Without Christ …

Så stod det på minibussens framruta. Den vi skulle åka med. Orden väckte både nyfikenhet och många frågor. Vem har bokat denna transport? Hur tänkte chauffören; ska vi våga åka ”utan Kristus”?

Lördagens stora händelse var att vi skulle besöka Bia Forest Reserve. Skälen var flera. Att visa upp hur en del av regnskogen bevaras. Vi såg exempelvis mahognyträd, som annars lever ett utsatt liv. Det fanns också en aspekt att åka till en relativt avlägsen plats, där läskunnighetsprojektet kanske ska lanseras i nästa fas. Hur ska teamet ta sig dit? Finns det hotell där kan sova? Det var bra att få se vilka utmaningar som projektet har. Till sist var det skönt att vi skulle få vara ute och vandra i skogen några timmar. Rekreation, helt enkelt.

Men hur skulle resan bli? Utan Kristus? Vi har haft en relativt säker buss hittills men den skulle ut på andra uppdrag under lördagen, så vi fick denna transport. Utan säkerhetsbälten. Eftersom jag är så van vid säkerhet i alla lägen är det alltid med en känsla av obehag som jag sätter mig i en transport utan bälten. Visst, jag har åkt på det sättet många gånger under åren i Sydafrika. Ibland finns helt enkelt inga val. Men ändå. Våra kollegor i bibelsällskapet i Ghana inledde dock resan med bön, i vanlig ordning. (Det gör även hustrun och jag när vi ska ut på långresa. Vi sjunger alltid: ”Vår Gud är oss en väldig borg …” en tradition från mitt föräldrahem.

Resan tog tid. På vägar som hade stora hål eller som var leriga och svåra att åka på tog vi oss i alla fall till resans mål. Det var fantastiskt att gå i denna täta djungel. Varmt, fuktigt, svettigt. Det gick åt mycket vatten. Vi besökte två heliga platser som av tradition besöks av kvinnor respektive män. Där offras så kallade dryckesoffer för hälsa och välgång. Det gjorde inte vi. Men det är alltid intressant att se vilka uttryck traditionell religion tar sig. Jag frågade om de offrade öl (som jag hade förväntat mig om det hade skett i Sydafrika) men svaret var sprit.

Vi hade flera beväpnade vakter med oss.

Väl hemma igen – jo, resan gick bra – fick vi middag och sedan hade jag tid att förbereda predikan till idag. Jag kunde inte släppa orden ”Without Christ”. Tänk om jag kunde använda det i min predikan? En berättelse om vår resa dagen innan?

Och nu måste jag förstås avslöja vad som stod på bakrutan:

Who am I?

Alltså, ”Without Christ, who am I?” Ett bra tema denna söndag. Jag anknöt till berättelsen ur Lukas 4:16-21 när Jesus läser från profeten Jesaja i sin hemstads synagoga i Nasaret. Min inledande fråga var om Jesus behövde lära sig läsa eller om han kunde det eftersom han var Gud? Mitt svar är att Jesus förstås behövde lära sig läsa som alla andra. Och i predikan var min poäng att de som går i läs- och skrivkunnighetsklasserna kan tänka att Jesus hade varit i samma situation.

Vi var inbjudna till en lokal ”Assemblies of God”-församling. Det är en del av den världsvida Pingströrelsen. Jag hade bett ledaren för Sveriges pingstvänner, Daniel Alm, skriva ner en hälsning, som jag kunde framföra. Det gjorde han gärna och det blev mycket uppskattat. Även hälsningen från Svenska Bibelsällskapets ordförande, Biskop Åke Bonnier.

Här syns jag tillsammans med Julius Jr,
Sofie och Charles. Sofie och jag fick vackra
kläder från församlingen vi besökte.

Ikväll ska vi åka ut till ytterligare en klass. Imorgon åker vi tillbaka till Accra. Då har vi haft några välmatade dagar i Sefwi Wiawso och ser fram emot flera goda möten med personalen på kansliet i huvudstaden.

Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?

Sverige möts, Bibeln och Kahneman

Igår såg jag och många med mig TV-programmet Sverige möts. Temat var Greta eller Jesus. En missvisande rubrik. Det handlade om relationen mellan politik och religion eller mer kvalificerat om relationen mellan Svenska kyrkan och politik i allmänhet och Svenska kyrkan och partipolitik i synnerhet. Länken kommer här.

Det var ett märkligt program. Sverigedemokraten Emil Aronsson, som sitter i både Svenska kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse fick företräde att formulera problemet.  I korthet att Svenska kyrkan blivit för vänstervriden.

Mot honom stod socialdemokraten Anders Lindberg, som mig veterligen inte har uppdrag i Svenska kyrkan men är politisk chefredaktör för Aftonbladet.

Det är ganska vanligt att framställa kyrkovalet som ett val mellan SD och S. På det sättet blir kyrkovalet också en förturnering till det allmänna valet nästa år.

I övrigt fanns det en biskop och tre präster i Svenska kyrkan, en diakon i Equmeniakyrkan och ett par akademiker. Vad jag förstår var inte alla medlemmar i Svenska kyrkan men jag tror det flesta.

Jag vill inte gå in i detalj på själva debatten. Men jag vill understryka att jag är kritisk mot redaktionens urval av personer som skulle debattera. Endast vissa av nomineringsgrupperna var representerade och det var olyckligt. Några debattörer, som visserligen tillhör Svenska kyrkan, är engagerade i andra kristna samfund.

Än mer kritisk är jag till formen. Programledaren slutade efter ett tag att fördela ordet och det blev den starkaste som fick prata mest. Det kanske var meningen men det känns inte seriöst.

Vad jag vill göra i denna bloggpost är att ställa debatten mot två perspektiv. Dels dagens bibelläsning i Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan, dels mot Daniel Kahnemans teori om två sätt att tänka: att tänka snabbt eller långsamt. (Det var hustrun som tipsade mig. Hon och yngsta dottern, som båda studerar vid universitet, läser i olika kurser texter av Kahneman).

Men först dagens bibeltext från Första Johannesbrevet. Jag återger den i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021:

Att pröva andarna

Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna för att se om de är av Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud. Men den ande som inte bekänner Jesus är inte av Gud. Den är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen.

Ni, mina barn, är av Gud, och ni har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är av världen. Därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar på dem. Vi är av Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss, den som inte är av Gud lyssnar inte på oss. Utifrån detta känner vi igen sanningens ande och villfarelsens ande

(1 Joh 4:1-6 i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021).

För Johannes var det ofta ”antingen eller”. Antingen lyssnade människor på Johannes och hans krets. Då var de på rätt sida. Eller så lyssnade de inte och då var de inte av Gud.

När jag lyssnade på debatten i TV och även läste i olika flöden kände jag igen sättet att dela in människor i å ena sidan meningsmotståndare och å andra sidan dem man håller med. Och det är väl egentligen inget fel i det. Om debatten är ärlig och saklig. Det jag hörde i TV igår var dock oftast inte en vilja att förstå den andre. Undantag fanns visserligen - som alltid. Men de var just undantag.

Och det för mig till Kahneman. Förstår jag honom rätt, så använder vi olika system när vi tänker. System 1 baseras på känslor och system 2 på förnuft. Det är förenat med större ansträngning att använda system 2, så därför agerar vi ofta utifrån system 1 – det som handlar om att tänka snabbt. Det är oftast inget problem.

TV-formatet uppmuntrar användande av det snabba system 1, som domineras av känslor och intryck baserat på instinkter. System 2 hanterar fakta, logik och självkontroll. Men i TV går det för snabbt. Även om System 1 anropar system 2 för hjälp, hinns det inte med. Så är det även i sociala medier. Den som sitter och twittrar under programmets gång, tenderar att skriva sådant som endast grundas i System 1. Och jag riktar denna kritik även mot mig själv.

Jag inser att teorin också är förenklad och bygger på en dikotomi. Precis som texten i Första Johannesbrevet. Men med det sagt kastar den ljus över gårdagens TV-program.

Det jag skulle önska är mer eftertänksamhet. Förmåga att ta ett steg tillbaka och fundera ett varv till. Egenskapen att lyssna på meningsmotståndaren och inse att alla är mer komplicerade än vad som i förstone framgår.

Det var också en annan sak som jag fastnade för i dagens bibelläsning. Johannes skriver:

På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud.

Bibel 2000 översätter på detta sätt:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud

Att Jesus Kristus kommit i mänsklig gestalt eller har kommit som människa har bäring på gårdagens debatt. Jesus är inte en andlig varelse utan både Gud och människa. Därför – menar jag – måste också kyrkan vara politisk. Men jag tror inte att partipolitiken hör ihop med kyrkan längre. Det var kanske logiskt när kyrkan var en del av staten. Men varför ska det vara så nu?

Däremot är det ofrånkomligt att vi kristna engagerar oss politiskt. I många frågor är även passivitet ett sätt att ta ställning. Och varje gång som Svenska kyrkan framträder som organisation behöver hon ta ställning. Svenska kyrkan äger exempelvis skog. Det krävs ett beslut om skogsbruket ska sträva efter största möjliga ekonomiska vinst eller om lägre vinst är tänkbart, för klimatets skull. Att vara neutral i en klimatkris är omöjligt.

Däremot är det en utmaning att kyrkan består av människor med olika politiska åskådningar. Eftersom vi är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap måste vi sträva efter att lyssna på varandra. Annars blir vi något annat än kyrka. Och det kräver tid och mer av system 2, för att tala med Kahneman.

Bibelns dag – om en vecka!

Svenska Bibelsällskapet har ansvar för att en gång om året lyfta fram Bibelns betydelse på ett särskilt sätt. Sedan länge högtidlighålls

Bibelns dag

någon gång under senare halvan av januari. På olika sätt lyfter församlingarna då fram att Bibeln står i centrum i kristendomen. I Svenska kyrkan är det sedan otaliga år rikskollekt till Svenska Bibelsällskapet. I år blir det en utmaning, eftersom så få kommer att delta på plats i de gudstjänster som firas. Desto fler deltar via nätet. Vi får se om det påverkar kollektresultatet. Jag hoppas förstås att det ska vara många som vill bidra till vårt arbete.

För att ta de förändrade förutsättningarna på allvar gör vi därför en del annorlunda satsningar i år. Det känns roligt att med en bloggpost kunna sammanfatta.

Film

En av mina medarbetare har klippt ihop en film där Svenska kyrkans Ärkebiskop, Antje Jackelén, berättar vad Bibeln betyder för henne. Även Bibelsällskapets ordförande, biskop Åke Bonnier och undertecknad är med. Vi hoppas att många församlingar ska använda denna film i sina gudstjänster på Bibelns dag och kanske även lägga upp den på sina webbplatser och i sociala medier. Håll utkik efter den på vår webbplats och på Facebook.

Annonser

Vi annonserade redan i december i några olika kyrkliga tidningar. Den hos oss som gör annonserna lyckas nästan alltid pricka rätt. Jag hoppas många såg den.

Även nu i januari har vi en annons. Den nämner Bibelns dag men har också ett annat budskap, nämligen att vi snart släpper det vi kallar för Pilotöversättningen av tre bibelböcker: Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. Redan finns de fyra första kapitlen av Markusevangeliet tillgängliga på vår webbplats. Länken kommer här.

Facebook

Under veckan som leder fram till Bibelns dag kommer ett antal personer finnas med bild och ett citat på vår Facebooksida. De berättar rakt upp och ner vad Bibelns betyder för dem. Roligt!

Instagram

Svenska Bibelsällskapet har inget eget Instagramkonto men som av en händelse är jag ansvarig för Svenska kyrkans vandringskonto denna vecka. Det innebär att jag får ett antal möjligheter att berätta om Bibelns dag.

Twitter

Vi har inte heller något Twitterkonto men jag har ju ett eget och tänkte använda veckan till att dela information kring Bibelns dag.

Dagen B

När vi väl är framme vid den 17 januari kommer jag att predika utanför Örebro på morgonen. Det sker i Lekebergskyrkan i Fjugesta kl 10. Tanken var att jag skulle åka dit men det blir en förinspelad predikan.

Kyrkkaffe dricker jag på Bokhandeln Arken, där vi dukar upp ett Corona-säkert bord med biblar. Ett samarrangemang mellan Bibelbutiken och Arken mellan 12 och 15.

På eftermiddagen kl 17 predikar jag i Stefanskyrkan, som hör till S:t Johannes församling i Stockholm. Även detta kommer att vara förinspelat.

Senare på kvällen är jag också vidtalad att vara med i ett digitalt event i Uppsala, med anledning av Bibelns dag.

Och det jag nu nämnt är bara sådant som jag är iblandad i. I många församlingar planeras säkert olika saker. Vår förhoppning är att det blir stor uppmärksamhet kring Bibeln den 17 januari.

Berättelsernas livskraft och bibeläventyret

I två dagar har jag deltagit i en digital kick-off, anordnad av Svenska kyrkan i Skara stift och Göteborgs stift, Svenska Kyrkans Unga i de båda stiften och studieförbundet Sensus. Temat var

Berättelsernas livskraft

Konferensens temabild: Bibelträd. Kul idé!
Foto: Anders Skoorell

Spännande programpunkter. Dagarna inleddes med morgonbön tillsammans med Bibelsällskapets ordförande, Åke Bonnier, biskop i Skara stift. Han talade väldigt bra om Bibeln. Först ut av föredragshållarna var Mikael Kurkiala, som skrivit boken:

När själen går i exil

Jag har lyssnat på honom förut. Det är alltid lärorikt. Sedan har jag deltagit i olika seminarier, som alla på olika sätt handlat om berättelsen. Ett av många intressant seminarier var:

”Nära dig – bibelberättelser om livets frågor och känslor”, Anna och Niclas Blåder

Jag känner Niclas väl och det Anna och han gör är både bra och efterlängtat. Bibelberättelser för barn, illustrerade fint av Anna och med texter, som innehåller samtalsfrågor för föräldrar och barn.

Andra dagens morgon var det Svenska kyrkans unga i Skara stift som hade hand om morgonbönen. Mycket bra. Efter musik, en tankeväckande film, bön och psalmsång berättade flera av ungdomarna vilket bibelord som betytt något för dem. Så givande!

Det jag var mest intresserad av var att lyssna till Jesper Svartvik, stiftsteolog i Karlstad stift. Han har under våren analyserat Bibeläventyret och nu skulle han berätta om sin analys.

Bibeläventyret är ett läromedel och det är Svenska Bibelsällskapet som står bakom det. Vi har haft tillgång till Jespers analys och under våren – parallellt med Jespers arbete – har vi också reviderat vårt material. Det var verkligen spännande att höra vad Jesper hade att säga nu i augusti.

Hans anförande hade tredelar. Först beskrev han kort vad Bibeläventyret är. Sedan berättade han om sin analys och hur vi reviderat våra manualer (en slags handledning) och i vår revision tagit mycket av det Jesper skrivit, i beaktande. Framför allt två punkter ville han lyfta fram, där han menade att vi lyssnat. Dels hur det judiska folket beskrivs, dels graden av genusmedvetenhet i materialet. Jesper var tydlig här och sa ordagrant:

Jag tycker det har blivit bättre.

Roligt att höra. Hans tredje punkt handlade om något han menar fortfarande kan bli bättre i Bibeläventyret. Det rör sig om kristologin. Det vill säga

Vem är Jesus för oss?

Som jag förstår hans resonemang är han mån om att vi inte ska blanda ihop judiska messiasförväntningar på Jesus tid med vår egen tids syn på vem Jesus är. Väldigt mycket av det vi säger att Jesus är, finner vi inte i dåtidens messiaslängtan. Och väldigt mycket av det som fanns då, uppfylls inte av Kristus.

Det tar vi till oss. Efter Jespers föredrag fanns tid för frågor. Då skrev Andreas Hultsten, nationell ledare för Bibeläventyret följande i chatten:

Hälsning från Bibelsällskapet och Bibeläventyret: Tack Jesper Svartvik för dina värdefulla synpunkter som hjälpt oss och hjälper oss i vårt utvecklingsarbete!  /…/ Vi ska jobba vidare på vilken Kristologi vi förmedlar.

Min reflektion efter den process vi varit inne i med Jesper Svartvik och även Karlstad stift, som beställde analysen, är att Bibelsällskapet och Bibeläventyret har all anledning att känna tacksamhet över det arbete Jesper lagt ner.

Jag vill nämna en av Jespers många typologier (en uppställning där man klassifierar olika företeelser). Han menar att kyrkan talat om judendomen på olika sätt, präglat av:

Motsättning

Ersättning

Översättning

Ofta har kyrkan sett judendomen som kristendomens motsats. Ibland har judendomen beskrivits som något gott men som ändå måste ersättas. Jesper vill hellre att vårt tal om judendomen ska präglas av översättning.

Hosianna i höjden. Nu har Gud gjort det igen.

Det vill säga – vi behöver inte ställa Guds närvaro i judendomen mot Guds närvaro i kristendomen utan kunna se det som likvärdiga uttryck för Guds förbund.

Sist den andra dagen hölls också ett avslutande föredrag med titeln:

Berättelsernas läkande kraft

Det var Katarina Bååth som är forskare vid Åbo Akademi, som talade om hur berättelser kan bidra till läka trauman. Intressant ämne, som tyvärr drabbades av tekniskt strul, så att vi dels kom igång sent, dels fick tidsnöd på slutet.

Slutbetyg till arrangörerna är klart godkänt. Det är gott att zoom finns men det är inte enkelt. Väldigt mycket kan hända. Och det viktiga ämnet kom fram. Många föredrag och seminarier hade också fokus på Bibeln, vilket var mycket bra.

Michael Perreau, United Bible Societies

On Sunday and Monday I had the privilege of meeting the Director General of the United Bible Societies (UBS), Michael Perreau. He was visiting the Swedish Bible Society. This is a person that I will cooperate with in the future.

Michael was born in Malaysia. He lives in England. Formerly a successful business owner he has now dedicated his life to make the Bible available to as many persons as possible.

On Monday he gave a speech at the Swedish Bible Society's Annual General Meeting held in the Old City of Stockholm.

General Director Michael Perreau of the United Bible
Societies and Bishop Åke Bonnier, chairperson
of the Swedish Bible Society

Michael showed two short videos from China and Indonesia where minority groups received their Bibles. Yes, those people are Bible Beneficiaries of the work of the UBS but most of all, according to Michael, they are Bible Heroes. Many people around the world literally give their lives for the spread of the Bible. To be a Bible translator can be dangerous. We learnt about an entire family in Indonesia that was engaged in Bible translation. Almost the entire family had been poisoned to death, except one person. He then continued to work with Bible translation.

Michael Perreau is a seasoned speaker. He has a number of interesting stories and structured remunerations. For instance he spoke about the challenges that the UBS has:

Affordability – offer Bibles for free

Availability – finish translations

Accessibility – digitalize

Credibility – be confident and competent in the public space

When he spoke to the last point he mentioned the Bible Adventure (which is Sweden’s contribution to the plethora of methods.) He also mentioned an encouraging example from London where the Bible Society had applied to the authorities to place a large Jonah (with the whale) on Trafalgar Square. This was not approved. Which in turn resulted in protests in media and as a result thereof free publicity. Too cut a long story short the Bible Society then applied to perform Passion Plays on Trafalgar Square, which they also have done. Follow this link to read more.

The overall vision, as far as I understood, is to translate the Bible into all 7 000 known languages on the globe. 1 000 of them are oral, which means new challenges. 2 000 already have Bible translations. This means that 4 000 languages are left. The UBS has a goal to make 1 200 translations in the next 20 years. Michael Perreau invited the Swedish Bible Society to be part of this vision and maybe take responsibility for 10 of these projects. One translation costs approximately USD 40 000/year.

He finished by applauding the faithfulness of the Swedish Bible Society. But he also describes it as a sleeping giant. Meaning that the Swedish Bible Society can do more.

Det sanna korset

Just nu pågår det samtal, diskussioner och ordväxlingar kring korset i Svenska kyrkan. Det är i och för sig gott. Vad skulle hända med oss om vi inte förde samtal?

Det går förstås att ha synpunkter på tonen i samtalet. Jag ser i olika flöden att detta diskuteras.

Jag tar min utgångpunkt i slutet av juli, när redaktörerna för Kristen Opinion (Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund) startade en facebook-grupp:

#mittkors

Med detta ville de bland annat ta ställning för världens förföljda kristna. Det går att läsa mer här.

Initiativet har kommenterats av många. Det hänvisas i mina flöden bland annat till Gunnar Sjöberg, som skrev om det på sin blogg och Åke Bonnier, som bloggat om det.

Det har även skrivits i annan media. Och i sammanhang, som inte är Svenska kyrkan. T ex har bloggen Katolsk Vision gjort kopplingar till korstågen.

Detta visar att denna diskussion har djupa rötter bakåt i den kristna historien. Korset har inte alltid varit ett försoningstecken.

Detta kors har jag haft för ögonen under
många andakter. Både när jag gick på
Fjellstedska skolan som gymnasist, när
jag gick på pastoralinstitutet och nu när
jag undervisar på utbildningsinstitutet.

Varje dag, på mitt arbete, firar jag mässa eller andakt på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi är i Fjellstedtska skolans lokaler och altartavlan är ett exempel på en del av vår kristna historia. Enligt legenden skulle Konstantin den store, när han var i fält, i en vision ha sett ett kors i himlen med orden:

I detta tecken, ska Du segra!

Det är ju inte någon okomplicerad bild i vårt kapell. Men nu finns den där. Och den påminner oss om vårt förflutna. Det är i sig positivt.

Till saken hör, att redan Konstantins mor, Helena, ska ha sökt efter det sanna korset, d v s det faktiska kors, som Jesus korsfästs på, i Jerusalem. För att göra en lång historia kort fann hon, med hjälp av en jude, Judas, korset och även de kors, som rövarna hängt på. För att säkerställa vilket av dessa kors som verkligen var Kristi kors, fördes en ung, sjuk man förbi alla korsen. Vid två av korsen hände inget, men vid det tredje blev han frisk. Detta var alltså Kristi sanna kors. Allt enligt legenden.

Det går att googla och finna att detta kors även fördes med i korsriddarnas strider och beslagtogs av muslimen Saladin efter slaget vid Hattin Horn 1187. Jag tror att även dessa berättelser ligger och skvalpar i diskussionen.

Det är alltså inte konstigt om korset blir ett ”slagträ” i konflikter kring hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till de andra abrahamitiska religionerna.

Men är det nödvändigt?

Det bästa jag läst i frågan är en kort kommentar från Håkan Sandvik, i en facebook tråd. Jag har fått lov att citera honom.

I hela "kristen identitet" diskussionen finns det en stark underton av misstänkliggöranden som tycks ha många bottnar. Skulle det inte vara dags att ordna någon form av konferens eller öppet diskussionstillfälle där var och en får förklara sig själv utan att andra skall säga vad de "egentligen" menar utan att säga det. Om vi står för dialog t.ex med muslimer måste vi väl också våga dialog med andra som identifierar sig som kristna. Vid ett sådant tillfälle måste man möta människa till människa och inte bara läsa mellan raderna och bedöma (döma) enligt vad man tror att "de andra" har för dolda agendor. Den dialogen skulle vara minst lika viktig för Svenska kyrkan i dag som dialogen med muslimer.

Det vore väldigt spännande om en sådan konferens ordnades. Den fick gärna gå i försoningens tecken. Kanske inledas på fredag kväll med bön inför korset i Taizé-anda.

Jag tror att det skulle visa sig att det finns olika religionsteologiska ståndpunkter i Svenska kyrkan. Och det är väl helt i sin ordning. Men det vore ju bra om var och en själv fick beskriva sin teologi.

Möjligen skulle vi då kunna lära oss något av varandra. Inte bli överens. Men uttrycka kristen enhet.

När Helena sökte det sanna korset, visade det sig att det kors som kunde hela den som var sjuk, var det sanna korset.

Svenska kyrkan, Palestina och Israel

Funderar mycket över situationen i Israel – Palestina. Eller Palestina – Israel. Går det att ha en balanserad uppfattning? Går det att förstå båda sidor och inte ta ställning? Tveksamt.

För många år sedan lyssnade jag till Håkan Sandvik, när han talade vid en samling under den årligen återkommande Fredshelgen i Aneby. Jag minns att han sa ungefär såhär:

Jag har förståelse för både Israeler och Palestinier och har vänner på båda sidorna. Men jag kan inte dela mitt hjärta och det bultar för Palestinierna.

Det är inte troligt att jag citerat helt rätt. Jag är också tveksam till om inte ett hjärta kan klappa för båda sidor i en konflikt. Är det inte det som gör att barn i separationer ofta har det så svårt? Men i sak förstår jag och lutar åt att hålla med Håkan. Varför jag gör det, vill jag utveckla nu.

Ojämlika maktrelationer har alltid intresserat mig. Finns överallt. Hierarkier och strukturer. Ibland nödvändiga. Exempelvis kan inte en brandkår i utryckning fungera om alla ska få vara med och tycka. Räddningsledaren bestämmer i skarpt läge.

Maktordningar måste kunna ifrågasättas och för mig känns det viktigt att ställa frågan vem som är i underläge. När det gäller konflikten i det Heliga landet är svaret kanske inte helt enkelt.

Min lekmannamässiga analys säger mig att staten Israel i nuläget har mest makt och att palestinierna på västbanken och i Gaza är i underläge. Israels makt är dock beroende av stöd från väst, framför allt från USA. Om detta stöd skulle dras undan, skulle maktbalansen snart komma att ändras.

Om vi ponerar att detta skulle ske och de krafter som vill utplåna staten Israel och dess invånare fick övertaget, tror jag att sympatierna snabbt skulle skifta fokus. Även mina.

Men just nu framstår det som om palestinierna ligger under.

Detta är ett sätt att se på saken. Ett annat är att fråga:

Vem har rätt? Eller: Vem var där först?

Här blir det omöjligt att svara och jag avstår därför från det.

Det pågår teologifestival i Uppsala. Inbjuden att tala och predika, är den palestinske prästen Mitri Raheb. Arrangörerna får skarp kritik i DN idag av prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. De menar att Raheb står för hatpropaganda mot staten Israel och så kallad ersättningsteologi (som i korthet betyder tanken att kyrkan övertagit det judiska folkets roll).

Jag vill inte ge mig in i debatten i sak, eftersom jag varken träffat Raheb eller läst något han skrivit. Jag vill enbart göra en reflektion utifrån ett av Annika Borgs och Johanna Anderssons argument. Jag citerar debattartikeln i DN:

I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, går Mitri Raheb ännu längre och menar att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har:
”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.”

För mig är det osmakligt att dra in DNA. Till och med ovärdigt. Men uttalar sig inte Raheb om Netanyahu som person och inte om judarna som grupp? Därför är det inte helt riktigt när Annika Borg och Johanna Andersson skriver att Raheb menar att

... palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har.

Hans argument är ju att Netanhyahu inte har det, eftersom han kommer från Östeuropa.

Och kanske, detta är en misstanke jag har, kan hans argumentation vara ett svar på något som sagts utav en person som använt samma argument för att stödja det judiska folkets historiska rätt till landet. Jag vet inte. Men jag delar kritiken som förs fram i DN-artikeln att detta resonemang inte är tilltalande. Det är knappast heller konstruktivt.

Men jag menar att biskop Åke Bonnier uttrycker saken bättre, när han på sin facebook timeline skriver:

Har just läst Annika Borg och Johanna Anderssons kritiska artikel på DN-debatt (http://www.dn.se/…/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-o…/). Jag måste säga att jag är kritisk till Mitri Rahebs teologiska tolkning. Jag har lyssnat till honom i Betlehem och jag har samtalat med honom och jag har svårt att förstå denna ersättningsteologiska hållning. Biskop Munib Younan som är evangelisk luthersk biskop i det Heliga landet och Jordanien samt ordförande i Lutherska världsförbundet är mycket mer nyanserad och samtidigt skarp. Man måste skilja mellan det judiska folket och israelisk politik. Det senare måste man kunna kritisera liksom palestinsk politik, svensk politik och annan politik därför att man ogillar den aktuella regeringens politiska hållning. Samtidigt är det svårt att helt och hållet förstå den lokala situationen i både Israel och Palestina när en inte själv lever i det lokala sammanhanget. Vad som nu är viktigt är att vi som kristna i Sverige tydligt står upp mot all antisemitism och därmed också ersättningsteologioavsett hur den kommer till uttryck och oavsett vilka som ger röst åt den. Om detta har jag skrivit i mitt senaste blogginlägg:

Intressanta allianser

Lena Andersson skriver kolumn i DN. Hon kritiserar hårt Svenska kyrkan. Jag skriver lite diplomatiskt här på min blogg men tycker nog att hon i sak har rätt i många avseenden. Åke Bonnier, domprost i Stockholm, går i försvar.

Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan ...

Jag kan tycka att Åke är lite väl snabb och låter bli att lyssna. Frimodig kyrka jublar över hennes kritik

Dagens kolumn verkar direkt inspirerad, jag menar av den Helige Ande.

Men bloggen anser också att Lena Andersson har

… många blinda fläckar när det gäller just kristendomen.

Karin Långström Vinge både håller med och inte håller med. Hon kopplar in K G Hammar och menar att det inte handlar om Gud utan om vilken Gudsbild vi har. Här får jag svårt att hålla med. Nog handlar väl ändå utsagan: ”Vi tror på en Gud som …” om just Gud och inte bara om vår bild av Gud? Att sedan vår utsaga om Gud är uttryck för vår Gudsbild, är ju en annan sak.

Men hur som helst: Det är intressant att se vilka allianser en kolumn i DN föder. En kommentar (frimodig) på Åke Bonniers blogg säger om Lena Andersson:

För mig är det alarmerande att en ateist talar mer profetiskt än kyrkan!

Jag har inte DN, så jag visste inte att kolumnisten är ateist. Och frågan är om en ateist kan vara profetisk i en mer teologisk bemärkelse. Men jag förstår vad som avses.

Profet eller inte är det alltid nyttigt att verkligen försöka lyssna till kritik. Det tror jag vi i Svenska kyrkan har all anledning att göra. Även om den sker i form av rallarsvingar.

Så här ser förresten annonsen ut:

Gardell, tja ...

Så vad tyckte jag om programmet? Jo, han ställer viktiga frågor. Det kan man inte säga annat. Men det blir en aning historielöst. Framför allt ogillar jag synen på dåtidens religion som primitiv. Fel kanske. Eller att vi inte håller med. Men primitiv är så nedvärderande. Att bedöma andra tiders religiösa uttryck så. Nej, det gillar jag ej!

Så pratar han att om Jesus är syndabocken. (Fast det säger han inte uttalat, men det är det han talar om). Har inte vi syndabockar? Offrar vi inte andra hela tiden?

Så jämför han Gud med vanliga föräldrar och den kärlek de (vi) känner för våra barn. Tror vi mindre om Gud? Frågar Gardell. Bra fråga!

Men att tro att Gud offrar sig för vår skull, kan ju kombineras med detta synsätt.

Mest reagerar jag nog på att programmet hamnar inom kultur och nöje. Han predikar ju. Det är ju en partsinlaga. Skulle Ulf Ekman få göra åtta program utifrån sin bild av Gud? Knappast! (OBS! Denna kritik riktar jag mot TV – inte mot Gardell!)

Åke Bonnier, domprost i Stockholm, tycker man borde visa dessa program i församlingarna och föra samtal om dem. Kanske, men inte bara dessa program. Det blir lite ensidigt!