Citronträdet 2

För drygt ett år sedan skrev jag om hur vi planterat ut vårt sydafrikanska citronträd på sommarstället. Det hade angripits av allehanda ohyra. Nu skulle det få en chans på friland. Väl inbyltad i säckväv och isolering kanske det skulle klara sig.

I våras kunde vi konstatera att frosten – såklart – tagit denna afrikanska främling. Nåja, vi har andra citronplantor, så vi får väl fortsätta inomhus.

Men, vid en närmare granskning visade ett litet rotskott att plantan inte gett sig helt. Så nu är frågan:

Ska vi gräva upp alltihop och fortsätta inomhus eller ska vi lägga löv och granris och annat runt rotskottet?

Jag kan inte annat än tänka på julpsalmen

Det är en ros utsprungen

Av Davids rot och stam,

Av fädren ren besjungen,

en ros i Juda land,

en blomma skär och blid,

mitt i den kalla vintern

i midnatts mörka tid.

Inspirationen fick författaren rimligen från Jesaja 11:1

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Aldrig tidigare har jag tänkt på en citron som en Kristussymbol. Men varför inte? Och när jag googlar hittar jag faktiskt ett bibelställe, som skulle kunna styrka denna djärva idé. Det är visserligen en ganska gammal bibelöversättning som heter Young's Literal Translation (YLT) från 1862. Höga visan 2:3

As a citron among trees of the forest,

so is my beloved among the sons,

in his shade I delighted, and sat down,

and his fruit is sweet to my palate.

“Citron” finns som ord på engelska, även om citron annars heter ”lemon”. Det är – enligt vad jag kan utröna – en slags urcitron, varifrån alla andra citroner härstammar.

Bibel 2000 översätter med äppelträd och det är också den vanligaste översättningen.

Men hädanefter ska jag alltid tänka på Jesus, när jag ser min citronplanta.

Berättelsernas livskraft och bibeläventyret

I två dagar har jag deltagit i en digital kick-off, anordnad av Svenska kyrkan i Skara stift och Göteborgs stift, Svenska Kyrkans Unga i de båda stiften och studieförbundet Sensus. Temat var

Berättelsernas livskraft

Konferensens temabild: Bibelträd. Kul idé!
Foto: Anders Skoorell

Spännande programpunkter. Dagarna inleddes med morgonbön tillsammans med Bibelsällskapets ordförande, Åke Bonnier, biskop i Skara stift. Han talade väldigt bra om Bibeln. Först ut av föredragshållarna var Mikael Kurkiala, som skrivit boken:

När själen går i exil

Jag har lyssnat på honom förut. Det är alltid lärorikt. Sedan har jag deltagit i olika seminarier, som alla på olika sätt handlat om berättelsen. Ett av många intressant seminarier var:

”Nära dig – bibelberättelser om livets frågor och känslor”, Anna och Niclas Blåder

Jag känner Niclas väl och det Anna och han gör är både bra och efterlängtat. Bibelberättelser för barn, illustrerade fint av Anna och med texter, som innehåller samtalsfrågor för föräldrar och barn.

Andra dagens morgon var det Svenska kyrkans unga i Skara stift som hade hand om morgonbönen. Mycket bra. Efter musik, en tankeväckande film, bön och psalmsång berättade flera av ungdomarna vilket bibelord som betytt något för dem. Så givande!

Det jag var mest intresserad av var att lyssna till Jesper Svartvik, stiftsteolog i Karlstad stift. Han har under våren analyserat Bibeläventyret och nu skulle han berätta om sin analys.

Bibeläventyret är ett läromedel och det är Svenska Bibelsällskapet som står bakom det. Vi har haft tillgång till Jespers analys och under våren – parallellt med Jespers arbete – har vi också reviderat vårt material. Det var verkligen spännande att höra vad Jesper hade att säga nu i augusti.

Hans anförande hade tredelar. Först beskrev han kort vad Bibeläventyret är. Sedan berättade han om sin analys och hur vi reviderat våra manualer (en slags handledning) och i vår revision tagit mycket av det Jesper skrivit, i beaktande. Framför allt två punkter ville han lyfta fram, där han menade att vi lyssnat. Dels hur det judiska folket beskrivs, dels graden av genusmedvetenhet i materialet. Jesper var tydlig här och sa ordagrant:

Jag tycker det har blivit bättre.

Roligt att höra. Hans tredje punkt handlade om något han menar fortfarande kan bli bättre i Bibeläventyret. Det rör sig om kristologin. Det vill säga

Vem är Jesus för oss?

Som jag förstår hans resonemang är han mån om att vi inte ska blanda ihop judiska messiasförväntningar på Jesus tid med vår egen tids syn på vem Jesus är. Väldigt mycket av det vi säger att Jesus är, finner vi inte i dåtidens messiaslängtan. Och väldigt mycket av det som fanns då, uppfylls inte av Kristus.

Det tar vi till oss. Efter Jespers föredrag fanns tid för frågor. Då skrev Andreas Hultsten, nationell ledare för Bibeläventyret följande i chatten:

Hälsning från Bibelsällskapet och Bibeläventyret: Tack Jesper Svartvik för dina värdefulla synpunkter som hjälpt oss och hjälper oss i vårt utvecklingsarbete!  /…/ Vi ska jobba vidare på vilken Kristologi vi förmedlar.

Min reflektion efter den process vi varit inne i med Jesper Svartvik och även Karlstad stift, som beställde analysen, är att Bibelsällskapet och Bibeläventyret har all anledning att känna tacksamhet över det arbete Jesper lagt ner.

Jag vill nämna en av Jespers många typologier (en uppställning där man klassifierar olika företeelser). Han menar att kyrkan talat om judendomen på olika sätt, präglat av:

Motsättning

Ersättning

Översättning

Ofta har kyrkan sett judendomen som kristendomens motsats. Ibland har judendomen beskrivits som något gott men som ändå måste ersättas. Jesper vill hellre att vårt tal om judendomen ska präglas av översättning.

Hosianna i höjden. Nu har Gud gjort det igen.

Det vill säga – vi behöver inte ställa Guds närvaro i judendomen mot Guds närvaro i kristendomen utan kunna se det som likvärdiga uttryck för Guds förbund.

Sist den andra dagen hölls också ett avslutande föredrag med titeln:

Berättelsernas läkande kraft

Det var Katarina Bååth som är forskare vid Åbo Akademi, som talade om hur berättelser kan bidra till läka trauman. Intressant ämne, som tyvärr drabbades av tekniskt strul, så att vi dels kom igång sent, dels fick tidsnöd på slutet.

Slutbetyg till arrangörerna är klart godkänt. Det är gott att zoom finns men det är inte enkelt. Väldigt mycket kan hända. Och det viktiga ämnet kom fram. Många föredrag och seminarier hade också fokus på Bibeln, vilket var mycket bra.

Vilse i pannkakan - igen!

Det är en halvtimme kvar till begravningen börjar. Jag sitter i bilen i centrala Stockholm och vet inte hur jag ska hitta till kyrkan. Panik! Det finns bara en sak att göra: be!

Gode Gud, hjälp!

Så får jag en snilleblixt! Bönesvar! Jag återkommer till det.

För några veckor sedan fick jag en fråga om jag kunde leda en begravningsgudstjänst i Oscars kyrka på Östermalm i Stockholm. Eftersom jag kände den avlidna, svarade jag genast ja. Sedan har jag haft kontakt med sorgehuset och med organisten. Samt förstås med kyrkoherden. Det är en oskriven regel. Kontakta alltid pastoratets kyrkoherde. Eller pastor loci, som det heter på latin. Det uppskattade jag, när jag var kyrkoherde. Det är värdefullt att känna till att gästande präster hoppar in i olika sammanhang.

Så kom dagen för begravningen. Jag googlade fram en karta över Stockholm och såg till att ha gott om tid. Jag hade ju dessutom lovat både anhöriga och organist att jag skulle vara där i god tid. (Ibland önskar jag att jag vore lite mer ödmjuk!)

Runt tolv åkte jag från Uppsala. Begravningsgudstjänsten skulle börja 14.00 – kan något gå fel? Jag tog bilen, för att undvika smittorisken i kollektivtrafiken. Jag hade även säkerställt att det fanns möjlighet att parkera bilen vid kyrkan.

Allt gick bra på E4:an och vid Karolinska tog jag av och skulle förstås ha tagit Valhallavägen men missade det och helt plötsligt åker jag in mot centrum. Omöjligt att svänga vänster. Nu är jag på Kungsholmen! Hur gick detta till? Tillbaka till Vasastan och första bästa sväng österut. Jag åker ner mot centrum och hittar inte någon bra väg mot Östermalm. Helt plötsligt är jag i en tunnel på väg mot Tegelbacken.

Minuterna går. Det som från början var gott om tid har nu blivit något helt annat. När klockan närmar sig halv två söker jag mig mot centralstationen. Det är då jag ber. Gode Gud, hjälp! Och min idé är att hitta en taxi. Jag är på Vasagatan och åker in till stationen men hamnar på fel plats. Inga taxibilar. Bara parkeringsvakter. Ut igen. Men det går inte svänga vänster ut på Vasagatan. Jag måste tillbaka till Tegelbacken. Ungefär halv två kör jag in på den parkering, där det faktiskt finns två taxibilar.

- Kan Du hjälpa mig till Oscars kyrka? Jag ska ha en begravning där?

- Visst, hoppa in i bilen.

- Men ... jag har en egen bil. Kan Du köra före mig?

- Hmm. OK, vi gör väl så!

Taxin åker före och jag efter. Vänster på Vasagatan. Fel håll tycker jag men inser att jag måste lita på den som vet mer än jag.

Jag inser att de kanske börjat bli oroliga i kyrkan. På vägen lägger jag mobilen i knät och sätter på högtalaren och talar med min äldsta dotter, som lovar ringa församlingen och meddela att prästen är på väg.

Taxichaffisen kan sin sak och snart nog är vi på Strandvägen …

Här måste jag i berättelsen stanna upp och berätta om svärmodren. Alltså min egen svärmor. Hustrun och jag var kanske inte ens förlovade och vi spelade monopol med mina blivande svärföräldrar. Jag hade chans att få alla röda gator. Jag behövde endast köpa Strandvägen av min blivande svärmor. Med uppbådandet av all min charm (redan då ganska mycket) ber jag henne ömt att sälja till mig. Döm om min förvåning; hon svarar nej!

Men nu är jag i alla fall på Strandvägen och det känns som cirkeln är sluten. Vänster på Narvavägen och så ser vi Oscars kyrka.

Återstår endast att betala. Jag är lite stressad nu. Jag ser de anhöriga på kyrktrappan och det återstår att parkera bilen utan att få böter. Jag glömmer glasögonen i bilen och tar bara med mig min plånbok. Taxichauffören räcker fram en I-settle. Vet ni hur små de är? Jag ser ingenting och sedan jag försökt knappa in kod och allt havererar systemet. Då minns jag att jag stoppat undan en lämpligt stor sedel för tillfällen som detta. Chauffören accepterar summan. Jag parkerar bilen hjälpligt och går mot kyrkan.

Väl inne i kyrkan frågar jag om någon av de kostymklädda herrarna kan parkera min bil och sonen till begravningsentreprenören tar bollen. Jag samråder med organisten i språnget och förs sedan av kyrkvaktmästaren till sakristian (det rum där kyrkobetjäningen förbereder gudstjänsten och där även präster och andra byter om). Jag tvättar mina händer, får min trådlösa mikrofon och en kirurgisk tejpbit att fästa den med mot kinden. Jag ordnar mina papper, vi ber för gudstjänsten och 13.55 är jag på plats ute i kyrkan.

Begravningsgudstjänsten blev fin. Det efterföljande samkvämet med. På hemvägen åkte jag bara fel en enda gång. Och ikväll har jag bestämt att vår Tom Tom ska förvaras i bilen.

Thursdays in Black och Ruts bok

Idag är det torsdag. Varje torsdag använder jag en stund till att fundera över genusbaserat våld. Jag klär mig i svart och tar på en knapp där det står

Thursdays in Black. Towards a world without rape and violence

Jag vet att det är en droppe i havet. Men kanske någon ser min knapp och avstår från att fälla en sexistisk kommentar. Någon annan kanske stärks i att säga ifrån. Jag hoppas det. Kyrkornas världsråds kampanj är global och har pågått länge. Läs mer här. 

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet tänker jag ofta på hur Bibeln relaterar till detta med genusbaserat våld. Det finns ganska många – hemska – berättelser i Bibeln som innehåller våldtäkt. Vad gör vi av dem? Från södra Afrika har jag lärt mig att de ger anledning att tala om våldet och orättvisorna.

En bibelbok som visserligen inte innehåller våldtäkt men ändå handlar om sexualitet och makt är Ruts bok. Vi läser den i den internationella bibelläsningsplan vi följer

Bibel 2020

Idag hade vi hunnit till kapitel tre, där Ruts svärmor uppmanar Rut att göra följande:

I kväll är han på tröskplatsen och kastar korn. Du skall bada, smörja in dig med välluktande olja, sätta på dig dina finkläder och gå ner till tröskplatsen. Men laga så att han inte ser dig förrän han har slutat äta och dricka. Ge akt på var han lägger sig och gå sedan fram och lyft på täcket vid fotändan och lägg dig där. Då säger han dig vad du skall göra (Rut 3:2b-4).

Boas verkar rättskaffens. Det står ingenting om att han utnyttjar situationen. Men Rut är ändå i ett underläge. Hon behöver Boas. Han är också hennes svärmor, Noomis, så kallade skyldeman. I en not, som går att läsa i Bibel 2000 på nätet, står det:

En skyldeman, goél, hade rätt och skyldighet att inlösa egendom när någon släkting blivit utarmad eller avlidit. Han kunde också enligt lagen åläggas att genom giftermål ta hand om en kvinna vars make avlidit.

Nåväl, till slut gifter sig Boas och Rut. Har Rut något val? Svårt att veta. Kanske inte heller Boas har något val.

I Sydafrika arbeta mina kollegor Beverly Haddad och Gerald West med denna berättelse och såg att situationen liknade den som uppstår mellan en så kallad Sugar Daddy och hans Sugar Baby. Det är oerhört vanligt att unga kvinnor i Sydafrika behöver inleda förhållanden med äldre män för att råd med sina studier eller få pengar till mat och boende. Det förekommer överallt i världen. Även i Sverige. Genom att läsa berättelsen om Rut och Boas med dessa glasögon – tillsammans med unga kvinnor som lever i sådan relationer – gavs möjligheten att samtala om fenomenet och i bästa fall ge mod och inspiration till kvinnorna att bryta upp ur förhållandena om de bara byggde på så kallad ”transactional sex”, d v s att kvinnan betalar för varor och tjänster med sin kropp.

Beverly och Gerald berättade att de unga kvinnorna i Sydafrika hade erfarenhet av att deras mödrar gjorde precis som Noomi, det vill säga uppmuntrade dem att söka upp äldre män.

I samtalen framkom det ibland att ett förhållande som inletts på detta sätt med tiden kunde utvecklas till en jämställd relation. Och vem vet, så kanske det också blev mellan Rut och Boas.

Läs med hjälp av denna länk, vad Beverly Haddad och Gerald West skriver om detta. Sammanhanget för dem är också att risken för att infekteras av HIV ökar med dessa relationer. Det handlar om unga kvinnors utsatthet.

Black lives matter, Rapport.

Ikväll tittade jag på Rapport 19.30 och hoppade till mitt i sändningen. Då presenterades demokraternas vicepresidentkandidat inför valet i höst.

Kamala Harris

Jag vet inget om henne och kan därför inte bedöma hur hon skulle kunna fungera som vicepresident, om Joe Biden vinner.

Det jag reagerade på var inte att reportern presenterade henne som den ”första svarta kvinnan” som ställde upp som vicepresidentkandidat. Jag reagerade däremot på att rösten sedan berättade att många väljare tyckte det var dags att ”välja en icke-vit kvinna”. Hade de potentiella väljarna uttryckt sig så? Förmodligen inte, för i nästa stund intervjuades en person, som på engelska sa:

I think we need a woman of colour

Den som satte textremsan valde dock att översätta ”woman of colour” med begreppet ”icke-vit kvinna.”

Under mina år i Sydafrika fick jag lära mig att det inte heter så. Vi skulle ju inte kalla en kvinna för en ”icke-man”. Lika lite som vi skulle kalla en man för en ”icke-kvinna” eller en vit person för ”icke-svart”.

Detta är ett exempel på så kallad vithetsnorm. Och tydligen är Rapportredaktionen påverkad av den normen. Ja, så kan det vara. Men det vore kanske bra om de blev medvetna om det och kunde förändra sig på den punkten.

Ruts bok – om att vara på väg

Den som följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan har upptäckt att vi just nu läser Ruts bok. Vi gör det 5-19 augusti. Du hittar bibelläsningsplanen här. Men Du kan också ladda ner appen: Bible 2020 och själv vara med och läsa. Läs mer på vår webbplats här. Du kan också gå med i Facebook-gruppen

Bibel 2020

Själv laddar jag varje dag upp min inläsning där och brukar alltid få kommentarer på innehållet. Någon gång utvecklas det till ett kort bibelsamtal med några inlägg. 

Det som är så spännande med Ruts bok är dess aktualitet. De verser som utgör dagens läsning sätter in boken i ett sammanhang av hungersnöd och migration.

På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda utvandrade då med sin hustru och sina två söner till Moab för att bo där en tid. Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon; de var efratiter från Betlehem i Juda. De kom nu till Moab och stannade där (Rut 1:1-2).

Ruts bok ger utmaningar både för den som är migrant och för dem som är bofasta. I relationen dem emellan uppstår spännande saker. På gott och ont! Boken handlar både om vänskap, arbetsmarknad, sexualitet och framtidstro.

Den som vill fördjupa sig mer i ämnet Bibeln och migration kan beställa skriften

På väg

från Bibelbutiken. Den kostar 25 kronor. Köp 5 för 100. Arbetar Du i en kristen församling är den ett måste på bokbordet och att dela ut. Både till migranter och bofasta. Den finns på flera språk. Svenska, arabiska, persiska, engelska och franska.