats 12 till plats 8 i listan över hur många som deltog i varje kommun per capita. Uppsala ligger före de tre andra kommunerna med fler än 200 000 invånare. Av kommunens 225 164 invånare deltog 16 293 vilket är 7,24%.

Man måste dock vara imponerad över Munkfors, som vann överlägset med 37,66 %. Av kommunens 3 789 invånare deltog 1 427. Så bra!

Nu är det visserligen ett år kvar till nästa Fairtrade Challenge.  Det innebär inte att det är ett år kvar till nästa chans att kombinera rättvisa med konsumtion. Det går ju att göra varje dag. Både i dagligvaruhandeln och på andra sätt. Köp gärna rättvisemärkt i så många butiker som möjligt. Men kom också ihåg att Fair Trade Shop Globalen finns på Sysslomansgatan 2 – snett emot Saluhallen.

Vi kommer också att vara representera på KulturernasKarneval, som sker i 25-26 maj i Engelska parken. Välkommen till vårt bord!

Sydafrika – 25 års demokrati

Imorgon – 8 maj – får Sydafrikas befolkning rösta i allmänna val för sjätte gången. Många av oss minns det första. Eller har sett bilder på långa, ringlande köer och hört berättelserna från äldre, svarta sydafrikaner, som väntat ett helt liv på att äntligen få fullgöra sina demokratiska rättigheter. Jag bodde i Sydafrika 1981-82 och minns ett samtal under en ungdomssamling. Det var ungdomar från både svarta och vita områden som möttes. Kvällens tema skulle inte vara politiskt. I stället handlade diskussionen om att vara tonåring. Frågan gällde när ungdomar skulle få börja bestämma själv om när de skulle vara hemma på kvällen. En vit flicka sa:

När man fyller 18, för då är man ju myndig och får rösträtt.

Ingen av de svarta ungdomarna sa något och efter en liten stund insåg flickan att ingen av dem, med det politiska system som rådde då, någonsin skulle få rösta.

I det första valet vann ANC en jordskredsseger. Sedan har andra partier fått mer och mer av kakan. Ett tag hade partiet över två tredjedelar av rösterna – d v s egen kvalificerad majoritet. Nu diskuteras det om de kommer att landa just över 50%. Men enligt en opinionsundersökning, som Ipsos gjorde idag, skulle ANC kunna få så mycket som 65%. Detta läste jag i Mail & Guardian. En annan osäkerhet gäller huruvida ANC kommer att få behålla styret i den folkrikaste provinsen, Gauteng?

Trots allt finns det mycket i den sydafrikanska demokratin som fungerar. Utöver ANC finns några stora partier: Democratic Alliance (DA) och Economic Freedom Fighters (EFF). Det senare beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Mitt intryck är dock att det varit betydligt lugnare kring detta parti sedan Jacob Zuma avsattes.

När nuvarande presidenten, Cyril Ramaphosa, höll sitt berömda Thuma Mina-tal för några år sedan var tonen mellan honom och EFF’s Julius Malema, försonlig. Jag ser ibland på ett kort klipp på youtube, som verkligen andas hopp.

Men frågan är också hur maktbalansen inom ANC ser ut. Förre premiern (guvernör) i Freestate, Ace Magashule, är nu ANC’s Generalsekreterare. Han är Zuma-trogen och en del av den korruption, som behöver bekämpas.

Det ska bli spännande att se hur det går.

Väckelse på min skola

Igår firade min studentklass 40-årsjubileum. Av från början 24 finns 21 kvar i livet. Alla kunde inte komma men vi var i alla fall 13 som samlades. Det var mycket trivsamt.

Vi valde att samlas på Fjellstedtardagen, som inträffar en lördag i slutet av april eller början av maj varje år. Därför fanns det även grupper som hade 50- respektive 60-årsjubileum. Dessutom samlades en stor mängd andra Fjellstedtare i olika åldrar. Ingen yngre än 56 år, dock. Beroende på att skolan lades ner 1982. Detta innebär att kamratföreningen Gamla Fjellstedtare sakta med säkert kommer att decimeras innan den slutligen upphör. Men än så länge är den livaktig. Varje år ges exempelvis ut en årsskrift.

Vi såg först på film från det julspex vi ordnade i december 1977. Per Lundegran - som dokumenterat mycket på vår skola - var med och vi såg en obearbetad film på gammal filmprojektor. Därefter blev vi bjudna på traditionsenlig tårta av Stiftelsen Fjellstedtska skolan.

Till traditionen hör att någon håller Peter Fjellstedtföreläsningen. Detta år var det Hans Sundberg, som tog studenten 1973. Han är pastor och teologie doktor. Rubriken var:

Väckelserörelsen vid Fjellstedtska skolan 1972-73

I fokus stod den väckelse, som en grupp elever drogs med i just de åren. En av dem var Hans. Om detta har det skrivits i Fjellstedtska skolans årsskrift. Dels har en lärare (Bengt Malmberg – se nedan) skrivit rätt kritiskt om vad som hände, dels har några av de elever som var med, berättat om sina upplevelser. Föreläsningen hölls alltså inte i ett vakuum.

Hans valde att sätta in det dessa – på den tiden unga gossar – var med om, i ett större sammanhang. Han berättade om hela den karismatiska väckelsen, som han valde att datera till 1900-talet. (Även om han gjorde en utvikning till Peter Fjellstedt och den herrnhutiska rörelsen under tidigt 1800-tal).

När Hans till sist – efter en ganska lång föreläsning – berättade om hur Guds Ande drabbat dem på skolan, blev det mycket personligt. Och ännu mer personligt blev det när föreläsningen var slut och Kamratföreningens ordförande, Charlotte Haggren, öppnade för frågor från auditoriet. Det som hände då var att flera började berätta om hur de hade upplevt denna väckelseperiod. Det handlade om hur det skapats ett ”vi” och ett ”dom” på skolan. En utav dem som var mest involverad i väckelsen var mycket självkritisk på den punkten.

Det är viktigt att förstå att dessa unga killar (för jag förstod det som att det var mest killar) var just unga. Enligt vad som sades hade skolans ledning inte mycket förståelse för det de var med om. Någon uttryckte att skolans ledning inte tillät dem att ha bönemöten. Men det hade de ändå.

En som ändå brydde sig var ovan nämnde samhällskunskapslärare, Bengt ”Bengan” Malmberg. Han var lärare på Fjellstedtska åren 1963-1982 (då skolan lades ner). Jag har alltså själv haft honom och uppskattade honom varmt. Han kommer alltid på Fjellstedtardagen och deltog aktivt i samtalet även denna gång. Han berättade att han hade talat med den klass som var mest inblandad och uttryckt sin oro över att väckelsen fick vissa att känna sig utanför. Jag förstod det som att han hade varit ganska upprörd, för han trodde att gruppen tagit illa upp.

Hans har precis tagit emot fotot från Bengan och är på väg tillbaka till sin plats.

Nu hade han med sig ett fotografi, som föreställde Hans Sundberg, när denne predikade på förklaringsberget i det heliga landet, vid en av de många lägerskolor, som Bengan var med och ledde. I denna – som jag uppfattade – akt av försoning, beskrev Bengan hur starkt det ögonblicket varit och han uttryckte också att Hans var en av hans mest begåvade studenter.

En av mina studentkamrater, som jag satt bredvid, var oerhört tagen av ögonblicket och hur denna process, som inletts för över 45 år sedan, fortfarande levde och engagerade.

Detta är inte enkelt. Om några personer blir indragna i ett skeende som engagerar dem helt och fullt, är det ibland ofrånkomligt att de som inte är med, känner sig exkluderade. Lösningen kan inte vara att aldrig bli engagerade i något. Men däremot blir det ju viktigt att alltid söka leva öppet mot andra.

Vi som firade vårt 40-årsjubileum fortsatte kvällen hemma hos en av kamraterna och det blev en fin kväll. Även om bara några av oss varit med på föredraget fanns det med i våra samtal under kvällen. Vi uppmärksammade också de kamrater, som inte var med. Både de som inte längre finns i livet och de som inte hade möjlighet att vara med denna dag.