Kyrklig handling eller förrättning del 2 - Konfirmation

På lördag är det dags för årets andra konfirmationsgudstjänst. Vi samarbetar med S:t Johanes församling. De har 18 konfirmander och vi har 2. Det blir 20 ungdomar, som ska iklädas sin vita dopdräkt, för att nu själva säga ja till att de tycker det är OK att vara döpta.
Konfirmationen brukar ibland kallas för en rit som söker sin teologi. Ortodoxa kyrkan har en slags konfirmation redan i samband med dopet. Den kallas för krismering. Den som döps smörjs då med olja, som ett tecken på Guds Ande. (Vi ska också använda olja på lördag!) I Katolska kyrkan är det konfirmation senare. De betraktar konfirmationen som ett sakrament och liksom i anglikanska kyrkan, är det bara biskopen som kan konfirmera. (Det tycker jag är lysande! Under ett år träffar biskopen alla femtonåringar, om man nu har den åldern, i sitt stift!) Många s k frikyrkor har också konfirmationsundervisning. Denna konfirmation skiljer sig från Svenska kyrkans och annan konfirmation, eftersom man inte nödvändigtvis behöver vara döpt i dessa sammanhang. Martin Luther var väl inte helsåld på konfirmationsprylen, men behöll den, för det var ett bra tillfälle till undervisning. Genom åren kom det att bli ett tillfälle att ge barnen tillträde till nattvarden.
Mitt i allt detta har det också varit en s k 'rite de passage', d v s en rit som markerar övergången från barnstadiet till vuxenstadiet. Det är lite överspelat idag. Man slutar vara barn tidigare och blir knappt vuxen förrän man är 25. Men i vissa stycken försöker vi i konfirmandarbetet se ungdomarna som mer vuxna än barn. I Svenska kyrkan har man också rösträtt redan vid 16 års ålder. Det fanns ett förslag att man skulle ha rösträtt om man var konfirmerad, men det gick inte igenom. Tråkigt!
Själva konfirmationsgudstjänsten uttrycker egentligen två saker: Dels att ungdomarna får säga ja till sitt dop och sin samhörighet med Jesus. Dels att Gud bekräftar sitt förbund med dem. Det centrala är bönen med handpåläggning. Det är då varje konfirmand får ett kors tecknat med olja i pannan. På samma sätt gör vi med dem som döps. Då finns t ex faddrar med, om dessa kan komma. Dessutom de unga ledarna, som blir ett synligt tecken på att det även här är fråga om en kyrklig handling. Gärna skulle fler församlingsbor komma och vara med och be för ungdomarna.
På samma sätt som vuxna självklart kan döpas, om de inte redan är det, kan man konfirmeras som vuxen, om man inte är konfirmerad.
Fortfarande är det stora grupper unga som konfirmeras. Det är roligt och utmanande! Man lär så länge man har elever, sa någon. Det gäller även här!

Kyrklig handling eller förrättning del 1 - Dopet

Sommaren innan semestern är en speciell tid. Eftersom en del av prästerna har semester redan, blir det något mer dop, vigslar och begravningar till oss andra. Samt konfirmation, eftersom vi har sommarkonfirmander.
Som bekant kallas dessa gudstjänster för kyrkliga handlingar. (Många minns den gamla benämningen: Förrättningar! Men en förrättning för tankarna till lantmäteri. Det kommer ut en tjänsteman och har en förrättning. Använder man det språkbruket, är det prästen som förrättar!)
Inte så med dop, vigsel, begravning och konfirmation. Det är kyrkan som handlar. Därför kallas det kyrklig handling. Tyvärr är inte detta alltid vad som sker.
Låt oss börja med dopet. Det sker en diskussion om dopen ska äga rum i församlingens gudstjänst eller som separata dopgudstjänster, där familjen eller släkten på ett annat sätt står i centrum. Jag menar helt klart att målet är att dopen sker i församlingens gudstjänst. Att vara kristen är att leva i församlingens gemenskap. Så frågar prästen också dopkandidaten: Vill Du döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Eller i förekommande fall föräldrarna till dopkandidaten : Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Det ligger liksom nära till hands att församlingen i någon mån är närvarande, när denna fråga ställs.
Igår hade jag glädjen att få döpa tre barn i Kalmar Slottskyrka. Två kyrkvärdar, en kantor, en vaktmästare och någon församlingsbo, som var där utan att vara släkt eller särskilt inbjuden, kunde jag urskilja. Dessutom är ju de flesta i kyrkan med all sannolikhet kyrkotillhöriga. Det finns dock en del att fundera över. Kopplingen till församlingens huvudgudstjänst är ändå svag.
Då frågar någon: Men är det rätt att tala om huvudgudstjänst? Är inte alla gudstjänster lika viktiga? På ett sätt, kan man svara ja. Samtidigt har Svenska kyrkans kyrkomöte, som består av ledamöter, som utsetts i demokratiska val (låt vara med oerhört lågt valdeltagande) fastställt en handbok och en kyrkoordning, som talar om vissa gudstjänster som huvudgudstjänster. Med fördel firas dessa på söndagen i form av högmässa eller någon annan av de föreslagna ordningarna för just huvudgudstjänst.
Problemet uppstår, om de som vill döpas, alternativt deras föräldrar, inte upplever att församlingens huvudgustjänst är den plats, där dopet fungerar för dem. Så väljer de att avstå från dop eller söker sig iväg från sin hemförsamling, för att få möjlighet till dop.
Det finns en omständighet, som försvårar: Dopet är numer det sätt på vilket man blir kyrkotillhörig (ändringen kom 1996, så det är ju inte helt nytt). Om inte dopseden lever vidare, kommer det att bli färre kyrkotillhöriga och alltså förre som är med och bidrar ekonomiskt. Jag tillhör dem som menar att vi måste tala om detta öppet. Just för att pengarna inte ska få vara drivkraften. Det måste ju vara människor, som är det viktiga. Därför kan det aldrig vara nog att bara nöja sig med att dopen äger rum. Dopet är ju starten på ett livsprogram. Med den döptes bästa för ögonen.
Det kanske ändå innebär att kyrkan bör erbjuda både dop i huvudgudstjänst och separata dopgudstjänster. Men för båda alternativen gäller: Det är inte en enstaka handling. Det är början på ett liv med Kristus, i församlingen.
Ytterligare en sak: Det finns i vår handbok en ordning för dop i krissituation. I anvisningarna står det:
Vid ytterst brådska begjutes barnet med rent vatten ...
Sedan är hela dopordningen utformad med tanke på att den som ska döpas är ett nyfött barn. Men tänk om den som ska döpas är vuxen? Kan det inte i framtiden eller redan nu hända, att en vuxen person, som aldrig blivit döpt, på sin dödsbädd säger: Jag vill bli döpt? Borde inte den möjligheten finns med i handboken? Det tycker i alla fall jag!

Zuma, Jesus och SACC

Det jag studerar är ju hur det Sydafrikanska Kyrkorådet (South African Council of Churches - SACC) har varit som profetisk röst före och efter 1994. Många anser att den starka, frimodiga rösten tystnade, när ANC kom till makten. Kanske ligger det en hel del i det. Men som vanligt är sanningen mer kompicerad än så. Det jag ser är att man visst varit kritisk men att det inte alltid hörts i mediabruset.
Men häromdagen gjorde SACC ett uttalande om president Zuma. Enligt Cape Times har Zuma sagt att ANC ska regera till Jesus kommer tillbaka. SACC menar dels att Zuma inte ska dra in Jesus i sådana uttalanden, dels att det är onödigt, eftersom alla i Sydafrika inte är kristna.
ANC har i sin tur anklagat SACC för att vilja ha monopol på Jesus och den kristna tron.
Frågan kanske inte är av den arten att den skapar mer än lite krusningar på ytan, men det är i alla fall intressant att en kritisk röst hörs från SACC.

Konfirmander, javisst!

En dag på konfirmandläger. Först 1 mil i kanot. Så skönt! Därefter pratar vi om uppståndelsen och möjligheten av ett liv efter detta. Det är dags för en värderingsövning. Om ni tror att allt tar slut efter döden, ställer ni er där! Om ni tror på ett liv efter detta, alltså om ni vill fortsätta leva efter döden, ställer ni er i andra hörnet.
- Vilket menar Du?, frågar en uppmärksam konfirmand. - Tror eller vill?
Jaha, tänker jag. Det är ju skillnad på det.
- Vi vill att det ska finnas ett liv efter döden, men vi tror inte att det är så, säger flera ungdomar.
Språkförbistring!
För mig handlar tro mer om att vilja än att veta säkert. Men kanske ungdomarna inte kan tro om de inte får bevis?
Så viktigt att reda ut en del begrepp, när vi kommunicerar. Om vi nu vill förstå varandra.

Kvällsposten 2

Man ska inte döma hunden efter håren, kanske passar bättre ..... Äldsta dottern ringde nyss och meddelade att det ligger en länk på första sidan, inte till youtube (kanske man borde förstått) men väl till expressen tv.
Ja, det kanske är ännu skojigare!

Kvällsposten

Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Jag fick ett samtal från Kvällspostens nätupplaga. Skulle man kunna skriva om att jag rappade på en skolavslutning? Jo, det går för sig. (I morse var det en liten ruta i Barometern, det var nog där de sett det!) Det blev en kort intervju på telefon. Jag tänkte att jag skulle få med något om att poängen med att rappa, var att visa att även den musikstilen och därmed även de som rappar, hör hemma i kyrkan. Så jag pratade på lite om det. Sedan ringde journalisten en stund senare och ville veta vem som lagt upp klippet på youtube. Jag visste att en f d konfirmand lagt upp det ena, ringde min son, som sms:ade sin flickvän, som känner den f d konfirmanden, som ringde journalisten och gjorde upp om att klippet kunde läggas ut på Kvällsposten. Så berättade jag detta för min äldsta dotter och någon till. Så kollar jag på Kvällsposten. Så är inte klippet med. Inte heller något om att alla duger i kyrkan. Inte heller någon länk till min blogg. Sensmoral: Man ska inte sälja det virtuella skinnet innan cyberbjörnen är skjuten.

Jonathan Jansen

Ja, vem är nu det? Jo, det är en sydafrikansk professor. Jag stötte på hans namn för första gången för ett par veckor sedan. Hans Engdahl skriver om honom på sin blogg:
http://hansengdahl.blogspot.com/
Hans beskriver Jansen som en gränsöverskridande människa. Jansen är själv svart (eller färgad, som en del skulle säga. Lite förenklat kan man säga att det var den kategori, som apartheid-regimen använde om den grupp, som hade mörk hy men engelska eller afrikans som modersmål.) En person, som levt under apartheid-regimen och nu även lever i den första demokratin, är en unik person. Så småningom kommer de som har denna dubbla erfarenhet att dö ut. Därför är personer som Jansen viktiga. Särskilt om de får viktiga, brobyggande positioner. Enligt blogposten, har Jansen blivit s k Vice-Chancellor vid mitt universitet, University of the Free State. (UFS) Det är ju ett väldigt konservativt lärosäte, fortfarande dominerat av vita afrikander. (D v s vita med fr a holländskt utrsprung) Den som nu är Vice-Chancellor är t f rektorn, Teuns Verschoor. Enligt hemsidan
http://www.ufs.ac.za/faculties/content.php?FCode=H1&DCode=HD1&DivCode=0&uid=1087
är universitetets Chancellor i första hand ett cermoniellt ämbete. Det innebär inte att det är oviktig att en svart person får posten som Vice Chancellor. Symbolfrågor är viktiga i Sydafrika.
Men nu kommer vi dock till det viktiga. Han ska inte bara vara Vice Chancellor, utan framför allt rektor. (Jag tror att dessa poster oftast hänger ihop). Det är det viktiga uppdraget. Som rektor leder han arbetet vid universitetet. På hemsidan
http://www.ufs.ac.za/news/newsarticle.php?NewsID=1249
skriver han att en av hans stora uppgifter blir att återupprätta förtroendet för universitetet såväl som förtroendet mellan olika grupper på campus. Han hänvisar till den s k Reitz-incidenten, när några vita studenter trakasserade svart personal och videofilmade eländet. När en av de inblandade gjorde slut med sin flickvän, lär hon ha laddat upp filmen på youtube och så kom det ut. Vill man se videon kan man söka på
http://www.youtube.com/results?search_type=&search_query=reitz+Bloemfontein&aq=f
Klippet heter: Reitz Racist Video Bloemfontein. Det är bitvis fruktansvärt! Men det är på samma gång hopfullt att den nye rektorn nämner detta vid namn och vill fortsätta försoningsprocessen. Det ska bli intressant att följa utvecklingen framöver. Han tillträder den 1 juli! (I Sydafrika är det inte sommarlov, utan vinter.)
Märkligt är att det på universitetets öppningssida
http://www.ufs.ac.za/
inte står ett ord om Jansen. Vad det betyder vet jag inte! Jag var tvungen att googla på honom och fick då fram en sida, som ligger väl dold.

Midsommar

I början på 1970-talet bodde vi i Långträsk i Norrbotten. Ett litet samhälle, där människor livnärde sig på skogsbruk. Många män arbetade på ackord. Det var före skogsmaskinernas tid. Andra ägde åkerier. Våra grannar hade åkeri. Deras söner hade fått amerikanska namn: Dick och Larry!
Jag minns en midsommar. Vad mina syskon gjorde vet jag inte. Jag var nog 11 år och hade varit ute i skogen med mina föräldrar och plockat murklor. När vi åkte hem i vår medelhavsblå volvo 144, såg jag en midsommarstång hos några andra grannar, som också hade åkeri. Det var nog min första upplevelse av midsommar. För mig betydde midsommar ingenting. Jag hade bott i Sigtuna fram till 1½ års ålder. Sedan bodde vi i Hörnefors, söder om Umeå, i Messaure, Norrfjärden, Porjus och så Långträsk. De fyra sistnämnda orterna ligger i Norrbottens län. Jag tror inte midsommar var en stor sak, helt enkelt.
När vi själva fick barn blev det desto större. På vårt sommarställe samlas alla sommargäster kl 11, för att klä stången och sedan kl 17, för att dansa kring densamma. Endast vid ett fåtal tillfällen har vi uteblivit. Imorgon ska vi vara där igen. Hustrun är självskriven dansledare.
Men i år har vi inte så många barn med. Traditioner förändras. Och jag märker att jag är uppvuxen utan mycket ståhej kring midsommar. Det är trevligt och jag kommer verkligen att njuta av sillen och den färska potatisen. Visst ska jag vara med och dansa kring stången men jag kanske inte slåss om att få vara med och klä den.
Vad firar vi? Att det är sommar? Jo, det så klart. Mer? Fruktbarheten? Nja, dels är jag redan fembarnspappa och eventuella barnbarn får andra fixa. Dels har vi sått så lite grönssaker i landet och de får väl växa bäst de vill.
Snarare är det väl då det nordiska vemodet, som klappar på porten. Nu vänder det. Ja, ni vet. Men när jag var barn var det annorlunda. Sista åren på 1960-talet bodde vi i Porjus. En bra bit norr om polcirkeln. Det var ljust hela nätterna. Jag minns, när vi åkte ner till släkten i södra Sverige, att jag tyckte sommaren var mörk. Jag minns de mörka sommarnätterna. Till skillnad från allt ljus i norr. Ljusa vintrar, tack vare all snö. Och ljusa somrar.
Så jag behöver nog dansa lite runt stången, för att hålla vemodet .... ja just det .... för att hålla vemodet stången.

Silverbröllop

Nu får det vara bra med student och skolavslutning ett tag. Imorgon, 16 juni, ska vi fira silverbröllop. Först med mässa i Birgittakyrkan, där vi gifte oss för 25 år sedan. Därefter tårta med gudstjänstdeltagarna. Men sedan drar vi ut på picknik.

Skolavslutningstankar

Innan jag kommer in på mina tankar om skolavslutningar, måste jag klippa in en länk till youtube:
http://www.youtube.com/results?search_type=&search_query=pr%C3%A4st+birgittakyrkan&aq=f
Ulf och jag fick för oss att vi skulle beatboxa och rappa på skolavslutningen. Om det inte går att höra vad jag säger, kan man säga att huvudbudskapet sammanfattas i raderna:

Be Gud om hjälp att klara dagen
särskilt om Du har ont i magen.

Hur är det då med skolavslutningar i kyrkan? Är det otidsenligt? Vi hade fem olika avslutningar med sammanlagt 1500-2000 personer. Vi sjöng psalmer, som skolan föreslagit. Jag välsignade de närvarande och vi talade, respektive rappade ett ganska allmänmänskligt budskap.
Frågan är: Är det kränkande? Jag kan inte tycka det! Men samtidigt förstår jag skolans dilemma. Vore det så att skolan säger: Nej, vi kan inte vara i kyrkan, så är det ju deras beslut. Men vill de vara i kyrkan är det självklart att vi ska vara med och utforma samlingarna. T ex med psalmsång, förkunnelse och välsignelse.
Låt mig dra en parallell. Vi människor har olika musikstil. Ska skolan vara neutral även där? Varför är det i så fall i stort sett bara en enda musikstil, som framförs vid skolavslutningarna? Och vad säger man till någon, som inte tycker om musik? Kan en elev komma och säga: Jag är omusikalisk och ogillar musik. Låt mig slippa gå på en skolavslutning med musik. Förmodligen resonerar man så här: De flesta gillar ju denna form av populärmusik, som framförs. Så då blir det sådan musik. Jag vet att bilden haltar. Men om de flesta gillar att prästen läser välsignelsen, att församlingspedagogen funderar högt om hur förändringar påverkar oss, att kantorn spelar psalmer och diakonen beatboxar - är inte det OK? Kan det vara kränkande?
På låg och mellanstadieskolans avslutningar pratade vi om Abraham (egentligen Abram) eller Ibrahim, som lämnade sitt land och vad den förändringen betydde och hur det är att lämna en klass eller en skola. Vi läste ur Bibeln och även ur Koranens budskap (som den senaste svenska översättningen av Koranen heter, eftersom Koranen måste vara på arabiska). Jag tror ingen tog illa upp.
En viktig aspekt är väl också att vi har en stor lokal, som passar in. Att vi har ljudanläggning, musikinstrument och att allt är gratis.
Ytterst är dock bollen hos skolan. Vill de komma för att tillsammans med oss gestalta sin glädje och tacksamhet, menar jag att vi ska ta emot dem. Vill de inte komma är det ju deras val. Ett tredje alternativ, att de får komma och utnyttja lokalen utan samverkan, ser jag som orimligt. Kanske hyra lokalen, men då ska det vara marknadsmässig hyra (men det alternativet gillar jag inte heller!)

Studentåterblick

Nu har det varit mycket student. Eget studentjubileum. Inköp av studentkostym och klänningar, kemtvätt av smoking. 2 Studentbaler. 2 utspring. 2 studentmottagningar. Ikväll ska hustrun sluta cirkeln genom att gå på sitt eget 30-årsjubileum. Ja, det har varit intensivt men oerhört roligt.
Nu återstår yngste sonen nästa år. Sedan är det dags att arkivera skumpa-glasen till andra tillfällen.
Dagarna efter studentmottagningarna här hemma fick jag vara med om 5 skolavslutningar i Birgittakyrkan med mellan 1500 och 2000 människor totalt. Jag ska skriva en annan blogpost om det. Först ska jag avsluta denna. För idag är jag ledig!
Morgonen idag började jag med att ge Ludde mat, gå en promenad och sedan själv springa 5 km. Nu ska det bli en dusch och sedan frukost. Lördag. Ledig! Det är trots allt ganska skönt!

Student nr 2

Regnet kom aldrig! Underbart. Det gick att sitta både ute och inne. Det blev grillat ca: 45 skivor fläskkarré! Nu är det dags med lite vila från studentfestandet. Dags för lite sömn!

Mitt emellan två studenter

Igår regnade det. Då tog yngsta dottern studenten. Idag har solen tittat fram! Härligt! Men nu regnar det, inför morgondagen, då äldste sonen tar studenten. Men regn är väl bra?

Ikväll samlade vi samtliga fem barn kring middagsbordet + 3 respektive. Det är inte varje dag. Lax, ostfondue och sedan lite TP.

Nu är det dags för lite sömn!

Studentbalernas tid 2

Naturligtvis var jag lika stolt som tuppen när yngsta dottern hade sin bal för ett par veckor sedan. Med på bilden är hennes pojkvän. Han hade inte min smoking men väl min gamla frack. Så det kan gå!

Studentbalernas tid!

Nu är det dags för studentbal igen. Att sonen kan ha min gamla smoking är kul. Kanske borde jag klätt upp mig för detta tillfälle. Nåja, en sådan här dag får jag väl stå i bakgrunden, även om jag är stolt som tuppen!

Glömde bara en sak ...

Nu är det gamla staketet bortkört. Finns i en container i Tegelviken. Skönt! Virke till ett nytt staket ligger prydligt staplat på garageuppfarten. Också skönt! Betalkortet hade jag med på Bygg-max. Så vad glömde jag, då? Jo, naturligtvis sladden mellan bilen och släpet. Den hängde vacker på sin plats vid kassan inne i butiken. D v s Kristina åkte och hämtade den, så det blev bara en tur utan fungerande blinkers och bromsljus. Ingenting hände dock och nu är släp respektive lånad bil tillbakalämnade.
Nu återstår bara att med vinkelslip få bort de gamla bultarna. Förmodligen behöver jag även borra ut vissa stumpar, som rostat fast. Sedan ska stolparna borstas, skrapas, slipas, målas mm. Därefter börjar det roliga. Kapa brädor, borra hål, skruva fast. När det väl är färdigt, får det nog bli en bild på härligheten.

Hur korkad är jag på en skala?

Hustrun kunde komma hem lite tidigare. Själv hade jag möjlighet att lämna studierna en stund. Från goda vänner kunde vi låna bil med dragkrok. D v s allt var som upplagt för att staketprojektet skulle ta ett rejälv kliv framåt. Det gamla staketet är ju rivet (av äldste sonen + flickvän). Nu skulle nytt virke inhandlas, forslas hem på det släp man kan låna på bygg-max. Sedan skulle det gamla staketet bortforslas till Tegelviken, tillsammans med några fula rotknölar från de vinbärsbuskar, som drogs upp förra året. (Sådant får man ej slänga i den gröna komposttunnan, som kommunen tömmer varannan vecka, för en billig peng). Lägg till detta ett par gamla cyklar, som inte längre fungerar och en hel del annan bråte, som inte direkt förskönar omgivningen.
Allt gick enligt planen: Utrustad med ett A4-ark med alla mått på de brädor (bräder ?) som skulle införskaffas, begav jag mig till vännerna, fick låna bil, mötte hustrun på Bygg-max och skulle bara be en i personalen visa var släpet fanns.
Ridå!
Jaså, är det inte så att det står femtio släpkärror på rad och bara väntar på mig!
Jaså, är det fler än jag som handlar virke idag!
Jaså, är de två släpkärrorna redan uthyrda?
Jaså, måste man boka!
OK, jag bokar en släpkärra till imorgon. Hustrun cyklar hem. Själv åker jag tillbaka med bilen till vännerna.
- Är Du redan klar?
Typ inte!
Nu förstod vännerna mitt predikament och var så godhjärtade att de släpper till bilen även imorgon. Fantastiskt!
Men nu kommer den viktigaste frågan: Vad är det jag nu har glömt?
Tja, det visar sig väl imorgon!

Ps. eventuella läsare av denna blogpost behöver inte svara på frågan i rubriken. Den är retorisk! Ds