Ett enda bröd ...

Under många år har jag bett Olov Hartmans välkända och älskade nattvardsbön:

Ett enda bröd och en enda mänsklighet ...

Den är fin. Tankeväckande och uppfordrande. Jag ber den gärna och hoppas att den ska finnas levande hos oss länge.

Samtidigt gnager en liten tanke i mig. Något i kyrkosynen. Ömsesidigheten. Behovet att få bidra, ge, behövas. Men när får vi ta emot vad andra har att ge?

Nej, det kanske inte är rätt att kritisera en bön. Men går det att utveckla en bön? Tänka vidare? I så fall skulle jag vilja be ungefär såhär:

Gud, du inte bara blev utan Du är också ett svar på vår bön.
Du är bröd för vår hunger.
Vi ber Dig:
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Samtidigt ber vi dig:
Öppna våra ögon, så att vi ser att vi saknar sådant, som andra äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört.
Vi ber Dig samtidigt att också hjälpa oss förstå att det finns andra som hör våra rop.
Låt oss inte bara lyssna efter den som behöver vår hjälp utan också våga lyssna till den som vill ge hjälp åt oss.
När vi förstår att Du förstått hur mycket nöd det finns på vår jord, även hos oss, låt oss då med Dig få tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Låt oss därvid få upptäcka att vi också är föremål för andras tjänande.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Oordnade diskussioner ...

Svenska Bibelsällskapet ger ut en bibelläsningsplan. Idag är texten hämtad från 2 Timotheosbrevet. En av verserna lyder:

Tillåt inga dum­ma och oord­na­de dis­kus­sio­ner. Du vet att de vållar strid ...

I och för sig är även "dumma och oordnade diskussioner" tillåtna i en demokrati. Vi har ju både yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Ändå tycker jag författaren till detta brev (Paulus) har en poäng. Dessutom visar textavsnittet det vi vet och även författaren till Predikaren (Salomo) visste:

Intet nytt under solen ...

Att bära blad

Ordet portfölj kommer från franskans portefeuille. Verbet porter betyder bära och feuille betyder blad. En portfölj bär alltså blad.

På Svenska kyrkans utbildningsinstitut arbetar vi med portföljer. Det är en ifrågasatt metod. Av en tidigare studerande fick jag en länk till en artikel som diskuterar bland annat denna metod under rubriken

Farliga pedagogiska tekniker?

Artikeln är skriven av Andreas Fejes, Linköpings universitet. Mycket i artikeln är tänkvärt. En del håller jag inte med om. Men jag tar på allvar när vissa tidigare studerande inte uppfattat metoden som en hjälp. För det är så den är avsedd. Som en hjälp för den som studerar.

Därför sätter jag mig nu och funderar. (Liksom vi gjort på vårt avdelningsmöte idag). Och då blir det en hjälp för mig att tänka på ordets innebörd. Eller hur det skulle kunna gå att tänka fritt kring något som bär blad.

Det handlar om växt. Ett träd eller en buske bär ju blad. Och vi vet att det är just i bladen som fotosyntesen äger rum. Den process som producerar byggmaterial till trädets växtprocess.

De blad som de studerande lägger i sin portfölj (kanske i digital form) ska ha samma funktion. Där ska det ske en process som bidrar till växt.

Genom att skriva får den studerande syn på sina tankar. När texter delas med andra kan synergier uppstå. I analysen av terminens olika texter ställs frågor som t ex

Var befinner jag mig?

Vart ska jag?

Vad behöver jag för att komma dit?

Som lärare och skolledning behöver vi bli bättre på att kommunicera dessa mål med de studerande. Artikeln kritiserar ju just de dolda normerna. Säkert behöver det också finnas ett stort mått av frihet för den mångfald som alltid finns i olika sätt att lära sig på. Jag hoppas att vi är på väg dit.

Talar djur olika språk?

Vår hund är född i Sydafrika. Nu bor han i Sverige. Han har även bott i Nederländerna.

Det går att säga mycket om Ludde. Dels att han är svanslös. Eller åtminstone har en kortare svans än andra Jack Russell Terriers. Detta för att svansarna kuperades i Sydafrika 2003, när han föddes. D v s klipptes av.

Dels har vi upptäckt att Ludde inte alltid är helt bekväm med att andra hundar finns i närheten. Människor går bra. Andra hundar - nej!

Jo, får de bara tid på sig brukar det såklart lösa sig. Men när både Ludde och den andra hunden är i koppel, då skäller Ludde ”som en bandhund”.

Vid morgonens promenad fick jag syn på en skylt, som gjorde reklam för Fråga Lund. Kristian Luuk frågar:

Har getter dialekter?

Ja, samma fråga har jag ställt när det gäller Ludde. Talar han ett annat språk än hundar i Sverige? Är det så att andra hundar betraktar honom som en migrant (vilket han ju är) och behandlar honom därefter?

Och eftersom hundar ju till stor del kommunicerar med svansen blir det ju inte bättre av att han saknar delar av den.

En liten tröst är dock att han är i Pelle Svanslös stad.

Diakonins riktning – utåt och inåt

Under veckan som kommer har Svenska kyrkans utbildningsinstitut sitt avdelningsmöte. Då träffas alla som arbetar på institutet under några dagar. Planering av läsåret 2016-17 står högt på dagordningen. Men även andra saker kommer att avhandlas. Bland annat har vi fått i uppgift att läsa

Biskopsmötet (2015) Ett biskopsbrev om diakoni

Delar har jag läst förut men nu fick jag anledning att läsa det från pärm till pärm. Vilket låter sig göras! Det handlar om en liten skrift på högst 100 sidor. Och sidorna är små!

När jag läser en text gör jag det oftast ur ett särskilt perspektiv. Denna gång tänker jag på det samtalsklimat som råder inom Svenska kyrkan just nu. Olika parter i polemik mot varandra. Inget nytt. Ofrånkomligt. Vi kommer aldrig att ha samma åsikt i samtliga frågor. Det är inte ens önskvärt att alla ska vara överens.

Frågan är hur vi kommunicerar. Mitt intryck är att vi ofta missförstår varandra. Vi tillskriver varandra olika uppfattningar och agendor. Sällan möts vi, så att missförstånd kan redas ut.

Skulle vi mötas, kunde vi också få konstatera hur vår oenighet ser ut och hur vi ska kunna leva med den. Det går ju att leva med olika uppfattningar. Bara viljan finns.

Detta funderar jag över när jag läser biskopsbrevet. Och så kommer det ett stycke som handlar om motsättningen mellan ”inåt och utåt”:

Genom historien kan vi se att kristna ibland har tenderat att främst betona diakonins betydelse inom den kristna gemenskapen. Vid andra tider har kontakter och möten utanför kyrkans och församlingens sammanhang varit det primära. I vår tid och vår kyrka händer det ibland att det ena ställs mot det andra. Det är emellertid viktigt att hålla samman dessa två perspektiv och inte spela ut dem mot varandra (Biskopsmötet 2015:13).

Här tror jag vi har något att lära oss.

I ett annat stycke talas det om att Jesus inte mötte människor som objekt utan genom sitt sätt att lyssna myndiggjorde dem.

Om vi följer Jesu förhållningssätt och ger utrymme för människor att formulera sin verklighet ger de ofta andra berättelser än den etablerade. Det är viktigt att våga ifrågasätta och inte oreflekterat utgå från de värderingar av människor och sammanhang som är offentligt antagna eller medialt formulerade (Biskopsmötet 2015:67).

Längre fram talas det också om vikten av att förstå ”de andra”:

I en värld och ett samhälle som ofta kännetecknas av splittring och brist på förståelse har diakoni en viktig uppgift att bidra till att vi lär oss uppskatta varandras olikheter. Det är en naturlig konsekvens av försoningens gåva genom Kristus att vi i vår tur arbetar för förståelse och försoning mellan människor och grupper i vårt samhälle (Biskopsmötet 2015:69).

Min läsning av vår kyrkliga samtid är att vi tillämpar denna önskan om försoning och förståelse olika. Vi betonar antingen ”inåt” eller ”utåt”.

Hur vi betonar kan ha att göra med makt och upplevelser av var i olika maktordningar och hierarkier vi befinner oss.

Lätt är det inte. Men ändå önskvärt att lyssna på ”de andra”.

Detta vill jag ta med mig in i arbetet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut detta år. Bland mycket annat som vi ska arbeta med, anställda medarbetare och blivande kyrkoarbetare, är det väl bra att förmågan att lyssna på ”de andra” hamnar i fokus.

The Riverside Church

Just nu fördjupar jag mig en av de kursböcker vi har vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut:

Prophetic Preaching. A Pastoral Approach.

Författare är en av professorerna i homiletik vid Yale Divinity School: Leonora Tubbs Tisdale. Boken är utgiven på Westminster John Knox Press 2010.

Tubbs Tisdale skriver mycket om en känd ekumenisk församling i New York, the Riverside Church. Jag måste erkänna att jag inte visste särskilt mycket om den innan jag började läsa boken om profetisk predikan.

Församlingens första 'senior pastor' var Harry Emerson Fosdick. Han var pastor där mellan 1925 och 1946. Det som framför allt berör mig i Tubbs Tisdales beskrivning är Fosdicks förmåga att skilja på sak och person.

Fosdick var pacifist. I USA. Under andra världskriget. Fosdick predikade regelbundet om pacifism men ändå var det många kvinnor och män som gjorde militärtjänst, som besökte gudstjänsterna. Tubbs Tisdale skriver:

Every Sunday, beginning the Sunday following the bombing of Pearl Harbor, the worship bulletin at Riverside Church included a notice telling service men and women that if they would let Dr. Fosdick know of their presence in church that day, he would send a handwritten letter to their family back home, telling them of their loved one’s presence in worship.

Föredömligt. I boken beskrivs hur många militärer samlades i kyrkan för att be och även att många gifte sig där. Med en pastor som var uttalat pacifist. Men som kunde skilja på sak och person.

Det sanna korset

Just nu pågår det samtal, diskussioner och ordväxlingar kring korset i Svenska kyrkan. Det är i och för sig gott. Vad skulle hända med oss om vi inte förde samtal?

Det går förstås att ha synpunkter på tonen i samtalet. Jag ser i olika flöden att detta diskuteras.

Jag tar min utgångpunkt i slutet av juli, när redaktörerna för Kristen Opinion (Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund) startade en facebook-grupp:

#mittkors

Med detta ville de bland annat ta ställning för världens förföljda kristna. Det går att läsa mer här.

Initiativet har kommenterats av många. Det hänvisas i mina flöden bland annat till Gunnar Sjöberg, som skrev om det på sin blogg och Åke Bonnier, som bloggat om det.

Det har även skrivits i annan media. Och i sammanhang, som inte är Svenska kyrkan. T ex har bloggen Katolsk Vision gjort kopplingar till korstågen.

Detta visar att denna diskussion har djupa rötter bakåt i den kristna historien. Korset har inte alltid varit ett försoningstecken.

Detta kors har jag haft för ögonen under
många andakter. Både när jag gick på
Fjellstedska skolan som gymnasist, när
jag gick på pastoralinstitutet och nu när
jag undervisar på utbildningsinstitutet.

Varje dag, på mitt arbete, firar jag mässa eller andakt på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi är i Fjellstedtska skolans lokaler och altartavlan är ett exempel på en del av vår kristna historia. Enligt legenden skulle Konstantin den store, när han var i fält, i en vision ha sett ett kors i himlen med orden:

I detta tecken, ska Du segra!

Det är ju inte någon okomplicerad bild i vårt kapell. Men nu finns den där. Och den påminner oss om vårt förflutna. Det är i sig positivt.

Till saken hör, att redan Konstantins mor, Helena, ska ha sökt efter det sanna korset, d v s det faktiska kors, som Jesus korsfästs på, i Jerusalem. För att göra en lång historia kort fann hon, med hjälp av en jude, Judas, korset och även de kors, som rövarna hängt på. För att säkerställa vilket av dessa kors som verkligen var Kristi kors, fördes en ung, sjuk man förbi alla korsen. Vid två av korsen hände inget, men vid det tredje blev han frisk. Detta var alltså Kristi sanna kors. Allt enligt legenden.

Det går att googla och finna att detta kors även fördes med i korsriddarnas strider och beslagtogs av muslimen Saladin efter slaget vid Hattin Horn 1187. Jag tror att även dessa berättelser ligger och skvalpar i diskussionen.

Det är alltså inte konstigt om korset blir ett ”slagträ” i konflikter kring hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till de andra abrahamitiska religionerna.

Men är det nödvändigt?

Det bästa jag läst i frågan är en kort kommentar från Håkan Sandvik, i en facebook tråd. Jag har fått lov att citera honom.

I hela "kristen identitet" diskussionen finns det en stark underton av misstänkliggöranden som tycks ha många bottnar. Skulle det inte vara dags att ordna någon form av konferens eller öppet diskussionstillfälle där var och en får förklara sig själv utan att andra skall säga vad de "egentligen" menar utan att säga det. Om vi står för dialog t.ex med muslimer måste vi väl också våga dialog med andra som identifierar sig som kristna. Vid ett sådant tillfälle måste man möta människa till människa och inte bara läsa mellan raderna och bedöma (döma) enligt vad man tror att "de andra" har för dolda agendor. Den dialogen skulle vara minst lika viktig för Svenska kyrkan i dag som dialogen med muslimer.

Det vore väldigt spännande om en sådan konferens ordnades. Den fick gärna gå i försoningens tecken. Kanske inledas på fredag kväll med bön inför korset i Taizé-anda.

Jag tror att det skulle visa sig att det finns olika religionsteologiska ståndpunkter i Svenska kyrkan. Och det är väl helt i sin ordning. Men det vore ju bra om var och en själv fick beskriva sin teologi.

Möjligen skulle vi då kunna lära oss något av varandra. Inte bli överens. Men uttrycka kristen enhet.

När Helena sökte det sanna korset, visade det sig att det kors som kunde hela den som var sjuk, var det sanna korset.

Färdigräknat i Sydafrika

Strax efter 18.00 släppte Sydafrikas valkommission, IEC, det slutgiltiga resultatet i lokalvalen. En tjänsteman från valkommissionens förklarade först hur lyckat genomförandet varit och att en övervägande majoritet av väljarna menar att valen varit fria och rättvisa. I snitt har väljarna väntat 16 minuter i köerna. Allt hade inte varit perfekt men i stort sett, menade han att det gått bra.

Valkommissionens ordförande tog sedan över. Även han började med att välkomna alla dignitärer. Något som alltid sker och i snitt tar 5-10 minuter. Det hör till protokollet.

Även om ANC är det i särklass största och fortfarande dominerande partiet är det ändå valets klara förlorare.

Missnöje med president Jacob Zuma och de olika affärer han är iblandad i, får väl ses som den främsta förklaringen. Men detta är bara toppen på ett isberg. Många ANC-politiker har skott sig och inte insett att de är valda av folket för att tjäna folket.

DA är vinnare. De hade redan makten i Kapstaden. Där har de egen majoritet. Nu blir de största parti även i Tshwane (Pretoria) och Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth). ANC tog hem de andra storstäderna. Men i Johannesburg har de inte egen majoritet. (Johannesburg är dessutom inte färdigräknat). Där ligger DA inte så långt efter. I Ekurhuleni (East Rand) har ANC inte heller egen majoritet men avståndet där till DA är stort.

Detta innebär att DA måste ha stöd av andra partier i två storstäder. ANC måste också söka stöd från andra partier i två storstäder.

Detta innebär att EFF kan få en vågmästarroll. Det återstår att se om de vill samarbeta med DA, som fortfarande har en stämpel som ”vitt” parti. Även om deras ledare är svart, tror många andra svarta att agendan för detta liberala parti är att ge de vita jordägarna och företagarna möjlighet att fortsätta dominera i Sydafrika.

Kanske ändå den största vinnaren är Sydafrikas folk och det demokratiska systemet. Valet verkar, så vitt jag kan se, ha genomförts fritt och rättvist. De folkvalda måste nu samarbeta på många platser och söka partiöverskridande lösningar.

Dessutom har folket visat att de kan rösta bort de politiker som inte sköter sig. Det bådar gott inför framtiden.

Många hade räknat ut Sydafrika och hade bara lyssnat på alla rapporter om vanstyre och korruption. Det är många gånger sanna skildringar men bara delar av helheten. Det vi nu sett är en bild av det sydafrikanska folket. På dem har jag aldrig tvivlat. Under så lång tid har människor kämpat för rättvisa och det engagemanget finns fortfarande starkt. Låt oss be och hoppas att ledarna hör!

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Mail and Guardian tror dock att EFF är valets vinnare. I de fall ANC eller DA inte har egen majoritet kommer EFF att få en vågmästarroll. Kingmaker, på engelska. Kanske blir det så.

Det behövs däremot inte för IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Det har däremot IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Trendbrott i Sydafrika

Detta är möjligen en för tidig slutsats. I Johannesburg har ca: 20 % av rösterna räknats och i Tshwane (Pretoria) ca: 30 %. Men i nuläget leder DA över ANC i båda dessa viktiga städer.

Förklaringen är möjligen att den svarta, växande, unga, välutbildade medelklassen har tröttnat på Jacob Zuma och hans gelikar. I Mmusi Maimane, född 1980, ser de ett tydligt alternativ. 

ANC kommer säkert att få över 50% av rösterna nationellt. Men det ser ut som om DA kommer att ta hem segern i merparten av storstäder. Självklart i Kapstaden, där de redan haft majoritet. Men kanske även i eThekwini (Durban). I så fall är något betydande på väg att hända i Sydafrika.

Frågan är om DA kan kasta av sig sin historia av att vara ett vitt parti, för de vita. Frågan är också om de har en fördelningspolitik som kommer att fungera. Det är inte självklart att de fattiga i Kapstadens ytterområden och kåkstäder har sett någon förbättring sedan DA fick makten där.

För demokratin är det med all sannolikhet en viktig sak att ANC dominans bryts.

Diagrammet nedan är färskvara från News24.

Pivotal election in South Africa

Local elections will take place in South Africa tomorrow. Important! From the news I get and from reactions in social media I draw the conclusion that the largest political party, the African National Conference (ANC), is facing a major challenge. The Democratic Alliance (DA) is the second largest party and it seems as if they stand a chance to win in a number of important cities. The third biggest party, the Economic Freedom Fighters (EFF) is not close to majority in any metropolitan area, as far as I can see.

In connection with the national elections two years ago I listened to the vice chancellor of the University of the Witwatersrand in Johannesburg, Adam Habib. He then said that he thought the DA had come to a plateau. A new political space in South Africa would rather open up to the left of the ANC, not to the right. It seems as if he was wrong. I wrote about this on my blog 10 may 2014.

ANC stalwarts continue to question the party. According to News24 the former president of the republic, Kgalema Motlanthe, has said:

It may be possible at some point to salvage the ANC from this race to the bottom. But it is also equally possible that the ANC may so thoroughly discredit itself that there may be nothing to salvage …

Motlanthe was the deputy president of Mbeki and stepped in as President between Mbeki and Zuma.

I would have hoped for a strong alternative like Cope to play the role that it seems that the DA will do now.

The question is if the EFF will grow stronger. According to IOLNews Julius Malema and other party leaders have visited Mbeki in his home and they asked Mbeki to vote for the EFF. It is of course a normal thing. Local politicians visit homes in order to get votes. The local ward councillor this time asked the leader, Malema, for help. 

Does this mean that the ANC and the DA will become almost similar in size
in the future? It seems to be the case in the large cities but the situation is
different in the rural areas.

eNCA shows some charts based on different opinion polls. It is interesting to see how close the DA is in some metros. But we have to bear in mind that these are only pre-election polls.

Church leaders, like the Anglican Archbishop Thabo Makgoba, engages in the election through The Electoral Code of Conduct Observer Commission (ECCOC). They play a crucial role. Hopefully the elections will be free and fair. This is my prayer.