Lavabo – jag tvättar mig

Det har nog aldrig hänt att jag varit så noga med handtvätt som nu. Jag tror att det gäller fler. Och inte är det så märkligt.

Vi deltog i en kvällsmässa idag – Pingstdagen 2020. Jag har tidigare uttryckt en viss kluvenhet inför gudstjänstfirande i dessa tider. Vissa söndagar har vi bett hemma. Vissa söndagar har vi deltagit i gudstjänster med maximalt 50 deltagare. Vi har också följt live-sända gudstjänster och sedan åkt till kyrkan, där det erbjudits enskild kommunion. På olika platser finns även inom Svenska kyrkan olika riktlinjer.

I kvällens mässa deltog cirka 10 personer. Vi satt mycket glest och min reflektion är att vi på intet sätt bidrog till smittspridningen. Utifrån ett Covid -19 perspektiv var mässan mycket genomtänkt.

Handsprit, handduk, tvättfat, flytande tvål och vattenkanna.

När vi kom in såg vi ett bord med en vattenkanna, flytande tvål, ett tvättfat, en handduk och handsprit. Det visade sig – som jag också trodde – att prästen grundligt tvättade sina händer och efter att ha torkat dem också spritade dem. Detta skedde vid det som kallas offertoriet. Med andra ord precis innan själva nattvardsdelen.

Under nattvardsbönen stod prästen inte direkt framför brödet och vinet. Vid utdelande fick vi varsitt bröd, som lades i våra händer utan att prästen vidrörde något annat än brödet. Vinet hölls sedan upp, utan att vi vare sig drack av det eller doppade brödet i det. Det kallas på teologiskt språk för att ”kommunicera under en gestalt”.

Det som är spännande är hur snabbt ett nytt liturgiskt bruk finner sin väg in i kyrkan och även ett nytt liturgiskt föremål. Det lilla bordet till höger om altaret kallas credensbord och där ställs bröd och vin. Detta har funnits länge. Nu finns alltså ytterligare ett bord. För handtvätt.

Sturekoret i Uppsala domkyrka. Altare, credensbord och så det extra bordet.

Ännu mer spännande är att det i många kyrkliga traditioner brukar finnas både ett liturgiskt föremål och ett liturgiskt bruk, som handlar om handtvätt. Det kallas för ”lavabo” som är latin och betyder:

Jag tvättar mig

I Romersk katolska kyrkan och på många håll i den anglikanska kyrkan, liksom på ett fåtal platser i exempelvis Svenska kyrkan, tillämpas detta. Förklaringarna är olika men det handlar knappast om hygien. Det beskrivs ibland som en symbol för prästens längtan efter inre rening. Prästen kan be med psaltarpsalm 51:2

Två mig, Herre, från min missgärning, och rena mig från min synd.

Jag har varit med om ekumenisk nattvardsgudstjänst (eller brödsbrytelse som det ibland kallas) i en pingstkyrka. Där gick alla pastorer och präster ut till en handikapptoalett och tvättade sig precis före utdelande.

Det är intressant att vara med om denna speciella tid. Det var fint att kunna fira mässa idag. Det var också gott att få sjunga en älska Pingstpsalm (161) där första versens början lyder:

Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.

På olika sätt behöver vi alla, alltid och överallt bli berörda av Guds Ande.

No singing in South African churches

During the week I have read some news about the reopening of South African churches. The President, Cyril Ramaphosa, has obviously made an announcement that churches may start with worship services again. According to IOL news this was announced by the President together with the General Secretary of the South African Council of Churches, Bishop Malusi Mpumlwana. The bishop was quoted:

play music, don’t sing

In the Policy Guide that the SACC has issues there are many recommendations. It doesn’t forbid singing. It states:

The singing of hymns may need to be considered VERY carefully. Two meters is not far enough apart for hymns to be sung. Similarly, responses need to sotto voce (intentionally lowering the voice) to avoid expressing any saliva.

Thabo Makgoba, Anglican Archbishop.

One of the church leaders within the SACC, Anglican Archbishop Thabo Makgoba summarises the policy to his followers on his blog:

… a limit of 50 on services, disinfecting surfaces between services, physical distancing in churches, the avoidance of shared hymnals and prayer books, the wearing of masks during services, restrictions on singing (because it has proved to play a big role in spreading the virus), avoidance of the common chalice at Eucharist, no gatherings after services and rigorous hygiene in church toilets.

I have especially noticed two former SACC leaders, who are critical. Peter Storey, who was the President of the SACC 1980-83 is not happy at all. He writes:

Allowing public worship ill-advised and dangerous

John de Gruchy, another well-known South African Theologian, writes on his blog:

The fact that most Christians throughout the world have been prevented from going to church buildings has not meant that the church has stopped being the church.  The first Christians did not have church buildings; they gathered in homes for prayer and fellowship, and they did so in order to go into the world to proclaim the good news about Jesus.  That is why at the end of the Eucharist we are sent into the world to love and serve. It is misleading, then, to say that once the pandemic is over, we can go back to church when we never stopped being the church.

According to News 24 the SACC says that they did not “coerce government into allowing places of worship to open”. I guess this is a very sensitive issue. So the question is:

Will South African Christians be able to do this?

And in the same breath I need to ask the same question to our own church because we also gather in many churches. I have participated some Sundays, but we have also prayed at home at times. I am reluctant. In our own city, Uppsala, the number of infected people seems to increase again. Is the right thing to close churches again?

Utomhuskroppslighet

Långhelg. Kristi himmelsfärdshelgen. Tanken var att vi skulle åkt iväg men nu blir det mindre sådant och mer stanna kvar i närheten. Det blev dock en viss rörelse. Eller inte.

Förra helgen tvättade jag fönster. Dessutom vår inglasade balkong. För sent mindes jag att jag även förra året sträckte mig, när jag skulle putsa en mindre glasruta på balkongen. Den sitter så att säga ”om hörnet” och jag måste sträcka mig utåt, nedåt och förbi en slags stålbalk. Inte bra. I början av förra veckan var jag orörlig och hade ont. När det inte gick över masade jag mig iväg till en naprapat i onsdags eftermiddag och denne konstaterade att jag nog sträckt mig i quadratus lumborum (core-muskeln) och musculus iliopsoas (höftböjarmuskeln). Dessförinnan var jag helg ovetande om att dessa muskler ens existerade. Än mindre att även jag är lycklig innehavare till två av varje. De högra var det som smärtade. Jag fick behandling och lite övningar och rådet att röra på mig.

Torsdag förmiddag åkte vi till Alunda och deltog i en pilgrimsvandring på kyrkogården. Det var ungefär så mycket jag kunde gå. Jag lyckades göra ont värre när jag klev in på passagerarsidan i bilen. Men bra ändå att vara ute och röra på sig.

Denna gravsten - omfamnad av ett träd - kunde jag
inte bara gå förbi på Alunda kyrkogård.

Hos goda vänner höll vi oss ute hela dagen. Matlagning i järngryta över öppen eld fungerade fint. I Sydafrika kallas det Potjiekos. Skillnaden på detta och stuvning/gryta är att man aldrig rör i en potjiekos. I med ingredienserna och sedan får det puttra i 2-3 timmar.

Det är ett mycket trivsamt tidsfördriv att laga mat på detta sätt.

På fredag gick jag tillbaka till naprapaten. Jag fick träffa en kollega, som endast skulle fortsätta behandlingen. Men denne konstaterade att det nog var en annan muskel som var det egentliga problemet. Tensor fascia lata – lårfascians spännare. Tja, inte vet jag. Jag hade ont i höften och svårt att knyta skosnörena. Nu blev det ny behandling och nya övningar.

Fredag kväll och lördag ägnades åt umgänge med ätteläggar men även rikliga promenader. Det visade sig riktigt välgörande. (Samt en del smärtstillande ska tilläggas. Det är bra för läkningsprocessen).

Söndag förmiddag innebar friluftsgudstjänst i Helga Trefaldighets prästgårdsträdgård. Bra även det. Ingen misstycker att man reser sig upp och går omkring en smula.

Altarbordet hade placerats mellan hägg (t h) och syrén (t v).
Hustrun sitter under det blå parasollet.

Idag har jag varit tillbaka till naprapaten och blivit ”utskriven”. Nu undrar någon vad allt detta har att göra med Kristi Himmelsfärd att göra? Min tolkning är att jag denna vecka blivit påmind om min kropp och dess begränsningar. Motsatsen till att Kristus lämnar jorden i synlig gestalt och försvinner ur lärjungarnas åsyn. Mitt i Covid -19 pandemins tidevarv, där så mycket sker digitalt och saknar kropp – åtminstone för oss som varken arbetar i vården eller insjuknar – har det varit nyttigt för mig att bli påmind om min kropp. Att Kristus – efter himmelsfärden – finns närvarande överallt ger mig trygghet och glädje. Själv är jag närvarande i min egen kropp. Om den inte vill röra på sig, då sitter jag still. En viktig insikt.

I sökandet efter Guds mission

Idag har jag deltagit i Svenska Missionsrådets (SMR) årsmöte på förmiddagen och i SMR’s framtidsdag på eftermiddagen. Allt ägde rum på Zoom. Det är en miljö som många vistas i nu. Det går knappast en dag utan att jag har något möte i Zoom (eller Teams).

Arrangörerna hade jobbat hårt och det tekniska fungerade mycket bra. Även innehållsmässigt är jag nöjd. Intressanta talare och goda samtal. Två av dem som talade var avgående generalsekreteraren Anders Malmstigen och den tillträdande, Charlotta Norrby, som idag är nationell expert vid EU-kommissionens biståndsdirektorat i Bryssel.

Som relativt ny generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är jag också ny i SMR. Men en fråga som jag levt med länge, finns också väldigt tydligt med i SMR. Enkelt uttryckt kan det beskrivas såhär: ska vi betona evangelisationssidan av kristen mission eller ska vi betona biståndssidan. De flesta menar ju att dessa två går att förena. Annars skulle de inte vara med i SMR. Men spänningen finns där. Och den får vi leva med. Hur skulle ett liv utan spänning vara? Jag upplever att även samtalet är spänstigt.

När jag så slår upp det senaste numret av Kyrkans Tidning ser jag ungefär samma spänning. Jag tänker närmast på två debattartiklar. Den ena är införd under Kultur &t Teologi och är undertecknad av Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht. Två präster och en ärkebiskop emeritus. Den andra är undertecknad av Fredrik Modéus, biskop, och införd under rubriken Debatt.

Frågeställningen är densamma i båda artiklarna. Vad händer efter Coronapandemin? I båda artiklarna finns anspelningar på påsken. Om sådant som måste dö för att nytt liv ska födas.

Mitt första intryck var att artikel ett rör sig något mer i världen. Den andra artikeln tar sin utgångspunkt tydligare i kyrkans inre liv. Fredrik Modéus tar sina mest konkreta exempel från gudstjänst och församlingsliv. Den första artikeln hämtar däremot konkretion från andra håll. Den skriver om produktionsförhållanden, överkonsumtion och en skövlad planet. Men visst, även den nämner påskdagens mässa.

Båda artiklarna har en förankring i kristen teologi. Men den första av dem knyter inte ihop kyrkan med gudstjänsten på samma sätt som den andra. Kristi uppståndelse finns både i början och slutet men konkretionen finns i världen. Den andra artikeln talar uttryckligen om gudstjänstfirande som något angeläget.

Efter en dag med SMR och ett sökande efter vad som kännetecknar Guds mission, känner jag igen mig i båda artiklarna. Vi får fortsätta att eftersträva att vara en del av Guds vilja. Som vi bad tillsammans i eftermiddags:

Herre, visa oss Din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

Minnen från Långträsk

För en tid sedan blev jag inbjuden till en grupp på Facebook. Gruppen heter

Vänner som gillar Långträsk

Det var åren 1970–73 som vår familj bodde i Långträsk. Jag minns mina tre mellanstadieår som goda år. Vi var kanske 40–50 elever på skolan. Det var en B-skola, så jag gick i 3-4:an ett år och de andra två åren i 5-6:an.

Häromdagen la någon upp en gammal tidningsnotis i gruppen. Den handlar om en skolstrejk 1935. Föräldrarna till de tolv barnen från Granliden ville att det skulle erbjudas bilskjuts till skolan i stället för hästskjuts. När de inte fick som de ville strejkade de.

Så skedde, om jag kommer ihåg rätt, också våren 1970. Alltså innan vi flyttade dit. Skolan i Långträsk hade brunnit och planen var att bussa eleverna 18 km till grannbyn Koler. Detta fick föräldrarna att ta till strejkvapnet. Min bild är att de strejkade en hel termin. Jag undrar om det stämmer. I augusti 1970 skulle ett möte med ansvariga från kommunen hållas och vi väntade med spänning på resultatet. Som 9-åring var det så klart lockande att strejken eventuellt skulle fortsätta men så blev inte beslutet. Tvärtom skulle en ny skola byggas. Det innebar att vi under tiden – en termin tror jag – fick ha undervisning i bönhuset. 

En del av skolan hade dock klarat sig undan branden och där fanns vår matsal. Det var kanske en halv kilometer som vi fick gå till lunchen. När det hade varit palt ena dagen så sprang vi dagen efter. Då serverades uppstekt palt så långt det räckte. Då gällde det att springa fort. Men jag var ganska snabb.

Jag var faktiskt så snabb, så att jag togs ut till skollaget i fotboll, trots att jag bara gick i 4:an. Vi var sex personer i laget, så det var ju hedrande. Vi skulle spela mot grannbyn Koler – alltid viktigt att vinna detta lokalderby. Det bestämdes att jag skulle spela vänsterback. Inte visste jag så mycket om spelupplägg. Jag stod kvar på min backposition även när vårt lag anföll. Alla ropade och skrek på mig, att jag skulle följa med upp men jag begrep noll och intet. Andra halvlek fick jag sitta på bänken och i resten av min mellanstadieperiod var det ingen som föreslog att jag skulle vara med i laget.

Kortet taget när jag gick i femman. Förmodligen på vintern under läsåret 71-72.
Utöver dessa kamrater hade jag också kompisar i årskursen under, som jag
var klasskamrat med 70-71 och 72-73.

Detta var nog den enda smolken i glädjebägaren. I övrigt är det goda minnen. Inte minst på höstarna när vi samlades på någons tomt och lekte kurragömma och andra lekar. Jag minns en lek som hette sparka burk. Och någon annan som liknade kurragömma men man skulle smyga runt ett hus och varje knut var en fristad. Hette den knutgubbe?

Långträsk ligger mitt i området. Österut kommer Piteå och västerut syns
Arvidsjaur och Glommersträsk.

Långträsk ligger mitt i Markbygden, som idag är riksbekant för att 2021 rymma Europas största vindpark. Jag misstänker att det råder delade meningar om huruvida detta är bra. Å ena sidan arbetstillfällen och klimatsmart el. Å andra sidan intrång i naturen. Nu tror jag i och för sig att det redan skett många intrång. Markbygden är vackert men bitvis är det enorma virkesåkrar med enbart planterad barrskog. Som så många andra är jag kluven. Både till skogsbruk och kraftförsörjning.

Men Långträsk lyckades under de tre åren fånga en del av mitt hjärta. Jag säger som Fröding:

Den platsen är mig kär.
Min barndom susar där.