Jesusbarnet stulet igen

Såhär kan man läsa på TT's hemsida idag:

'Det numera riksbekanta Jesusbarnet i krubban vid Stora Hotellet i Jönköping är borta igen. Ett vittne såg i går kväll hur två pojkar tog skulpturen och slängde den i kanalen. För en vecka sedan stals skulpturen också.'

Det är ju bra att Jesus fortsätter att provocera. Visst, det gör julbocken i Gävle också. Men jag tror det finns ett skäl till att, i det här fallet pojkar, slänger Jesus i kanalen. Det blir ju rena spekulationer men kan man ponera att de inte mår så bra inuti och så blir det bara för mycket att se idyllen i julkrubban. På ett sätt gör de rätt (även om de gör fel!) De förstår att Jesus måste förkastas.

Människosonen måste lida mycket och bli förkastad ....

står det i Lukas 9:22. Så sant! Att några minderåriga gör på detta sätt dagen innan Värnlösa Barns Dag, det är också ett memento!

Vi ska fira högmässa i Birgittakyrkan imorgon. Som vanligt! 10.30 varje söndag. Nu infaller Söndagen efter jul den 28 - d v s på Värnlösa Barns Dag. Vi ska läsa om Rakel som gav upp ett skri i Rama. (Ett Ramaskri). Vi ska fundera över Herodes barnamord. Så ska vi ställa oss frågan med psalm 435 i den Svenska Psalmboken:

'De fattiga på jorden, de blir all fler och fler.
Vem ser Guds klara stjärna? Vem kommer nu med gåvor till barn i slumkvarter?'

När vi bär fram våra gåvor till altaret, både kollekt till barn i världen och det bröd och vin som ska användas i mässan, ska vi sjunga en ovanlig psalm just i det sammanhanget: Tryggare kan ingen vara! Men sista versen passar ju egentligen ypperligt: Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver. Det är ju vad som händer, då vi bär fram oss själva i mässan, i det som kallas offertorium. Gud tar och Gud ger. Ny kraft och nytt liv. Han ger oss sin son, Jesus Kristus! Vi behöver inte stjäla någog Jesusbarn. Vi kan bara öppna oss och ta emot!

Äntligen har jag funnit Jesus!

Annandag jul! Det kändes fint att få dela gemenskapen med systrar och bröder i Heliga korsets kyrka. Högmässan startade kl 10 och en kort cykeltur i några minusgrader var precis den friska start på dagen min julmatsstinna kropp behövde.
Annandagens tema är Martyrerna! Viktig påminnelse mitt i julfirandet. Att vara kristen kan få konsekvenser. Jag tänker också att många andra, icke kristna, genom historien fått bli martyrer. Det är ju lika illa, om en ateist eller muslim blir förföljd för sin tros skull. Lika illa! Men idag funderar vi över våra egna trossyskon!
Väl hemkommen tar jag fram en av julklappsböckerna. Rättvisans rebell! Handlar om Desmond Tutu. Det är Kristina som har fått den. Egentligen hade jag önskat mig den engelska utgåvan. Rabble-Rouser for Peace. Desmond Mpilo Tutu kan man ju kalla martyr. Både i grundbetydelsen, d v s en som vittnar och i den överförda betydelsen: En som vittnar och p g a det får lida för sin tro.
Jag minns en annan bok av Tutu. Där beskriver han Guds nåd som en tvättmaskin istället för en dammsugare. Dammsugaren tar visserligen också bort smutsen, men den stannar kvar inuti. Tvättmaskinen sköljer bort all smuts. Den försvinner ut i avloppsnätet och är borta för alltid. Så fungerar Guds nåd. Jag tänkte använda den bilden i en predikan under mina år i Sydafrika men insåg att de flesta i den församling som vi tillhörde saknade både dammsugare och tvättmaskin.
Men associationen får mig att inse att vårt hem har varit befolkat av fler personer än vanligt under juldagarna. Och vid två-tiden kommer ett nytt julekalas. Alltså behöver bordsduken ner i tvättmaskinen och golven dammsugas.
Under soffan i gillestugan ser jag något svart. Innan jag hunnit suga upp den tänker jag: Kanske är det Jesus!
Saken är den att yngste sonen, delvis mot föräldrarnas vilja, började förstora ett av de hål, som redan fanns upptagna i örsnibbarna. Nåväl, han var på god väg att fylla 17, så kanske bör man i den åldern få ha lite självbestämmande. Vi var inte så glada åt idén. Men sonen bedyrade att hålet inte skulle bli större än 1 cm i diameter. (Vi såg ju framför oss de afrikanska örsnibbar, som nästan nuddar axlarna efter år av uttöjning. (Något vi bara sett på bild och under fyra år i Afrika aldrig sett i verkligheten.) Veckorna gick och till slut skulle uthålligheten belönas med ett slags örhänge. Stolt visade sonen upp en liten ikon, föreställande Jesus, som prydligt satt på plats i nämnda hål. De sista resterna av föräldrarnas eventuella ovilja rasade som ett korthus.
Att som långhårig, skäggig med kedjor i byxorna och nitar runt handlederna försedd tonåring vittna om sin tro, genom att bära Jesus i ena örat, den imponerade på både modren och fadren.
Men häromveckan försvann Jesus. Illa! Och som den uppmärksamme läsaren nu förstått, var det just denne Jesus som återfanns vid dammsugningen under soffan.
Så det kan löna sig att besöka kyrkan på Annandag Jul, få höra en god predikan om martyriet, gå hem och läsa en bok om en Sydafrikansk martyr vid namn Tutu och få idén att det borde städas upp lite i hemmet och därmed finna det som trots allt är Julens centrum: Jesus!

pyntardags

Nu börjar det se ut som jul. Inte förrän kl 12 började vi idag. Med juldukar, pynt och gran. Kristina och jag har med oss hemifrån att julen inte ska tas ut i förväg. Så vi håller tillbaka i det längsta. Fortfarande kl 18.06 ser det ut som kriget. Det är OK. I morgon ska det vara fint.
Lite mat snart. Sedan bastu! När det nu finns en bastu i huset måste här lögas. Men problemet är för oss som för så många: Bastun är förråd! Nu tror jag dock vi ska lyckas få ut det mesta.

Det blir förmodligen inte så mycket bloggande förrän efter juldagarna. Julen ska ju upplevas. Dels här hemma. Mat förstås! En nubbe, javisst! (Tre stycken - nej, verkligen inte!) Julklappar - jo, fast de blir färre och färre. Det känns bra! Kanske vi köper något ordentligt i stället för allt smått, som gällde då barnen ville ha många paket. (Eller vi ville ge många paket).

Samling vid krubban i Birgittakyrkan. Det hör till! Men bäst blir midnattsmässan. Stilla och lugnt med tända ljus får vi meditera över undret: Gud, som ligger bakom hela universum, blir människa. D v s det gudomliga och det mänskliga möts. Även i oss! När vi öppnar oss för Gud. När vi öppnar oss för kärleken! När vi ödmjukt förstår att vi är beroende av varandra och ytterst av Gud!

En mycket God och välsignad jul önskas eventuella läsare av denna blogg!

Ulrika

Nu ska jag skriva om den sista i raden av fast asntällda arbetskamrater i Birgittakyrkan. Sedan finns det en del andra, som gott kunde fått varsin dikt men någonstans får man ju dra gränsen. Så blev det dessa sju, som jag arbetar mest med.

Dikten om Ulrika får bli på hexameter. (Därav avsaknaden av rim!)

När jag ska skriva en dikt om Ulrika som jobbar i kyrkan
tänker jag särskilt på sång och musik som hon även är kantor.
Rätt som det är klär hon ut sig till Hildegard, nunna från Bingen,
sjungandes konstiga toner på språk som se'n länge är döda.

Vännen Ulrika är skämtsam och skojar rätt ofta med folket
när det är dags för pålysningsstunden i slutet av mässan
kan hon ej hindra sig själv från att dra några roliga vitsar.
Det tycker vi hon ska fortsätta med så länge hon lever.

Viktigast dock är nog tjänsten hon gör för sin utsatta nästa.
Mången en gång har vi sett henne springa med luren i handen.
Hoppsan, det ringer, det här är nog viktigt. Bäst att jag svarar!
Hoppas att julen blir vilsam för henne och maken och barnen.

Ulf

Två små dagar före jul
känns det just nu extra kul
att en dikt om Ulf få skriva
undrar just hur den ska bliva.

Varje ungdom, konfirmand
i vår kyrka tas om hand
utav denne diakon
om dem alla är han mån.

På teknik är han en fena,
han hör inte till de sena.
Med affisch och infoblad
gör han mången av oss glad.

Hemma sätter han upp kakel
Tänk Dig vilket stort spektakel.
Undrar när hans hus blir klart.
Bäst att snarast sätta fart!

Ola

Det var ganska länge sedan,
som jag Ola träffa'. Redan
innan präster vi två var.
Jobba' vi i tretti dar
uti Ölands sommarkyrka!
Vilket minne! Giv mig styrka!


Nu är Ola chef i laget
och han tar en sak i taget.
Simultankapacitet,
har han ej, så vitt jag vet.


Liturgi- och filmintresse:
då är Ola i sitt esse!
Men om Ola måste välja,
skulle han då sina böcker sälja,
för att löpa filmer flera?
Man kan bara spekulera!

Prost och dödskallefantast
rökelse vid varje rast.
Han är våran ledarstjärna
följer honom gör vi gärna.

Saker händer i Sydafrika

Nu börjar det hända saker i Sydafrikas politiska liv. Detta kunde man läsa i 'Mail and Guardian' häromdagen:

'The ANC is finally starting to take the newly launched Congress of the People seriously. At its national executive committee meeting this week it discussed internal research showing that Cope has the potential to pull between 9% and 11% of the vote in national elections next year and that the ANC could lose its two-thirds majority.'

Jag tror detta är en mycket positiv utveckling för Sydafrika. Både att ANC får verklig konkurrens och att de tar Cope på allvar. Säkert finns mycket positivt i ANC även fortsättningsvis men makt korrumperar ju, som bekant.

Som t ex för Mugabe, som enligt samma M&G säger:

'Zimbabwe is mine'.

Det är verkligen tragiskt!

Gode Gud! Befria Zimbabwe från denne diktator! Amen.

Karin

En flicka som kom ifrån Bräkne
hon hade väl knappast nå'n fräkne.
Med släkt bakom plogen
hon sprang runt i skogen.
Men arbetar sedan som djäkne.



Till denna dikt om Karin behövs kanske en och annan förklaring. Jag tror Karin kommer från Bräkne-Hoby i Blekinge. Jag har för mig att hon inte har några fräknar, som jag tror kallas 'fräkne' i singularis. Om mitt minne inte sviker mig, så är hennes släkt bönder längre tillbaks och hennes far och bror arbetar vid vägverket och där finns även en och annan plog. Springa runt i skogen gör man om man orienterar och 'djäkne' betyder enligt Wikipedia: 'lärjunge i lärdomsskolans högre klasser och härstammar från den tid då den högre utbildningen endast skedde i kyrkans regi.' Karin är ju församlingens pedagog. Därför fortsätter nu dikten, dock ej som limerick:



Barn i alla åldrar har
Karin blick för. Hon ej spar
på sin möda
för att föda
ge åt alla och envar.



Främst med limpa, saft och bulle!
Hellre lärdom, om hon skulle
välja måsta.
Det får kosta!
Här är alltid fuller rulle!

Dag

Dag är våran organist
spelar orgel med den äran
orgelvirtuos, det är han
han nog aldrig riktigt trist.

Körer leder han ju även.
I vår kyrka finns det tre.
Jag tror alla kan va' me!
Kom och sjung och stäng av teven.

Ofta hörs han sjunga fina
solosånger i vår mässa
finast utav alla dessa
är nog den om nå'n Regina.

Men det bästa som han gör
är att leda Bach i H-moll
för på det har han ju rå-koll.
Många gärna mer sån't hör.

Skolan i kyrkan

Denna vecka har varit fylld av förskole- och skolbesök i Birgittakyrkan. Mycket trevligt. Kronan på verket blir skolornas terminsavslutningar. Mycket folk, trevlig stämning och en möjlighet att förkunna evangelium - ett glatt budskap mitt i advent.
Detta år kände jag mig lite trött. Stunden i kyrkan blir nämligen lätt en slags uppvisning av de duktiga eleverna. (Nu talar jag om högstadiet). De sjunger jättebra och visst ska detta både synas och uppmuntras. Men avståndet mellan någon form av gudstjänst och en veritabel idol-föreställning känns nästan omöjligt att överbrygga.
Ulf och jag tände ljus för eleverna, lärarna, personalen m fl. Vi ville göra något som inkluderade alla. På första avslutningen satte jag mig sedan längst bak. Jag hamnade på 'bus-bänken'. Jag frågade 3 killar om de också hade velat sjunga.

- Jo, sa de.
- Skulle det vara olagligt att göra en 'rap' på 'Tänd ett ljus ... '?

Nej, jag tycker inte det. Men kommer dessa grabbar någonsin att få chansen att synas? Eller måste de fortsätta att sitta längst bak, prata högt och på andra sätt kämpa till sig uppmärksamhet?

Luciareaktioner 3

Nu har jag fått Hakelius' text. Tack så mycket!

Pinsamt. Rubriken är som jag skrev: Lucia på Swahili. Sedan kommer det fram att det i luciatåget förekom sång på Zulu-språk. Jag säger det igen: Pinsamt! Zuluerna talar just Zulu. Swahili talas i östafrika. Ett par hundra mil norr om Sydafrika. Det må vara hänt att Hakelius inte vet detta. Men bakom hans kommentar röjer sig inte bara okunskap utan också ointresse, känns det som.

Hans fråga är (och nu citerar jag)
' ... är det olagligt att fira en alldeles vanlig, traditionell, svensk lucia?'
När han konstaterat vad frågan gäller, skriver han läsaren på näsan enligt följande:
'Och där högg ni, förstås.' Ja, vad trodde Du då? Var det inte meningen?
Hakelius vill uppenbarligen provocera och det har han lyckats med. Delvis! Jag läser in mycket mellan hans rader. Ofta hör man kommentaren: 'Jag är visserligen inte rasist, men ....'
Jag blir alltid misstänksam över sådan argumentation.

Så vad tycker jag själv:

Att det är helt OK med olika slags luciatåg. Att ibland bara höra sånger av den art, som Hakelius beskriver som 'ett vanligt, traditionellt, svenskt luciafirande'. (Hakelius säger att det 'krävs åtskilliga universitetskurser för att lära sig att inte begripa vad det är'. Jag undrar i mitt stilla sinne vilket universitet han gått på och vem som har tolkningsföreträde på denna punkt).
Men jag tycker också att det också är helt OK att ibland ta in andra sånger. T o m från andra kulturer. Det kanske man gör, för att man gillar dessa sånger och inte för att, som Hakelius raljerar, man lider av 'ett slags kulturellt Tourettes syndrom'.

Jag ogillar också starkt att man använder olika former av funktionshinder som skällsord. Det tyder på rätt låg moral hos den som skriver.

Curt

Vad får jag säga till Dig,
en kyrkvaktmästare från ön uti öst?
På morgonen kanske ett 'hej',
på kvällen ett ord av tröst.

Jag kan säga att humor Du har.
Det är roligt att käfta en smula.
På glädjen Du sällan spar
och att orden sällan är fula.

Varma drycker, det är din paroll,
en kopp kaffe kan aldrig va' fel.
Och det spelar ju faktiskt roll
om en män'ska får känna sig hel.

Tänk om man vore sådär,
som Du, ja, det vore ju bra'.
Aldrig sur, aldrig vresig och tvär.
För det mesta så är Du ju gla'.

För en galge i käften det hjälper
även dagar då mulet det är.
Ett leende sällan nå'n stjälper
tvärtom lyfter det någon och bär.

Barbro

Barbro våran husmor är
städar både här och där.
Hon har jobbat längst av alla
städtant kan man henne kalla.

Tidigt uppe är hon jämt
gillar när man drar ett skämt.
Handlar mat och fixar fika
hon behandlar alla lika.

Dubbelbokning är ej poppis.
Saknar gör hon ej vår loppis.
Tredje vattnet ska va' klart
så att golvet skiner snart.

Ofta har hon nå't att säga.
Gammal bil vill hon ej äga.
Våran husmor hon är bäst!
Bryr sig väl om varje gäst!

Att blogga om sina arbetskamrater ....

'Bloggande diakon i Linköping får rätt. Det var fel av domkapitlet i Linköpings stift att tilldela den diakon som på sin blogg skrev om kolleger i församlingen en erinran. Det skriver Svenska kyrkans överklagandenämnd i ett beslut.'

http://www.kyrkanstidning.se/kyrkanstidning/nyheter/bloggande_diakon_i_linkoping_far_ratt_0_7780.news.aspx

Så stod det i Kyrkans Tidning härom veckan. Så bra, tänkte jag. Då kan jag också blogga om mina kollegor.
Men jag tänker bara blogga trevliga saker. Det är ju snart jul! Dessutom finns det mest trevliga saker att säga om dem. Så nu kommer jag att skriva en liten dikt om de personer, som arbetar i Birgittakyrkan i Kalmar. En dikt varje dag fram till jul. Få se nu, det blir 7 dikter - jag hinner precis till den 23:e, för på julafton har jag annat att göra. Jag kommer att gå i bokstavsordning.

Luciareaktioner 2

Någon har lagt ett urklipp ur Aftonbladet inne i sakristian. (Sakristian är det rum där vi förbereder oss inför en gudstjänst.) Det är någon som visst heter Hakelius, som skriver att det är plågsamt med Lucia på Swahili. Jag tänkte lägga in en länk här, så att ni kan läsa inlägget i sin helhet, men det får man bara läsa om man betalar 19:- per månad och blir behörig att läsa det som heter 'aftonbladet plus' . Det har jag ingen lust med! (Alltså att betala 19:- per månad!) Men jag läste urklippet. Hakelius skriver i sin krönika något i stil med att han förstår att Lucia kom från Syracusa och alltså inte är en svensk person. (Jag tror han vill stryka under att han inte är mot internationell påverkan.) Men mitt slutintryck är, att det är OK med internationell påverkan, men rör inte vårt svenska luciafirande. Det han reagerade på var faktiskt just detta: det internationella inslaget och rubriken är ju talande: 'Plågsamt med Lucia på Swahili'). Varför då? Jag begriper alltså inte detta. Är meningen att vi ska frysa svenskt Luciafirande vid ett visst årtal. Vilket då? Och vilka låtar får vara med? Jag har hört Luciatåg som sjungit på engelska. Även de som har sjungit på latin. (Gloria, som betyder 'ära'.) Jag har varit med om sånger, som kommer från Österrike (Stilla natt). Var dras gränsen!
Nej, fram för förändring och förnyelse. Sverige är ett land där det talas fler språk än ett. Sverige är ett land där många olika musikstilar trivs.

Nu kanske jag tillskrivit Hakelius åsikter, som han inte står för eller ens sagt/skrivit. Då ber jag om ursäkt. Men kan i så fall någon, som prenumerar på 'Aftonbladet plus' säga mig detta. (Eller kanske jag kollar imorgon om urklippet ligger kvar i sakristian).

Luciareaktioner 1

Kristina och jag såg på Lucia i TV i lördags morse. Vi tyckte det var fantastiskt bra. Malmö är ju en internationell stad - nästan i Danmark. Såklart att det skulle finnas inslag från andra språk i luciatåget. Lucia själv kom kanske ursprungligen från mellanöstern, vad vet jag! (Men hon liknade väl den ursprungliga Lucia, från Syracusa på Sicilien, skulle jag tro!)
Jag tyckte själva luciatåget sjöng bra. De två solisterna som sjöng på andra språk var häftiga.
Sedan kom en barnkör. Vi tyckte de var söta. Lite olika ansiktsuttryck och kanske inte samma uppfattning om vilka toner som ingår i en skala.
Så kom jag i samspråk med en god vän, som tyckte att luciatåget (alltså samma luciatåg) var helt bedrövligt. Visst, jag kan hålla med om att kören kanske var väl bunden till sina noter. Men jag tyckte det var trevligt med lite jazz och att barnkören innehöll alla slags kunskapsnivåer inom skönsång, det var bara trevligt.
Så olika man kan se på saken! Men det är ju sant, som ordspråket säger:

Smaken är som röven, klöven!

Lite nytt från Sydafrika

Nu börjar de samlas, anhängarna till det nya politiska partiet i Sydafrika. De samlas i Bloemfontein och platsen, där de ska sammanträda är University of Free State, det universitet, som jag är inskriven vid. Den stora dagen är ju den 16 december men redan nu anländer de 4 000 delegaterna.
De ville ju ha ett namn, som skulle likna ANC (African National Congress). Förslaget var South African National Congress. Jag har inte följt med helt och hållet, men förmoldigen var det för likt. Det nya namnet, kan man läsa på Mail And Guardian, blir Cope (Congess of the People). Cope på engelska betyder ju också att 'klara av' och det är väl vad det nya partiet vill göra. Det som är ännu fiffigare förstår man om man googlar på begreppet (vilket jag gjort) och på wikipedia och förstår att 'The Congress of the People' träffades i Kliptown 1955. Detta epokgörande möte ledde fram till 'the Freedom Charter' som är ANC's grundmanifest. Det är bl a om detta mamifest man strider. Det nya partiet säger att ANC har lämnat dess grundvärderingar.
Om man läser på ANC's hemsida (anz.org.za) och hittar Zumas veckobrev, kan man se att han polemiserar med utrbrytarna men utan att nämna dem vid namn. Han har uppfattat kritiken att ANC som en gammal befrielserörelse har för stor majoritet men han slår ifrån sig och hävdar dels att nya regeringar alltid har svårigheter i början och ANC ändå har åstadkommit mycket gott.
Jo, det har de. Det håller jag med om. Men de kunde nog gjort mer och framför allt har de utvecklats i antidemokratisk riktning.
Det ska bli intressant och se vad som händer. Men riktigt intressant blir det inte förrän till valet nästa år.

Soppscenen

Nu var det dags igen. På lunchen lyckades Kristina och jag klämma in ett teaterbesök. Denna gång på anrika Kalmar teater, där Soppscenen presenterade BLING OCH TINGELING – en musikalisk anrättning med elever från musikkursen på Högalids Folkhögskola och musikteaterskolan vid Ölands Folkhögskola.
Mycket bra!
Fast jultallriken kunde man kanske varit utan. Men jag är ju ingen vän av jultallrikar före jul. Det var från Helen & Jörgens. De har ju varit bra. Nu ägs de av Kalmarkrogar. Något som jag om möjligt gillar ännu mindre än julmat i advent. Har även Helen & Jörgens blivit påverkade av denna vinstmaskin, som enligt mitt förmenande sätter andra intressen framför kvalité. Nog gnällt!
Teatern var desto bättre. Bäst var ett stycke ur Happyland av Kent Andersson. Det handlade om gemenskapen mellan oss människor. Utifrån detta av vi andas samma luft. Riktigt starkt blev det. när vi fick meditera över att vi andas samma luft, som kanske Jesus en gång andats. (Jag kommer ihåg den tanken från kontraktets dag om skapelsen, där Boel Lindegård funderade över samma märkliga samband). Men denna teater tog tanken ett steg vidare och undrade om vi inte också andas samma luft som en gång Hitler har andats. Då känns det ju inte fullt lika bra. Jag gillar detta. Att sätta julmaten i halsen är alltid nyttigt! Mer sådant!
En av tjererna, Isabell Ström, sjöng 'Säg det igen' av Lisa Nilsson och Henrik Jansson. Vilken röst! Oerhört starkt! Låten handlar om att man vill höra den älsakde säga det igen: 'Jag älskar Dig!' Och det vill man ju.

Lucia

Ikväll hade Östra Funkaboskolan sin luciakröning i Birgittakyrkan för 6 året i rad. Detta med Lucia är spännande. Det är ju ett kristet helgon, hur man än ser på saken. att detta firas i förmodligen alla skolor och dagis i landet, utan att någon reagerar är något att fundera över. Men det är kanske inte så konstigt. Svenska folket älskar Lucia. jag tycker det är OK. Men vad säger humanisterna om Lucia? Är det inte dags att motarbeta en så stark, religiös symbol? (Nåja, Lucia har ju varit motarbetad förr. Det är så att säga hennes pryl!)
I Birgittakyrkan går Lucia in i procession med korsbärare, ljusbärare, en diakon och två präster. Diakonen och prästerna bär röd liturgisk färg - martyriets färg. Det gör ju även Lucia! På altaret ligger kronan. Denna tänds av en präst som sedan kröner Lucia med den. Sedan kommer tärnorna. Sedan sjunger tärnor och lucia ett antal sånger. Därefter firar vi alla mässa. Starkt!
Det finns en stor frihet, förstås, att delta på sitt eget sätt. Många sitter kvar i bänkarna men många går också fram till nattvarden. En del markerar med ena handen på axeln att de inte vill ta emot bördet och vinet. Det är ju också helt OK.
Efteråt blir det fika, som Svenska kyrkans Unga ordnat.
Många ungdomar i kyrkan denna onsdagskväll. Det är också helt OK!

Advent

Advent! Förväntan! Längtan! Ljus som lyser. Men egentligen en tid för eftertanke. Vad väljer vi? Festen och ljusen. Mysa och ha det bra. Eller se verkligheten?

Går det att kombinera? Orkar vi både se nöden och glädjas över det som är bra? Jag klipper några korta nyheter från TT's hemsida:

Dags för festernas fest
I kväll öppnas dörrarna till Blå hallen, som är klädd i rödaste blomsterskrud med amaryllis, rosor, hortensia, liljor och tulpaner från italienska San Remo. Det är dags för Nobelfest!
(TT) 10 dec kl 07:15

2 500 tvingas lämna SKF
Kullagertillverkaren SKF gör sig av med 2 500 anställda världen över, enligt ett pressmeddelande. I Sverige kommer det inte några varsel. Neddragningen slår däremot hårt mot anställda i USA, Frankrike, Italien och Ukraina.
(TT) 10 dec kl 09.23

Olyckor tar 2 000 barnliv om dagen
Varje år dör 830 000 barn under 19 år i världen i olyckor. Trafikolyckor tar 260 000 liv. 175 000 drunknar, 96 000 dör i bränder, 46 000 i fallolyckor och 45 000 förgiftas, visar en FN-rapport.
(TT) 10 dec kl 05:39

Vi pratade på en konfirmandledarträff igår kväll om tacksamhet. En av ungdomarna sa: Det är svårt att tacka Gud för att man får leva i välfärd, när andra har det så svårt. Varför ser inte Gud till att alla andra har det bra också?

På en sådan fråga finns inget snabbt svar. Svaret blir snarare en delad smärta över att livet är orättvist. Hur firar vi advent och jul när skillnaden mellan 'festernas fest' och varsel och olyckor är så gigantisk?

Stoppa rasismen

Den 9:e november var det en manifestation i Kalmar 70 år efter Kristallnatten. De 30 personer som demonsterade blev atackerade av nynazister. Idag hölls en ny manifestation, som en protest mot det rasistiska våldet. Fler än 30 hade kommit. Det inleddes med trumpet och sedan blev det diktläsning och diverse anföranden. De tre som talade var ungdomar. Jag kände igen Malin Hansson från Antidiskrimineringsbyrån. Det var en bra manifestation. Sista trumpetsolot var en impovisation över psalmen: De komma från öst och väst. D v s i himlen kommer alla att få plats. Varför ska vi då skapa problem här på jorden? Det påminner mig om en av befrielsesångerna i Sydafrika. Texten var problematisk. man sjöng t ex om dåvarande Premiärministern P. W. Botha: 'Botha will never go to heaven.' När jag frågade ungdomarna (detta var på 80-talet och jag var själv ung) hur de kunde veta att han inte skulle komma in i himlen. Kan ni verkligen döma honom? Då svarade de: Han vill inte komma dit, för i himlen finns ingen apartheid.
Ute på gågatan i Kalmar fanns det folk från i stort sett alla politiska partier. Det var bra. Dessutom kom ett gäng som förmodligen stod nynazimen nära och började dela ut flygblad. Men det var ju bra, tänkte jag. Då deltar de ju i det demokratiska samhället. Toppen!

Kackelstugan

Igår kväll åkte vi med Barbro och Per till Kackelstugan. Den ligger en bit upp på Öland och syftet var att se på Lokalteaterns 'Kackel i stugan - en TYPisk frossa.' En slags musikteater eller ska vi säga cabaré. Temat var olika typer av turister, som Carl von Linné artbestämde, då han vid olika tillfällen dök upp på scenen. En öländsk kroppkaksrestaurang var den plats där allt hände och en trygg, öländsk servitris fick se olika arter av homo turistus passera genom sitt näringsställe: Homo turistus brattus, d v s Stockholmaren, som häckar på Stureplan och sedan kommer till Öland och spelar golf. Art nummer två var Homo Turistus Nostalgius, som ville att allt skulle förbli som vanligt på Öland men själv arbetade för EU med landsbygdsutveckling. Det fanns också Homo Turistus Vulgaris, en slags arbetarturist med husvagn och sysselsättning i hantverksbranschen. Den sista arten var Homo turistus Germanius, d v s den tyske turisten. Det var bitivs kul, även om det byggde på starka förenklingar och en och annan fördom (inte så få!). Frågan var dock: Vad var budskapet?
Maten var god. Vad sägs om en vintertallrik med öländsk ört & enbärsströmming, inlagd sill med ölandslökar, kackelägg med tuppkam, mörkt bondbröd med smör, brännvinsost på vårt vis, gårdens lättrökta skinka med pepparrotskryddad rödbetssallad, julkryddad höna med glöggberusade sviskon samt korv på alvarligt rökta lamm. Det hade dock inte varit fel med potatis eller lite mer bröd. Kanske var det GI-inspirerat!
En trevlig kväll men lokalteaterns förra föreställning om femtitalisterna var bättre.

Bach's mässa i H-moll - igen!

Något mycket märkligt händer! Under hela 2008 har jag, som medlem i Sancta Birgittae Sångare, övat på min stämma i H-mollmässan. Det är ett fantastiskt verk. Av många beskrivet som det största kyrkomusikaliska verk, som skrivits. Det är ju naturligvtis en smaksak. Som det heter på latin:
De gustibus non est disputandum. (Om smaker ska man inte diskutera).
Men faktum kvarstår att H-mollmässan är omfattande och krävande. Med andra ord har den fyllt mycket av min tid under detta år. Fram till den 23 november, då vi uppförde verket i Birgittakyrkan. Jo, den har ju även fyllt vår gemensamma tid, som makar, eftersom Kristina sjunger alt i kören och även hon suttit framför pianot och övat.
Även under min resa i Sydafrika hade jag med mig både noter och CD-skiva med musiken inspelad. Dessutom dök ju H-mollmässan upp i bok av Peter Høeg. 'Den tysta flickan'. Jag har skrivit om detta tidigare. Snacka om mässa att snika sig in i alla vrår av mitt liv.
Just nu försöker vi därför bildligt sudda ut H-mollmässan ur våra liv. Noterna är lånade från Nybro och ska återlämnas utan alla de blyertsanteckningar som vi, varandes goda körsångare, har infört på en ansenlig mängd ställen i notbilden. Det blir med andra ord skönt att på söndag få börja med en annan repertoir.
För att få lite annat att tänka på tar jag fram en av de böcker jag fick i födelsedagspresent. En vanlig, lättlsät deckare av Arne Dahl: 'Himmelsöga'. Den börjar med ett vanligt rån i en videobutik. När en av poliserna, Paul Hjelm, 100 sidor senare i boken sätter sig i bilen på väg till Tierp får han naturligtvis lust att lyssna på musik och så småningom åker en skiva av Bach fram. Vilken? H-mollmässan, så klart:
'Det var den vackraste musik som fanns. Johann Sebastian Bachs mässa i h-moll - längre än så nådde inte människan. Han trängde vidare norrut genom Uppland i sin nya miljövänliga etanolbil och kände hur den svävade ovanför jordklotets yta.'
H-mollmässan dyker sedan upp med jämna mellanrum i boken. Jag inser att jag måste kapitulera. Jag är såld! Jag får önska mig en god inspelning av verket i julklapp och någon av mellandagarna sjunka ner i en fåtölj framför öppna spisen och ge mig hän.

Sydafrikaresa igen

Idag bar det av till Sydafrika igen. Men nu är det inte jag som åker, utan Matilda och hennes pojkvän Benton. Det förstod vi kanske inte riktigt, när vi flyttade till Sydafrika 2002 men så märkligt är det inte. De ska fira jul därnere och bland annat åka till Bloemfontein. Spännande! Den 30 december kommer de tillbaka. Vi längtar naturligtvis redan. Vi ber Gud bevara dem på resan! Helt fel blir det naturligtvis inte att ligga på stranden till Indiska Oceanen och njuta av 30 grader och ljumma bad.
Det blir första julen utan alla barn närvarande. Men det är ju också en naturlig utveckling. Just nu, till exempel, är vi ensamma hemma med hunden, Kristina och jag. Vad gör vi då! Jag sitter och bloggar och hon pratar i telefon med Anna i Aneby. Nej, det får vi ändra på. När de pratat färdigt stänger jag av datorn. Någon måtta får det vara!

Världsaidsdagen 2

I måndags var det ju Världsaidsdagen. Mycket märkligt var det på kvällen. Kristina och jag läser ur Psaltaren. Vi ber Completorium. D v s aftonbön enligt det som kallas 'tidegärd'. Vi läser växelvis. Vi hade kommit till psalm 38 och följande verser tog verkligen tag i oss:

Höfterna brinner av smärta,
ingenting är helt i min kropp.

Jag är kraftlös och krossad,
jag skriker ut mitt hjärtas jämmer.

Herre, du känner min längtan,
mina suckar når fram till dig.

Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker,
mina ögons ljus har slocknat.

Mina vänner och grannar skyr min plåga,
mina närmaste håller sig borta.

Särskilt den sista versen beskriver ju hur människor som lever med HIV och AIDS har det. När vi hade öppet hus i Nikodemussalen under eftermiddagen visade vi en film, som heter 'När AIDS kom till Sverige'. I ett inslag på rapport från mitten av 80-talet berättas om hur en läkare, på fullt allvar, föreslog att alla HIV-smittade skulle få en tatutering på armen, där det framgick att de hade viruset. Nu blev det ju inte så. Men fortfarande är det så att de som bär på HIV inte kan tala öppet om det.

Vilken sjukdom syftar psaltaren på? Jag vet inte! Men många människor som lider får uppleva detta. Avståndstagande och förnekelse. Inte bara HIV-positiva. Varför gör vi detta mot varandra? Varför kan vi inte bara acceptera varandra? Alla bär vi ju på sådant som är svårt och plågsamt.

Carl i Torsås

Idag besökte Kristina och jag Carl i Torsås. Han är en glad kille. Inte så gammal. Faktiskt bara drygt en månad. Det var första gången vi träffades. Men ändå kändes det som om vi kände varandra. Vi har ju naturligtvis träffats, för jag har träffat Linda, hans mamma och han har ju faktiskt varit med i drygt 9 månader utöver den månad han sett dagens ljus. Carls storebror, Olof, fick jag också lära känna. Hans liv blev kort. Jag döpte honom ena veckan och begravde honom nästa. Det var svårt. Olof finns ändå i ljust minne.
Idag var det glädje hemma hos Johan och Linda. Mormor och farmor var där och vi hade mycket trevligt. Innan vi skiljdes åt bad jag en bön för familjen och särskilt för Carl. Precis innan jag skulle säga 'amen' sa Carl något som vi absolut tolkade som 'amen'. Det kunde också varit en nysning eller en hostning eller bara ett 'hmmf''. Men jag tror det var ett klart och tydligt 'amen'. Vi tackar Gud för honom.

Världsaidsdagen

För 20:e året i rad uppmärksammas Världsaidsdagen. I Kalmar har vi varit ute på gator och torg. Under 3 timmar har vi samlat in pengar, delat ut kondomer, bjudit på glögg och spridit information på Maxi, utanför Baronen och Kvasten samt på Stortorget. Vi hade samtidigt öppet hus i Nikodemussalen. Allt avslutades med en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan. Till Noaks Ark - Röda Korset i Växja, samlade vi in drygt 5 000:-, vilket var stort. Elli Mokus var i Domkyrkan och berättade om deras arbete. Fantastiskt var också att få lyssna till 6 ungdomar från gymnasieskolans musiktillägg. De spelar och sjunger med stor inlevelse och glädje. Dessutom gör de det bra. Jonas läste en stark dikt och Magnus ledde förbönen. Alla fick komma fram och tända ljus i ljusbäraren.
En av de kvardröjande upplevelserna var detta att arbeta tillsammans för att uppmärksamma andras lidande. Vi var representanter från de olika församlingarna i Svenska kyrkan i Kalmar. Dessutom från RFSL, Röda Korset, Rädda Barnen och Antidiskrimineringsbyrån. Jag vet inte hur många vi sammanlagt var. Det är viktigt! Att människor vill engagera sig och att människor vill göra det tillsammans!
I år samlade vi in till ett ändamål i Sverige. I fjol var det Zimbabwe som stod i fokus. HIV och AIDS är ett enormt problem på södra halvklotet men även för de människor som drabbas i vår del av världen är det ett lidande. Inte minst p g a det stigma som är knutet till smittan och sjukdomen.
Vi behöver bryta tystnaden och kämpa mot stigmat. Både här och i andra delar av världen.

Fascination över skapelsen

För ett par veckor sedan hade vi en hel dag om skapelsen i Kalmar. Biologer, kemister, teologer m fl funderade över skapelsen utifrån olika perspektiv. 'Skapelsen är fantastisk', sa Ingrid-Maria Bergman, präst och biolog. 'Skapelsen är bortglömd' sa Bo Brander, som är präst och teologie doktor. 'Skapelsen är sårbar' sa Boel Lindegård, som är kemist. I sista paneldiskussionen, där även Jonas Löhnn deltog, präst och miljöpartist, ställdes frågan: Ska kyrkan predika krav eller nåd, när det gäller miljöfrågorna. (Lag eller evangelium, som det heter på kyrkiska). Jonas menade att det behövs krav. Vi måste ta ansvar för skapelsen. Ingrid-Maria sa då att kyrkans uppgift är att tala nåd. De flesta känner till sitt ansvar och har lätt att bli tygnda av alla måsten. Till sist sa Boel att hon höll med båda. Vi har helt enkelt olika uppgifter. En del har som uppgift att peka på krav och andra att tala om att det finns nåd, när vi misslyckas.
Ärkebiskopen skriver på newsmill:
Religiösa människor som lever med synen att deras liv ständigt möjliggörs av Gud, utan att man på något sätt har förtjänat det, kanske också får en hjälp till uthållighet och till att inte räkna småsnålt på egenintresset. Det finns nåd från Gud. Låt den föras vidare!
Jag tror detta är mycket viktigt. Bara krav och dåligt samvete räcker inte som drivkraft. Låt oss odla nåd och uthållighet.

En stund på jorden

Vi gick och såg Byteaterns 'En stund på jorden'. En föreställning om syskonen Kullzén, som var profiler i Kalmar med sina butiker, där Kristina köpt crepe-papper, bokmärken och frimärken. Mycket fascinerande! Första akten, där Lars Sonnesjö föreställde brodern, Henning, var lysande. Ängeln kommer på besök, för att hämta honom till livet efter detta. Svarade med kluriga svar på frågor om Gud mm. Ännu bättre blev del 2, när Lars Sonnesjö fortfarande spelar huvudrollen men nu som Signe Kullzen. Genom en docka. Tydligt står han och håller i dockan och pratar utan att göra minsta försök att dölja sin närvaro. Ändå är han inte där. Det är dockan som lever. Först när han lägger ner dockan, tar på sig glasögonen och blir Henning igen, ser man honom. - Va! Var kom han ifrån! Lysande!

Bach's mässa i H-moll

Nu har vi genomfört den. H-moll mässan. Det gick ganska bra. perfekt var det inte. Nästan tre timmar (inkl paus) men effektiv tid mellan 2 och 2½ timme. (Det var ju även lite confrencier etc.). Mitt solo gick bara delvis bra. Kom bort mig i mitten. Det känns ju lite snöpligt men jag kom i alla fall i mål på rätt ton och i rätt tempo. Osanna-satsen var ryckig. Men det är et svårt verk och vi är en amatör-kör. Jag tror vi ska vara nöjda.
Det var i alla fall häftigt att mitt solo bestod av en textrad ur den Niceanska trosbekännselsen, som handlar om budskapet på domssöndagen, d v s denna söndag. Det kändes märkligt! Trots att jag hde ledig söndag fick jag alltså 'predika' söndagens text i Birgittakyrkan.
Nu är det kväll. Nästan ett års övande och repeterande ligger bakom oss. Det känns en smula tomt. Men så är det ju!

Världsaidsdagen

Det börjar närma sig 1 december. Det är min mors födelsedag. Hon skulle fyllt 86 år, om hon levt. Själv tänkte jan inte så mycket på att det var världsaidsdagen, förrän vi flyttade till Sydafrika. Två av åren organiserade vi gudstjänster med ljuständing. Det var starka upplevelser. Visst, engångshändelser men ändå viktiga. I Kalmar har jag varit med på ytterligare två ljusgudstjänster och om någon vecka är det dags för den tredje. Vi är många organisationer som samarbetar: Svenska kyrkan, RFSL, Röda korset, Rädda barnen och ADB (Anti Diskriminerings Byrån). Vi ska finnas på 3-4 ställen i Kalmar under eftermiddagen. Samla in pengar, dela ut kondomer och information samt visa att flera organisationer kan samarbeta. HIV finns i Sverige. I Kalmar län är mellan 30 och 40 personer HIV-positiva. I Sydafrika räknas de i miljoner. Egentligen spelar det inte så stor roll. I det enskilda fallet är det lika svårt. Skamstämpeln är lika svår. Om det blir möjligt att berätta: Jag är HIV-positiv, kan man lättare acceptera sin situation, ta medicin och överleva.
För Afrika söder om Sahara är det frågan om hela nationers överlevnad. Hos oss handlar det om enskilda människoliv. Det känns lika viktigt att fokusera kring båda.
I fjol samlade vi in pengar till Thusanang, ett projekt i Zimbabwe. I år samlar vi in till Noaks Ark i Växjö.
För mig är det inget problem att andra arbetar mot cancer, hjärt och kärlsjukdomar etc. Det känns viktigt. Efter vår tid i Södra Afrika känns det som min uppgift att fokusera på kampen mot AIDS, inte minst p g a det stigma, som finns förknippat med sjukdomen.

Födelsedag på facebook

Ja, det är ju lite intressant. Detta med kommunikation på nätet. Varför är jag med i facebook, kan man ju undra. Gör jag själv. Men många är det, alltså är det en slags 'plats' där många vistas. T ex en massa ungdomar i kyrkan.
Nu har jag i alla fall fått x antal födelsedagsgrattis på facebook. Hur gör man då? Ska man svara och tacka? Jo, det ska man, säger sonen. Så det har gjort!

Tågförsening

Åkte från Örebro igår. Till Flen. Det tar kanske 1 ½ timme. I vanliga fall! Men nu var tåget mellan Örebro och Hallsberg försenat. Så det tåg jag skulle med från Hallsberg hann gå. Därför satte SJ in en buss. Det dröjde innan den kom. Chauffören hittade inte så bra. När vi kom till Flen efter ca: 3 timmar, frågade han om någon hittade till stationen. Svar nej! Då fick han kliva av och hämta en karta vid infarten.
Varför berättar jag detta? Jo, världen gick inte under för det. Jag missade lite trevlig tid med min vän Sven. Men vi skulle ändå ha kvällen ihop. De som skulle till Skavsta fick åka taxi, eftersom deras flygbuss från Flen hade hunnit gå.
KAn det vara så att SJ gör allt de kan för att korta ner restiden och så blir hela systemet extremt känsligt och drar med sig ökade kostnader och större förseningar?
Vore det inte bättre med lite lugnare tempo och därmed lite marginal för det oförutsedda?
Jag kom i alla fall fram. Vi åkte till Katrineholm, som jag passerat på vägen till Flen, där jag pratade lite om försoning och sedan tillbaka till Flen.
Nu är jag hemma i Kalmar och hit gick alla tåg (Flen-Norrköping, Norrköping-Alvesta, Alvesta-Kalmar) som klockan. I Alvesta klev jag av X 2000 och gick 2 meter över perrongen direkt in i Öresundståget. Så smidigt!
Det är ändå något visst med tåg!

Tobias har rätt

När jag satte mig ner vid datorn nyss, tänkte jag: Jag måste rätta till det där med 10 000. För det var uppenbarligen fler än så. Så kommenterar Tobias det hela, innan jag hinner. Men det är OK. Med andra ord har nog Kalmar FF slagit det gamla rekordet. Och det är ju bra, för att vinna SM-guld är ju mer positivt än att protestera mot en sammanslagning.
Kul faktiskt, jag kommer precis från en träff för daglediga i Pingstkyrkan. De hade nog inte läst min blogg, men de tog upp detta med frågan hur man kan beräkna en folkmassa. kanske kan man forska i det. Oftast är det ju polisen som uppskattar. Har de en skala på hur trång folk står: 1) Spridda skaror 2) Glest 3) Trångt 4) Knökafullt 5) Sardinburk. Så mutiplicerar man ett visst nyckeltal med kvadratmeternatalet på platsen och får fram en siffra. Vem vet?
Det var annars kul att vara i Pingstkyrkan. Vi hann sjunga och prata på 5-6 olika språk och efteråt kom två personer med Afrika-anknytning fram och tackade, för att jag använt vissa ord på språk de känner igen. Underbart.
Nu ska jag iväg till S:t Johannes och ha en träff med sommarkonfirmanderna. Därefter planering inför Världsaidsdagen den 1 december. Då har vi utöver manifetationer på bl a Giraffen och Baronen (tror jag) en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan kl 19.00. Ungdomar från gymnasiets musiktillägg ska sjunga och någon från Noaks Ark i Växjö tala. Även detta en anknytning till Södra Afrika men naturligtvis även till alla som lever med HIV och AIDS i Sverige.

SM-guld

Vad kan man säga. Kalmar vann välförtjänst allsvenskan. Jag var inte i Halmstad, jag såg inte ens matchen. Däremot kunde jag följa med via de SMS en av de andra basarna fick under körövningen.
Däremot åkte Samuel och jag ner till Stortorget när hjältarna för andra kvällen i följd hyllades av ett knökafullt torg. Det är ganska mäktigt, även för en som inte ser sig som något större fotfolls-fan.
Nanne Bergvall fick en egen gata uppkallad efter sig. Fast man kunde inte höra om gatan finns eller om det är en gata som kommer att anläggas. Roligt var det också att se både Kent och Hampus Boman, på scenen. De bodde ju i Aneby samtidigt med oss. Nu är pappa andretränare i Kalmar FF och sonen på väg in i a-laget.
Rekordet på Stortorget är i alla fall från 1905. Då samlades kyrkfolk, för att protestera mot att Kalmar och Växjö stift skulle slås ihop. Enligt uppgift var det då 13 000 människor. I en stad, där det bodde 17 000. Ikväll kanske det var 10 000 i en stad med 35 000 inevånare, i en kommun med 70 000. Säkert är att kyrkan inte förmår dra sådana massor idag. Och det som hände 1905 var ju en portest. Ikväll var det ingen som protesterade. Kalmar FF är bäst!

Försoning och äktenskap

Riksdagen kommer att fatta beslut om ny äktenskapsbalk. Det står helt klart. Det verkar för en utomstående som om de flesta är i princip överens om att samhället ska likställa olika former av samlevnad. Oavsett genus. Däremot sker det en diskutsiv kamp om begreppet 'äktenskap'. Man skulle kunna kalla detta en 'nodal punkt' med ett begrepp från diskursanalysen. Genom att ge vissa begrepp en viss mening, begränsar man sitt sätt att se på tillvaron. I detta fall menar kanske KD att faktiskt utesluta samkönade relationer från begreppet / företeelsen 'äktenskap'. KD menar sig inte lägga någon värdering i detta men det är klart att många upplever detta som en form av maktrelation.

De flesta av Svenska kyrkans biskopar delar KD's syn på vilken mening man ska fylla begreppet 'äktenskap' med. Om samhället beslutar att bara ha en form av äktenskap, kan Svenska kyrkan få problem. Om samhället kallar en samlevnadsform 'äktenskap' och vi ska ha kvar vigselrätten, måste inte vi också dela samhällets beskrivning av ett 'äktenskap'?

Ärkebiskop Anders Wejryd menar på Svenska kyrkans hemsida att vi ska behålla vigselrätten. Jag håller bara delvis med honom. Jag ska utveckla det. Men först ska jag kritisera det sätt på vilket ärkebiskopen argumenterar. Han skriver:

Men vi är också, och egentligen av samma skäl, angelägna att behålla vigselrätten. Vi vet att det för många människor känns naturligt att vända sig till kyrkan när de skall avlägga sina vigsellöften.
Att välja ”kyrklig vigsel” är att göra sig delaktig i en månghundraårig tradition som har inneburit och fortfarande innebär, att vad kyrkor och religiösa samfund gör vid en vigselceremoni erkänns som juridiskt bindande och giltigt i vårt samhälle.
Som kyrka känner vi oss hedrade av det förtroende människor därmed visar oss.

Känn på den sista meningen: 'Som kyrka känner vi hos hedrade av det förtroende människor därmed visar oss.'

Men de som vigs i Svenska kyrkans ordning är medlemmar i Svenska kyrkan. Åtminstone måste en av dem vara det. De visar möjligen prästen förtroende. Men inte kyrkan. Såvida man inte kan säga att man visar sig själv förtroende. Men det blir ju språkligt motsägelsefullt. Även innehållsmässigt. Enligt katolsk sakramentssyn är det makarna som är förvaltare av sakramentet 'äktenskap' - inte prästen. Nej, detta var inget höjdarinlägg av ärkebiskopen. Det andas gammal överhetskyrka, där kyrkan är en institution och människorna konsumenter.

I Sydafrika däremot får prästerna själva ansöka om vigselrätt. Vissa präster har det. Andra inte. Den som inte vill slipper alltså!

Jag tycker detta skulle vara det allra bästa. I församlingar där ingen präst ansöker om vigselrätt kanske någon annan kan göra det. T ex kyrkorådets ordförande eller kyrkokamrern.

Rent praktiskt klarar man av den juridiska delen före gudstjänsten börjar. Då skriver kontrahenterna under pappren och sedan sjunger man en psalm och börjar själva gudstjänsten.

Vill man så går det!

Varför krångla till det? Är det inte bättre att alla gör likadant. De som inte kan skriva under på samkönade äktenskap får sparken. Enkelt! Nej, svaret stavas försoning. Det vet man i Sydafrika. Det kommer alltid att finnas frågor där vi tycker olika. Utmaningen är att leva med olikheterna, så gott det går. Jag tror vi skulle kunna klara av det.

Så kan företrädare för andra samfund, religioner eller helt profana sällskap också ansöka om vigselrätt och tillsammans uttrycker vi ett mångkulturellt samhälle, som ändå håller ihop.

Den som inte helt stämmer in i samhällets syn på vad ett äktenskap är slipper ha vigselrätt men kan ändå inom ramen för sitt samfund eller religion utföra någon form av välsignelse över ett borgerligt ingånget äktenskap. I den mån man känner sig bekväm med formen. Klarar vi av att ha den variationen? Jag menar det. För på något sätt kommer ändå de olika åsikterna finnas kvar. Bättre då att leva med dem öppet.

Nytt parti i Sydafrika

Kanske vore det på sin plats att skriva något om utvecklingen i ANC. efter mötet i helgen. Jag gör det enkelt för mig och hänvisar till Hans Engdahl's blogg:

http://hansengdahl.blogspot.com/

Stängsel eller staket

Det kanske är dags att skriva något annat än bara om Sydafrika. Väl hemma i Sverige är det andra frågeställningar, som tar vid.
Vi bor i ett mycket trevligt hus, som mina svärföräldrar byggde 1965. Då sattes även staketet upp. Det har alltså hållit i över 40 år. Naturligtvis beroende på svärfars idoga underhållsarbete. (Nu vet jag inte om själva arbetet varit underhållande, men det har i alla fall gjort att staketet fortfarande håller). Nåja, kanske är det nu dags att byta ut det. Mot ett nytt trästaket? Inte helt billigt! Och framför allt mycket jobb. Järnstaket? Det har vi inte ens fått prisuppgifter på. Det finns företag som tillverkar smidesstaket, men på nätet finns inga priser. Då är det nog dyrt, tänker jag.
Men Gunnebostängsel, eller så kallat 'villanät' kanske vore något. Frågorna hopar sig dock: Kan man återanvända befintliga stolpar? Är det för långt mellan stoplarna? Kommer det gå att spänna villnätet tilräckligt mycket? Osv.
Nu har saken med Sydafrika att göra. Vi har ju med oss en hund -Ludde! För hans skulle bör vi ha ett staket. Och det måste vara en viss höjd. Annars kunde vi ju ha planterat en häck eller helt enkelt varit utan. I Sydafrika är det väldigt få, som är utan staket. Är det det, då har de i stället en mur, kanske med elstängsel. Här kan vi fortfarande vara tacksamma över att inte behöva det. Något att tänka på!
Nåväl - det blir att välja mellan ett stängsel, som är 'spännande' eller ett trästaket, som är 'underhållande'. Vi får se vad det blir!

7000 eller 6000

Man ska nog vara noga med sina källor. Enligt TT, som återges i DN, var det 7000 på mötet i Sandton. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=846819 Men enligt Mail & Guardian http://www.mg.co.za/ och BBC http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7703607.stm var det bara 6000. Har TT behov av att skönmåla? Eller har de i sin tur olika källor?
Tänkte bara att rätt ska vara rätt.

Shikota samlar 7000

När jag var i Sydafrika skrev jag ju om splittringen inom ANC. Nu har utbrytarna, Lekota och Shilowa, eller Shikota, som de kallas av Mail & Guardian, haft sin 'national convention' i Sandton, utanför Johannesburg. Det kom fler än man vågat hoppas. TT anger 7000 och att många fick sitta i en angränsande lokal. Jag menar att detta bådar gott. Bl a var oppositionsledare Helen Zille där. Hon är ledare för DA och borgmästare i Kapstaden. Är det positivt för det nya partiet? jag vet inte. Kanske kan det användas mot dem. DA är ju för många vita det enda tänkbara alternativet. Men när ANC har över 2/3 majoritet är det nog bra att oppositionen talar med varandra.
En av de stora frågorna gäller hur presidenten ska väljas. Idag utser riksdagens majoritet presidenten. D v s ANC kan bestämma själva. Men det nya partiet vill ha direktval. Det skulle nog innebära att Zuma inte blir president. Men frågan är hur snabbt en sådan grundlagsändring kan komma.
Idag, söndag, ska det nya namnet beslutas. Det har pratats om South African National Congress, men ANC tycker att det låter för likt ANC. (African National Congress).
Vi får se vad som händer!

Mina intryck från Sydafrika oktober 2008

Vad kan man egentligen få ut av tre veckor? Det blir ju bara en ögonblicksbild. Men å andra sidan har jag träffat ganska många olika människor och fått del av många olika bilder av Sydafrika idag. Dessutom har jag fem års erfarenhet av att leva i Sydafrika. Trots detta, får jag säga, som man gör på engelska: I’m speaking under correction!

Fotbolls-VM 2010
Jag tror detta präglar mycket av vårt tänkande kring Sydafrika. Hur ska det gå? Ska Sydafrika klara av det. Förberedelserna präglar också Sydafrika. Det byggs överallt. Och detta är ju på gott och ont. Visst skapar det arbetstillfällen. Och visst är t ex tågsatsningen Gautrain bra. Det behövs bättre och säkrare kollektivtrafik och mindre biltrafik. Samtidigt är ju fattigdomen så svår. Skulle man hellre ha satsat på att lyfta de stora massorna ur misären? Frågorna hopar sig. En mindre fråga i sammanhanget är hur Sydafrikas eget herrlandslag ska klara sig. När jag var i Sydafrika gick det lite bättre för dem. Vi får se!
Apropå idrott: Ska rugbylandslaget få ha kvar sin symbol: Springboken? Eller ha nationalblomman Protea som alla andra landslag. Det kan ju verka vara en petitess. Men för många är det en symbolfråga. Vissa tycker att rugbyn är en symbol för vitt förtryck och att landslagssymbolen behöver bytas. Men andra, även många svarta, menar att det är onödigt att ändra. Springboken är ett afrikanskt djur, säger man. Den kan gott få vara symbol för rugbyn.
Idrotten är ju viktig. Det var ett verksamt påtryckningsmedel under apartheidtiden. Att bojkotta idrottstävlingar. Nu kan det bli en stark, sammanhållande kraft för försoning.

Splittringen i ANC
Det var ju en av de stora frågorna, när jag var där. Nu ser vi fram emot kommande helg. Jag tror ju att det blir stor uppslutning kring ’utbrytarpartiet’ och jag tror att det är bra, om ANC får konkurrens på riktigt. Partiet ska lanseras den 16 december. Det är en viktig dag i Sydafrikas historia. Då stod slaget vid Blood River 1838. Kanske så många som 10 000 zulukrigare dödades i en sammandrabbning med ett betydligt mindre antal vita under ledning av Andries Pretorius. 1961, samma dag, lanserades Umkhonto we Sizwe, nationens spjut, d v s ANC’s väpnade gren under ledning av bl a Nelson Rolihlahla Mandela. 1995 startade TRC (Truth and Reconciliation Commission) denna dag. Och det är en Allmän helgdag i Sydafrika, som kallas ’Försoningsdagen’. Är det bra att bilda ett nytt parti då? Det kan man undra. Å andra sidan kanske det har att göra med att många är lediga.
Splittringen har många bottnar. Det handlar ju om konflikten Zuma – Mbeki. Men också om huruvida ANC ska vara en befrielserörelse eller ett modernt parti. Någon sa att Zumas falang slåss för ANC’s överlevnad medan de andra slåss för Sydafrikas konstitution.
Ur ett västerländskt perspektiv verkar det som om man har större tilltro till Mbeki. Men Zuma har haft en tuffare syn på Zimbabwe och dessutom finns ju Mothlante, den nuvarande presidenten. Han har t ex utsett en ny hälsominister, som verkar betydligt bättre än den gamla, som var Mbekis favorit.

Situationen i Zimbabwe
Detta är en fråga, som man får betydligt mer inblick i, när man är i Sydafrika. Mbekis tysta diplomati verkar ju inte fungera så bra. Och frågan är om Mbeki kan vara kvar som medlare, när han bara är en vanlig privatperson.

Säkerheten
Detta var nog en av de viktigaste frågorna jag mötte i landet. Den höga kriminaliteten drabbar alla. Kanske mest de fattigaste. Jag blev påverkad och berörd av alla larm, galler, elstängsel osv. Det som jag inte direkt såg, men vet finns, är ju också skrämmande: Våldtäkt och annat våld mot framför allt kvinnor och barn. Man skulle önska att vanligt folk reste sig upp och sa: Nu får det vara nog! Samtidigt måste folk få arbete och ett drägligt liv.

HIV/AIDS
Det var framför allt i Bloemfontein, som jag kom i kontakt med personer som lever med HIV och Aids. Deon, på Our Place, sa: Många människor i Sydafrika börjar tröttna på AIDS. De vill inte höra talas om det. Samtidigt är miljontals människor smittade. Bra att det blivit en ny hälsominister. Kanske kan något hända här.

Fattigdom
Detta är ju också en enorm problematik. Det finns olika röster, som ser olika på om det blir bättre eller sämre. Jag har inte tillgång till någon bra statisktik. Men det skulle kunna gå fortare. Pengar finns i landet och tyvärr är det många som roffar åt sig. Nu är ju inte detta något unikt för Sydafrika. Vi är alla insyltade i detta.

Relationen svarta – vita
Apartheid upphörde som politiskt system 1994 och framför allt 1996, när den nya grundlagen kom. Men visst lever det kvar. Hela tiden är det jobbigt att behöva prata om svarta, vita, färgade osv. Vi är ju alla människor. Visst behöver det nya Sydafrika utvärdera huruvida förändringen verkligen händer men i ett visst läge blir det kontraproduktivt. Olika system som Affirmative action och Black Economic Empowerment (BEE) kanske behövs men det måste ju leda till ett rättvisare samhälle. Om svarta ska kvoteras till vissa arbeten, måste de ju ha samma kompetens som vita medsökanden, annars blir systemet obegripligt.
Många vita ser bara hur de själva drabbas. Jag tycker mig se att de flesta vita ändå har det ganska bra medans de flesta svarta fortfarande lever i stor fattigdom. Men kanske finns det bättre system än dessa två.

Högt i tak
Sydafrika är kontrasternas land. Det har jag skrivit flera gånger. Jag tycker nog också att samtalsklimatet är öppnare. Både i det privata och i t ex radio och TV. På många sätt fungerar demokratin. Det är ju också en förutsättning för demokratin. Vi kanske ibland utgår från att vårt demokratiska system bland annat garanterar att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men visst har vi många heliga kor, som vi ogärna slaktar? I Sydafrika känns det bitvis som om det är högre i tak. Inte minst på religionens område.

Bön
Med mig hem tar jag en förnyad frimodighet när det gäller att bön och andlighet. Jag trivs väldigt bra med att kunna avsluta en trevlig samvaro med att be tillsammans eller att inleda en måltid med något mer än en kort, vanlig bordsbön.

Det verkar som det är fler än jag trodde, som har läst min blogg. Jag känner mig hedrad. För mig har det varit viktigt att få skriva. Det har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om. Nu kanske jag inte skriver så mycket mer om Sydafrika. Kanske fortsätter jag ändå att skriva av mig. Den som vill fortsätter att läsa.

Hemma igen

Nu har det gått 3 veckor sedan min resa startade. 3 mycket innehållsrika veckor. Jag är hemma igen. Om någon dag, tänkte jag ssammanfatta mina intryck. Men inte ikväll. Jag har varit på resande fot i 24 timmar och just nu är det sängen som hägrar. (Efter att räkningar betalats, soporna satts ut, tvättmaskinen satts igång, diskmaskinen osv.
Jag återkommer!

Snart går flyget

Resan till Johannesburg blev spännande. Tekniska problem, när vi skulle landa. Ingen behöver vara orolig, sa piloten vid två olika tillfällen, medan vi cirklade runt Johannesburg och Pretoria ca: 30 minuter. Som tur är har vi gott om flygbränsle. Nåväl, allt gick bra. Nu sitter jag på flygplatsen och skriver några rader. Jag kommer nog att sammanfatta mina intryck hemifrån. Men här och nu kan jag bara känna en stor tacksamhet, över att ha fått göra denna resa. Det har varit intensiva och spännande veckor. Om en timme går flyget, så jag ska packa ihop datorn och gå mot gaten, snart.
Tack alla ni som gjort er besväret att logga in på blogspot och skrivit kommentarer. Det har varit uppmuntrande.
Storasyster Elisabet SMS:ade nyss och önskade mig en välsignad resa! Tack!
Imorgon ca: 17 är jag hemma på Skogsliden.
Det ska också bli ganska skönt! Även om Kristina är i Costa Rica och så kommer att vara ett tag. Men i november ses vi.

Näst sista bloggen i SA

Söndagskvällen blev en fin avslutning på tiden i Sydafrika. Barbro, Hans och jag hade precis gjort oss lite te. Då kom Ansi och Bryan Poole. Gamla vänner till Barbro och Hans. Även till mig. De tillhör den befolkningsgrupp, som apartheid-regimen valde att kalla ’coloureds’. Låt mig i detta sammanhang ytterligare problematisera användningen av dessa termer. Apartheid är borta! Sydafrikas konstitution är mycket radikal, när det gäller att motverka rasism och även sexism. Men, tyvärr lever föreställningarna kvar. För att kunna arbeta mot rasism, tvingas man ofta använda dessa begrepp. T ex i det som kallas affirmative action, d v s kvotering till vissa jobb. Det innebär att om det bara finns vita på en arbetsplats, ska man försöka anställa svarta. Det är väl helt OK. Ungefär som könskvotering. Men, och detta är viktigt, om man inte ser upp, förstärker ju dessa regler rasismen. Och framför allt, om den som kvoteras in inte har den kompetens, som behövs, är det rent kontraproduktivt.
En annan fråga är: Om 20 år. När det fötts barn, som kanske har föräldrar från olika ’rasgrupper’, vem ska då avgöra vilken grupp dessa barn ska tillhöra?
Tillbaka till Bryan och Ansi. De är mycket driftiga människor. Deras barn, vad jag förstår framför allt Tyron, har blivit delägare i en farm. Delvis för att den vite farmägaren inte får borra fler brunnar på farmen om den är ägd enbart av en vit person. Men om den också ägs av någon svart (dit hör de färgade i detta sammanhang) får man borra fler brunnar, utan att betala dyra avgifter.
Är detta en bra politik? Just i detta fall innebär det att Tyron och hans familj får en möjlighet att bli farmare. Mitt intryck var att det inte bara handlar om att Tyron’s namn finns på ett papper. Han är med och arbetar på farmen och på detta sätt har alltså ägandet av land blivit lite mer rättvist i Sydafrika. (Land Act, som kom 1913, delade upp Sydafrikas land, så att ungefär 15 % kom att ägas av de svarta och ungefär 85 % av de vita. I ett land där ungefär 15 % är vita och 85 % svarta). Alla förstår ju att något måste göras. Annars hotar ett nytt Zimbabwe. Politiken kallas Land Redistribution. Staten köper upp mark från de vita, som sedan omfördelas till svarta. Det handlar också om BEE ( d v s Black Economic Empowerment). Redskapen är trubbiga. Kanske ginge det att hitta bättre sätt. Det tror jag absolut. Men att något måste göras är ju klart.
Bryan var fram till sikn pension manager på en golfbana. Mycket noggrann person. Ansi var husmor och direktor på Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden, där jag arbete 1981-1982. Hon fick det stället att blomma. Tillsammans med Bryan.
Under kvällens lopp dök även Randall upp. Det tyckte framför allt Ansi och Bryan var mycket bra. De hade tappat kontakten med honom.
- Att det ska behöva komma en person från Sverige, för att vi ska få kontakt igen. Det är ju helt otroligt.
Randall är arbetslös. Ekonom. En kompetens som behövs i den lutherska kyrkan. Ansi och Bryan ser hur Gud har lett Randall till en punkt, där meningen kanske är att han ska börja arbeta i kyrkan igen. Ansi en mycket stark och frimodig kvinna, som inte drar sig för att säga precis vad hon tycker att Randall bör göra i framtiden. Kvällen avslutas med bön för oss alla och framtiden i Sydafrika. I kyrkan och i nationen.
Randall var den av de första jag träffade, när jag som ung volontär kom till Sydafrika. Att vara med honom sista kvällen, känns helt logiskt. Ansi skickar med mig en uppgift att be för honom och hans framtid. Det ska jag gärna göra.
Det är så härligt detta, att mitt i gemenskapen med andra människor, kunna be tillsammans. Otvunget! Jag skulle önska att vi gjorde det oftare i Sverige. Möjligheten att mitt i livet få vända sig till någon (kanske andra skulle vilja säga något) som är större än vad vi är. Samtidigt som vi då vänder oss utåt, vänder vi oss även inåt. Ja, det är fint!

Gudstjänst och svensk doktor

Vi åkte halv tio till Eureka, d v s den lutherska församlingen i Elsies River. Det var reformationssöndagen och särskilt inbjuden en reformert, vit präst. Alla i församlingen är färdage, utom Barbro och Hans. Det var en stor dag. Den vita, reformerta kyrkan har ju varit starkt förknippad med apartheid. Att han nu var inbjuden att predika i en dels färgad och dels luthersk församling, var en stor sak för honom. Det märktes. Han blev särskilt välkomnad, förstås. Jag satt precis bakom. När det. på afrikaans, sades: Vi välkomnar särskilt en präst, som har kommit hit idag, tyckte jag de tittade på mig, så jag reste mig upp och vinkade åt församlingen. Samtidigt reste han sig upp och jag förstod att jag helt missförstått! Tja, det är alltid kul att göra bort sig.
Sedan drog jag iväg mot bergen. Upp till Rawsonville, där Edvard och Theresia bor. Edvard är läkare och kommer från Sverige. Han har nog inte varit i Sverige på 10 år. Vi lärde känna honom och hans familj i Bloemfontein. Det var verkligen roligt att träffas. De bor mitt bland en massa vinfarmer. Jag blev verkligen överraskad, när jag såg en massa skyltar, att vinet är 'faritrade'. Jag hoppas kunna få tag på detta i Sverige.
Nu är jag tillbaka hos Barbro och Hans. Sista kvällen! Ansi och Bryan Poole kom just. Dags att sluta skriva.

Down the memory lane ...

Barbro och Hans hade bjudit hem några gamla vänner. Alla kom inte! Men det kom en del andra. Precis som i gamla tider. Förstås var det Lorraine och Silvia. Sedan kom Lou-Marie och Philip. Philip kommer från USA och Lou-Marie från Sydafrika. Jag har även känt dem länge. Så kom Neill, hans syter Anthea och hennes man David. Martin Hendricks, förstås och även Frances Alexander. Frances' bror bor i Stockholm. Alla dessa - nästan - var ungdomar, när jag bodde i Kapstaden 1981-1982. Nu är vi + - 50. Stämningen är den samma! Jag har träffat de flesta under våren vi bodde i Bloemfontein.
Vi kommer att prata om internet och den nya tekniken. Det finns något som heter MXit. En slags mjukvara för mobiltelefoner, utvecklad i Sydafrika. Mycket billigt är det att logga in och sedan kan man chatta, SMS:a hur länge man vill. Någon tyckte: Det är en pseudo-värld. Internet fick sig en släng av sleven. Jag tänkte på min blogg. Så säger någon: Att blogga, det är bara till för arbetslösa! Det skulle jag aldrig ha tid med! Och nästa skopa: Tänk så många som bloggar om Sydafrika, som om de förstod något om hur det verkligen är.
Jag hoppas inte min blogg är fylld av en massa 'jag-vet-bäst'-analyser. Jag förstår kritiken! Det är enkelt att ha synpunkter på andra. Och kanske har vi i Sverige varit (kanske är vi) extra bra på att veta hur allt borde vara. Min tanke var mer att beskriva det jag upplever och ställa vissa frågor.
Vi hade ett mycket öppenhjärtligt samtal om detta och mycket mer. Det är i alla fall något jag har upplevt i Sydafrika. Man kan debbattera och diskutera livligt! Även en lördag kväll!
Hans sa till en på vägen ut: Det är skönt att inte alltid prata 'small-talk'. Då svarade den personen, som nästan var den mest agitativa: Jag, jag älskar small-talk!

Det blev en dag på stranden

Idag har det varit underbart väder. Jag har varit på stranden i Fishoek och solat. Badat. Underbart. sedan hälsade jag på Randall Letsape i Muizenberg. Vi träffades 1981 och bodde tillsammans med ett par andra människor. Mot alla raslagar. Alltid trevligt att träffa Randall. Därefter åkte jag till Vredehoek och hälsade på Norman och Amy. Jag träddade Norman på flyget. Han är katolsk filmare. Jag fick en DVD han gjort om HIV och Aids. Ska bli spännande att se. Nu är det dags för braai. Sydafrikansk grillfest. Vi sopar, marinerar kött, garnerar tårtor. Ikväll blir det fest!

Mat och musik

Fredag kväll! Mat på Baxter, konsert i City Hall och jazz på Water front. The green dolphin! Det blev en helkväll! Först åt vi en mycket god buffé med specialiteter som pickled fish, chicken curry, springbok och trifle. Smaskens!
Därifrån åkte vi till City Hall, för att lyssna på Mendelssohn's Elijah. Två körer, bland annat en från Elsies River, där Lorraine Isaacs sjunger. Fast hon satt i publiken denna gång. Det blev nästan 3 timmars maffig sång och musik. I början kom dirigenten in med solisterna. Män och kvinnor från olika befolkningsgrupper i Sydafrika. Musiken känner inga gränser. Regnbågsnationen! Framför allt basen, som sjöng Elias partier var mycket bra. Sopranen påminde om Barbara Hendricks.
I pausen hälsade jag på en av cellisterna: Leana Alkemaa, som vi lärde känna i Bloemfontein. Så överraskande!
När det var slut gav vi oss ut i ett mycket blåsigt Cape Town. Nästan storm! Vi åkte till Water front och Jazz-klubben The Green Dolphin. Där blev det levande musik och en ytterligare en stunds njutning.
Hem till en liten stunds sammanfattning av dagen och så ganska sen läggning! Eller tidig, hur man nu vill se det!

Seminarium nr 2

En mycket givande dag! Efter att ha varit på morgonmässan och sedan fått hjälp av Barbro med lite mer tips om hur man söker i databaser på nätet, åkte jag ut till University of Western Cape (UWC), där jag skulle träffa Hans. Först fick jag vara med, när hans gick igenom en essay tillsammans med André du Plooy. Den handlade om liturgin som ett pastoralt möte. Spännande! Efter en timmes samtal om hans essay gick vi till campus-cafeterian och drack kaffe, tillsammans med professor Christo Lombard, en kollega till Hans. Han skulle sedan vara med på ett seminarium, där mitt metodkapitel vara huvudämne. I sista stund kom även Willie Engelbrecht. Det är en av Hans post graduate students, som även han skriver om SACC. Hans hade försökt få tag i Willie, men visste inte om budskapet hade gått fra. Det hade det! Så vi blev fem personer, precis som i Bloemfontein. Det blev ett mycket spännande samtal. Denna gång med forskare från ett helt annat sammanhang. Efter drygt en timme fick Hans sätta punkt för samtalet, som annars hade kunnat hålla på betydligt längre.
Jag är mycket tacksam för denna möjlighet att få synpunkter och konstruktiv kritik från kollegor i Sydafrika. Tillsammans med erfarenheterna från seminariet i Bloemontein utgör det en god grund för mina fortsatta studier. Inte minst upplevelsen av att jag är på rätt spår.

Mässa i Katedralen

Varje fredag morgon går Barbro och Hans Engdahl i mässa i den anglikanska katedralen i Cape Town. Så även idag. Det är en vila i liturgin, som bara måste upplevas. Det är en blandad skara människor. Längst bak en uteliggare. Mitt framför mig Marika Griehsel. Hon ska träffa Ingrid leRoux, som arbetar på Philani i Kayelitsha.
http://www.philani.org.za/
Det är ett program som stärker framför allt mödrar till undernärda barn, att själva förändra sin och sina barns situation. Ingrid är också där. Trevligt! Vi har ju varit arbetskamrater - missionärskamrater. Levinia Brown är där. Hon är Desmond Mpilo Tutu's sekreterare. Även John Allen, som skrivit 'Rättvisans rebell' - biografin om Tutu. Ärkebiskopen emeritus är där ibland. Vi enas efteråt om att det inte gör så mycket att han inte är där, för med honom kommer många nyfikan. Ibland turistgrupper, som vill se en skymt av honom.
Ja, det är ett intressant gäng som drar iväg till ett café efter mässan, för att dricka kaffe och byta några ord innan dagens arbete börjar. Men i mässan spelar detta inte så stor roll. Där är vi alla mottagare!
Efter mässan och kaffet åker vi hem och äter lite youghurt. Om en stund ska jag åka till University of Western Cape, för att träffa Hans och några av hans studenter och även en kollega. Dels ska jag vara med och lyssna på en annan student och dels ska jag presentera mitt arbete. Mycket bra! Det är ju framför allt därför jag är i Sydafrika. För att få lite respons från det sydafrikanska vetenskapssamnhället.
Ikväll ska vi gå på konsert i City Hall. Bland annat är det några vänner från församlingen i Elsies River som är med och sjunger. Ska bli roligt att träffa Lorraine Isaacs och Silvia Overmeier igen. Jag lärde känna dem i Kapstaden i början av 80-talet. Har ju träffat dem lite sedan dess.
Cape Town! I skuggan av Table Mountain. Det är så härligt att vara här. The Mother City!

Cape Town

Igår kväll kom jag så till Cape Town. The Mother City! Det är en av de vackraste städerna jag vet. När jag flög in, såg jag alla byggnader, motorvägar, sportarenor, industrier mm. Sydafrika är i allt väsentligt ett fungerande, 'typ västerländskt' samhälle. Många är oroliga: Hur ska det gå med Fotbolls-VM 2010? Ingen fara, tror jag. Här byggs det som aldrig förr!
Men så kommer jag närmare flygplatsen. Då förändras bilden. Husen blir mindre och allra närmast är det bara plåtskjul. Hur kan det vara sådana konstraster? Hur orkar man? Hur står folk ut?Ändå tror jag att det är bra för landet med fotbolls-VM. Det skapar arbeta och det finns även ett visst miljötänkande. T ex ser man över hela kollektivtrafiken och bygger ett nytt tågsystem i Johannesburg. Gautrain! www.gautrain.co.za
Barbro visar mig just den nya gräddförpackningen. Den är dock mycket plastig och verkar vara ett uttryck för resursslöseri. Dessa ständiga kontraster!

Lerato

Det betyder kärlek, på Sotho och Tswana. Man kan skriva Lerato eller Lorato. Det var det namn Matilda fick av ungdomarna i kyrkan. Märkligt, när hon träffar sin pojkvän Benton, och han också heter Lerato!
Idag träffade jag ytterligare en Lerato. Vi minns framför allt hennes farmorsmor, Sadihela Matsietseng. En underbar människa. En riktig vän, under våra fyra år i Sydafrika. Hon dog för ett par månader sedan. Fortfarande pratar alla om henne och om begravningen. Det kom scouter från hela Sydafrika. Röda korset var där. Kvinnoföreningen i kyrkan. Alla i uniform. Det var storslaget. Själviskt tänker jag: om hon bar levt ett par månader till, hade jag fått träffa henne. Nu blev det inte av.
Men Lerato fick jag träffa. Jag besökte henne på Pelo Nomi. Det stora sjukhuset. Nyopererad. Hon var medtagen och mycket smalare än jag minns henne. Det var framför allt Kristina som hade med henne att göra. Särskilt när hon försvann och så småningom visade sig vara på en utbildning till Sangoma, d v s medicinkvinna. Nu ångrar hon att hon åkte dit. De är inga goda människor, sa hon. På sjukhuset hade hon delat sal med en annan kvinna, som också är Sangoma. Hon sa, när Lerato kom in: Jag vet vem Du är och vad Du varit med om. De människor Du varit hos är inte goda.
Nu ska Lerato bli frisk, flytta hem till sin mormor i Thaba ’Nchu (Det svarta berget). Nästa år ska hon börja studera igen. Vi ber tillsammans. Gode Gud, låt Lerato återhämta sig och var med henne i framtiden.
På väg från Pelo Nomi åker jag till Spar (en supermarket) där hennes pappa, Papi, arbetar. Det blir även det ett kärt återseende. Han har hälsat på sin dotter men det är inte hos honom hon bor. Jag får veta att mamman, som också bodde i Thaba ’Nchu, även hon är död. Så bra att mormor finns kvar, tänker jag. Fast jag vet inte hur mormor är.
Båda vill att jag hälsar till Mamoruti. Kristina, som gjorde mycket för familjen, när de hade det jobbigt. Jag berättar att Kristina ofta visar kort på Lerato, när hon är ute och pratar om Sydafrika. Det sprider glädje!
Det var Mashoto, en ung kvinna i kyrkorådet, som gav mig en lapp, med uppgifter hur jag kunde få tag i Lerato och Papi. Så omtänksamt! Och så skönt att veta att Mashoto bryr sig om dem.

På Casino

Maphuti och Calvin / Olehile hämtade mig ca: kl 19 och så åkte vi till Casino Windmill! Där finns en mängd restauranger. Bl a Ocean Basket. Vi hade mycke trevligt. Calvin driver dels Marogoa Tent Hire and Services. Jag brukar ha en blå keps på mig. Den kommer från hans företag. Vid bröllop och inte minst begravningar kör de ut tält, stolar mm. Även vid stora kommunala och statliga samlingar. Hasn företag går bra. Han har 16 anställda. Men han är även högt uppsatt inom taxi-näringen. Men taxi i Sydafrika menar jag inte det som vi kallar taxi, utan små minibussar, som körs som kollektivtrafik i de fattigare bostadsområdena. Men de går egentligen överallt. Det är mest svarta som åker med dessa minibussar med plats för 10-15 personer. Det är den största ’svart-ägda’ industrin i Sydafrika. Calvin fick mig att inse att all annan kollektivtrafik får statliga subventioner, men inte dessa transporter. Märkligt!
Maphuti har ett eget företag och utbildar anställda i ’cultural diversity’. Hon har kurser, där deltagarna på olika sätt får upp ögonen för vilka kulturella skillnader det finns mellan människor i Sydafrika. Inte bara mellan svart och vit utan även inom grupperna. Hon berättade om hur flera av deltagarna blir mycket berörda av att inse att den som var annorlunda egentligen är mer lik en själv, när man förstår hur den andre tänker. På kursens tredje dag brukar de skriva på lappar vad de upptäckt. Då spelar Maphuti lugn musik och en del kommer med bekännelser om sådant de ångrar och tankar om hur de vill förändras. Det känns som en mycket viktig del av försoningsprocessen.
Efter måltiden gick vi en sväng genom kasinot. Calvin är en känd affärsman. Det verkar som alla känner honom.
På väg hem åker vi till Pahameng, ute i ett s k township. Klockan var efter 22 och jag såg att även Calvin, som är uppvuxen där, var på sin vakt. Jag tror att han stannade vid ungefär var tionde rödljus. De andra passerade han förbi. Vi åkte och såg på hans företag och även huset där hans föräldrar bor. Sedan fick jag skjuts hem. En trevlig kväll. Vi ses nästa år, i Sverige. Jo, de tänker hälsa på oss och jag tror det blir av. (Calvins morbor är Sydafrikas ambassadör i Sverige.) Det ser vi fram emot.

Senovia

Hur kunde jag glömma henne? Hon är bibliotekarie på UFS. Jag träffade henne 2006. Då arbetade hon med ’interlibrary loans’. Nu är hon ansvarig för teologisk litteratur på universitetsbiblioteket. Så bra att vi fick kontakt. Har jag frågor kan jag bara maila henne. Toppen!
Vi hade ett bra samtal. Kanske har vi träffats i början av 80-talet när hon också var aktiv i ungdomsrörelsen i Kapstaden. Jag frågade henne om något jag upplevde tidigare på dagen. Mitt i havet av bokhyllor på våning 5 sitter ett par vita damer. Och en svart man. Han heter Wellington, fick jag veta av Senovia. Jag ser aldrig att de pratar med varandra. Det är ju fruktansvärt men tyvärr är jag inte överraskad. Jag behövde få lite hjälp att hitta bland hyllorna, så jag frågade honom. Han kunde faktiskt inte ge mig några bra svar. Jag frågade Senovia varför. – Därför att ingen berättar det för honom. Det ingår i systemet att hålla hårt på kunskap och information. Om man tränar upp en underlydande, kanske han eller hon tar över mitt jobb. På ett universitetsbibliotek! Jag fick intrycket att Senovia försökt men gett upp. Kanske kunde jag ge henne lite stöd.
På väg från biblioteket går jag genom Thakaneng Bridge, där alla caféer finns. Det är ett myller av studenter. Med olika hudfärg! Så trevligt! Men vid en närmare titt sitter de vid olika bord. Jag letar efter ett blandat bord. Tyvärr förgäves!
Det finns mycket kvar att göra i Sydafrika. Men för 30 år sedan hade inte studenterna suttit i samma matsal!
Nu är jag åter på Linga Longa. Sista kvällen i Bloemfontein. Maphuti och Calvin eller Olehile, som han också heter ska bjuda mig på restaurang. Ocean Basket, som finns ute på Windmill Casino. Jag blir hämtad vid dörren. Ska bli trevligt.
Imorgon bitti ska jag gå på mässa i anglikanska katedralen. Det gjorde vi varje onsdag, när vi bodde här.

En t-shirt

Jag köpte en T-shirt idag. Från detta universitet, UFS. Jag frågade damen i butiken om det fanns med text på tre språk: engelska, afrikaans och sotho? Nej, sa hon. Bara de officiella språken: engelska och afrikaans. Nu hör det ju till saken att även sotho + 8 andra språk är officiella. (Samt teckenspråk). Det sa jag inte till henne. Men jag sa att kanske sotho kunde plats på tröjan, eftersom det pratas mest Sotho i Bloemfontein. Nej, då skulle tröjan se ut som en julgran, sa hon. Nåväl, jag underströk att jag hoppades att hon inte tog illa upp. Det gjorde hon inte heller. Sa hon. Jag tror hon menade det. (Är det inte svårt med kommunikation? Hur vet man om en människa menar vad hon säger?) I alla falla hittade jag en T-shirt med text på enbart engelska. En bra kompromiss, tänkte jag. Hon berättade att hon varit i Sverige och tyckt om landet. Trevligt! Jag pratade lite afrikaans, för att visa min goda vilja. Innan jag gick, kunde jag inte låta bli att kommentera att det ända fanns fler språk än engelska på deras tröjor. Universitetets logga har text på latin: In Deo Sapientiae Lux. (I Gud är vishetens ljus). Jo, men det räknas väl inte tyckte hon. Vi skrattade åt saken och jag sa hej då på sotho: Sala hantlhe! Till min förvåning svarade hon: Hamba gahle, som betyder: Gå väl! (På xhosa!)
När jag kom ut mötte jag en svart student. Med en likadan t-shirt som min. Fast med text på afrikaans. Sydafrika – kontrasternas land!

Konsten att stämpla ett pass

När vi bodde i Södra Afrika, reste vi en del. Vi var i Lesotho, Swaziland, Botswana, Zimbabwe och ett tag även på väg till Mozambique. För barnen var det helt oförståeligt att alla stämplar måste hamna på samma sida i passet. Då gick det ju inte att läsa vilka länder de varit i.
Häromdagen pratade jag med någon, som hade behövt skaffa nytt pass innan det gamla gick ut, p g a att det var fullt. Passerar man många gränser, får många visa inklistrade, blir det lätt så. Vi är ju inte vana vid detta i vår del av världen. Vi kan färdas fritt i hela Europa och behöver inga visum. Det var länge sedan någon stämplade i våra pass.
Igår skulle en trojka ha träffats vid ett möte i Mbabane. Vid ett möte med SADC (Southern African Development Community) skulle de sista pusselbitarna i uppgörelsen i Zimbabwe läggas på plats. Zanu-PF ledaren Roberg Mugabe var där, MDC fraction ledaren Arthur Mutambara var där men den tredje och kanske viktigaste deltagaren, MDC-ledaren Morgan Tswangirai, hade inte fått sitt nya pass. Hans gamla var helt enkelt fullt. I uppgörelsen ska han bli premiärminister. Utan pass! Kungen i Swaziland, Mswati III, erbjöd sig att skicka sin privata jet och hämta honom. Tydligen fungerade inte detta. Plötsligt förstod jag detta med konsten att stämpla ett pass.

Rosie

Lone i Danmark hade bett mig åka till Rosie med ett brev hon skrivit om Johannes, som dog i onsdags. Det blev en finns stund. Rosie bor i ett litet gårdshus och nu var hennes svärmor också där. Först pratade vi en stund, sedan läste jag brevet från Lone och därefter frågade jag om vi skulle be. Javisst! Vi gick i huset och sjöng först: Mona, mona, mona. Re tla dula re rapela. (Här, här, här ska vi sitta och be.) När jag sedan inlett med orden: A re rapeleng! (Låt oss be!) trodde jag att jag själva skulle be men ögonblickligen föll Rosie och hennes svärmor in i böenen. Så bad vi alla tre samtidigt. Det blev en stark upplevelse av gemenskap, även med Lone och hennes familj i Danmark, som bett mig åka dit.
Därefter åkte jag, som planerat till Thandi och hennes två barn: Teboho och Katleho. Jag har konfirmerat båda. Katleho går på ett college och läser marknadsföring men vill byta till medicin. Teboho ska bli civilingenjör. Thandi arbetar som ingenjör med har startat två företag, för att så småningom säga upp sig på Telkom (motsvarande Telia) och bli sin egen. Det ena företaget heter workersweb.net och är en internetbaserad arbetsförmedling. Det andra heter Human Capital Maximisers (Pty) Ltd. Thandi har en kompanjon och de har precis varit i Zambia, där de hoppas få utbilda lokalpolitiker i organisationsfrågor, management osv. Det är ett FN-finansierat program.
Thandi vet att jag gillar ingefärsdricka, så det står på bordet. När vi ätit ringer hennes mobiltelefon. Det är den enda lutherska prästen i Bloemfontein. Det har kommit en delegation med gäster från tyskland och det finns ingen mat till dem. Skulle Thandi kunna köpa lite? Hon skickar iväg Teboho med lite pengar, för att träffa prästen vid en kvällsöppen affär. Säkert har besöket varit planerat länge. Tänk om kyrkans ledning kunde se att de har en driftig, begåvad kvinna mitt framför ögonen, som skulle kunna utbilda dem i management? Förmodligen är det för hotfullt i en fortfarande ganska mansdominerad kultur.
När Teboho kommer hem, ber han mig skjutsa honom till Universitetet. Han ska studer med några kompisar. Så här sent, säger jag. Klockan är ju över nio. Javisst! Universitetsbiblioteket är öppet dygnet runt! Jag kommer nog hem efter tolv. Jag frågar honom om vad han tror om fotbolls-VM 2010. Det är klart att vi ordnar det. Bara politikerna sysslar med sitt och låter andra sköta planeringen!

Johannes and Rosie

I just received a mail from Lone in Denmark. Her friend Johannes is dead. A tragedy for Rosie and the family as always when somebody dies too early. Lone wants me to go and greet Rosie from her and Palle and the children. I leave Bloemfontein on Wednesday, so I will go directly. Hope to find Rosie where she lives. It is important to visit somebody who is in bereavement. For Lone and Palle it is difficult now. If I can be their messenger I am only happy.

I spent the morning at St Andrew's, the school Samuel and Johannes attended. Chapelservice. Nice at usual. Father Gordon Bauer preached about walking someone home. The term is used when a boy walks with his girlfriend to her door. A little bit oldfashioned. But he also spoke about have a discussion or rather a dialogue with another person. By trying to follow the other persons argument fully, you sort of walk her or him home. I thought now, that I can walk a little part with Rosie when seh walks Johannes home.

After visiting also St Michael's, where the girls were schooling, and having taken lots of photos, I spent 4-5 hours at UFs in the library. Tonight I will visit Thandi, Teboho and Katleho.

Hemma hos Patricia och Charles

Söndag eftermiddag ringde jag Patricia och Charles. Underbara människor. Patricia är från Swaziland och Charles från Zimbabwe. Han är professor och hon gör lite av varje. Just nu läser hon teologi vid en bibelskola, som drivs av en församling, som kan liknas vid Livets ord. Hon är dock ganska kritisk. Charles hade precis kommit hem från ett besök i Genève, där han varit sakkunnig i en kommitté, som delar ut pengar från WHO. Det rör sig om allt från 250 000 – 1 000 000 USD per projekt. Det är spännande att tala med Charles. Han är svart men inte sydafrikan, så han ser saker från ett annat perspektiv. Jag frågade honom om händelserna vid universitetet i Bloemfontein (University of Free State – UFS, där jag är student). Förra året kom det fram att vita studenter på ett hostel utsatt svarta arbetare för förnedrande ”lekar”. Bl a fick de dricka öl, spela rugby och äta grillat kött. Allt under förevändning att de skulle få uppleva en annan kultur. Det värsta var att studenterna urinerat på köttet. Allt videofilmades och flera år efter händelsen kom videon ut på Youtube. Enligt obekräftade uppgifter var det en f d flickvän som laddade upp den på internet. Inte för att hon tyckte det var fel, det som hade hänt, utan för att hämnas på pojkvännen. Nåväl, Charles’ reaktion var att inte reagera på det hela. – Det är så lätt att bli känslomässigt berörd av en incident som denna och då ser man inte den större bilden. Videofilmen visar att förändringsprocessen inte fungerar. Man kan inte ha studentbostäder, som är åtskiljda p g a ras. Om studenternas föräldrar vill att deras ungdomar inte ska bo med ungdomar som har annan hudfärg, får de lösa det privat. Studentbostäderna är offentliga byggnader. Skattebetalarna kan inte finansiera rasåtskillnad.
Charles kunde också berätta att universitetets rektor slutade mitt i denna skandal. Inte p g a att var för konservativ, utan för att han var en svag ledare. Han hade försökt att balansera mellan konservativa krafter och mer radikala. På detta sätt lyckades han inte tillfredsställa någon. Mest kritik fick han från de konservativa. Just nu har inte universitetet utsett någon ny rektor.
Jag måste fråga på teologen på tisdag hur de såg på detta. Jag vet ju att de är bland de mest konservativa. Lite chockad var jag när jag såg att professor Strauss hade den gamla sydafrikanska flaggan på sitt bord. Det är provokativt!
Lite provokativt var det också när vi vid matbordet hemma hos Patricia och Charles började diskutera tionde. Patricia menar att en god kristen ska ge tionde. Charles undrar: Varför? Patricia svarar: för att ge till de fattiga. Charles: men det gör vi ju genom skatten, vi betalar. Patricia: det är en annan sak. Kändes bra att vara med om en diskussion med högt i tak. Jag tenderade nog att hålla med Charles. Fast då är ju frågan: Går skatten till de fattiga?

Fel tid men rätt plats

Efter gudstjänsten fick jag ett SMS från Mann. ’Venue changed to Vista just heard’ Jag tror att det fortfarande är kl 14.00 så jag hinner äta lite på sta’n innan jag åker dit. När jag kommer till Vista, det universitet, där jag läste Setswana i 3 år, är det fullt med folk. Massor av bussar, poliser osv. Jag får dock en känsla av att mötet inte kommer att bli av. Varför står alla på parkeringsplatsen? Jag pratar med några och de säger att mötet redan ägt rum. P g a ändringen från Central University of Technology (CUT)till Vista, tidigarelades alltihopa. Jag ringer Mann. Jo, det är sant säger han. Han och Lil har precis åkt från Vista. De hade också kommit försent. Flera av de busslaster, som kommit från landsbygden har missat hela arrangemanget. Mann måste ägna sig åt körningen, så jag får prata med Lil. Hon skrattar och säger: Tur att man kan ta det med humor! Lekota och de andra som bryter sig ur ANC hade bokat CUT, men i sista stund hade ansvariga för CUT beslutat att de inte fick vara där. Efter påtryckningar från högre ort? Man vet inte.
Hemma hos Sekhopi igår förstod jag äntligen vad allt handlar om. När jag slår upp andra sidan i Mail and Guardian, som man med fördel kan läsa på nätet: www.mg.co.za står det: ’Battle lines are being drawn between the ’modernisers’ and old ANC party faithful.’ ANC har hittills varit en befrielserörelse. Zuma sjunger fortfarande om sitt maskingevär: Umshini vam’. Men Sydafrika är fritt. Ingen behöver maskingevär längre. Nu är fienden en annan: Fattigdom, AIDS osv. Sekhopi menar att detta är skiljelinjen. Vill man att ANC ska vila på gamla lagrar eller vågar man se något nytt. Frågan är dock om de som nu bildar nytt parti lyckas utrota fattigdomen och vända AIDS-epidemin. Helt klart öär det dock många som vill något nytt. I sju av 9 provinser är gamla ANC hotat, menar Mail and Guardian.
Det blir spännande veckor framöver. I början av november hålls ’the National Convention’. Då får vi veta hur stark utbrytargruppen är. Men då är jag redan i Sverige. Det hade varit roligt att lyssna till Lekota. Men jag var i alla fall på rätt plats. Fast vid fel tid.

Vilken gudstjänst …

Tillbaka i Batho! När jag kommer till kyrkan är bara jag där. Den förste som dyker upp är Oom George Senwamadi. Ordagrant betyder hans efternamn: ’Den som dricker blod’! En härlig gammal man, som bor i en järnvägsvagn. Han arbetar med Industrial Mission på Transnet – motsvarande SJ. Hans järnvägsvagn är ganska mysig men lite sliten. Kall på vintern! Sedam kommer Ma Boom. Översätter man hennes efternamn, betyder det rätt och slätt ’träd’. Eftersom Oom George är först hämtar han nyckeln hos grannen, Oumama.
Fler och fler kommer. Märkligt nog kommer jag ihåg fler namn än jag trodde. Snart är det dags att börja. De äldste samlas i sakristian och Molefi Mokoena går igenom pålysningarna. Vi ber! Länge. Sedan går vi in och jag inleder med bön. Psalm, tändande av AIDS-ljuset, bön, sång. Mer psalmsång osv. Alla verser sjungs på varje psalm. Uppskattar församlingen psalmen, sjunger man om de sista 2 eller 3 verserna. Varför inte? Det är ju roligt att sjunga!
Efter 1 ½ timme är det dags för mig att predika. Jag predikar på engelska och texten handlar om förlåtelse. Det är en speciell känsla att predika i Batho. Sedan blir det kollekt och så mässa. Ännu förekommer det inte i Batho att någon annan än en präst delar ut nattvarden, så innan alla 150-200 personer fått ta emot, har det gått ytterligare tid. Och sjungits psalmer och sånger. När jag gjort i ordning på altaret efter nattvarden och vänder mig om, så minns jag: Nu ska jag ju välsigna alla barn! Mycket riktigt! Det är ett hav av barn som står i femdubbla led framför altaret. Sedan kommer även många vuxna fram. Mer sång! När allt är klart är det dags för en ny kollekt, med anledning av att vi just firat nattvard och sedan kommer en till kollekt. Jag borde förstått detta, men jag hade hoppats att det inte skulle ske. Prästerna i den lutherska kyrkan i Södra Afrika har generellt sett dåligt betalt. Om man har en präst på besök tar man upp en kollekt till honom eller henne. Det kallas för Mojikele. Jag fick två plastpåsar med mynt med mig hem och en del sedlar. Jag har inte räknat ännu. Det känns svårt, eftersom många i församlingen behöver dessa pengar bättre än jag. Men att inte ta emot en gåva är otänkbart! Som tur är vet jag ju om var dessa pengar kan komma till nytta här i Sydafrika.
Allra sist får jag ställa mig vid utgången och hälsa på alla gamla vänner. Många av ungdomarna har jag konfirmerat. En del har jag vigt eller döpt. Jag har olika minnen men väldigt många. För varje handslag läggs ytterligare en bild till raden av andra bilder, där våra fyra år i Sydafrika passerar revy. För mig är detta en stor dag. Många är glada över att jag är där, för därmed har det kommit fler till kyrkan än vanligt. Så slutintrycket är att alla är glada. Det känns mycket bra!

Lördag

Jag sitter i mitt rum på Linga Longa. Så heter det B&B jag bor på. Jag började dagen med mässa i anglikanska katedralen. Där firade vi ju mässa varje onsdag i 4 år. Nu var varken Keith, Don eller Joshua där. Joshua arbetar i Ficksburg och Kieth i Welkom. Don, prosten, är på konferens i Cape Town. Men det var fyra andra präster där. Två av dem kände jag igen. Den ene är svart och jag hälsade honom på Setswana. Alla de andra log. Han förstod ju ingenting, eftersom han kommer från Ghana. Så kan det gå, när man har fördomar. Vilket vi ju alla har. Den som ledde mässan var från England. Ett ärende jag hade var att låna alba och stola till morgondagens mässa i Batho. No problems eller som det heter på Sesotho: Ha kena mathata!
Från katedralen åkte jag och laddade upp en ny text på bloggen. Sedan tog jag en sväng förbi Mimosa Mall, för att köpa vykort. Jag tittade in på Flight Centre och hälsa på Jessica Cameron, som vi köpte alla våra flygbiljetter av under åren i Sydafrika. Trevligt återseende. Sedan åkte jag ’hem’ igen och har suttit vid datorn och läsa dokument från slutet av 60-talet, solat lite, skrivit vykort och ätit lite bröd, en avokado och druckit juice. De finns ett litet shoppingscentrum på andra sidan gatan. Det innehåller allt väsentligt: En mataffär, en videoshop, en butik där man köper alkohol och en fastfood-restaurang. Utanför står ett par killar och erbjuder sig att vakta bilar, samt ett par blinda tiggare, som sjunger negro spirituals och önskar att man lägger något i deras kopp. Ett litet samhälle i miniatyr. Men inte direkt någon idyll. Pizzorna och revbensspjällen dryper av fett, vilket också syns på en del av konsumenterna. Att andra har tänkt sig till spritaffären går också att se. Frågan är: Skiljer detta sig från hur det ibland ser ut i Sverige? Även i Berga Centrum i Kalmar står ibland tiggare och spelar på trasiga dragspel med en burk framför sig.
Efter att ha ätit och legat en stund i solen och vilat tog jag bilen och åkte ut till Our Place, ett AIDS-hospice, som drivs av Deon. En fantastisk människa på många sätt. Han driver fem olika verksamheter. Två i Eastern Cape och tre i Free State. Det handlar allstå om att ge människor som lever med AIDS en plats, om deras familjer inte har möjlighet eller vilja att göra det. På Our Place bor människor med olika hudfärg, något som fortfarande är ovanligt i Sydafrika. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det var ett kärt återseende och roligt att även få träffa några av dem som bor där, som jag minns sedan tiden vi bodde i Sydafrika.
På hemväg beslöt jag mig för att åka via Rocklands, det område där framför allt Kristina arbetade. Jag besöka Ma Nthuping och Shotse. De bor nära varandra. Ma Nthuping var ett tag husmor på det ungdomscentrum, som Kristina var direktor på. Shotse är en nu ganska gammal och sjuk kvinna, som jag träffade första gången 1981, när jag som ung volontär arbetade i Sydafrika ett år. I vanlig ordning sjöng, pratade och bad vi tillsammans vid hennes sjukbädd. Hon orkar inte komma till kyrkan imorgon. Därför var det fint att få träffa henne.
Så ringer Sekhopi och undrar om jag kan komma förbi. Visst! Skönt att bara hemma hos goda vänner en lördag kväll. Kl 7 blir bra, så på vägen dit hinner jag svänga förbi Motlhago och Kabang Makola. Även detta ett glatt möte. Väl hemma hos Sekhopi och Keitumetse Malebo får jag träffa även deras dotter Nnete och en av sönerna Kopano. Han står vid grillen. Det ska bli braai. Nnete har 11 klasskamrater, som ska sova över. Det är full fart och många skratt. Sekhopi står med förkläde runt magen och skär sallad, lagar majsgröt och det är svårt att avgöra om det är han eller Keitumetse som basar i köket. Även om familjen Malebo mycket väl har råd med hemhjälp, har de beslutat att inte anställa någon. Alla i familjen hjälps åt. Känns mycket bra!
Vi får en lång pratstund om det politiska läget i landet. Jag får återkomma till det i nästa blogg. När jag åker hem vid halv elva-tiden ser jag att Mann Oelrich har skickat ett SMS: Meeting at 2pm in CUT AUDITORIUM let me know if you want to meet somewhere Mann. Spännande!
Imorgon blir det alltså både gudstjänst i vår gamla kyrka och kanske politiskt möte med nya ANC-fraktionen.

Seven on Kellner

Det finns en gata i Bloemfontein, som heter Kellner Avenue. I det hus som har nummer 7, ligger en restaurang med namnet ’Seven on Kellner’. Vi brukade gå dit som familj. Igår hade jag inte riktigt lust att äta fast food på hotellrummet, så jag tänkte: Finns ’Seven on Kellner’ kvar? Det fanns den! Tyvärr hade Jacob Mahase, kocken vi kände, gått i pension. Men ägare, Kim Brackenridge, kände igen mig. Hur mår Din familj och alla Dina döttrar. Du måste hälsa dem så mycket. Det var trevligt att sitta ner i en lugn och stillsam miljö och äta god mat. Jag bestämde mig för fisk och blev inte besviken. Men på något sätt saknade jag ändå Jacob. Han brukade komma ut och hälsa på oss och maten smakade då ännu bättre. Jag tyckte laxen var god men inte riktigt som förr. Jacob son, Ben, bodde i Stockholm där han var gift med en svenska. Tyvärr dog Ben i en trafikolycka men jag vet att Jacob fortfarande har bra kontakt med sin sonhustru i Stockholm. Det kändes lite som att träffa en landsman, när vi träffade Jacob.
En rolig ska var att jag inte hunnit åka till något internet café igår, för att ladda upp min blogg. Det fick jag göra på restaurangen. Inga problem! Jag hade inte hunnit, för jag hade hälsat på våra goda vänner i Bochabela: Moni, Lenong, Maria, Mipone, Kele och Kea. Alla vara hemma och det blev ett kärt återseende. Särskilt överrraskad blev Kele, när jag dök upp strax före arbetsdagens slut på hennes arbete: Correctional services. Hon arbetar där som assistent. Men arbetsrätt. Hon hade inget emot att få en lift hem. Men moruti, sa hon, är det OK att några av mina arbetskamrater, som jag brukar gå med, får åka med?
Idag är det lördag och jag ska snart äta frukost, sedan åka till anglikanska katedralen på morgonmässa. Kristina och jag gick varje vecka i morgonmässa i katedralen. Det är förmodligen den kyrka i Sydafrika, som haft daglig mässa längst. Vi brukade gå på en onsdag men lördag går ju lika bra. Efter det ska jag åka och ladda upp dessa rader.

I fängelse

I morse åkte jag till Mangaung Maximum Security Prison. Det ligger en bit utanför stan, bredvid Grootvlei Prison, där vanliga fångar sitter. Där har jag var it förut. Ganska slitet och trångt. I Maximum Security sitter de, som fått långa straff. David Pakisho är en av dem. Jag lräde känna honom mot slutet av vår tid i Sydafrika. Efter att ha lämnat allt löst i ett värdeskåp vid ingången, blivit kroppsvisiterad och fyllt i en del formulär ficka jag följa med en av vakterna. En annan person skulle också på besök och han sa: Jag känner Dig! Jo, nog såg han bekant ut. Han heter Antonio, är från början från Mozambique, har bott i Spanien, men är nu i Sydafrika. Han är muslim och en av de få muslimer jag träffade i Bloemfontein. Han var på väg, för att ge andlig vägledning till de fångar, som är muslimer. Vi fördes genom en mängd grindar och slussar till en byggnad, där all religiös aktivitet äger rum. Jag träffade fängelsekaplanen, som jag haft kontakt med via mail och så fick jag se David Pakisho. Med ett stort leende på sina läppar. Vi omfamnade varandra. Underbart. Han lever med HIV och jag har undrat om han var vid liv. Fantastiskt! Vi fick sitta i biblioteket – inte i avskildhet - men ändå. Jag tror vi pratade i 2 timmar. Efter att ha bett tillsammans, var tiden ute och jag fick lämna fängelset. Under tiden vi pratade hade en karismatisk kyrka gudstjänst med sina medlemmar i rummet bredvid. Dawid, fängelsekaplanen, bad om ursäkt på deras vägnar och sa: De tycks tro att Gud har problem med hörseln. Sant! Det var ett öronbedövande ljus. Sång och handklappningar. På engelska kallas dessa kyrkor för ’happy clappy’. Men det gjorde inte så mycket! I ett rum intill satt Anonio med sina muslimska bröder. På väg ut mötte jag två andra präster, som båda kände mig. Och de såg bekanta ut. – Vi sågs på Dikeledis bröllop, sa den ena, som är metodistpastor i S:t Thomas. Den andra var anglikansk präst i Pahameng och vi har också träffats i olika sammanhang. Roligt! Bibelordet som säger ’i min faders hus finns många boningar’ rann upp i min hjärna. Dawid, kaplanen, berättar att det varje dag rör sig 300 fångar i huset. Av totalt 3000. Men alla är ju inte där varje dag, så över 2000 är där någon gång. Naturligtvis står inte allt väl till i fängelset. Men just detta fängelse, som är privatägt, verkar ändå fungera hyfsat. Vad jag förstår är det drogfritt och det är ju en god början.
Jag frågade David Pakisho om jag fick skriva om honom på min blogg. Javisst! Han var tilltalad av tanken att både ha besök från Sverige och bli omnämn på nätet. Skämt åsido är det inte lätt att leva med HIV i ett sydafrikanskt fängelse. Att några läser om David Pakisho stärker honom enormt. Jag ska inte gå in på vad vi pratade om, även om det inte var ett enskilt samtal. Folk gick ut och in i biblioteket. Men för mig är det alltid en tankeställare att besöka någon i fångelse. Vi, som inte hamnar i fängelse, trots att vi ju också gör mycket som är fel, har mycket av lära av dem som varje dag måste ta konsekvenserna av sina handlingar.