Uppsala Krönikespel 2017

Bo Sporre som eldslukare. Mäktigt!
Foto: Ingrid Strömbäck

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!

Så börjar den kantat Viktor Rydberg skrev till jubelfest-promotionen i Upsala den 6 september 1877. Och så börjar även Uppsala Krönikespel 2017. Vi fick se människor skrida fram i dimma på domkyrkoplan – först som ett anonymt kollektiv i forntiden eller kanske sagans värld. Men genom århundradena fick människorna liv och fram klev en rad olika gestalter. Visst dominerades scenen av kyrkan och akademin men även andra grupper av människor fanns. Möjligen var i slutändan den fattiga allmogen något anonym – något som ju präglar mycket av mänsklighetens historieskrivning. Men de fanns dock där. Exempelvis den unga flicka som mitt under stadsbranden bad för att just hennes enkla hus skulle klara sig undan lågorna.

Kvällen var inledningsvis ljum men ganska snart började det blåsa och innan spelet var över regnade det också. Det gjorde inte så mycket, eftersom stämningen var god och ensemblen höll vårt intresse vid liv hela tiden.

Så många människor. I listan över medverkande ser jag en bra bit över 100 namn. Kanske var inte alla där på en gång men bra många var det. Det var egentligen ingen som hade någon huvudroll – möjligen med undantag av Carl von Linné, som välkomnade oss. Annars var det en berättarröst som förde handlingen framåt. Visst hade vissa mer framträdande roller, som t ex de som spelade biskopar, kungar eller någon framstående akademiker. Nämnas ska också gycklarna och soldaterna, som verkligen gjorde intryck i de olika scenerna. Men egentligen gjorde alla intryck. Barnen som spelade argsinta bin, dansarna, studenterna m fl.

Några saker berörde mig. Kanske främst S:t Eriksdramat. De främmande soldaterna väntade utanför en kyrka i dåvarande Östra Aros (Uppsala) på att kung Erik skulle avsluta sitt deltagande i mässan. När han kom ut blev han omringad och trots att han bad för sitt liv, blev han avrättad. Det var ofrånkomligt att inte tänka på den debatt som nu förs om kyrkofrid, med anledning av att polisen i Malmö grep ett antal barnfamiljer, som skulle avvisas ur landet, när de var på ett kyrkligt läger i Kågeröd, i Skåne. Det går att läsa om detta i Sydsvenskan.

Här grips kung Erik efter att ha firat mässa i kyrkan.

Påtagligt genom hela krönikespelet var vilken framträdande roll kyrkan spelat. Om det verkligen var så eller om det är manusförfattarens tolkning går förmodligen att diskutera men jag lutar åt att det bär sannolikhetens prägel. Detta berörde mig också. Hur är det idag? Är kristenheten i Sverige marginaliserad, obetydlig? Är det inte bra att vi åtminstone inte kopplas ihop med makten, som varit fallet under århundraden. Eller är det så att vi är en del av etablissemanget vare sig vi vill eller inte?

Kyrkans ledare är med vid kröningen av Erik XIV. Som biskop
medverkade min förre kollega vid utbildningsinstitutet,
Johannes Markström. (Längst bak i processionen).

Om några veckor är det dags för kyrkoval. Alla som har fyllt 16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta. Fortfarande finns det starka band mellan de politiska partierna och kyrkovalet, trots att kyrkan skiljdes från staten (i princip) år 2000. När vi i krönikespelet såg hur en munk jagades av Gustav Vasas soldater väcktes frågor kring relationen mellan kyrkan och staten idag. Helt klart är den annorlunda. Men finns det genom historiens gång någon konstant?

Det är bra att ibland återknyta till historien. Reflektera och få nya perspektiv på sin egen tid. För mig fyllde gårdagens färgsprakande föreställning även den viktiga funktionen. Katarina Ehnmark, som regisserat har verkligen gjort ett bra jobb.

Rent sceniskt var det fem duktiga dansare, som fick
symbolisera källan som sprang fram, när kungen dog.

På något sätt var det upplyftande och hoppfullt. Jag tror att det också beror på berättelsen om S:t Eriks källa som porlade upp, när kungen dog. Den finns också i Viktor Rydbergs kantat, i den del som handlar om teologerna. Där blir källan – byggd på berättelsen i 2 Mosebok – en gudsbild.

Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg

svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Polisen och människor på flykt

Den 24 november 1993 stormar ett 30-tal poliser klostret i Alsike utanför Uppsala. Tanken är att utvisa det 40-tal flyktingar som håller sig gömda där. Men flyktingarna går inte med frivilligt och polisen...

På denna länk går det att lyssna på en P3 dokumentär från 2011. Den beskriver en verklig händelse för snart 24 år sedan. Då blev det klart att en kyrka inte är en fredad zon, för människor på flykt.

Nu har det hänt igen. Det går att läsa i exempelvis Sydsvenskan. Polis i Malmö har fört bort barnfamiljer från ett läger, som Svenska kyrkan i Malmö hade anordnat. Människorna var visserligen inte i ett fysiskt kyrkorum men i ett sammanhang som kyrkan anordnat.

Det finns ingen lag som säger att kyrkor är fredade zoner. Det finns inte heller någon praxis som gör att en människa eller familj på flykt kan känna sig säker i ett kyrkorum eller ett kyrkligt sammanhang i Sverige. Vill vi ha det så?

Det brukar heta att någon är ’på flykt undan rättvisan’. I lagens mening är en person, som uppehåller sig illegalt i ett land, på flykt undan rättvisan. Men skulle någon av oss kunna se ett barn i ögonen och säga:

Min vän, vi griper Dig, för att Dina föräldrar och Du är på flykt undan rättvisan? Ni är inte i första hand på flykt undan förtryck eller krig, fattigdom eller nöd. Nej, ni flyr undan rättvisan.

Vad blir då rättvisan? Som jag ser det denna tidiga söndagsmorgon, blir rättvisan följande:

Är Du född i en del av världen där det råder krig, förtryck, svält eller annan nöd och ser att Du och Dina barn kanske kan få en bättre framtid någon annanstans i världen, bör Du fundera om det verkligen är klokt att fly till denna bättre plats. Du har visserligen rätt, enligt internationella överenskommelser, att söka asyl i ett annat land. Men om Du får avslag på Din asylansökan är det mest rättvist att Du återvänder till det land Du flydde från. För i det landet, där det finns frihet och trygghet, hör Du inte hemma. Där bor det redan människor, som har mer rätt till den tryggheten än Du och Din familj.

Självklart inser jag att polisen har en svår uppgift. De följer lagstiftningen. Att gränserna ska vara helt öppna är heller inte möjligt.

Däremot är det möjligt – även för lagstiftaren – att fundera ett varv till vad som är rättvist. Och det kan aldrig vara rättvist att en barnfamilj, som lever på flykt, ska bli bortförda av polis från ett kyrkligt familjeläger. En sådan rättvisa skriver jag aldrig under på.

Men nu sker det och det sker i ett land där samma polismyndighet skyddar organiserade nazister, som öppet demonstrerar på gator och torg, bara för att vi har yttrandefrihet i vårt land. Organiserade nazister, som i det ögonblick de får makten, kommer att skicka ut alla ’rasfrämmande’ människor ur landet, enligt sitt partiprogram.

I de gudstjänster vi firar i många kyrkor idag kommer urgamla ord från profeten Jesaja läsas. Där säger Gud till sitt folk på den tiden och till oss idag:

Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.

Natur, tystnad och sekularisering

Igår och idag har jag deltagit i präst- och diakonmöte i Uppsalastift. Alla präster och diakoner i Svenska kyrkan står under en biskops tillsyn. Livet ut. Oftast i det stift diakonen eller prästen arbetar och bor. Som präst anställd på Svenska kyrkans nationella nivå står jag under ärkebiskopens tillsyn och blir följaktligen kallad till de överläggningar hon har med präster och diakoner.

Igår talade Ylva Eggehorn. Jag försöker inte ens återge vad hon sa. Det var – som oftast – mycket givande.

I morse lyssnade jag till Professor David Thurfjell, Södertörns högskola. Han har bland annat skrivit boken

Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen‎

Den har jag länge tänkt läsa. Han talade underhållande om hur den fyllt ett behov av kunskap kring hur sekulariserade svenskar tänker. 5-8% är praktiserande kristna. 10-15% genomfört sekulariserade. Resten= drygt 75% kallar han för de

Den svenska mainstreambefolkningen - de postkristna svenskarna

De kännetecknas av en diskrepans mellan självbild och identitet. Tesen i boken är att det skett en språklig förskjutning under 1900-talet. Ordet ’kristen’ har gått från att vara en bred, kulturell gemenskapsmarkör till att ha en betydligt snävare betydelse. Påverkad därtill av väckelsekristendomen. Statskyrkan miste under 1900-talet tolkningsföreträde.

När Thurfjell skrev den boken fanns sådant han inte fick med. Närmare bestämt hur informanterna beskriver djupare, existentiella erfarenheter. Det var om detta förmiddagens föreläsning handlade.

Han utgick från ordet transcendens, som han använder sociologiskt och inte teologiskt. Thomas Luckmann talar om olika nivåer av transcendens. Detta var en viktig utgångspunkt. Transcendens kan betyda allt från att uppfatta sig om en del av en större grupp till att uppfatta sig som en del av universum, naturen eller något annat.

Thurfjell hade i sitt material sett tre saker när det gäller erfarenheter av transcendens hos den postkristna människan:

1. Erfarenheterna omges av tystnad. Ordlöshet.
2. Erfarenheterna kläs inte i ett kristet språk.
3. Berättelserna om erfarenheterna alltid förlagda i naturen. Det finns en historisk rörelse från det kristna rummet till naturen. ’Relocation of transcendence’.

Först uppehöll han sig något litet kring tystnadens funktion, där han menade att det som inte sägs ofta är det centrala. Lite som begreppet 'tabu' inom religionshistorien. Tabu – det från vilket man vänder bort blicken – kan nästan vara mest intressant. I fråga om sekulariseringen: det som är outsagt kan ofta rymma det som är centralt.

Han gjorde ett svep över hur vi lämnat ett självhushållarsamhälle, styrt av hustavlan, där allt var organiserat utifrån olika tillhörigheter: Kön och klass, för att nämna några. Allt handlade om plikter och ordning. Samhället var naturnära.

I och med moderniteten blev vi en industriell, urban A-nation. Med ny teknik. Och ny infrastruktur. Nya kompetenser som ingenjörer, jägmästare och lantmätare såg dagens ljus. Därmed upplöstes den gamla, kristna, agrara berättelsen. En ny berättelse behövs. Thurfjell ser – utifrån sina intervjuer – tre drag i denna nya berättelse:

A. Naturen.

Naturen blir viktig del av det han valde att kalla

Vi går över daggstänkta berg-Sverige

En slags naturnationalism. I skog och på fjäll kan alla enas.

I denna nya tid görs vissa erfarenheter:

1. Konsumenterfarenheten. Vi blir individer. Att kunna titta i ett skyltfönster är en kompetens. Relationen till naturen förvandlas. Det blir en konsumtionsrelation.
2. Fritid. Från lågintensivt arbete hela tiden till en dikotomi mellan arbete och fritid. Det blir en tudelning av landet mellan stad och landsbygd. Naturen får en positiv laddning.

Svenskarna beskriver sig som ett naturälskande folk. Trots att vi i snitt bara tillbringar 14 minuter om dagens utomhus.

B. Tystnaden.

Här talade han om en ’tystnadens typologi’ och beskrev – återigen utifrån sitt material – fem olika slags tystnad:

1. Tystnad som beror på avkristnande. Kristendomen har försvunnit som språk. Både rationellt och känslomässigt. Det finns inget att berätta. Han tog som exempel bönen ”Gud som haver barnen kär”. För en tidigare generation fanns både en rationell och en känslomässig nivå i bönen. För många idag saknas en relation till den bönen överhuvudtaget.
2. En semantisk tystnad. Orden som en gång fanns har fått en annan betydelse. En ateist i fikarummet kan beskriva en position. Likaså en syrisk-ortodox kristen. Men för de så kallade ljumfromma saknas ord för att beskriva positionen.
3. Apofatisk tystnad. Erfarenheterna är sköra. De kan gå sönder om man talar om dem. 'Troll försvinner i ljuset'. Möjligen kan de viskas fram i natten.
4. Kulturell tystnad. Vi bär detta med oss i vår kultur. Att vi inte har någon ordrikedom generellt sett.
5. Tystnad som beror på språkets gränser.

Han berättade att vi var de första han presenterade denna nya forskning för och just på denna punkt – tystnadens typologi – var det inte helt solklart. Men intressant!

C. Sekulariseringens rörelse

Det som förut var uttalat har tryckts ner i ett inre rum.

1. Från ordrikedom till tystnad. Förut fanns ett formaliserat språk. Ett standardspråk.
2. Från text till erfarenhet.
3. Från inomhus till utomhus

Ett exempel han avslutningsvis tog var yrkesgruppen ’naturvägledare’, som han beskrev som en konkurrent till oss präster. De guidar människor i naturen och vill ge utrymme för transcendenta upplevelser. Språket är dock zoologiskt och botaniskt. De berättar om djuren och växterna. Mellan de olika berättelserna går gruppen i tystnad. Det finns inget språk för att tala om det transcendenta direkt. Det upplevs.

På SLU's hemsida läser jag senare om naturvägledare och inser att Thurfjell har en poäng:

Naturguidning är ett sätt att utöva naturvägledning. Genom naturvägledning kan man bidra till att deltagaren utvecklar sin relation till naturen och kulturlandskapet. Målet kännetecknas av en kombination av lärande och positiva upplevelser hos deltagarna samt stimulans av deltagarnas reflektioner. Naturvägledning har i regel ett budskap och syftar ofta till att påverka deltagarens attityder och/eller beteenden.

Avslutningsvis menade han att detta sätt att förhålla sig till erfarenheter av transcendens helt klart finns i den kristna traditionen. Att inte alltid tala explicit om det heliga. Att tala i liknelser.

* * * * *

Det var spännande att lyssna på Thurfjell. Det ligger i sakens natur att det blir breda penseldrag och stora svep. Det vore intressant att bjuda in honom till utbildningsinstitutet. Stämmer den bild han målar upp? Hur ska vi i så fall utbilda? Visst är vi redan nu medvetna om mycket av det han beskriver men inte minst tystnadens olika sidor vore intressant att få utveckla.

Fika schysst på lördag!

Är Du i Uppsala på lördag? Har Du inte dagsprogrammet helt fullproppat? I så fall har jag ett förslag:

Kom med och fika på Fair Trade Shop Globalen någon gång mellan 11 och 15

Du blir bjuden på hembakat kaffebröd, kaffe, te eller något annat att dricka. 

Du får också möjlighet att handla i butiken. Det kommer att finnas en del erbjudanden. Vi har kläder och hantverk. Vi har en mängd livsmedel. Även hudvårdsprodukter. Smycken. Musikinstrument. Med andra ord ett brett sortiment. Den röda tråden är att de som tillverkat varorna får en schysst lön för mödan.

Hustrun och jag är där när butiken öppnar och ett tag framåt. Andra tar över så småningom. 11-15 är det öppet.

Välkommen!

Magnus Myrberg är en av två marknadsföringsansvariga i styrelsen
och den som kläckt idén med återkommande lördagsfika i butiken.

Tanzania i fokus

Emma Kreü talade vi
kyrkkaffet.

För oss blev det mässa i Stenhagen idag. S:ta Maria kyrka tillhör Helga Trefaldighets församling och det händer att vi firar gudstjänst där. Inför morgonens mässa annonserades följande:

Kyrkkaffe med Tanzania i blickpunkten.
Tanzaniakaffe, konstutställning, hantverk, program med sång och musik.
Kända Tanzaniaprofiler medverkar.

Det sista var intressant. De kända profilerna visade sig bland andra vara Berit och Sten Rylander respektive Elisabeth och Erland Hillby. Dessutom medverkade ordföranden för Svensk-Tanzaniska föreningen (SVETAN), Emma Kreü.

Först firade vi mässa i kyrkan. Inledningsvis stannade vi upp inför det mord som begicks i Stenhagen (där S:ta Maria alltså ligger) för endast ett par dagar sedan. Mordet ägde rum ett stenkast från kyrkan och de anhöriga till den som mördades samt hela förortens väl och ve, bars sedan fram i förbönen.

På denna plats begicks ett mord i fredags, den 18 augusti 2017.

Elisabeth Hillby predikade. Förkunnelsen bestod till stor del av berättelser från hennes tid i Tanzania och hon underströk att hon hade sökt sin grundläggande trygghet i dopet, när hon i olika sammanhang varit rädd eller osäker.

I mässan såväl som vid kyrkkaffet sjöng Vokalensemblen Uppslaget.

Vokalensemblen Uppslaget sjöng - dagen till ära i afrikanska dräkter.

Det som framför allt fastnade i mitt medvetande var när Sten Rylander gjorde oss uppmärksamma på att Tanzanias elefantstam minskat med 60% mellan 2007 och 2014. Att jämföras med hela kontinenten, där minskningen varit 30%. Det är verkligen häpnadsväckande siffror men jag kan verifiera dem i en artikel i The Guardian. Artikeln handlar om Wayne Lotter, som var en av grundarna till

PAMS Foundation

Det är en organisation som arbetar för att elefantstammen ska skyddas. Wayne Lotter var dess ordförande och mördades i onsdags i Dar Es Salaam. Tragiskt. Sten var märkbart berörd av detta.

Det var omöjligt att inte göra kopplingen till det mord som begicks i fredags precis utanför kyrkan. Av helt andra orsaker, får man förmoda. UNT ger ingen information kring vad som ligger bakom det mordet. Men mord är mord. 

Berit Rylander har, tillsammans med Sten, bott och arbetat i en antal afrikanska länder.

Det är så mycket mörkt som händer i vår värld. Det betyder inte att dagen saknade hopp. Berit Rylander talade framför allt om utbildningssatsningar i Tanzania och vad Sida har bidragit med. Det kändes mycket hoppfullt. Tanzania är materiellt fattigt och korruptionen är svår. Men det är ett land utan krig. Det är också ett land där kristna, muslimer och traditionalister på det stora hela taget lever i samförstånd. Dess president, John Magufuli, är känd för att vilja bekämpa korruptionen.

Barnen visar ofta vägen till deltagande
i mässan. Så även idag.

Utbildning är annars intimt förknippat med barn. Om barnet som förebild handlade söndagens evangelietext.

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.” (Luk 9:46-48)

Efter en spännande och innehållsrik förmiddag cyklade vi vidare ut i Hågadalen, där vi bland annat gjorde ett stopp på

Tantens gröna skafferi

En fantastisk butik med mycket närodlat, ekologiskt och även rättvisemärkt. Jag kunde byta några ord med en av de ansvariga. Det är en av de butiker som delvis har samma sortiment som

Fair Trade Shop Globalen

Som ordförande i den förening som driver Globalen är det alltid roligt att utbyta tankar och idéer med någon i samma bransch.

Det går att göra mycket för att vi tillsammans ska göra denna värld bättre. Både i Sverige och Tanzania. Och på andra ställen.

Förbjud nazistiska och rasistiska demonstrationer

Det var sommaren 2014 som Svenskarnas parti demonstrerade runt om i landet. Då diskuterades flitigt om inte Sverige kunde förbjuda organiserad rasism. Många jurister, bland andra Peter Nobel, hävdade att Sverige har förbundit sig att göra just detta, i FN’s

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD)

som trädde i kraft i Sverige 1972.

Nu är jag verkligen ingen jurist och jag förstår att denna internationella konvention förmodligen lämnar utrymme för tolkning, som lagtexter ofta gör. När jag söker bland artiklar från 2014 framträder ett argument från dåvarande alliansregeringen, att Sverige följer konventionen, genom att vi har lagen om hets mot folkgrupp. Argumentet förs fram av dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) i en artikel i Sydsvenskan.

I en annan artikel – Aftonbladet – menar dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt (M) att det är

… ett polisoperativt beslut att besluta hur detta ska tillåtas …

Svenskarnas Parti lades ner 2015. Det verkar som om Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) fångat upp en del av den opinion som stod bakom Svenskarnas Parti. Så är det också NRM som nu syns mer och mer. T ex i Almedalen. Och så är det dags för nästa styrkedemonstration av rang – i samband med Bokmässan. Göteborgsposten skriver om detta för några dagar sedan.

Polisen ser, enligt artikeln, inget hinder för att de ska få demonstrera. Vilket är naturligt, eftersom det inte finns någon lag emot det. I en artikel på SvT antyds att demonstrationen kanske inte beviljas på just den plats NMR ansökt om. Det är väl, anser jag, det minsta polisen kan göra. Att flytta den längre bort från Bokmässan.

Ungefär samtidigt har polisen i Halland beslutat att en medlem i NMR ska bli av med sin vapenlicens. Det skriver Hallandsposten. Bra! Beslutet kommer att överklagas. Vi får se om det står fast.

Just frågan kring vapen gav mig en nyckel till att förstå det dilemma som finns när mänskliga fri- och rättigheter står emot medborgerliga fri- och rättigheter. I USA pågår ju en het debatt kring rätten att äga vapen. Sverige har – om jag förstår det hela rätt – en helt annan och skarpare lagstiftning. Det är rimligt, menar jag, att ingen ska få bära vapen på allmän plats. Men så är det inte i USA. Sverige har alltså beskurit medborgarnas rättigheter på denna punkt. Rimligt!

Skulle inte samma resonemang kunna användas när det gäller demonstrationsrätten? Om en organisation bygger på våld – för det menar jag att NMR gör – hör den inte hemma på allmän plats. Den är våldsbejakande.

Hur kan jag hävda det? Genom att läsa deras partiprogram.

Nordiska motståndsrörelsen vill

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Det talas därefter om rasfrämmande människor. Och när synen på Sionismen utvecklas är det ren och skär antisemitism som uttrycks.

I mitt tycke är det rimligt att en organisation som denna inte ska få tillstånd att demonstrera. Och detta ska anges i lag. När de demonstrerar är det definitionsmässigt hets mot folkgrupp.

Be för fred på Koreahalvön

Kyrkornas världsråd uppmanar oss att be för fred på Koreahalvön. Nu har även World Evangelical Alliance (WEA) bett sina medlemmar vara med och be för detta på söndag:

Sunday of Prayer for the Peaceful Reunification of the Korean Peninsula

Det handlar naturligtvis om att gå emot de uttryck för våld och oförsonlighet som formuleras av några av världens stora politiska makthavare.

Kyrkornas Världsråds Generalsekreterare, Olav Fykse Tveit, ifrågasätter om hårdare sanktioner mot Nordkorea är rätt väg att gå. Snarare behövs förhandlingar kring kärnvapen i denna ytterst farliga situation.

En gemensam bön har formulerats av Korean Christian Federation (KCF) från Nordkorea National Council of Churches in Korea (NCCK) från Sydkorea.

På Kyrkornas världsråds hemsida konstateras att de tre stora, ekumeniska organisationer som nu står bakom detta – Kyrkornas Världsråd, World Communion of Reformed Churches (WCRC) och World Evangelical Alliance (WEA) – sammanlagt har över 1 miljard medlemmar. En motkraft i en tid av söndring. Det kan med andra ord bli många förebedjare som gör sina röster hörda på söndag.

Är Du en av dem?

Snart börjar ett nytt läsår

Till förmånerna med mitt arbete som lärare hör ett förhållandevis långt sommarlov. Det behövs verkligen. Samtidigt börjar det nu kännas roligt att snart få ta emot en samling kända och okända studerande.

De som gick ut i våras kommer inte tillbaka. De är nu kollegor i olika arbetsuppgifter. På min vägg finns en hälsning från en av klasserna. De hade ritat porträtt på några av oss lärare. Metoden hade varit att enbart titta på ett fotografi av oss och sedan rita porträttet utan att titta ner i pappret. Jag har drygt 20 sådana porträtt på min vägg. Ett av dessa har fångat min personlighet på ett eget sätt.

En av de studerande som slutade i våras uppfattar mig
på detta sätt. Inte helt olikt, om jag får säga det själv.

Vi lärare fick också varsitt bibelord. Mitt är hämtat från 2 Sam 6:14-15 och även det säger något om min person.

… och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer.

Snart börjar ett nytt läsår. Det känns gott!