Klicka på bilden, så blir den lite större!
Monday, 31 August 2009
Kebnekaise-expeditionen 12
Detta inscannade vykort ger en liten vink om hur man går upp och ner på Kebnekaise. Den finns två markerade leder. Det var den västra (t v på kortet) vi gick. Den östra går över en glaciär och då krävs särskild utrustning och specialkunskaper eller att man går med en guide.
Klicka på bilden, så blir den lite större!
Klicka på bilden, så blir den lite större!
Kebnekaise-expeditionen 11
Det är dags att gå ner. Då ser vi återigen de två unga kvinnorna eller flickorna. De har inte gett upp. Jag pratar med dem och säger att de kan låna ett par av "våra" stegjärn. Det tar en liten stund att hjälpa dem på med dem och egentligen behöver vi istället börja gå. Det borde de också göra. Men det är bättre att de har ordentliga grejer på fötterna, än att de trillar ner. De heter Sara och Linda. Vi önskar dem lycka till och går iväg.
Nere vid toppstugorna ringer vi mormor och morfar från Johannes I-phone. allt har gått bra, säger vi. Klockan är runt fem. Det är lite sent! Nu ska vi bara gå ner.
Ja, det var just det. Det är inte så bara att gå ner. Vandringen ner mot Kaffedalen går dock bra och vi fyller på våra vattenflaskor när vi är där. Jag tittar oroligt upp emot Kebnekaise. Kommer inte flickorna? En skolklass från Halmstad är redan på väg förbi oss. Vi har mött ett par killar, som är på väg upp. De ska övernatta i en av toppstugorna. Men de har packning med sig.
Vi börjar den mödosamma klättringen upp på Vierranvarri. Då får vi se ett antal färglada prickar på väg ner från Kebnekaise. Närmare bestämt fem. Jo, säger de andra. En av prickarna är röd och en grön, det är nog flickorna. De har tydligen sällskap av tre andra. Det känns lite bättre.
Vi går upp på Vierranvarri och ner igen. Nu går det inte så fort. Kristina börjar få ont i sina knän. Ännu är det långt kvar. Klockan blir både sju och åtta.
När vi börjar klättra bland de stora stenbumlingarna går vi förbi ett par i 40-50 årsåldern, där kvinnan har stora problem med sina knän. Nu har vi sju personer bakom oss på berget. Det känns inte helt bra. Borde vi vänta på dem?
Så når vi Kittelbäcken. Som var så liten och behändig att gå över i morse. Sanningen är den att jokkarna alltid blir större på kvällen. Det smälter mer under dagen. Mats och Samuel lyckas hoppa över men vi andra kommer inte att klara det. Så vi går uppåt och hittar till slut en passage. Vi borde tagit av oss skorna och satt på sandaler. Men det är lätt att vara efterklok. De flesta klarar att gå över torrskodda. Gore-tex är bra. Några av oss blir blöta. Inte trevligt, när klockan är halv nio och det blir mörkt om en timme. Vi har många timmar kvar innan vi är nere.
Framåt kvart i tio ser vi knappt de röda markeringarna. Jag tar fram min ficklampa men batteriet är slut. När jag ska sätta i reservbatteriet tappar jag lampan och alla beståndsdelar yr åt olika håll. Tack och lov har Mats sin mobil med inbyggd lampa. Jag får låna den och kan gå först och hitta rätt väg. Vi passerar otaliga vattendrag, som är enkla att passera, om man ser något. Jag får stanna och lysa för gruppen innan jag springer längst fram igen, så att vi kan fortsätta. Det blir en långsam vandring. Någon får ont i foten. Flera äter magnecyl mot värk både här och där. Ett par är kalla och blöta om fötterna. Vi ser det röda ljuset från masten vid fjällstationen. Men den verkar inte komma närmare.
Och hur går det för Sara och Linda, de tre andra vi såg på berget och paret, där kvinnan hade så ont i sina knän?
Klockan är över 11, när vi når fjällstationen. Kristina har utlovat raggmunk och vi söker oss till servicestugan, som i stort sett är tom. Två andra flickor, kompisar till Sara och Linda, kommer och undrar om vi har sett till deras vänner. Vi blir oroliga. Så jag följer med dem till personalbostäderna. Ska vi ringa fjällräddningen? Nej, det är ingen idé. Vi får vänta. Solen går upp kl 3 igen. Då kan de fortsätta sin vandring.
Jag går tillbaka till köket, där dimman ligger tät. Köksfläkten har lagt av men Kristina fortsätter med raggmunken. Då går brandlarmet. Personalen kommer rusande men det är faktiskt inte vårt fel.
Raggmunken smakar gott. Mats har lite punsch, som vi spetsar kaffet med. Speedad som är jag är ställer jag mig och rengör stormköken. Vi ska ju åka hem samma dag. När vi äntligen går och lägger oss är klockan nästan två. Jag hoppas få sova åtminstone fyra och en halv timme. Halv sex måste vi upp och packa. Men så blir det inte. Det ska visa sig att det blir en kort natt.
Nere vid toppstugorna ringer vi mormor och morfar från Johannes I-phone. allt har gått bra, säger vi. Klockan är runt fem. Det är lite sent! Nu ska vi bara gå ner.
Ja, det var just det. Det är inte så bara att gå ner. Vandringen ner mot Kaffedalen går dock bra och vi fyller på våra vattenflaskor när vi är där. Jag tittar oroligt upp emot Kebnekaise. Kommer inte flickorna? En skolklass från Halmstad är redan på väg förbi oss. Vi har mött ett par killar, som är på väg upp. De ska övernatta i en av toppstugorna. Men de har packning med sig.
Vi börjar den mödosamma klättringen upp på Vierranvarri. Då får vi se ett antal färglada prickar på väg ner från Kebnekaise. Närmare bestämt fem. Jo, säger de andra. En av prickarna är röd och en grön, det är nog flickorna. De har tydligen sällskap av tre andra. Det känns lite bättre.
Vi går upp på Vierranvarri och ner igen. Nu går det inte så fort. Kristina börjar få ont i sina knän. Ännu är det långt kvar. Klockan blir både sju och åtta. När vi börjar klättra bland de stora stenbumlingarna går vi förbi ett par i 40-50 årsåldern, där kvinnan har stora problem med sina knän. Nu har vi sju personer bakom oss på berget. Det känns inte helt bra. Borde vi vänta på dem?
Så når vi Kittelbäcken. Som var så liten och behändig att gå över i morse. Sanningen är den att jokkarna alltid blir större på kvällen. Det smälter mer under dagen. Mats och Samuel lyckas hoppa över men vi andra kommer inte att klara det. Så vi går uppåt och hittar till slut en passage. Vi borde tagit av oss skorna och satt på sandaler. Men det är lätt att vara efterklok. De flesta klarar att gå över torrskodda. Gore-tex är bra. Några av oss blir blöta. Inte trevligt, när klockan är halv nio och det blir mörkt om en timme. Vi har många timmar kvar innan vi är nere.
Framåt kvart i tio ser vi knappt de röda markeringarna. Jag tar fram min ficklampa men batteriet är slut. När jag ska sätta i reservbatteriet tappar jag lampan och alla beståndsdelar yr åt olika håll. Tack och lov har Mats sin mobil med inbyggd lampa. Jag får låna den och kan gå först och hitta rätt väg. Vi passerar otaliga vattendrag, som är enkla att passera, om man ser något. Jag får stanna och lysa för gruppen innan jag springer längst fram igen, så att vi kan fortsätta. Det blir en långsam vandring. Någon får ont i foten. Flera äter magnecyl mot värk både här och där. Ett par är kalla och blöta om fötterna. Vi ser det röda ljuset från masten vid fjällstationen. Men den verkar inte komma närmare.
Och hur går det för Sara och Linda, de tre andra vi såg på berget och paret, där kvinnan hade så ont i sina knän?
Klockan är över 11, när vi når fjällstationen. Kristina har utlovat raggmunk och vi söker oss till servicestugan, som i stort sett är tom. Två andra flickor, kompisar till Sara och Linda, kommer och undrar om vi har sett till deras vänner. Vi blir oroliga. Så jag följer med dem till personalbostäderna. Ska vi ringa fjällräddningen? Nej, det är ingen idé. Vi får vänta. Solen går upp kl 3 igen. Då kan de fortsätta sin vandring.
Jag går tillbaka till köket, där dimman ligger tät. Köksfläkten har lagt av men Kristina fortsätter med raggmunken. Då går brandlarmet. Personalen kommer rusande men det är faktiskt inte vårt fel.
Raggmunken smakar gott. Mats har lite punsch, som vi spetsar kaffet med. Speedad som är jag är ställer jag mig och rengör stormköken. Vi ska ju åka hem samma dag. När vi äntligen går och lägger oss är klockan nästan två. Jag hoppas få sova åtminstone fyra och en halv timme. Halv sex måste vi upp och packa. Men så blir det inte. Det ska visa sig att det blir en kort natt.
Sunday, 30 August 2009
Kebnekaise-expeditionen 10
Stärkta av måltidsrasten bryter vi glada upp! Nu återstår en ganska brant klättring upp till toppstugan. Jag går först! Det är uppåt! Jag måste stanna ofta och andas. Mikropauser!
Vänder vi oss bakåt har vi en vidunderlig utsikt.Det klarnar upp! Och det går fortare än vi tror. Snart ser vi den äldre av två toppstugor. Vi gör en kort paus och går vidare mot nästa stuga. Sedan är det inte långt kvar. Klockan har blivit 3 på eftermiddagen och så händer något: det gråa, steniga framför ögonen byts mot vitt.
Snart är vi alla samlade nedanför toppglaciären. Det är ganska många som vandrar upp och ner och vi får låna ytterligare två par stegjärn. (Det visar sig senare, att det inte är OK att låna vidare det man hyrt på fjällstationen, men vi är tacksamma!)
Mats, Samuel och Johannes går upp. Alla kommer upp eller i stort sett upp. Sedan får Amanda, Matilda och Elin en chans. De når nästan upp, även de. Karolina går upp med bara skor och stavar. Hon kommer också långt upp, sånär som på fem-sex meter. Vi konstaterar att har man varit fem meter från toppen, har man varit uppe!
Hela tiden ser vi ett par tjejer, som försöker klättra ända upp utan stegjärn. Men hela tiden glider de ner. Det ser vanskligt ut!
Sist blir det Kristinas och min tur. Nu, säger jag, nu eller aldrig. Kristina är inte helt pigg på att nå absoluta toppen. Men jag lyckas övertala henne att försöka. Jag tror vi ska gå här, säger jag och får med henne. Ett av mina stegjärn lossnar, men jag lyckas få på det igen. Då lossnar Kristinas ena. Men hon kämpar på ändå och när hon kommit dit jag är, kan jag spänna fast det. På ena sidan av den kam, som vi går på, är det brant ner mot ytterligare en glaciär. Trillar man där är det stor risk att man inte kan stanna. När vi väl har kommit upp är det ett stup mot nordväst. Där är det hundratals meter rakt ner. Vi är försiktiga.
Men till slut kommer vi upp. Jag har ju egentligen svindel men detta går bra. Ett ögonblick försvinner dimman i nordväst och jag ser rakt ner mot botten av dalen. Hisnande! Men jag vågar stå upp och det känns mäktigt! Följ med på bilderna:
Nu är alla nöjda och vill gå ner. Elin, Samuel, Karolina, Kristina, Anders, Matilda, Johannes, Mats och Amanda.
Vänder vi oss bakåt har vi en vidunderlig utsikt.Det klarnar upp! Och det går fortare än vi tror. Snart ser vi den äldre av två toppstugor. Vi gör en kort paus och går vidare mot nästa stuga. Sedan är det inte långt kvar. Klockan har blivit 3 på eftermiddagen och så händer något: det gråa, steniga framför ögonen byts mot vitt.
Snart är vi alla samlade nedanför toppglaciären. Det är ganska många som vandrar upp och ner och vi får låna ytterligare två par stegjärn. (Det visar sig senare, att det inte är OK att låna vidare det man hyrt på fjällstationen, men vi är tacksamma!)
Mats, Samuel och Johannes går upp. Alla kommer upp eller i stort sett upp. Sedan får Amanda, Matilda och Elin en chans. De når nästan upp, även de. Karolina går upp med bara skor och stavar. Hon kommer också långt upp, sånär som på fem-sex meter. Vi konstaterar att har man varit fem meter från toppen, har man varit uppe!
Hela tiden ser vi ett par tjejer, som försöker klättra ända upp utan stegjärn. Men hela tiden glider de ner. Det ser vanskligt ut!
Sist blir det Kristinas och min tur. Nu, säger jag, nu eller aldrig. Kristina är inte helt pigg på att nå absoluta toppen. Men jag lyckas övertala henne att försöka. Jag tror vi ska gå här, säger jag och får med henne. Ett av mina stegjärn lossnar, men jag lyckas få på det igen. Då lossnar Kristinas ena. Men hon kämpar på ändå och när hon kommit dit jag är, kan jag spänna fast det. På ena sidan av den kam, som vi går på, är det brant ner mot ytterligare en glaciär. Trillar man där är det stor risk att man inte kan stanna. När vi väl har kommit upp är det ett stup mot nordväst. Där är det hundratals meter rakt ner. Vi är försiktiga.
Men till slut kommer vi upp. Jag har ju egentligen svindel men detta går bra. Ett ögonblick försvinner dimman i nordväst och jag ser rakt ner mot botten av dalen. Hisnande! Men jag vågar stå upp och det känns mäktigt! Följ med på bilderna:
Nu är alla nöjda och vill gå ner. Elin, Samuel, Karolina, Kristina, Anders, Matilda, Johannes, Mats och Amanda.
Kebnekaise-expeditionen 9
Sista biten upp på Vierranvarri är tung. Jag tror säkert att jag inte kommer att orka ända upp. Då händer det. Vi möter folk på väg ner. De har redan varit uppe. Kl 3 hade de startat och de gjuter mod i oss: Det är värt ansträngingen! Jag tänker på orden i Jesaja 52:7
Härligt att höra budbärarens steg, när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter ...
Vi får t o m låna ett par stegjärn och nu känns det helt plötsligt inom räckhåll. Fast vi har långt kvar, blir vi upprymda. Så vi kämpar på och efter ett tag ser vi att vi närmar oss toppen av Vierranvarri. det är en märklig syn! Många före oss har rest stenrösen, som ett tecken på att de klarat av denna bit.
Vi gör likadant och tar varsin platt sten och reser vårt segertecken. Nu ska vi bara ner i Kaffedalen och sedan är det dags för lunch. På väg ner skingras dimman ett ögonblick. Från Vierranvarri ser vi Kebnekaise torna upp sig som en vägg framför oss. Det är häftigt. Ska vi verkligen dit upp?
Ja, det ska vi! Först dock ner i Kaffedalen. Nudlar och falukorv. Mums! Det smakar kanongott och vi får nytt mod! För att inte tala om kaffe!
Johannes och Samuel får kaffe av sin ömma moder!
Härligt att höra budbärarens steg, när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter ...
Vi får t o m låna ett par stegjärn och nu känns det helt plötsligt inom räckhåll. Fast vi har långt kvar, blir vi upprymda. Så vi kämpar på och efter ett tag ser vi att vi närmar oss toppen av Vierranvarri. det är en märklig syn! Många före oss har rest stenrösen, som ett tecken på att de klarat av denna bit.
Vi gör likadant och tar varsin platt sten och reser vårt segertecken. Nu ska vi bara ner i Kaffedalen och sedan är det dags för lunch. På väg ner skingras dimman ett ögonblick. Från Vierranvarri ser vi Kebnekaise torna upp sig som en vägg framför oss. Det är häftigt. Ska vi verkligen dit upp?
Ja, det ska vi! Först dock ner i Kaffedalen. Nudlar och falukorv. Mums! Det smakar kanongott och vi får nytt mod! För att inte tala om kaffe!
Johannes och Samuel får kaffe av sin ömma moder!
Kebnekaise-expeditionen 8
Måndag morgon. Klockan är halv sex och Kristina och jag kliver ut ur vårt lilla 2-mannatält. Vädret verkar OK. Ingen dimma. Lite skyar bara. Vi fixar med kläder, packning och går bort till servicebyggnaden, för att göra frukost. Efter ett tag väcker jag de andra. Alla är taggade. Nu gäller det! Frågan är om vi ska hyra stegjärn! Det blir inte så. Vi är inte säkra på att vi kommer att orka ända upp.Under söndagen har vi talat om att dela upp oss i två grupper. Kanske kan en av grupperna stanna i den s k kaffedalen och den andra gå ända upp. Vi får se!
Ungefär kvart i åtta är vi klara att ge oss av. Vi ber en bön om Guds beskydd. Helt ofarligt är det inte. Det är lätt att stuka en fot och kommer vi till toppen vet vi att det är isigt! Första timmarna går bra. När vi kommer till Kittelbäcken och ska vada, är vattenståndet inte så högt. Det går bra att gå över på torra stenar.
Det är flera andra grupper på väg upp, som vi ömsom passerar, ömsom passeras av. Vädret är idealiskt! Lagom varmt och klar sikt. Men inte gassande sol! Halvvägs upp på Vierranvarri blir det plötsligt mycket dimmigt. Då har vi gjort en väldigt arbetsam klättring bland stora stenbumlingar. Samuel går först och hittar en bra väg. Men det är tungt och vi får pusta ofta. Vi gör en liten paus och jag är inte optimistisk. Men vi ser ett par röda markeringar framåt och beslutar att fortsätta, om inte dimman blir värre. För att ha något foto att visa upp, tas ett kort på oss och barnen. Kanske kommer vi inte så mycket längre.
Lekplats och Kalmar FF
I slutet av högmässan idag, i Birgittakyrkan, tyckte Ola att jag skulle dela ut små leksakstrumpeter till barnen. Det gjorde jag. Och en till min svärfar, Åke. Därefter tågade alla ut till den nya lekplatsen, som invigdes med stor festivitas. Först ut var sagde svärfar. Åkandes i rutchkanan, blåsandes i leksakstrumpeten. På ungdomsspråk heter det: Du äger, Åke!
Däremot blev det lite för kallt, regnigt och blåsigt att följa med till Fredriksskans. Det gjorde däremot Samuel och vi såg från F-läktaren Kalmar platta till Hammarby. 3-0. Lekandes lätt. Men vad det regnade och även haglade. Men det var det värt.
Däremot blev det lite för kallt, regnigt och blåsigt att följa med till Fredriksskans. Det gjorde däremot Samuel och vi såg från F-läktaren Kalmar platta till Hammarby. 3-0. Lekandes lätt. Men vad det regnade och även haglade. Men det var det värt.
Saturday, 29 August 2009
Kebnekaise-expeditionen 7
Det kan ju verka som om vi nu är framme vid dag 7 men så är det inte. Om vi räknar med första resdagen som dag 1, så är det nu dag 4. Det är söndag och jag vaknar tidigt, går ut och slår en drill, konstaterar att det är dimma, regn och att det inte blir någon tur till toppen denna dag.
I stället tar vi en lugn förmiddag, pratar med personalen i receptionen och bestämmer oss för att gå till Silverfallet. Ganska nära fjällstationen - hela turen blir under en mil.
Efter ett tag börjar det regna och vi tar på jackor och byxor. Skönt att regnkläder finns. Tyvärr saknar Samuels regnjacka huva. En miss! Men det är inte ösregn, så det går bra.
På väg till Silverfallet ser vi renar och en kommer vi ganska nära, eftersom vinden ligger på. Matilda tar kort och vi andra är tysta.
När vi ser Silverfallet en bit bort, stannar vi och sätter upp våra stormkök. Varm tomatsoppa smakar underbart i regnet. Det är mysigt! Vi är tillsammans och har det bra.
På väg hem klarnar det upp och Kristina och jag sjunger några verser på 'Härlig är jorden!' Det är söndag och vi är nära Gud!
Kvällen innebär dusch, bastu och ett besök på fjällstationens restaurang. Vi äter röding och den smakar himmelskt. Men det är inte mycket potatismos vi får till. Lite snålt tilltaget, för att vara huvudrätt! När servitören får veta att vi firar silverbröllop får vi varsin skål med ett par nougatkyssar.
Det blir en ganska tidig kväll. Skönt med en mellandag. Imorgon kan det bli betyldigt mer vandring!
I stället tar vi en lugn förmiddag, pratar med personalen i receptionen och bestämmer oss för att gå till Silverfallet. Ganska nära fjällstationen - hela turen blir under en mil.
Efter ett tag börjar det regna och vi tar på jackor och byxor. Skönt att regnkläder finns. Tyvärr saknar Samuels regnjacka huva. En miss! Men det är inte ösregn, så det går bra.
På väg till Silverfallet ser vi renar och en kommer vi ganska nära, eftersom vinden ligger på. Matilda tar kort och vi andra är tysta.
När vi ser Silverfallet en bit bort, stannar vi och sätter upp våra stormkök. Varm tomatsoppa smakar underbart i regnet. Det är mysigt! Vi är tillsammans och har det bra.
På väg hem klarnar det upp och Kristina och jag sjunger några verser på 'Härlig är jorden!' Det är söndag och vi är nära Gud!
Kvällen innebär dusch, bastu och ett besök på fjällstationens restaurang. Vi äter röding och den smakar himmelskt. Men det är inte mycket potatismos vi får till. Lite snålt tilltaget, för att vara huvudrätt! När servitören får veta att vi firar silverbröllop får vi varsin skål med ett par nougatkyssar.
Det blir en ganska tidig kväll. Skönt med en mellandag. Imorgon kan det bli betyldigt mer vandring!
Kebnekaise-expeditionen 6
Igår hade vi besök av Östran. Anders, journalist och Mattias, fotograf. Eventuellt blir det en artikel om vår vandring. Kul! När de intervjuade några av oss, blev det ganska tydligt att vi hela tiden återkommer till vår stora resa: de fyra åren i Sydafrika. Att som familj genomföra något svårt, det svetsar samman. Det finns många kopplingar mellan Afrika-åren och vårt Kebnekaise-äventyr. En stor skillnad var dock att vi hade två deltagare till.
Men tillbaka till Nikkaluokta. Där var vi alltså för jämnt en vecka sedan. Bussen från Kiruna gick 10.15 och vi var framme strax efter 11. Jag trodde nog att de 19 km skulle vara en ganska lätt och uppmjukande vandring. Ganska snart stod det dock klart att det skulle bli en strapats. Mest beroende på en del brister i utrustningen. Skor hörde jag nästan ingen klaga på. Vi fick ordna med ett par skavsår första dagen, men det hör liksom till. Däremot hade vi lite bestyr med ryggsäckarna. Innan alla remmar justerats och vi även bytt emellan oss, tog det ett tag. Någon ryggsäck skavde på höften, en annan på axlarna.
Dessutom kröp det fram lite onda hälsenor och värkande knän. Vi var också tvungna att samordna våra olika vandringstempon. Detta att alla tar paus samtidigt. Då får man kissa, vare sig man är kissnödig eller inte. Om alla nio ska kunna stanna exakt när det tränger på, blir det ju nio pauser istället för en. Om man nu ska gå tillsammans.
Men detta gick bra! Inga sura miner! Vi pinnade på någon timme innan vi stannade och kokade soppa och åt lunch. Sedan gick vi på, tills vi såg fjällstationen.
- Nu är vi nog snart framme, sa någon.
Men det visade sig vara mer drygt än vi kunde föreställa oss. Särskilt sista kilometern. När vi kom fram vid halv sju var vi rejält trötta och längtade efter en dusch och vila. Då var det dags att slå läger. Vilket inte var det enklaste.
Kebnekaise fjällstation har rum och stugor men ingen campingplats. Man får gärna tälta och det finns ett servicecenter med dusch, kök, torkrum mm. Modernt och väl utrustat! Men att på kvällen hitta fyra bra tältplatser var inte enkelt. Vi letade och fann till slut hyfsade platser en bra bit från Fjällstationen. Några av oss fick sova i svag nedförsbacke. Så kan det bli!
Men så småningom hade vi alla någonstans att sova, vi hade fått en dusch och även ätit kvällsmat. I bastun fick vi veta att toppglaciären var isig och att man måste ha stegjärn, för att komma upp. Någon berättade om en bestigning i tät dimma. Med tanke på hur tung vandringen mellan Nikkaluokta och Kebnekaise hade varit och med ny kunskap om blank-is och dimma, kändes en gemensam toppbestigning mer avlägsen än någonsin. Vi gick och la oss kring tio och undrade vad morgondagen skulle ha i sitt sköte.
Anders undrar om detta är genomförbart.
Karolina är mer positiv!
Nu är vi på väg. Samuel, Mats, Johannes och Amanda.
Anders, Matilda och Elin, som kämpar med sin ryggsäck!
Kristina ser fram emot att få komma igång.
Men tillbaka till Nikkaluokta. Där var vi alltså för jämnt en vecka sedan. Bussen från Kiruna gick 10.15 och vi var framme strax efter 11. Jag trodde nog att de 19 km skulle vara en ganska lätt och uppmjukande vandring. Ganska snart stod det dock klart att det skulle bli en strapats. Mest beroende på en del brister i utrustningen. Skor hörde jag nästan ingen klaga på. Vi fick ordna med ett par skavsår första dagen, men det hör liksom till. Däremot hade vi lite bestyr med ryggsäckarna. Innan alla remmar justerats och vi även bytt emellan oss, tog det ett tag. Någon ryggsäck skavde på höften, en annan på axlarna.
Dessutom kröp det fram lite onda hälsenor och värkande knän. Vi var också tvungna att samordna våra olika vandringstempon. Detta att alla tar paus samtidigt. Då får man kissa, vare sig man är kissnödig eller inte. Om alla nio ska kunna stanna exakt när det tränger på, blir det ju nio pauser istället för en. Om man nu ska gå tillsammans.
Men detta gick bra! Inga sura miner! Vi pinnade på någon timme innan vi stannade och kokade soppa och åt lunch. Sedan gick vi på, tills vi såg fjällstationen.
- Nu är vi nog snart framme, sa någon.
Men det visade sig vara mer drygt än vi kunde föreställa oss. Särskilt sista kilometern. När vi kom fram vid halv sju var vi rejält trötta och längtade efter en dusch och vila. Då var det dags att slå läger. Vilket inte var det enklaste.
Kebnekaise fjällstation har rum och stugor men ingen campingplats. Man får gärna tälta och det finns ett servicecenter med dusch, kök, torkrum mm. Modernt och väl utrustat! Men att på kvällen hitta fyra bra tältplatser var inte enkelt. Vi letade och fann till slut hyfsade platser en bra bit från Fjällstationen. Några av oss fick sova i svag nedförsbacke. Så kan det bli!
Men så småningom hade vi alla någonstans att sova, vi hade fått en dusch och även ätit kvällsmat. I bastun fick vi veta att toppglaciären var isig och att man måste ha stegjärn, för att komma upp. Någon berättade om en bestigning i tät dimma. Med tanke på hur tung vandringen mellan Nikkaluokta och Kebnekaise hade varit och med ny kunskap om blank-is och dimma, kändes en gemensam toppbestigning mer avlägsen än någonsin. Vi gick och la oss kring tio och undrade vad morgondagen skulle ha i sitt sköte.
Anders undrar om detta är genomförbart.
Karolina är mer positiv!
Nu är vi på väg. Samuel, Mats, Johannes och Amanda.
Anders, Matilda och Elin, som kämpar med sin ryggsäck!
Kristina ser fram emot att få komma igång.
Friday, 28 August 2009
Kebnekaise-expeditionen 5
Efter byte i Boden klev vi så till slut av tåget i Kiruna. Det var inte svårt att hitta hotellet, som heter Hotell Kebne. Det visade sig vara ett litet trevligt hotell och vi gjorde oss hemmastadda.
Efter lite vila, sight seeing i Kiruna och en dusch samlades vi i hotellets foajé och gick till restaurang Rallaren. Vi hade bokat bord och bjöds på mycket god service och verkligen god mat. Väl tilltaget! Först gahkku (ett slags tunnbröd) med renkött och sedan antingen renfilé eller en slags renskavsgratäng. Någon åt pasta med renkött. Ingen behövde gå hungrig från bordet. Detta var vår silverbröllopsmåltid och vi hade en mycket bra kväll.
Inte alltför sent la vi oss och satte klockan på väckning kring åtta, för att hinna äta frukost, packa och ta bussen till Nikkaluokta.
Efter lite vila, sight seeing i Kiruna och en dusch samlades vi i hotellets foajé och gick till restaurang Rallaren. Vi hade bokat bord och bjöds på mycket god service och verkligen god mat. Väl tilltaget! Först gahkku (ett slags tunnbröd) med renkött och sedan antingen renfilé eller en slags renskavsgratäng. Någon åt pasta med renkött. Ingen behövde gå hungrig från bordet. Detta var vår silverbröllopsmåltid och vi hade en mycket bra kväll.
Inte alltför sent la vi oss och satte klockan på väckning kring åtta, för att hinna äta frukost, packa och ta bussen till Nikkaluokta.
Thursday, 27 August 2009
Kebnekaise-expeditionen 4
Kristina och jag klev upp och gjorde i ordning tårtan. Vispgrädde hade vi med i en sådan där speciell "sprayburk". Nu skulle vi sjunga för Mats, som fyllde år. Amanda hade gett mig ett stearin-ljus, som jag skulle tända. Jag försökte göra det utanför kupén men det slocknade och veken började ryka. Då fick jag se branddetektorn rakt ovanför mitt huvud. Underbart, tänkte jag, nu går larmet, tåget stoppas och här står vi och säger som musen på julafton:
- Öööh, har den äran!
Men inget hände! Vi öppnade kupédörren, där de andra var vakna och så sjöng vi för Mats och överlämnade lite små presenter, i form av presentkort. När vi sedan fixat fram frukost och ätit den, var det roligt att kalasa på tårta och vispgrädde, på tåget.
Strax efter stannade vi i Bastuträsk, där vi bodde åren 1987-1992. Alla utom Amanda är födda där, eller i Skellefteå, närmare bestämt, där BB ligger. Kristina och jag gick av tåget, för fotograferinge. Vi såg inga bekanta! Så hade vi alltså varit i Kalmar, Aneby, Uppsala och Bastuträsk under loppet av ett dygn. (Fattades bara Bloemfontein, men dit blir det svårt att åka tåg!)
- Öööh, har den äran!
Men inget hände! Vi öppnade kupédörren, där de andra var vakna och så sjöng vi för Mats och överlämnade lite små presenter, i form av presentkort. När vi sedan fixat fram frukost och ätit den, var det roligt att kalasa på tårta och vispgrädde, på tåget.
Strax efter stannade vi i Bastuträsk, där vi bodde åren 1987-1992. Alla utom Amanda är födda där, eller i Skellefteå, närmare bestämt, där BB ligger. Kristina och jag gick av tåget, för fotograferinge. Vi såg inga bekanta! Så hade vi alltså varit i Kalmar, Aneby, Uppsala och Bastuträsk under loppet av ett dygn. (Fattades bara Bloemfontein, men dit blir det svårt att åka tåg!)
Kebnekaise-expeditionen 3
Tågresan upp till Kiruna skulle ta 23 timmar. Vi såg det som en del av äventyret. De första timmarna upp till Stockholm, med byte i Alvesta, bjöd inte på några större överraskningar. Vi försökte vara uppmärksamma, när X2000-tåget i hög fart passerade Aneby, där vi bott.
- Vi passerar 10 år på 10 sekunder, sa en av ungdomarna, träffande.
Lite roligt var det dock att passera Aneby, eftersom Kristina och jag har bott på fyra ställen i Sverige. Samtliga skulle vi komma att passera, samt en plats, där jag bott som liten. Jag måste erkänna att jag gillar tåg och järnväg!
Vid 8-tiden kom vi till Stockholm. Vi, d v s Kristina, jag, Samuel, Matilda, Johannes och Elin, som är Samuels flickvän. Där mötte Amanda, Karolina och Mats, som bor ihop med Amanda. Så var vi samlade, alla 9. Vi gick mot vårt tåg och tog 1½ kupé i besittning. Amanda hade gjort sallad, köpt bröd och i en medhavd kylväska fanns dryck. Det blev fest och man kan faktiskt sitta 9 personer och äta i en kupé för 6.
Efter en stund var vi Uppsala, där Kristina, jag och Amanda har bott. Dit nu Karolina flyttar. Tredje bostadsorten avbetad, med andra ord.
Framåt 10-tiden gick Kristina, Karolina och jag bort till vår kupé, som vi hade nästan själva, och gjorde oss i ordning. Snart sov vi och även de andra 6. Allmän väckning skulle det bli kl 8.30. Jag satte alarmet på 8.15 av ett särskilt skäl!
- Vi passerar 10 år på 10 sekunder, sa en av ungdomarna, träffande.
Lite roligt var det dock att passera Aneby, eftersom Kristina och jag har bott på fyra ställen i Sverige. Samtliga skulle vi komma att passera, samt en plats, där jag bott som liten. Jag måste erkänna att jag gillar tåg och järnväg!
Vid 8-tiden kom vi till Stockholm. Vi, d v s Kristina, jag, Samuel, Matilda, Johannes och Elin, som är Samuels flickvän. Där mötte Amanda, Karolina och Mats, som bor ihop med Amanda. Så var vi samlade, alla 9. Vi gick mot vårt tåg och tog 1½ kupé i besittning. Amanda hade gjort sallad, köpt bröd och i en medhavd kylväska fanns dryck. Det blev fest och man kan faktiskt sitta 9 personer och äta i en kupé för 6.
Efter en stund var vi Uppsala, där Kristina, jag och Amanda har bott. Dit nu Karolina flyttar. Tredje bostadsorten avbetad, med andra ord.
Framåt 10-tiden gick Kristina, Karolina och jag bort till vår kupé, som vi hade nästan själva, och gjorde oss i ordning. Snart sov vi och även de andra 6. Allmän väckning skulle det bli kl 8.30. Jag satte alarmet på 8.15 av ett särskilt skäl!
Kebnekaise-expeditionen 2
Idag, torsdag, håller jag på att tvätta kläder från resan. Mycket blir det! Dessutom vädras sovsäckar, tält osv. Det vi gjorde för en vecka sedan sker nu i omvänd ordning. Det blir som en kinesisk docka. Känns bra! Cirkeln sluts!
Då, förra veckan, på torsdagen, kl 15, gick tåget mot norr. Vi startade redan vid två-tiden med buss från Siriusplan. Väl anlända till centralen, gick jag till Baronen, för att se om jag kunde köpa ett par sandaler billigt. Bra att vada i och att ha på kvällen, när vandringsskorna behöver torka. Jag var glad, för att vi nu var på väg. Ingen var sjuk. Johannes hade haft ont i öronen ett par nätter, men Kristina hade botat honom med vitlök. (Jo, sådant använder vi stundom - inte bara mot vampyrer!)
Jag kom till Intersport och såg direkt ett par sandaler i plast för 100:-, vilket passade mig perfekt. När jag tittade på de andra såg jag att de egentligen kostade 250:-. Det var rea! De hade kostat 430:- innan priset sattes ned. På de sandaler jag såg först hade det blivit fel, uppenbarligen. Men jag tog dem, gick till kassan och sa som det var:
- Jag tror dessa ska kosta 250:- men det står 100:-, sa jag. Kan jag få dem för det?
- OK, sa kassören!
Nu kan inget gå fel, tänkte jag! Kebnekaise, här kommer vi!
Då, förra veckan, på torsdagen, kl 15, gick tåget mot norr. Vi startade redan vid två-tiden med buss från Siriusplan. Väl anlända till centralen, gick jag till Baronen, för att se om jag kunde köpa ett par sandaler billigt. Bra att vada i och att ha på kvällen, när vandringsskorna behöver torka. Jag var glad, för att vi nu var på väg. Ingen var sjuk. Johannes hade haft ont i öronen ett par nätter, men Kristina hade botat honom med vitlök. (Jo, sådant använder vi stundom - inte bara mot vampyrer!)
Jag kom till Intersport och såg direkt ett par sandaler i plast för 100:-, vilket passade mig perfekt. När jag tittade på de andra såg jag att de egentligen kostade 250:-. Det var rea! De hade kostat 430:- innan priset sattes ned. På de sandaler jag såg först hade det blivit fel, uppenbarligen. Men jag tog dem, gick till kassan och sa som det var:
- Jag tror dessa ska kosta 250:- men det står 100:-, sa jag. Kan jag få dem för det?
- OK, sa kassören!
Nu kan inget gå fel, tänkte jag! Kebnekaise, här kommer vi!
Kebnekaise-expeditionen 1
Vi är hemma igen. Alla kom upp på berget. Alla kom ner. Allt har gått bra. På vägen hem kände jag ett stort behov av att smälta alla upplevelser. Det gör jag bäst genom att skriva om det. Med andra ord kommer bloggposterna ett tag framöver att handla om denna expedition.
Jo, jag kallar det exepedition, för det har verkligen varit ett helt företag. Idén kom för mer än ett år sedan. Ingen vet längre vem som först kom på tanken. Var det något av barnen? Själv tror jag ju att det var jag själv. Förmodligen har jag fel. Syftet var i alla fall att fira Kristinas och mitt silverbröllop, som egentligen inträffade redan den 16 juni. Men, som en del kanske vet, är juni ingen bra tid att bestiga Kebnekaise. Bättre väderförhållanden i augusti.
Vi har alltså haft mer än ett år på oss att förbereda oss. Jag ska inte trötta med alla detaljer men det är för det första inte helt enkelt att samordna 7 almanackor. (Om man nu räknar oss föräldrar och våra fem barn.) Till det kom ett antal respektive, som i slutändan blev 2. Tågbiljetterna beställde jag i mars men ändrade i maj, för att anpassa dem efter skolstarten. Det visade sig att det blev något billigare efter ändringen.
Sedan har det varit bokning av hotell i Kiruna, restaurangbokning på samma ort, inköp av utrustning, lånande av utrustning, skickande av mejl kors och tvärs mellan deltagarna, telefonsamtal till Kebnekaise fjällstation osv. Vi har skrivit utrustningslistor och vi har diskuterat val av skor mm. När jag var på Gotland veckan innan vår expedition, handlade Kristina all mat. Ett hästjobb i sig. När vi kom hem hade vi ungefär ett halvt paket smör och några påsar soppa kvar. Jag skarvar bara lite! Min fru är utbildad fritidsledare, har sovit i bivack och vandrat i fjäll förut. Utan henne hade vi inte kommit längre än Nybro.
Dagen innan avfärden var vårt hem förvandlat till en utställningsplats för fjällutrustning. Säkert även så hos Matilda, Karolina, Amanda och Mats.
Jo, jag kallar det exepedition, för det har verkligen varit ett helt företag. Idén kom för mer än ett år sedan. Ingen vet längre vem som först kom på tanken. Var det något av barnen? Själv tror jag ju att det var jag själv. Förmodligen har jag fel. Syftet var i alla fall att fira Kristinas och mitt silverbröllop, som egentligen inträffade redan den 16 juni. Men, som en del kanske vet, är juni ingen bra tid att bestiga Kebnekaise. Bättre väderförhållanden i augusti.
Vi har alltså haft mer än ett år på oss att förbereda oss. Jag ska inte trötta med alla detaljer men det är för det första inte helt enkelt att samordna 7 almanackor. (Om man nu räknar oss föräldrar och våra fem barn.) Till det kom ett antal respektive, som i slutändan blev 2. Tågbiljetterna beställde jag i mars men ändrade i maj, för att anpassa dem efter skolstarten. Det visade sig att det blev något billigare efter ändringen.
Sedan har det varit bokning av hotell i Kiruna, restaurangbokning på samma ort, inköp av utrustning, lånande av utrustning, skickande av mejl kors och tvärs mellan deltagarna, telefonsamtal till Kebnekaise fjällstation osv. Vi har skrivit utrustningslistor och vi har diskuterat val av skor mm. När jag var på Gotland veckan innan vår expedition, handlade Kristina all mat. Ett hästjobb i sig. När vi kom hem hade vi ungefär ett halvt paket smör och några påsar soppa kvar. Jag skarvar bara lite! Min fru är utbildad fritidsledare, har sovit i bivack och vandrat i fjäll förut. Utan henne hade vi inte kommit längre än Nybro.
Dagen innan avfärden var vårt hem förvandlat till en utställningsplats för fjällutrustning. Säkert även så hos Matilda, Karolina, Amanda och Mats.
Tuesday, 25 August 2009
Alla kom upp..!
Måndag ca 16:00 var alla nio i expeditionen på eller i närheten av Sverige högsta topp. Fler detaljer följer.
Sunday, 23 August 2009
Wednesday, 19 August 2009
Kebnekaise
Imorgon är det dags. Kl 15.01 går tåget från Kalmar. 23 timmar senare är vi i Kiruna. Lördag morgon tar vi buss till Nikkaluokta och sedan går vi till Kebnekaise. Söndag eller måndag är det meningen att vi ska ta oss upp. Det kanske regnar eller blåser bort. Men då har vi i alla fall försökt.
Det är skönare lyss till den sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. (Heidenstam)
Men helst ska pilen skjutas iväg mot oanade höjder.
Det är skönare lyss till den sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. (Heidenstam)
Men helst ska pilen skjutas iväg mot oanade höjder.
Tuesday, 18 August 2009
En annan värld är möjlig
Temat för SSU's kongress i Uppsala är: En annan värld är möjlig. Temat för Svenska kyrkans internationella riksmöte - Världens fest 2010 - är också: En annan värld är möjlig. Nu måste man ställa frågan: Är detta bra eller dåligt? Vid en sökning på nätet, ser man att denna mening används i andra sammanhang också: Svensk-kubanska föreningen, socialistiska föreningen osv. En kollega i bloggsfären, Proletärbella (kul drift med Blondinbella) skriver om detta i sin blogg. Hon menar att detta är en vanlig slogan inom vänstern.
Gör det något att vi delar slogan med vänstern? Jag måste nog säga, att helt lyckat är det inte. Dessutom kan man lätt få intrycket att det vi samtalar om på Världens fest lika gärna kunde ha skett på ett vänstermöte.
Naturligtvis hade det inte varit bättre med en slogan från högern. Kanske kunde man hitta kopplingar mellan andra kyrkliga möten och högerpartier.
Det ska bli spännande att se vad som händer med denna slogan.
Gör det något att vi delar slogan med vänstern? Jag måste nog säga, att helt lyckat är det inte. Dessutom kan man lätt få intrycket att det vi samtalar om på Världens fest lika gärna kunde ha skett på ett vänstermöte.
Naturligtvis hade det inte varit bättre med en slogan från högern. Kanske kunde man hitta kopplingar mellan andra kyrkliga möten och högerpartier.
Det ska bli spännande att se vad som händer med denna slogan.
Monday, 17 August 2009
Utanförskap
Rapport måndagen den 17 augusti. Det pratas om utanförskap. Med detta menas arbetslöshet. Så får vi se en tabell över hur många människor som är i detta utanförskap. Men hela rapporteringen får tittaren att känna sig som mindre vetande. Några frågor:
Är det nödvändigtvis så att man hamnar utanför, för att man blir arbetslös? (Jo, utanför arbetsmarknaden. Men hamnar man självklart utanför samhället?) Är det bara arbetslösa, som kan vara utanför? (Långtidssjukskrivna, mobbade, övergivna osv - är inte de utanför? Och visst kan man väl känna sig utanför, även om man har arbete?) Vem har rätt att bestämma vilka som ska beskrivas som utanför och vilka som inte ska det? (Jag menar, borde inte personen själv få avgöra om han eller hon är utanför?)
Vad jag menar är följande: Media slänger sig med en massa förenklade bilder. Två-tredjedelssamhället. Utanförskapet. På vilken sida är Du? Men vi är väl mer komplicerade än så? Vi har olika roller! (Nu använder jag ordet roll i en psykologisk mening.) Man kan vara 'innanför' på jobbet men 'utanför' i släkten. Man kan vara 'innanför' i släkten men 'utanför' i kvarteret. Vi har våra normer. Vem har tolkningsföreträde egentligen?
Till sist: Jag önskar verkligen att alla ska ha möjlighet att få arbeta! Att alla ska ha något meningsfullt att göra. Som de trivs med. Dessutom önskar jag att alla ska ha en rimlig levnadsstandard.
Men jag önskar inte att vi ska delas upp i 'innanför' och 'utanför' enbart på grundval av en aspekt, i det komplicerade fenomen, som vi kallar för livet. Det går jag helt enkelt inte på!
Och hör se'n!
Är det nödvändigtvis så att man hamnar utanför, för att man blir arbetslös? (Jo, utanför arbetsmarknaden. Men hamnar man självklart utanför samhället?) Är det bara arbetslösa, som kan vara utanför? (Långtidssjukskrivna, mobbade, övergivna osv - är inte de utanför? Och visst kan man väl känna sig utanför, även om man har arbete?) Vem har rätt att bestämma vilka som ska beskrivas som utanför och vilka som inte ska det? (Jag menar, borde inte personen själv få avgöra om han eller hon är utanför?)
Vad jag menar är följande: Media slänger sig med en massa förenklade bilder. Två-tredjedelssamhället. Utanförskapet. På vilken sida är Du? Men vi är väl mer komplicerade än så? Vi har olika roller! (Nu använder jag ordet roll i en psykologisk mening.) Man kan vara 'innanför' på jobbet men 'utanför' i släkten. Man kan vara 'innanför' i släkten men 'utanför' i kvarteret. Vi har våra normer. Vem har tolkningsföreträde egentligen?
Till sist: Jag önskar verkligen att alla ska ha möjlighet att få arbeta! Att alla ska ha något meningsfullt att göra. Som de trivs med. Dessutom önskar jag att alla ska ha en rimlig levnadsstandard.
Men jag önskar inte att vi ska delas upp i 'innanför' och 'utanför' enbart på grundval av en aspekt, i det komplicerade fenomen, som vi kallar för livet. Det går jag helt enkelt inte på!
Och hör se'n!
Hemma igen - ett tag
Gotland är fantastiskt. Vi bodde fint på Fridhem, några km söder om Visby. En dag åkte vi till Hoburgen. Lite långt var det, för att se på raukarna. Dagen efteråt for vi till norra Gotland och Fårö. Där kan man tala om raukar. Vi hade bra väder, trevlig samvaro och så denna fantastiska ö. Med medeltiden oerhört närvarande, samtidigt som nutiden är levande i allra högsta grad. Det blir nog fler resor till Gotland, särskilt som hustrun aldrig varit där.
Men närmast ser vi fram emot den efterlängtade silverbröllopsresan till Kebnekaise. Hela vardagsrummmet är fyllt av sovsäcker, ryggsäckar, tält, mat, spritkök, underställ mm. Torsdag kl 15 avgår tåget. 23 timmar senare bör vi vara i Kiruna. Sedan blir det ett knappt dygn där, för vidare buss till Nikkaluokta och vandring till Kebnekaise. Två dagar har vi på oss att försöka nå toppen. Det beror på vädret och hur vi mår. Men själva resan är det viktigaste. Jag tillhör dom som tycker att det oftast är viktigt att ha ett mål, men just nu känns hela resan som det jag mest ser fram emot. Att nå toppen blir en bonus.
Men närmast ser vi fram emot den efterlängtade silverbröllopsresan till Kebnekaise. Hela vardagsrummmet är fyllt av sovsäcker, ryggsäckar, tält, mat, spritkök, underställ mm. Torsdag kl 15 avgår tåget. 23 timmar senare bör vi vara i Kiruna. Sedan blir det ett knappt dygn där, för vidare buss till Nikkaluokta och vandring till Kebnekaise. Två dagar har vi på oss att försöka nå toppen. Det beror på vädret och hur vi mår. Men själva resan är det viktigaste. Jag tillhör dom som tycker att det oftast är viktigt att ha ett mål, men just nu känns hela resan som det jag mest ser fram emot. Att nå toppen blir en bonus.
Tuesday, 11 August 2009
Gotland
Onsdag morgon åker en busslast med människor från S:ta Birgitta församling till Gotland. Jag är en av dem och vi hoppas på sol och bad. Men även god gemenskap och en och annan lärdom. Dessvärre förblir hustrun hemma. Vi får hoppas att vi får så trevligt, så att dagarna går fort!
Wednesday, 5 August 2009
Jag betalar för 'mjuk' erotik
Detta blir en bekännelse! Inte i första hand av moralisk art. Snarare en bekännelse av dumhet. Jag är lättlurad! Hur kul är det att erkänna en så'n sak?
För ett drygt halvår sedan fick vi ett erbjudande av telia, att beställa digital-TV via vårt bredband. Det verkade smidigt och det fanns olika kanal-paket att välja på. Så småningom blev det lagom med viasat guld. Intet ont anandes tackade vi ja och skrev förmodligen på en underskrift på det papper, som, likt ett brev på posten, kom just på posten. Dessutom skulle kanalpaketet vara gratis ett halvår. Mycket sport och den del film. Jo, det var ju en trevlig förhöjning av livskvalitén.
Häromdagen zappade jag lite efter att ha sett på en Beck-film. Helt plötsligt händer det. Porrfilm rakt in i mitt TV-rum. Vad är detta?
Jag pratar med hustrun och tittar sedan på telias hemsida. Visst! Där kan man läsa att två sådana kanaler ingår i paketet. Det kallas visserligen något annat. Men det är tydligt vad det är.
Så jag ringer telia och får veta att vi inte bara har beställt paketet utan också förbundit oss att ha det fram till februari 2011.
Dumheten är alltså dubbel: Å ena sidan kollar vi inte upp vilket typ av film vi betalar för. Å andra sidan kollar vi inte upp ur länge vi tänker betala. Jag har säkert suttit med informationen framgör ögonen på de papper jag skrivit på. Men inte sett!
Men visst kan man även anlägga en del kritiska perspektiv på marknadsföreingen? Samt ställa en del frågor!
Jag inbillar mig att fler naiva personer gått på samma sak. Det innebär att vi är tusentals, kanske hundratusentals - eller fler - som är med och stödjer porrindustrin. Vet vi om det? Vill vi att det ska vara så?
Till detta kommer frågan om inte försäljaren borde upplysa om att det ingår slika typer av kanaler i paketet. Eller att man skulle ha chansen att byta ut dem mot andra kanaler. (Det har jag förresten inte kollat. Det kanske går!)
En annan aspekt är ju hur detta fungerar i småbarnsfamiljer. Jo, det var det första personen hos telia sa, när jag ringde. Jag kunde installera någon form av föräldrakontroll. Det är väl i och för sig bra att någon tänkt på det. Men jag vill inte ens ha denna typ av filmer i närheten av min tv. Än mindre betala för det.
Senast 3 månader före februari 2011 ska vi i alla fall avbeställa paketet. Då har vi betalat alldeles för mycket pengar för en massa kanaler, som vi förmodligen inte tittar på. För att inte tala om ovan nämnda specialkanaler. 'There is no such thing as a free lunch'. Att det var gratis första halvåret får vi dyrt betala resten av avtalsperioden.
Men vi har även lärt oss en läxa. Insikten att vara dum och lättlurad kanske bibringar oss en smula ödmjukhet. I så fall har det inte varit förgäves.
För ett drygt halvår sedan fick vi ett erbjudande av telia, att beställa digital-TV via vårt bredband. Det verkade smidigt och det fanns olika kanal-paket att välja på. Så småningom blev det lagom med viasat guld. Intet ont anandes tackade vi ja och skrev förmodligen på en underskrift på det papper, som, likt ett brev på posten, kom just på posten. Dessutom skulle kanalpaketet vara gratis ett halvår. Mycket sport och den del film. Jo, det var ju en trevlig förhöjning av livskvalitén.
Häromdagen zappade jag lite efter att ha sett på en Beck-film. Helt plötsligt händer det. Porrfilm rakt in i mitt TV-rum. Vad är detta?
Jag pratar med hustrun och tittar sedan på telias hemsida. Visst! Där kan man läsa att två sådana kanaler ingår i paketet. Det kallas visserligen något annat. Men det är tydligt vad det är.
Så jag ringer telia och får veta att vi inte bara har beställt paketet utan också förbundit oss att ha det fram till februari 2011.
Dumheten är alltså dubbel: Å ena sidan kollar vi inte upp vilket typ av film vi betalar för. Å andra sidan kollar vi inte upp ur länge vi tänker betala. Jag har säkert suttit med informationen framgör ögonen på de papper jag skrivit på. Men inte sett!
Men visst kan man även anlägga en del kritiska perspektiv på marknadsföreingen? Samt ställa en del frågor!
Jag inbillar mig att fler naiva personer gått på samma sak. Det innebär att vi är tusentals, kanske hundratusentals - eller fler - som är med och stödjer porrindustrin. Vet vi om det? Vill vi att det ska vara så?
Till detta kommer frågan om inte försäljaren borde upplysa om att det ingår slika typer av kanaler i paketet. Eller att man skulle ha chansen att byta ut dem mot andra kanaler. (Det har jag förresten inte kollat. Det kanske går!)
En annan aspekt är ju hur detta fungerar i småbarnsfamiljer. Jo, det var det första personen hos telia sa, när jag ringde. Jag kunde installera någon form av föräldrakontroll. Det är väl i och för sig bra att någon tänkt på det. Men jag vill inte ens ha denna typ av filmer i närheten av min tv. Än mindre betala för det.
Senast 3 månader före februari 2011 ska vi i alla fall avbeställa paketet. Då har vi betalat alldeles för mycket pengar för en massa kanaler, som vi förmodligen inte tittar på. För att inte tala om ovan nämnda specialkanaler. 'There is no such thing as a free lunch'. Att det var gratis första halvåret får vi dyrt betala resten av avtalsperioden.
Men vi har även lärt oss en läxa. Insikten att vara dum och lättlurad kanske bibringar oss en smula ödmjukhet. I så fall har det inte varit förgäves.
Monday, 3 August 2009
Österlen
Så har vi varit på Österlen. Första gången! Vad sägs om bad i Hanöbukten, som är mycket djup. Så djup, att vårarna blir extra svala. Det gör att äpplena går i blom sent, risken för frost minskar och dessutom behåller Hanöbukten temperaturen långt inpå hösten, så att det är varmt och skönt för äpplena, så att Kivik faktiskt förser Sverige med 25% av alla svenska äpplen. Stenshuvud, Havängsdösen, Kiviksgraven, Ravlunda kyrka, Brösarps backar, Simrishamn, Ystad ... Ja, vi hade fyra välmatade dagar och bilen stod hemma. Buss och cykel. Spännande! Nu är det en vecka kvar på semestern.
Subscribe to:
Posts (Atom)