Soccer

Compared with  Swedish soccer
admission fees are very low.

It would be wrong to describe me as a soccer fan. I go to soccer matches on a regular basis – approximately once every second year. Mostly this happens in Kalmar (Sweden) together with my in-laws.

When we lived in Bloemfontein I think I attended three fixtures in four years, so during that period I was extra active.

Yesterday it happened again. This time together with a friend from Sweden. Maritzburg United vs Moroka Swallows. We came a bit late and missed the first goal, which ‘Team of Choice’ (nick name for Maritzburg) scored in the first half.

The match was not very well played but towards the end of the second half, Moroka Swallows (from Soweto) also scored a goal. We thought that this would be the result. Before the referee announced three minutes extra time, we decided to leave, but then we realised that Moroka Swallows scored a second goal.

It was nice to be there and too hear a few vuvuzelas (not so many and not all the time). I think, however, that people were a bit surprised to see two, elderly (!) white men with umbrellas climbing up the stands. It is so strange to experience the almost total absence of white people in soccer arenas. If we had attended a rugby match it would have been almost (but not totally) the opposite.

Transformation takes time!

On the stands without roof very few people were to be found.

Domssöndaghögmässa med julspel och urnnedsättning

Ungefär en gång i kvartalet blir jag ombedd att predika i den anglikanska katedralen på orten. The Cathedral of the Holy Nativity. Den Heliga Födelsens Katedral. Idag var en sådan söndag. Det innebär att jag predikar och leder den tidiga högmässan som startar kl 7. I den senare, som startar 8.30, är det bara min uppgift att predika. Inför denna söndag hade jag fått veta att predikan i gudstjänst nr 2 skulle vara kort, eftersom det också skulle bli julspel. Söndagsskolans julspel. På Domssöndagen? Just det!

I ett svenskt perspetkiv känns detta underligt men i Sydafrika helt normalt. Skolåret slutar ungefär nu. Sedan är det sommarlov. Då blir det svårt att få ihop ett julspel. Alltså måste det äga rum nu. (När vi bodde i Sydafrika med våra barn var det alltid Carols-gudstjänster i mitten av november. Då var det extra logiskt, eftersom skolorna delvis var internatskolor och många elever bodde på andra platser.)

Det andra som var annorlunda i högmässa nr 2 var att det också skulle bli urnnedsättning. Bakom katedralen finns en liten minnesträdgård med urngravar. Någon hade gått ur tiden och dennas aska skulle nu placeras i en av dessa gravar. Detta skedde mitt i högmässan, samtidigt som det var pålysningar. Ungefär 20 minuters pålysningar gjorde att släkten (som var över 50 personer) hann tillbaka i tid till söndagsskolans julspel.

Dessa två saker skapade en del intressanta effekter i rummet. De små barnen satt på stolar långt från altaret och de kom aldrig fram, när det var dags för julspelet. Men alla hade tomteluvor på sig. Och höll i batteridrivna ljus. Märkligt tyckte jag. Varför ska de sitta vid sidan av? Men när Maria hade blivit gravid och skulle föda, lämnade hon altaret och kung Herodes och gick bort, med Josef, till småbarnen och där skedde födelsen och dit gick sedan stjärntydarna. Kanske även herdarna, fåren och två renar (!) samt änglarna.

En annan rumslig märklighet var ju när 50 personer gick ur kyrkan för urnnedsättningen.

Samtidigt var det befriande. Allt behöver inte vara så perfekt, väloljat och regisserat. Det går bra ändå. Som t ex att organisten var sjuk idag. Det fick prosten veta 10 minuter före gudstjänsten började. Maken till den som skulle urnnedsättas, kom in i sakristian 5 minuter före högmässan startade och lovade ta ansvar för att starta alla psalmerna .Även kören verkade minimalt berörd av att deras körledare inte var där. De sjöng ändå. 

Hade någon i Sverige föreslagit julspel på domssöndagen hade jag säkert hoppat högt och sagt nej. Likaså hade jag tvekat inför att att ha urnnedsättning under högmässan. Men än är det inte för sent att lära sig. Och lärdomen är:

Det gör inte så mycket om det blir lite annorlunda.

Det viktiga fanns definitivt där. Eukaristin, Guds Ord, församlingsgemenskap, delaktighet. Och inte minst en tydlig sändning ut i världen. Dit, där kyrkans uppdrag blir tydligt. Inte minst på Domssöndagen.

Dags för urnnedsättning - mitt under högmässan.

De minsta barnen satt verkligen 'off-side'.

Renarna stod med herdarnar. I Sverige hade det varit
extra kontextuellt.

En höggravid Maria lämnar koret och går mot småbarnens hörna.

Stjärntydarna och Herodes.

Till slut samlas hela julspelet kring de mindre barnen. Sympatiskt.

En bra kör reder sig själv. Även om organisten/körledaren hastigt insjuknat.

Under hela gudstjänsten väntade de eukaristiska gåvorna på
det bord, som kallas kredensbord. Sedan blev det måltidsglädje.
Därefter sändes vi ut i världen. 

Samisk besvikelse – min besvikelse

Kyrkans Tidning skriver:

Samerna får inte hjälp med att utöva påtryckning på regering och riksdag för att värna sina rättigheter. Det beslutade kyrkomötet, vilket nu kritiseras av samer.

FN har ett fackorgan, som bevakar arbetsvillkor, distriminering etc. Det heter ILO. Konvention nr 169 handlar om bland annat om urbefolkningar. Sverige är ett av få lander som inte ratificerat detta.

En av motionerna till kyrkomötet (från Johan Åkesson) ville att kyrkostyrelsen skulle 

... uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av FN-stadgan om urfolkens rättigheter.

Det blev nej. Trist, anser jag.

Men jag undrar också varför det blev nej. Vågar inte kyrkomötet ta fighten? När jag läser i Kyrkans Tidning får jag inga svar.

Jag ser däremot på Sveriges Radios hemsida att biskopen i Luelå stift, Hans Stiglund, ville något annat. Stöd för samerna. Bra!

Om inte något skett före nästa års kyrkomöte, hoppas jag motionen kommer tillbaka.

Det kom ett brev

Paketet kom i alla fall fram!

När vi var hemma i somras lämnade vi efter oss ett uppdrag till äldsta dottern och hennes fästman: 

Sälj vår bil!

Det har två år i rad kostat lite för mycket att få den i skick efter vinterförvaringen. Bilen såldes och det insågs att ett registreringsbevis måste ifyllas. Ett sådant beställdes och skickades per post den 9 september. Ungefär samtidigt ordnades ägarbyte via trafikverkets hemsida. 

Väl var det!

Ungefär samtidigt utbröt nämligen strejk i det sydafrikanska postväsendet. En lång strejk. Den upphörde härom veckan.

Därför var det med viss munderhet vi mottog paketet med registreringsbeviset igår.

9 september – 17 november. Inte direkt snabbt. Men för oss utgjorde det inget större problem, tack vare andra till buds stående medel.

Sensmoral: posten fungerar. Det tar bara olika lång tid!

Intersectionality

The term intersectionality, when used in the context of discrimination, indicates that we often relate to one another based on more than one aspect of who we are. The most common aspects are race, gender and class but one could add other aspects like religion, sexual orientation, age and many more.

When I was in Nairobi last week I saw some examples of this, that I wanted to share.

How can one know if this is the door to the toilet
for women or men? Maybe it is the toilet for
people with shoes that's got high heels?

I used this toilet, but I am not a smoker.

The next two photos are of course examples of another kind of discrimination. Worse! Next to my window a new building were built. The laborers were working under terrible conditions. Just look at these two pics.

A balancing act!

The scaffolding was just worthless.

Vandringar

Under två dagar har vi nu arbetat med bibelns berättelse om vandringen till Emmaus. Bland annat har vi tillsammans skapat en bibelkonkordans. En konkordans är en slags uppslagsbok som kopplar ihop bibelberättelser som handlar om samma sak. Exempelvis berättar ju Matteus, Markus, Lukas och Johannes alla om Jesu liv. Men om jag nu läser i Matteusevangeliets om Jesu dop och vill veta hur detta beskrivs av de andra evangelisterna – vad gör jag då? Hur ska jag hitta rätt kapitel och vers? Jo, jag tittar i en konkordans. (Fast nu för tiden kanske jag hellre googlar.)

Den konkordans vi skulle göra, var dock en annan slags konkordans. Vi försökte hitta parallellställen, som kanske inte direkt handlar om samma sak men ändå hänger ihop.

Bland annat jämförde vi Emmausvandringen med berättelsen om Rut, Orpa och Noomi i Ruts bok. De är också på vandring. De är också i sorg. Det står aldrig att Jesus kommer och slår följe med dem, men i gemenskapen mellan Rut och Noomi, finns något Kristuslikt. På samma sätt som Emmausvandringen innehåller en måltid, plockar Rut ax på Boas åker och tillreder mat till sig och Noomi. Emmausvandringen handlar om hur lärjungarna känner igen den uppståndne Jesus. Ruts bok närmar sig Jesus från ett annat håll. När Rut får barn, blir detta barn en av Jesu anfäder och Rut är en av de kvinnor, som tydligt nämns i Jesu släkttavla enligt Matteus. Rut var en barnlös änka men hon fick bidra till nytt liv, som en viktig länk till Jesus. Det var viktigt att läsa berättelsen i Ruts bok tillsammans med Emmausvandringen. Det är ett gammalt beprövat sätt att läsa bibeln. Skrift uttyder skrift.

Inte minst viktigt, för att Ruts bok lyfter fram några kvinnor på ett tydligt sätt. Men namn och med en egen livsberättelse, som de själva är med och påverkar.

Tillbaka till Emmausberättelsen. Vilka är egentligen Emmausvandrarna? Varför nämns den ene vid namn men inte den andra? Människor i bibeln, som inte nämns vid namn, är ofta kvinnor? Kleopas kanske är samma person som nämns i Johannesevangeliets 19:25. Det står visserligen Klopas men mycket talar för att det är samma person. Hans fru heter Maria och hon finns med de andra kvinnorna, och Johannes, vid Jesu kors. Det kanske var Kleopas och Maria som vandrade med Jesus till Emmaus.

Berättelsen är ju ett starkt vittnesbörd om att Jesus verkligen var uppstånden. Enligt dåtida judisk lag kunde vittnesmål från två män styrka en händelse. Om den andra lärjungen hade varit man – varför nämndes då inte hans namn? Det hade ju stärkt vittnesmålet? Detta kan vara ett indicium på att det var en man och en kvinna.

Överhuvudtaget är kvinnor mycket närvarande i alla berättelser kring Jesu död och uppståndelse. Sist kvar vid korset, först på plats vid graven. I berättelsen om Emmausvandringen nämns detta, men det understryks också att de andra lärjungarna inte riktigt trodde på kvinnornas berättelser.

Detta är ett perspektiv i texten, som öppnade min ögon. Inte bara för situationen då. Även nu. Varför är så många kvinnor i vår värld idag osynliggjorda?

En eftermiddag åkte fyra av oss till Karin Blixen museet. Det var en stark kvinna, som verkligen inte bad om ursäkt för sin existens. Det kändes bra att få med även detta perspektiv. Från museet vandrade vi ca: 8 km tillbaka till vår kursgård. Och på vägen samtalade vi .....

"I had a farm in Africa at the foot of the Ngong Hills. The Equator runs across these highlands, a hundred miles to the north, and the farm lay at an altitude of over six thousand feet. In the day-time you felt that you had got high up; near to the sun, but the early mornings and evenings were limpid and restful, and the nights were cold." 

Biskopsval

(An English version follows below.)

För en tid sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli biskop i Växjö stift. Jag svarade med glädje: Ja! Det var början på en spännande process/resa. Den har tagit en del energi. Men även gett energi. Att några personer ville nominera mig och på olika sätt föra fram mig som en tänkbar biskop, kändes stort och känns fortfarande stort. Min bön är att de nu hittar sin väg tillsammans med den som till slut blir vald till biskop, den 3 december.

Igår blev det nämligen klart att det inte blir jag. Till stiftet och de två kvarvarande kandidaterna, Fredrik och Thomas, önskar jag Guds välsignelse.

För mig går livet vidare. Just nu i Nairobi. Tillsammans med trossyskon från olika delar av den världsvida kyrkan. Vi läser bibeln tillsammans. Och vi läser i varandras livsböcker – i den utsträckning vi vill och kan dela våra berättelser. Underbart.

Alla kände till att det var biskopsval igår. En dag då vi läste Lukasevangeliet 24:13-35. Berättelsen om Emmausvandringen. Jag var en smula frånvarande – delvis fysiskt men även rent mentalt. Sista passet var jag dock med. När grupperna gjort sina redovisningar, fick jag möjlighet att dela mina känslor några minuter.

Soave's skor gav mig något att tänka på. Hur
ser vägen ut, som mina skor vandrar?

Utifrån Emmausvandringen upplevde jag att jag nu är tillbaka till början av vandringen. Jag får börja om. Bilden för mig blev tydlig på Soave’s skor, som föreställer en spiral.

Min livsvandring har gått i en cirkel och att jag är redo att fortsätta där jag var nyss. Men omvägen har inte varit utan mening.

Så bad Soave, som är en av våra ledare, att de andra deltagarna från Sydafrika skulle komma fram. Mbali (hennes namn betyder blomma) och Kgomotso (hennes namn betyder tröst) tog mig i varsin hand. Tillsammans med resten av gruppen bildade vi en ring.

Sedan sjöng och dansade vi en sång på kiSwahili, som var direkt hämtad ur bibeltexten.

Karibia Yesu karibia, Karibia kwetu karibia

Texten betyder: kom nära, Jesus, kom nära. Kom nära oss, kom nära. Det är verkligen också min bön just nu.

Därefter sjöng vi en sydafrikansk sång, där vi i dansen byter riktning, för att vi behöver ändra våra liv. En välbekant sång som vi ofta sjunger och dansar i Sydafrika.

Sista sången hade en text med orden:

Why don’t you bright in the corner where you are?

Betydelse: Varför lyser Du inte i det hörn där Du är? Ja, det är en relevant fråga. Till slut bad Kgomotso, på uppmaning av Soave, för att jag skulle välkomnas tillbaka till Sydafrika.

En mycket stark avslutning. En befriande sång- och dansupplevelse. Och bön. I en trygg grupp. I den världsvida kyrkan. På början av vägen till mitt Emmaus. Och Jesus kom och slog följe med oss.


Election of a bishop

Some time ago I was asked if I was prepared to be one of the candidates when Växjö diocese in Sweden was going to elect a new bishop. With joy I answered: Yes! And an interesting process/journey began. It has taken some energy but I have also gained energy from it. The fact that some persons wanted to nominate me as a possible bishop felt special and it is still special. My prayer is that they will be happy together with the person, who will be elected bishop on 3 December.

Yesterday it became clear that this person is not me. To the diocese and the two remaining candidates, Fredrik and Thomas, I wish God’s blessing.

For me, life goes on. At the moment in Nairobi. Together with fellow Christians from different parts of the world wide church. We read the bible together. And we read in each other’s lives’ books. Insofar as we are happy to share them with one another. Wonderful.

Everyone was aware that Växjö diocese was electing a new bishop today. It happened the day when we read Luke 24:13-35 together. The story about the walk to Emmaus. Naturally I have been a bit absent – partly physically but also mentally. The last session, however, I got the opportunity to share my feelings with the group a couple of minutes.

The shues of Soave inspired me. Which
path are my shoes going to follow?

With reference to the Emmaus walk, I experience that I now am back at the start of my walk. To a new beginning. An image, on the shoes of Soave, picturing a spiral, made this clear.

My life’s journey has had this form and I am prepared to continue where I was recently. But the detour has not been meningless.

Soave, who is one of our facilitators, then asked the other participants from South Africa to come in front. Mbali (her name means flower) and Kgomotso (her name means comfort) took my hands, one on each side. Together with the rest of the group we formed a circle.

And then we danced and sang a song in kiSwahili, with words directly from the biblereading.

Karibia Yesu karibiaKaribia kwetu karibia

The meaning is: Come close, Jesus, come close. Come close to us, come close. This is in deed also my prayer right now.

Thereafter we sang a South African song, where we change direction in the dance, because we need to change our lives. A well known song we often sing and dance in South Africa.

The last song had a text with the words:

Why don’t you bright in the corner where you are?

Also a relevant question. Finally Kgomotso prayed, to make me feel welcome back to South Africa.

This was very powerful. A liberating dance- and singing experience. Prayer. In a safe space. In the world wide church. In the beginning of the road to Emmaus. And Jesu drew near and walked with us.

Befriande bibelläsning

Ungefär så här läste jag i ett mejl jag fick inför vår konferens kring befriande bibelläsning:

Hur kan vi skapa ”safe spaces” för samtal när vi tycker olika eller har olika värderingar?

Det är en av våra utmaningar denna vecka. Att läsa bibeln tillsammans innebär att tillsammans läsa varandras liv. De som leder vår ”workshop” kommer från Brasilien. Arbetssättet är naturligt:

”See-judge-act”

Det börjar i det sammanhang vi befinner oss i. Kontexten. Vilka frågor bär vi med oss.

Genom att tillsammans läsa bibeln får vi höra Guds röst in i våra sammanhang. Ett sådant sammanhang kan vara ebola. På flygplatsen fick vi passera en värmekänslig kamera. Några i vår grupp plockades ut. De fick fylla i varsin blankett. Inte mer. Möjligen uppvisade de något förhöjd kroppstemperatur. Det hela skedde med bibehållen respekt för individen. Ingen stor uppståndelse. Så skönt. Min fråga blir: hur kommer det sig att Nordamerika, Västeuropa och Australien reagerar på ett helt annat sätt? Hur kan vi arbeta med denna viktiga fråga med hjälp av bibeln?

Vid ankomsten till Nairobi kontrollerades vår hälsa. På ett respektfullt sätt.

Vi har i stort sett bara hunnit presentera oss. Vi är 22 stycken och vi är födda i eller bor i Uruguay, Brasilien, Sydafrika, Tanzania, Etiopien, Italien och Sverige. Det verkar vara en dynamisk grupp.

Vid middagsbordet igår frågade jag några andra präster hur det var med deras kunskaper i grekiska? Vi hade nog alla önskat att vi kunde mer, för att kunna läsa nya testamentet på grundspråket. (Två av deltagarna är dock proffs och undervisar i nytestamentlig exegetik. En i Peitermaritzburg, en i Makumira. Vid bordet satt en person, som jag också frågade. Då drog han upp sin tröjärm och visade en tatuering på överarmen. På grekiska! Touché!

γνῶθι σεαυτόν

Sentensen betyder: Känn Dig själv och fanns ingraverad i portalen vid ingången till oraklet i Delfi. Vad jag förstår har han läst mycket filosofi. Också ett sammanhang. En kontext. Vad betyder det för oss som kristna, att nya testamentet skrevs i en värld, som dominerades av grekiskt tänkande?

Efter att ha börjat dagen med en löptur är det snart dags för frukost. Det blir en fin dag!