Nine life sentences and 15 years …

Yesterday I watched SABC news (as I often do). Almost every evening a number of court cases are reported. Of course the most famous:

Oscar Pistorius was sentenced to five years in prison for the culpable homicide (manslaughter) of his girlfriend Reeva Steenkamp

according to Channel 4 (where one can get the whole story).

Another well-known case is about Shrien Dewani who allegedly plotted to murder his wife, Swedish Anni Dewani, on their honey moon in Gugulethu, Cape Town in 2010. This case is still on. The Guardian have more on this.

The worst case, however, I saw yesterday. Ntokozo Hadebe was sentenced to nine life sentences plus 15 years. That amounts to 240 years. I cannot believe it. I mean, the sentence is probably fair. But how can a person do so much evil? He raped and killed three children in Diepsloot. Enca gives the full story.

Those three cases are definitely different. Shrien Dewani is not even found guilty, hence he is innocent. Pistorius was not sentenced to murder but the lower culpable homicide. Hadebe is sentenced and found guilty to such an extent that he will never become a free man.

This evokes a number of questions but one is nagging me: how can a person end up like this? What does forgiveness and reconciliation mean, when we talk about somebody who has committed this kind of atrocities?

I will not try to answer them. The parents of the murdered will never get their children back. It is probably unbearable. I am praying that they will find strength.

But I also pray that those who are either accused or sentenced will find some mercy, somewhere. I pray that prison warders will be able to show some sort of empathy.

Lord, have mercy!

The prophetic voice in South Africa

On my way back to Pietermaritzburg I read the Tuesday 28 October issue of the Star. On page 8 I found a column and on page 9 an article. They were equally interesting. Both contained the views of top, South African church leaders.

The column is written by Pastor Ray McCauley, who is the president of the Rhema family churches. He is furthermore co-chairman of the National Religious Leaders Council. His column is a response to a call from South Africa’s Finance Minister, Nhlanhla Nene, that South Africa must “take the pill now or risk an economic disaster later.”

McCauley is totally in agreement with the Finance Minister and ends his column:

Let us support Nene and take his medicine. It is for our collective good.

First of all it is interesting that this evangelical pastor, leader of a prosperity gospel church, involves himself in the political life of the country. This is however nothing new. It is a well-known fact that McCauley is a supporter of the present government. The column makes this even clearer. He is in fact telling the readers of the Star, that they must be prepared for budget cuts across ministries and departments. He does say that higher income groups must pay more. But not with a single word does he mention corruption.

The article on page 9 is different. It is an excerpt from the Beyers Naudé Memorial lecture delivered by the Anglican Archbishop Thabo Makgoba. In his lecture he speaks out against corruption and he does that quite frankly. He insinuates that President Zuma regards corruption to be a crime only in a Western paradigm. And the archbishop mentions Nkandla in this context.

In fact, Archbishop Makgoba points out corruption as the major threat to democracy. And he makes no secret about the President being one of his main targets.

There are some similarities between the two texts I am referring to in this blog post but the differences are over whelming. Makgoba belongs to a mainline church. McCauley to a fast growing, charismatic church. President Zuma, contrary to his predecessors, clearly has turned to those new, denominations and they welcome this. Hopefully this will path the way to a new need for the South African Council of Churches as a strong prophetic voice in the country. I hope that they will reorganise the council, change the constitution and maybe also the name and arise like a Phoenix from the ashes. I also hope that Thabo Makgoba will be the president of such a resurrected council. And why not having Ray McCauley as one of the deputy presidents? I believe that the future for the ecumenical movement lies in cooperation between all Christians.

Having said this I also need to add, that there should also be women in a top leader position. Right now only men are leading the council.

Fall in Sweden

With the help of four out of five children our summer cottage in Sweden was closed down for the season. Winter is about to arrive. South Africa: here I come!

Garden furniture under tarps.

And the boat under another tarp.

Springtime

When the Jacarandas bloom ...

Sårbarhet och teologi

Vi behöver erkänna vår sårbarhet. Den kraft vi får från Gud ska vi inte använda till att behärska och dominera. Det är en kraft till sårbarhet.

Just nu läser jag en bok av en kollega vid the University of KwaZulu-Natal. Hans namn är Anthony Balcomb och boken heter:

Journey into the African sun. Soundings in search of another way of being in the world.

Boken består av redan publicerade artiklar. Den är utgiven vid The Research Insititue for Theology and Religion, University of South Africa (UNISA) 2014. Jag har blivit ombedd att recensera den för Grace & Truth, som är det katolska teologiska seminariets tidskrift.

Idag har jag läst en artikel med titeln:

Re-enchanting a disenchanted universe – Post modern projects in theologies of space

Den har inte så mycket med rymdforskning att göra, som det kan verka. Artikeln tar sin början i ett besök som Balcomb gör, tillsammans med sin hustru, i Matopo-bergen i Zimbabwe. Där, i en grotta fylld av klippmålningar utförda av San-folket för hundratals år sedan, förstår han att dessa målningar beskriver en helt annan kosmologi än vår nutida. Där finns inga dikotomier mellan subjekt och objekt, tid och rum, materiellt och immateriellt. Han sammanfattar:

Rum – allt är här
Vara – allt är ett
Tid – allt är nu

I det följande beskriver han sedan hur västerlandet rört sig bort från denna världsbild. Det beror inte bara på Descartes och hans välkända

Cogito, ergo sum

vilket betyder: Jag tänker, alltså finns jag. Nej, från de gamla grekerna och ända fram till Newton, ser han en tankelinje som uttrycker:

Universum är ett objekt. Livlöst. Gud är den orörlige röraren. Tid är abstrakt. Rymden är tom. Fysiska lagar är absoluta. Orsak-verkansammanhang är överordnade. Verkligheten är mätbar.

Balcomb anger framför allt två skäl till varför västerlandet lämnade den förmoderna (pre-modern) världsbilden:

1) Epistemologiskt (som har med vår syn på kunskap att göra). En världsbild, där tingen har subjektivitet, fungerar inte. För då låter sig inte tingen utnyttjas och kontrolleras så enkelt.

2) Teologiskt. Robert Boyle, Renee Descartes och Isaac Newton var alla teister (d v s räknade med Guds existens). För dem var det otänkbart att det kunde finnas andra kraftcentra i tillvaron vid sidan om Gud. Alltså kunde universum inte längre beskrivas i gudomliga termer. Balcomb talar om ”de-divinizing”. (Jag hittar inget bra ord på svenska.)  För Balcomb är detta samma sak som att världen blir ”disenchanted”. (Enchanted  kan översättas med förtrollad – men denna svenska översättning leder nog tankarna åt fel håll).

Han menar vidare att inte bara grekerna har del i detta utan att också den hebreiska världsbilden spelar in. Medan grekerna bidrog med tanken på att verkligheten är strukturerad enligt vissa fasta priniciper, som låter sig utforskas, bidrog den hebreiska med tanken att historien är linjär, målintriktad samt med tanken att det finns en högre makt, som styr allt.

Det han beskriver som ”disenchanting” innebär alltså att: Rummet blir avsakraliserat, tiden blir linjär och människan blir subjektiviserad.

Eftersom tiden inte längre är mytisk-cirkulär, kan människan börja planera för framtiden, i syfte att manipulera den. Människan blir alltså subjektet bakom denna manipulation. Ett ”jag” skiljt från omgivningen. Ett ”jag” som kontrollerar omgivningen.

Descartes’ ”jag tänker alltså finns jag” i stället för det afrikanska ”jag finns på grund av att jag hör ihop med andra”.

Denna utveckling leder till att människan blir en främling. Alienerad från verkligheten runt omkring.

Artikeln fortsätter sedan in i olika teorier om hur denna klyfta kan överbryggas. Han beskriver hur det för-moderna stadiet förnkippas med panteism (allt är besjälat av ett andligt väsen), det moderna med teism och det postmoderna med pan-en-teism (som alltså skiljer sig från panteismen).

Balcomb ser tre olika riktningar i dessa försök att överbrygga klyftan. Den första är att en ny form av panteism växer fram. (Ett exempel är eco-feminism). Den andra riktningen utgörs av olika former av pan-en-teism. (Där nämns processteologi, Leonardo Boff, Teilhard de Chadin, Rosemary Radford Reuther, Paul Tillich och Jürgen Moltmann m fl). Den tredje riktningen är den första kyrkans trinitariska teologi, som förvaltats av ortodox tradition. Den ortodoxa teologin har aldrig varit intresserad av att besvara upplysningens frågor.

Det som blir författarens slutkläm, gillar jag mest. Vi måste återupptäcka vår sårbarhet (vulnerability). Motsatsen är ju att kunna kontrollera omgivningen. Den kraft vi ska söka efter är inte makten att härska över andra eller att dominera. Istället menar Balcomb att vi ska söka kraft att offra och ge upp (sacrifice and surrender). Här känner jag att det är oerhört viktigt att lägga till: av fri vilja och aldrig för att andra tvingar en till detta.

För mig ger denna artikel många nycklar till förståelsen av hur framför allt vi västerländska teologer ofta är fast i modernismen och att detta leder till ett främlingsskap. Lösningen är inte att återvända till en förmodern verklighetsuppfattning. Det går ju inte! Vi kan inte låtsas att upplysningen aldrig ägt rum. Men vi kan söka något mer helt och mer sammanhållet bortom det moderna. Detta kan vara postmodernismens bidrag även in i teologin.

Den risk jag ser i viss samtida teologi är dock att vända ryggen till både det förmoderna och det moderna och hänge sig helt åt det postmoderna. Det tror jag inte är lösningen. I postmodernismen lurar en relativism, som kan leda till nihilism. Kan vi överhuvudtaget lita på att något finns i rent objektiv mening? (Jag erkänner att jag inte är bra på att beskriva nihilism. Vilket kanske ligger i sakens natur.)

Inte heller gör jag (eller Anthony Balcomb, vad jag förstår) anspråk på att ha en heltäckande beskrivning av detta komplicerade skeende. Men vissa pusselbitar ger det i alla fall åt mig. Vad jag tror mig förstå är att det moderna projektet har starka kopplingar till en alltför stor tro på människans förmåga och på en evig tillväxt. Den leder till en övertro på en teknokratisk, ekonomisk marknad. Detta behöver vi lämna!

Gudstjänst i Soweto

Peter och Mmaletsatsi innan gudstjänsten börjar.

En spännande helg i Gauteng (den provins som både Pretoria och Johannesburg ligger i) fortsatte idag med gudstjänst i en av våra lutherska församlingar i Soweto. (Som betyder SOuth WEstern TOwnships). Peter Svensson, vår kollega, delar kontor med bland andra Kirkens Nødhjelp (Norweigan Church Aid). En av de anställda på NCA tillhör en församling i nordvästra Soweto, i området Dobsonville. Dit åkte vi i morse och gudstjänsten började strax efter kl 09.00, nästan på utsatt tid.

När vi kom övade en mycket duktig kör, men det visade sig att de var på väg till en annan gudstjänst. Lite snopet! Men självklart tog de inte sången med sig. Kyrkan var välfylld och sången stark (med eller utan kör).

Som vanligt fick olika grupper i församlingen agera kör i stället. Först alla kvinnor, sittandes på sina platser. Sedan reste sig alla män (eller de flesta) och samlades längst bak och sjöng en psalm tillsammans. Peter och jag var med och kan nu alltså på vårt CV lägga till att vi även sjunger i Dobsonvills lutherska manskör. Inte illa!

Peter och jag lägger vårt bidrag i kollekten.

Gudstjänsten leddes av en diakon. Under ett kort tag utbildade ELCSA diakoner i Pietermaritzburg och idag mötte vi en av dem. Följdaktligen firade vi inte nattvard. Mot slutet av gudstjänsten bad diakonen mig komma fram och bland annat förmedla Guds välsignelse till församlingen. Eftersom församlingen firar gudstjänsten både på engelska och seTswana, valde jag att läsa välsignelsen på seTswana. Jag kan den utantill. Men idag gick det inte så bra. Jag stakade mig på andra raden. Vad händer då? Självklart fyller 5-10 röster i församlingen i, så att jag kommer rätt och kan avsluta välsignelsen. Härligt!

Vi blev varmt välkomnade och fick vi komma fram och presentera oss i samband med pålysningarna. Detta är så självklart i denna del av den världsvida kyrkan. Varför gör vi det så sällan i Svenska kyrkan? Jag vet att det inte skulle passa alla att tvingas komma fram och inför alla presentera sig. Men kanske kunde det finnas ett moment, där de som aldrig förut varit i kyrkan får en möjlighet att presentera sig – om de vill. I alla fall är det något att fundera över.

Fem timmars resa hem till Pietermaritzburg gick bara bra och vi körde in genom vår grind precis innan solen gick ned. En fin helg i Gauteng. (= platsen för guld på en blandning av Afrikaans och seTswana).

Gentrification

Vi har varit på besök i Johannesburg. Det är en stad som jag tidigare haft svårt för. Många älskar den. Sydafrikas ekonomiska centrum. Eller ”hub”, som det heter på engelska. Johannesburg är inte huvudstad men den största staden. Den växte sig stark under guldruschen på slutet av 1800-talet. När zuluerna åker till Johannesburg, säger de eGoli.

Det är den största staden i världen, som inte ligger vid en flod, kust eller sjö. Det finns däremot många tecken på gruvdrift, framför allt en mängd slaggberg. Idag har jag fått lära mig att det också är en av de grönaste storstäderna i världen. Få stora städer har så många parker och grönytor. När vi haft besök har jag aldrig kunnat bidra med tips om vad som är värt att besöka i Johannesburg. Hellre har jag sagt:

Åk till Kapstaden.

Men nu får jag nog ändra mig. Vi fick hjälp av vår kollega, Peter Svensson, som också är utsänd av Svenska kyrkan och är stationerad i Pretoria. Han tog oss med till ett par områden, där det pågår s k ”gentrification”. Den svenska översättningen jag får fram på nätet är:

Statusförvandlingsprocess.

Här serveras mat i stora kärl.

Kortfattat handlar det om att rusta upp delar av stadskärnan. Centrala Johannesburg är oerhört nergånget och det ekonomiska centrat ligger i stället i en stadsdel som heter Sandton, lite nordväst om centrum.

Vi besökte två gentrifierade stadsdelar. Den ena heter

Maboneng Precinct

Den andra stadsdelen var

Braamfontein

Visst betyder det att fattiga lämnar och rika kommer in. Vi diskuterade denna problematik. Bäst hade ju varit om stadsdelar renoverats på ett sådant sätt att prisvärda hyresrätter finns kvar. Men detta är ett globalt problem. När stadskärnor rustas upp, blir det för dyrt för många at bo kvar.

Här handlar det ofta om helt förfallna och ibland tomma byggnader. Det känns trots allt bra att de görs i ordning.

Dessutom finns en annan aspekt. Här växer det nya Sydafrika fram. Vi såg en blandning av människor, som vi inte ser på många andra platser i Sydafrika. Det var fint.

Eftersom Peter bor i Pretoria fick vi också en tur till Union Buildings, som är imponerande. Där såg vi den stora statyn av Nelson Mandela, som avtäcktes dagen efter hans begravning, den 16 December 2013. Denna dag är helgdag i Sydafrika och kallas

Reconciliation day

Nelson Rolihlahla Mandela - framför the Union Buildings

Något blev tydligt när vi stod framför Union Buildings. När de byggdes var de symbolen för de vitas regeringsmakt. Idag är de en stolthet för alla sydafrikaner.

Både i de nyare, gentrifierade, stadsdelarna och i det gamla Union Buildings, kan det nya, blomstrande Sydafrika skymtas. Jag gillar det. Men innan jag blir helt övertygad måste jag också kunna se att denna rikedom och skönhet kommer fler sydafrikaner till del. Idag är det något som ligger långt bort och det går för långsamt att komma dit.

Det är ett skäl till att Svenska kyrkan har en person som Peter placerad i regionen. Genom hans påverkansarbete kan Svenska kyrkan, tillsammans med andra organisationer (lokala och internationella – kyrkliga och sekulära) vara med och skapa opinion för en utveckling i rikting mot större rättvisa i Sydafrika. Detta är vi en del av och därför känns det trots allt hoppfullt.

Palestina – ett sydafrikanskt perspektiv

Suraya Dadoo är en av författarna till
den bok som släpptes.

Häromdagen var jag på en s k ‘book launch’. Det skedde på vårt universitet och boken som släpptes (ja, den hade redan släppts på andra ställen, så det var en del av en större lansering) heter:

Why Israel?

Den försöker svara på frågan varför vissa länder och/eller organisationer valt att fokusera på Israel och därmed kämpa för Palestiniernas rättigheter. Det finns ju så många andra ställen i världen, där förtryck och orättvisa råder. Är verkligen Israel värre än andra?

Månda i Sydafrika tycker att Israel är värre än andra. Undertiteln ger anledningen:

The Anatomy of Zionist Apartheid – A South African Perspective

Många sydafrikaner ser likheter mellan den situation som rådde i Sydafrika fram till 1990-talet och den situation som råder i Palestina/Israel. Vid boksläppet citerades bland andra Nelson Mandela:

We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians.

Suraya Dadoo, en av författarna, berättade att Mandela visserligen sagt så, men att han lagt till andra länder som exemplevis Sydsudan. Det hade jag inte hört. Så jag googlar och ser att det fullständiga citatet är:

But we know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians; without the resolution of conflicts in East Timor, the Sudan and other parts of the world.

Viktigt att komma ihåg, att Palestina endast är ett av många andra områden, där orättvisa råder. (Jag hittar citatet på ANC’s eminenta hemsida, där alla tal som det nya, demokratiska Sydafrikas presidenter har hållit, finns att läsa!)

För visst är alla former av förtryck förkastligt? När jag kritiserar staten Israels behandling av palestinierna menar jag inte att försvara ISIS eller något annat förtryck.

Hur som helst var det intressanta tankar och samtal som uppstod vid boksläppet. Ett självklart perspektiv i Sydafrika är att tanken på en tvåstatslösning är tveksam. För ANC fanns det inte på kartan under förhandlingarna mellan 1990 och 1994. Det enda möjliga var ett enat Sydafrika, där varje myndig medborgare skulle ha en röst var.

Suraya Dadoo menade att många palestinier idag ifrågasätter en tvåstatslösning. Hon menade att även Likud (det statsbärande partiet i Israel sedan många år) gör det. Fast av andra skäl. Kanske är visionen av en enda, enad nation, en möjlig väg ut ur en låst situation? Finns det inte tillräckligt många israeeler och palestinier som inget hellre vill än att leva i fred med varandra?

Jag är inte tillräckligt insatt. Det kan var så, tyvärr, att en tvåstatslösning är ett pragmatiskt alternativ. Det enda som kan fungera nu. Jag kan också förstå att situationen i Israel/Palestina skiljer sig på viktiga punkter från den som rådde i Sydafrika. Det är ändå intressant att höra perspektiv härifrån.

 

En utmanande predikan

Som vanligt firade vi vår gudstjänst i Eastwood. Denna söndag hade vi med fyra ungdomar från Oxie församling utanför Malmö, som under några månader lever i vår kyrka här i södra Afrika. Följ dem gärna på deras blogg. Länken kommer här. 

Mrs Ingrid Thompson på väg
ut ur kyrkan efter gudstjänsten.

Idag predikade Mrs Thompson. När jag pratade med henne efteråt, förstod jag att hon blev nervös, när hon såg nya ansikten i kyrkan. Jag försäkrade henne, att det hade hon inte behövt. Särskilt inte med tanke på den predikan hon höll idag.

I ELCSA (den lutherska kyrkan i södra Afrika, som vi lever i) är det ofta lekfolk som predikar. De saknar generellt sett teologisk utbildning. Många gånger blir predikan mindre genomgtänkt. Ibland förstår jag att någon förberedelse inte skett. (Handen på hjärtat: så kan det vara även när vi präster predikar. Jag är medveten om det!)

Idag var det dock mycket annorlunda. Predikan var kort och ”to the point”. Den utgick från dagens evangelietext - Matteus 21:33-46. Jag vill gärna återge hela texten, så här kommer den:

Liknelsen om arrendatorerna i vingården.
 

Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?” Översteprästerna och de äldste svarade: ”Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” Jesus sade: ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.”När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om. De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.

Det traditionella sättet att förstå denna text är att jordägaren är Gud och att arrendatorerna är översteprästerna och fariseerna, d v s den tidens andliga och religiösa ledarskap. De har missbrukat Guds förtroende och tagit ihjäl Guds profeter och dödar sedan även Jesus. Översteprästerna och fariseerna förstår att det är dem Jesus talar om och de vill därför gripa honom, men vågar inte.

Mrs Thompson läser annorlunda. I den översättning hon utgår från, står det inte att jordägaren sänder sina tjänare, utan sina slavar. (Ordet på grekiska är δοῦλος och vad jag förstår är slav en bättre översättning än tjänare.) Detta reagerar hon på.

Vilken lat jordägare, som håller sig med slavar.

Dessutom vill han få ut pengar av en bit mark, som han inte själv arbetar på. I hennes läsning finns ingen tanke på att jordägaren skulle vara Gud. Hon läser den kontextuellt och tillämpar den därmed på situationen i Sydafrika rakt av.

Hon menar att det är precis så det går till här och nu. Jordägare, som håller sig med dåligt avlönade anställda och vill få ut något av sitt ägarskap, som de själva inte arbetat för. (Självklart är inte alla farmare i Sydafrika sådana. Men tillräckligt många är det.)

Sedan kommer det mest intressanta. Hon går ett steg djupar i ordets alla bemärkelser och funderar över vers 42b:

Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.

Vad syftar detta på? Vad är det som är så viktigt och centralt i denna text? I en traditionell läsning, skulle svaret varit:

Jesus!

Nu tror jag inte Mrs Thompson, som är en mycket from kvinna, betvivlar detta. Men idag, säger hon något annat. Hon verkar mena att det centrala i denna liknelse, det vi människor ratat, det är marken. Själva jorden, som vingården ligger på.

Människan träter över ägande och vinst. Rovdrift som drabbar både dem som sugs ut och även den som suger ut. För även jordägaren i texten lever ju ett ovärdigt liv. Men idag, fick vi förstå, att det är jorden som drabbas värst. Som tvingas stå ut med mänsklighetens beteende.

Mitt västerländska, teologiska intellekt säger att det fortfarande är tveksamt om vi kan tolka en bibeltext så fritt. Men en annan del av mig säger: underbart! En medmänniska lyssnar till Guds levande ord, och frågar:

Gud, vad vill Du säga till oss idag. Just här, i vår situation?

Det var helt tydligt att Mrs Thompson förberett sig väl och lyssnat på många plan. Jag är glad att jag fick vara med och förstå denna liknelse på ett nytt sätt. Få tränga ner i ett djupare skikt.

Jorden, marken är central. En hörnsten. Gud har gett den en central plats. Och den är underbar i våra ögon. Vi som lever en stund på jorden bör förstå detta och behandla både den och varandra därefter.

Det vetenskapliga samtalet som modell

När någon vid ett lärosäte skrivit en text eller rent av en avhandling, sker ofta en prövning av dess vetenskapliga halt. Kanske utses en examinator, som läser texten och ger ett omdöme. På många håll, ska forskaren själv försvara sin text. Ibland  i form av en offentlig disputation. (Detta skedde när jag försvarade min avhandling i Bloemfontein, Sydafrika i september 2010). I Pietermaritzburg, vid University of KwaZulu-Natal, där jag nu arbetar, är traditionen en annan. Tre examinatorer läser avhandlingen och ger sitt utlåtande. När alla tre är nöjda, blir kandidaten godkänd. Det behövs ibland göras bearbetningar och kompletteringar.

Disputation

Vid en disputation, finns vissa givna roller. Den som försvarar avhandlingen kallas för respondent. En annan forskare, med kunskap inom området, utses till opponent. Utöver dessa två finns en ordförande, som leder disputationen samt en betygsnämnd, som avgör om respondenten ska bli godkänd eller ej.

Här och nu är jag mest intresserad av själva samtalet. Det vetenskapliga samtalet. Ett samtal, som av tradition, handlar om saken och absolut inte om personen.

När ordföranden öppnat disputationen, får respondenten säga några korta ord. Ofta handlar det om att berätta för åhörarna, att det smugit sig in några stavfel i avhandlingen men att det finns ett blad med rättelser att tillgå.

Därefter är det dags för opponenten att beskriva för auditoriet vad avhandlingen handlar om. Viktigt är vilken forskningsfråga som respondenten vill svara på. Även vilken metod som använts och inom vilket vetenskapligt ramverk avhandlingen finns. Det är ju en stor skillnad på en avhandling, som anlägger ett genusperspektiv och en som skriver inom en postkolonial teori. Det finns mängder av möjliga, teoretiska ramverk.

När detta klargjorts berättar opponenten hur arbetet gått till och vilka resultat som framkommit.

Om detta gjorts väl, bör respondenten (som alltså skrivit avhandlingen) känna igen sig. En känsla kan infinna sig:

Mmm, det är en ganska bra avhandling jag skrivit.

En fråga som opponenten kan ställa, så här långt är:

Har jag i stora drag uppfattat avhandlingen rätt?

Om svaret är ja, är det dags för opponenten att börja sitt arbete. Uppgiften är nu att angripa avhandlingen. Nu är det meningen att det får gå hett till. Ibland kan hela avhandlingen sågas. Observera dock: det är avhandlingen och aldrig personen, som angrips. Det är mycket därför mycket viktigt att opponenten inte angriper en negativ version av avhandlingen, utan en version, som författaren (respondenten) kan känna igen sig i. (Att sedan det är smärtsamt för författaren att få många års arbete kritiserat, är något som inte går att förneka. Har vederbörande funnits i vetenskapssamhället, bör detta dock inte komma som en fullständig överraskning).

Vardagliga samtal

Min önskan är att lite av denna metod kunde spilla över på våra vardagliga samtal. Vare sig de förs i sociala medier, gammelmedia, eller när vi träffas IRL (In Real Life = i det verkliga livet). Detta skulle kunna kallas dialog. Dialog kommer från grekiskan. Ordet betyder 'genom samtal'. Jämför monolog.

Det vi ofta gör, är att vi slutar lyssna efter ett tag. Vår samtalspart talar fortfarande men vi försöker formulera vårt svar. Detta är naturligt men inte desto mindre förrädiskt. Det innebär ju att det egentligen inte blir något samtal. Egentligen borde varje form av dialog föras med en paus för reflektion mellan inläggen. Då skulle vi få tid att både lyssna färdigt och fundera över vårt svar.

Vi behöver också vara medvetna om att det i många samtal förekommer ett maktförhållande. Medarbetarsamtal kallas det idag på många arbetsplatser. Den anställde blir inkallad till chefen. I ett sådant samtal har chefen makt över den anställde. Det vet alla. Samtalet blir därefter.

Ett själavårdande samtal är annorlunda. Men fortfarande har den ena makt över den andra. Inte formellt men informellt. Det är därför som större krav ställs på en präst, läkare, terapeut att förvalta det förtroende det innebär att någon kommer för att söka vägledning, vård eller hjälp.

I sociala media ska det ofta gå så fort att ingen orkar lyssna färdigt på den andra. Inläggen är korta och tolkningsvarianterna oändliga. Detta forum lämpar sig inte för dialog. Därför blir vi ofta missförstådda.

Det är bra att det finns forum för debatt. Det kan vara tidningarnas debatt- eller insändarsidor eller politiska församlingar, där olika ideologier ska brytas mot varandra. Jag vill inte avskaffa detta.

Satir och ironi är också viktiga inslag. Tage Danielsson (i sin berömda monolog kring sannolikhet utifrån det som hände eller inte hände i Harrisburg) häcklar socialdemokraterna. Sådant bör få förekomma.

Men, och detta är mitt buskap: i alla former av utbytande av tankar (dialog, disputation, debatt osv) går det att ställa en kontrollfråga till sig själv:

Har jag uppfattat min motpart rätt?

Om det handlar om debatt, vilket behövs, är det väl viktigare att angripa det som motståndaren verkligen säger (och känner igen sig i) än en nidbild av vad motståndaren säger?

Thursdays in black

Idag skriver hustrun och jag några korta rader på Svenska kyrkans internationella arbetes blogg. Länken kommer här.

Varje torsdag försöker vi vara klädda i svart och bära knappen.
Den går att beställa via denna länk. Beställ knapp!

Gräs-lika tankar

Som tjugoåring var jag volontär i Kapstaden, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). En dag planterade vi gräs utanför ungdomscentret, där jag arbetade: Lutheran YouthCentre, Athlone.

Planterade gräs. Inte sådde. Afrikanskt gräs skiljer sig från skandinaviskt. Grässtråna är tjockare men gräset växer också annorlunda. Med revor. Ungefär som jordgubbsplantor.

Därför planteras gräset. När revorna utvecklas, och en sammanvävd gräsmatta tar form, läggs ytterligare ett tunt lager jord på. Sedan börjar grässtrån växa upp tätare, men alldeles under ytan finns denna starka väv av revor.

Idag har det planterats gäs i vår trädgård. Husägaren har bestämt att en stor rabatt, som inte sköts, ska bli gräsmatta. Bra tycker vi!

Gräsplantor!

Det afrikanska gräset föder hos mig tankar om hur mänsklig gemenskap kan fungera. Sammanflätade på gott och ont lever i världen.

På gott och ont. Vi känner ju till baksidorna, när den sociala kontrollen hämmar den personliga friheten. Den nordliga gäsmattan har ju också sin tjusning. När den är precis nysådd och grönskan är skir som den nyss utslagna björken, på väg till skolavslutningen.

Som jag förstår det, behövs den starka, sammanflätade gräsmattan för att stå emot brännande sol i 40 graders hetta (eller mer).

Men för mig inspirerar de olika gräsmattorna till tankar kring mänsklig gemenskap och växt.

Just idag tänker jag på hur vi alla hör ihop. Hur jag får styrka genom andra och även själv kan bidra till andras liv.

Vatten krävs i mängder.

I bästa fall blir det en tät och vacker gräsmatta med tiden.