Oväntat

Igår hälsade hustrun och jag på en mycket god vän i Uppsala. Vännen bor i en studentkommunitet i Uppsala. Kommunitet Vaksala prästgård. På Vaksala församlings hemsida kan man läsa:

I Vaksala prästgård strax öster om Uppsala har Vaksala församling bildat en studentkommunitet (light) …. Vi välkomnar alla studenter med ett kyrkligt intresse. Som boende i kommuniteten förväntas du engagera dig i församlingslivet.

Det är en mycket bra idé. Vi var där och träffade en av de boende. Döm om min förvåning när det visade sig att hon läser min blogg. Lite generad blev jag allt. Men också stolt! Nåväl, det visade sig att hon inte bara har en egen blogg: Den fjärde väggen (det kanske inte är direkt förvånande att folk bloggar) utan framför allt ska hon starta en nättidning: Tidskriften Evangelium! Någon gång i oktober drar den igång. Det ska bli spännande att se vad det innebär. På sin blogg skriver hon såhär om sin vision:

Alla och allt som arbetar för Guds rike tar jag på allvar. Det är kanske den omvändas privilegium att inte vara stöpt i en kyrklig form sen barnsben. Pröva allt.

Jag tänker osökt på Pauli första brev till församlingen i Thessaloni, kapitel 5 vers 21:

… men pröva allt. Ta vara på det som är bra …

Vad jag förstår kommer det att kosta en slant att prenumerera på Tidskriften Evangelium. Det kanske det är värt! Vi får se!

Evangelical Lutheran Church in Sweden ELCS

Svenska kyrkan heter på engelska Church of Sweden. CoS. Men när vi idag träffade 8 underbara kvinnor från Zimbabwe fick hustrun en T-shirt och på den stod det E.L.C.S. och jag tror det ska utläsas Evangelical Lutheran Church in Sweden. Jag gillar det på ett sätt. Det är mer ödmjukt. Det finns många samfund i Sverige. Svenska kyrkan är ett av många. Pratar vi om hela kyrkan i Sverige - Svenska kyrkan - borde vi mena den ekumeniska kyrkan. Hela den svenska kristenheten. (Ja, nu vet jag att vårt samfund heter Svenska kyrkan men om man får fundera lite fritt och det får man ju kan man fundera som jag nu gjorde).
Men detta var på ett sätt en utvikning. Det viktiga var mötet med denna delegation kvinnor. De ska vara med på Världens fest i Malmö 7-9 september. Och på ett förmöte, som Kvinnor för Mission är med och ordnar. Hustrun är ju förstås engagerad där. Så det blev ett mycket glatt möte. Vi bad, sjöng och skrattade. Drack kaffe och te och skrattade. Trots att damerna hade ett antal flygningar i kroppen. Bulawayo - Johannesburg - Frankfurt - Stockholm. Ett möte med stort hjärta och mycket kärlek.

Hustrun och MaBishop

Hustrun och MaDean

Höstupptakt

För en liten stund sedan firade jag gudstjänst i Uppsala Domkyrka. Kyrkokansliet har sin höstupptakt och eftersom hustrun och jag ska arbeta som utsända medarbetare i Svenska kyrkan, hör vi till kyrkokansliet. Närmare bestämt till den internationella avdelningen. Det bör ha varit närmare 300 personer i kyrkan. På agendan stod det att texter, böner och musik var hämtade från det nya kyrkohandboksförslaget. Men egentligen skulle det väl stå förslag till nya kyrkohandbok. Eller är själva förslaget också nytt?
Det är på sin plats med vissa reaktioner:

1) Herman Hallonsten, som arbetar i kyrkokansliet, spelade klarinett efter textläsningen och reflektionen. Det var bl a orientaliska toner. Detta uppfattade jag som det enda inslaget från världen utanför Europa. Tack, Herman!
2) Vi firade en gudstjänst som samtidigt var en möjlighet att känna på delar av förslaget till ny kyrkohandbok. Det fick till följd att vi sjöng gloria och laudamus sammanlagt 4 gånger (d v s 2 olika varianter, som upprepades 2 gånger). Lite märkligt, tycker jag nog! Dessutom satt vi ner hela tiden. Det vanliga i Svenska kyrkan är ju att stå upp under lovsången! (Gloria är latin och betyder "Ära" d v s "Ära vare Gud i höjden". Laudamus är också latin och betyder "Vi lovar" d v s "Vi lovar Gud ....")
3) En av lovsångerna var ganska svår. Hustrun och jag kände inte riktigt att den kommer att landa väl. (Men det kan nog sägas om mycken kyrkomusik. Att den är för svår!)
4) Kyrkosekreteraren, Cristina Grenholm, har av Gud begåvats med en underbart vacker sångröst.
5) Texten till Kristusropet upplevde jag väldigt positiv. Därför återger jag den nedan och summerar att det är fint att få arbeta i ett sammanhang, där man börjar sin höstupptakt/kick-off med en gudstjänst.

Kyrie eleison, Herre förbarma dig.
Kriste eleison, Kristus förbarma dig.
Du känner våra liv, vet vad vi behöver. Hör oss när vi ropar. Hör våra böner.
Du känner vår sorg, du känner vår lycka. Hör oss när vi sjunger. Hör våra suckar.

Livet är en blandning av lycka och suckar, inte sant? Sista raden är ett exempel på det litterära greppet ”chiasm”. Sorg relaterar till suckar och lycka till sånger. Sådant gillar jag. Det uttrycker hur sammansatt livet är.

För den intresserade är ”kyrie eleison” rena rama grekiskan och betyder just: Herre, förbarma Dig. Det är en text vi sjunger varje söndag i högmässan och det har kyrkan gjort i ett par tusen år.

Kommunikationsplan

Klockan är 10.15 och det är 15 minuter kvar. Det arbetspass på utbildningen som då börjar heter "kommunikationsplan". Frågan är: Hur kommer min kommunikation se ut under de år jag arbetar i Sydafrika? Brev, telefon, mejl, facebook, twitter, blogg osv. Vilken kontakt ska jag ha med andra media? Hur sker kommunikationen internt i Svenska kyrkans internationella arbete? Vad vet jag redan nu om kommunikationen med mina framtida kollegor vid University of KwaZulu-Natal? Många frågor! En del kommer att besvaras, andra inte. Men en plan kan också innehålla frågor som söker efter svar. En fråga som jag bär på, som har viss relevans på min blogg är: Hur ska mitt bloggande se ut? Ska jag behålla "moruti"? Ska jag börja blogga på engelska? Både engelska och svenska? På samma blogg? Olika bloggar? Moruti är ju en benämning på präst i Sydafrika. Men i Pietermaritzburg heter präst "umfundisi". D v s om man talar Zulu. (Eller isiZulu, som man säger på just det språket!) Många frågor - men så få svar .....

Åter i Uppsala

Efter en intensiv helg i Kalmar är vi åter i Uppsala. Vi åkte till Kalmar i fredags och lördagen innehöll bl à städning av hus och trädgård inför husvisningen idag (och på tisdag). Sedan en vigsel igår och högmässa i S:ta Birgitta kyrka idag samt en god och stärkande lunch hos svärmodren och svärfadren. Men nu som sagt: åter i Uppsal. Tillbaka till skolbänken. Det är givande och imorgon fortätter vi bl a samtalen med vår blivande chef och regionhandläggare.

Historiens vingslag

Under utresekursen bor vi på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Hemma, på ett sätt! Jag bodde där åren 1976-79. Jag sitter och skriver denna bloggpost på samma plats som min säng stod i tredje ring. Fjellstedtska var då gymnasieskola. En gång i tiden med syfte att förbereda fattiga gossar från norra Sverige för teologiska studier. Nu anordnar Stiftelsen Fjellstedtska skolan fortbildning för präster och andra kyrkoarbetare, samt hyr ut lokaler till Pastoralinstitutet, där blivande präster gör sitt sista utbildningsår. Där har jag också gått! För 10 år sedan bodde vi här också. Då vi gick utresekurs förra gången. Och nu är det dags igen. Vi har förändrats. Fjellstedtska skolan med. Och även Svenska kyrkans internationella arbete. När jag gick på skolan på 70-talet slut samlade vi in pengar till ett projekt i Indien, via Svenska kyrkans mission (SKM). Nu finns inte SKM. Och inte heller Lutherhjälpen. Istället heter vi rätt och slätt: Svenska kyrkans internationella arbete. Ibland sätts ett tillägg till: ACT alliance. Det är när vi samarbetare med ca: 100 andra kyrkor och kyrkliga organisationer i världen. Men på Fjellstedtska skolan lever historien kvar. Vi bor i en lägenhet som heter SKM 2. Vi äter på porslin, som på undersidan är märkt: CSM (Church of Sweden Mission) och ungsformen tar vi ut med en grytlapp märkt Luhterhjälpen. Sådan är kyrkan: Tradition och förnyelse! Mäktigt!

Vad hände i Marikana?

Mail and Guardian tar upp en del aspekter på dödsskjutningarna i Sydafrika. Den största fackföreningen för gruvarbetare, National Union of Mineworkers (NUM), har ca: 360 000 medlemmar. Deras ledare på 80-talet var Cyril Ramaphosa, som ironiskt nog finns med I styrelsen för Lonmin. NUM har under åren satsat mer på samarbetet med ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet än på fackföreningsfrågor. NUM är det största medlemsförbundet i Sydafrikas motsvarighet till LO, som heter COSATU. Mail and Guardian skriver:

For more than a decade Cosatu has concentrated on socioeconomic and political issues. Instead of organising on the shop floor it has harried the ANC government to adopt increasingly left-leaning policies. The NUM, one of the two biggest unions within Cosatu, has been at the forefront of these struggles.

NUM har varit splittrat i frågan kring huruvida Jacob Zuma ska väljas om som president i ANC och därmed även bli Sydafrikas president en period till. För denna splittring har man betalat ett högt pris. Andelen medlemmar vid Lonmin-gruvan har minskat från 66% till 49%. Missnöjda fackföreningsledare inom CUM har då bildat the Association of Mineworkers and Construction Union (Amcu). Nu besöker olika politiska ledare Marikana. För att vinna politiska poäng. Polischefen Riah Phiyega ångrar däremot inget, säger Mail and Guardian och hänvisar till the Sowetan:

"Safety of the public is not negotiable. Don't be sorry about what happened.."

Och läser man på ANC’s hemsida berömde de så sent som den 15 augusti polisens agerande:

The ANC commends the South African Police Service (SAPS) and the South African National Defence Force (SANDF) for their swift intervention and the deployment of about three thousand (3000) heavily armed police personnel in and around the mine precinct. The police presence has indeed suppressed tensions, and we are thrilled that calm has been restored. We call upon the police to make sure that the culprits responsible for the murders are arrested.

Hur kunde ANC missbedöma situation så kapitalt?

Söndag

Klockan är 9 och det är snart dags att göra sig redo för högmässa i S:ta Birgitta kyrka. Idag ska mycket äga rum. Två nya medarbetare tas emot. I början av högmässan får de komma fram och vi tackar Gud för dessa två, som är en gåva till vår församling. (Och även till andra församlingar!) Sedan ber att Gud ska vara med dem i deras arbete. Det är stort i sig! Men sedan ska vi också ta emot en ny församlingsmedlem. Hur går det till, kan man undra? Finns det en särskild ordning för det? Ja, det kallas dop och denna gång är det en liten flicka. Det sker ganska ofta att vi gör det. Jag har inte så många dop själv men åtminstone någon eller några gånger i månaden får jag vara med om detta stora, att ett par föräldrar tänkt sig att bland det första de vill göra för sitt barn är att söka medlemskap i Kristi världsvida kyrka. Det är fantastiskt, inte sant? Ibland är det också en vuxen människa som tar detta steg. Jag skulle gärna se att det hände oftare och det tror jag också kommer att ske i framtiden.

Marikana

Värsta blodbadet i Sydafrika efter 1994. I torsdags fick vi det fruktansvärda budet att 34 gruvarbetare dödats av polis vid en gruva i västra Sydafrika. Marikana! Vad som har hänt är inte lätt att veta. Polisens berättelse har ändrats. Först pratade man om att även polisen greps av panik. Sedan att de inte hade något val.
Det är olika fackföreningar som redan innan polisen ingrep hade varit inblandade i stridigheter med dödsfall som följd. Den ena heter The Association of Mineworkers and Constructution Union (AMCU) och den andra The National Union of Mineworkers (NUM). Det är inte enkelt att förstå vari konflikten består men definitivt är det för enkelt att påstå att konflikten bara handlar om stridigheter mellan två fackförbund. Enligt Mining weekly är AMCU är en relativt nystartad fackförening som utmanar det monopol som NUM har haft.
Gruvan ägs av ett företag som heter Lonmin. På deras hemsida kan man läsa:

Lonmin, which is listed on both the London Stock Exchange and the Johannesburg Stock Exchange, is one of the world’s largest primary producers of Platinum Group Metals (PGMs). These metals are essential for many industrial applications, especially catalytic converters for internal combustion engine emissions, as well as their widespread use in jewellery.

I ett första pressmeddelande skriver Lonmins styrelseordföranden Roger Phillimore:

We are treating the developments around police operations this afternoon with the utmost seriousness. The South African Police Service (SAPS) have been in charge of public order and safety on the ground since the violence between competing labour factions erupted over the weekend, claiming the lives of eight of our employees and two police officers. It goes without saying that we deeply regret the further loss of life in what is clearly a public order rather than labour relations associated matter.

I mitt tycke verkar det inte som om företaget erkänner någon delaktighet i det som hänt. Är det rimligt? Jag vet inte, men frågorna måste ju ställas.
Helt klart är att Sydafrikas president, Jacob Zuma, är kritisk mot polisens agerande. En utredning ska inledas. En annan som engagerar sig är förre ledaren för ANC Youth leageu, Julius Malema, som enligt Mail and Guardian besökte området idag. Ett spännande citat, från ANC youth leagues f d talesperson, Floyd Shivambu för tankarna till tidigare händelser i Sydafrikas historia:

Most of the people were shot at the back, indicating that they were running away so police actions were not justified …

För den som känner Sydafrikas förflutna går tankarna till händelserna i Sharpeville den 21 mars 1960, när minst 69 personer dödades och även då de flesta sköts i ryggen. Som jag uppfattar det är Shivambus uttalande ett sätt att koppla händelsen till kampen mot apartheid. Denna retorik är vanlig i Sydafrika. Inte så konstigt att just de, som petats ur ANC, använder denna retorik. Polisen har definitivt använt övervåld. Rimligen måste en utredning leda till fällande domar för polisbefäl och polischefer på olika nivåer. Det blir, mitt i tragiken, ett viktigt prov för Sydafrikas rättssystem. Samtidigt måste blickarna också riktas mot president Zumas och regeringens oförmåga att leda utvecklingen mot ett mer rättvist samhälle.

Sista natten med gänget ...

Idag har vi haft regionala överläggningar. I vår grupp var det representanter från internationella avdelningen på kyrkokansliet, som arbeter med projekt i Södra Afrika och Västafrika. Södra Afrika innefattar allt söder om Tanzania och Kongo. Men Svenska kyrkan stödjer framför allt projekt i Sydafrika, Swaziland, Zimbabwe, Mozambique och Malawi. I Västafrika är det Liberia och Mauretanien, som står i fokus. Det är inte så många utsända medarbetare i dessa regioner. I VÄstafrika är det ingen. Men i Södra Afrika är det några. Peter arbetar med påverkansarbete och är stationerad i Pretoria. Vi kommer att vara i Pietermaritzburg. Hustrun som kontaktperson för kyrkorelationer i regionen och jag som universitetslärare. Sedan är det Agneta, som arbetar i Zimbabwe i ett projekt som heter Thusanang. Projektet handlar mycket om hemsjukvård bland människor som lever med HIV och AIDS. Det längsta projektet finns i Kapstaden och heter Philani. Där arbetar Ingrid sedan nära 25 år. Det är ett arbete kring barn- och mödrahälsovård och nutrition. Det känns bra att vara med i sammanhang, som fortfarande kan sammanfattas med de tre beståndsdelar som missionsrörelsen alltid arbetat med: skola, kyrka och sjukhus. D v s utbildning och lärande, teologi och hälsa. Hela människan och naturligtvis hela skapelsen! I kväll fick vi också avtacka fyra medarbetare, som arbetat länge. Inger och Kjell som funnits många år i Jerusalem. Samt Gunnel och Per-Martin, som arbetat som språklärare för Amity i Kina. Vi tackade också Sofia, som arbetat för Lutherska Världsförbundet LWF i Kenya och nu börjar en tjänst i Burma, fortfarande för LWF. Stor bredd både i innehåll och geografi.

Går vi i land?

Yngste sonen, sjömannen, har gått i land för denna gången. Han har varit ute 10 veckor och trivts. Nu blir det några dagars ledighet innan han börjar nästa termin. Det är honom väl unt. På vårt sommarseminarium funderar jag om vi går i land med den uppgift vi har. Då fick jag se en dörr i föreläsningssalen. Och insåg: Vi har gott (gått) om bord. Då kan vi gå i land.

Det biståndsindustriella komplexet

Vid en debatt i Almedalen i somras fick Svenska kyrkans internationella chef, Erik Lysén, veta att vi som jobbar i Svenska kyrkans internationella arbete jobbar i det biståndsindustriella komplexet. Tanken är att de som arbetar med bistånd agerar i egenintresse. Det kanske stämmer ibland. Men jag håller verkligen med Erik Lysén om att detta är en alltför förenklad bild av verkligheten. Som kyrka har vi också andra bevekelsegrunder. Detta visade Erik på ett förtjänstfullt sätt i det föredrag han höll idag. På sommarseminariet. På förmiddagen mötte vi Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd och kyrkosekreteraren, Cristina Grenholm. Det var så klart viktigt att de kom ut till denna tankesmedja, som sommarseminariet är. Men det är inte deras framträdande som jag bär med mig. De talade visserligen om vikten av att vara kyrka och att det ibland är svårt men att vi ändå ska finnas kvar i våra kyrkorelationer. Men det var när Erik talade, som det lyfte. Erik är ansvarig för det internationella arbetet och det känns bra att vi har en sådan ledare. Han presenterade en beskrivning av vårt arbete, som inte bara han utan flera andra jobbat med, som åtminstone för mig skapar ett begripligt sammanhang. Förutsättningen för allt vårt arbete är en livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer. Utifrån detta arbetar vi med hälsa, fred, försoning, hållbar utveckling, genusfrågor, rättvisa och mycket annat. Imorgon ska vi bryta ner dessa begrepp utifrån ett regionalt perspektiv. Med andra ord kommer jag vara med i en grupp som arbetar med Södra Afrika och Liberia. Det innebär att jag får lyssna mycket. Det var 6 år sedan vi arbetade i Sydafrika och Liberia kan jag inget om. Men det är en mycket bra del i vår utbildning. Jag ser fram emot detta. Jag njuter av att inte vara en del av ett biståndsindustriellt komplex utan få åka till Sydafrika och arbeta med livsbefrämjande teologi.

Insamling – varför det?

Idag har vi arbetat med insamlingsfrågor. Svenska kyrkans internationella arbete finansieras till största delen av gåvor, kollekter, testamenten mm. Något lite av intäkterna kommer från kyrkoavgiften. Vi tror att människor gärna vill stödja vår verksamhet men då måste vi också arbeta med hur vi förmedlar kunskap, engagemang och intresse för det hela. Berättelsen är en viktig del. Det jobbade en grupp med, som jag deltog i. Det finns ett begrepp som heter corporate storytelling, som beskriver hur företag och organisationer kan använda berättelsen i sin marknadsföring. (Ja, det har ju kyrkan lärt sig av Jesus, kan man väl säga, som i sin tur hade med sig hela sin judiska berättartraditionl. Som i och för sig finns i alla kulturer och sammanhang. Runt lägerelden!) Andra lärde sig mer om sociala medier och hustrun skaffade, som sista person i familjen, facebook-konto. En grupp lärde sig mer om fotografering. Två saker är avgörande för insamlingsverksamheten: Personliga möten och berättelser samt konkreta exempel. Vi som är utsända medarbetare kan bidra med det. Jag ser fram emot att få arbeta även med detta de kommande åren. Orden har en stor betydelse, det fick vi prov på genom att få se ett youtube-klipp, som på ett spännande sätt beskriver vad som händer om man berättar något med lite annorlunda ord.

En blogg till

Som anställd i Svenska kyrkans internationella arbete har jag tillgång till ytterligare en blogg. Där har jag nu publicerat mitt första inlägg. På denna blogg är det fler som skriver. Ett nytt sammanhang att vara del av.

Klagomålshanteringssystem

Eller som det heter på engelska: CRM. Complaints Response Mechanism. Vi är på sommarseminarium med Svenska kyrkans internationella avdelning. Vi är ungefär 30 personer. Ca: 20 är utsända medarbetare. Det som även kallas missionärer. (Mission kommer av ett latinsk ord som betyder sändning.) Några ska sluta sin tjänst. En del efter drygt 10 år. Någon har arbetat över 20. Andra är korttidsarbetare. Några av oss är på väg ut i tjänst. Sedan är det ett antal personer som arbetar på kyrkokansliet i Uppsala. Stämningen är god. Samtalen spontana och öppenhjärtliga. De platser där Svenska kyrkan har utsänd personal är Colombia, Brasilien, Costa Rica, Sydafrika, Zimbabwe, Kenya, Tanzania, Palestina/Israel, Kina, Hongkong och säkert några fler, som jag missat. Spännande!

Idag har vi bland annat pratat om vad som händer när människor i andra länder upplever att Svenska kyrkan eller våra partner agerar på ett felkatigt sätt. Det kan handla om smärre misstag – kanske rentav administrativa missar. Men det kan vara värre missförhållanden, korruption eller rentav övergrepp. Då finns ett klagomålshanteringssystem. Ett långt och krångligt ord. Men ett vackert ord. Syftet är att ge röst åt rättighetsbärarna. Också ett spännande ord, som beskriver medmänniskor i utsatta situationer. Människor har rättigheter och en sådan rättighet är att få göra sin röst hörd, när man känner att man är i en utsatt situation. På kyrkokansliet arbetar Nicklas Fahlgren som s k focal point. Det är han som tar emot klagomålen och ser till att de hanteras på rätt sätt och att den som klagat får ett svar. Finns det ett sådant system i Svenska kyrkans församlingar? Min reflektion är att människor istället till slut väljer att gå ur Svenska kyrkan. För att de är missnöjda? Nja, kanske för att ingen lyssnat på dem. En kollega som arbetar inom sjukvården berättar om hur ett sjukhus uppmuntrade avdelningar att lämna in anmälningar i sjukvårdens motsvarande system. Tanken var: ju fler anmälningar, desto större möjligheter att förbättre verksamheten. För patienternas bästa. Ja, det är också ett sätt att se på det. Jag tror jag gillar det!

Fredag kväll

Efter en intensiv vecka lägrar sig lugnet. Denna vecka skulle jag haft semester. Så var planen innan hustrun och jag fick klart att vi börjar nya jobb framöver och därför ska gå utbildning veckorna som kommer. Så jag drog tillbaka min semester denna vecka, för att kunna förbereda för höststarten. Det har varit en vecka med både anställningsintervjuer, förberedelse av introduktioner för nyanställda, schemaläggning, ledningsgrupp, arbetsplatsträffar och mycket mer. Nu är det fredag kväll och imorgon ledig dag. Sedan åker vi norrut, för att delta i sommarseminarium på Åkerögården. Vi är några som förbereder oss för utlandstjänst men framför allt är det utsända medarbetare/missionärer som är hemma på sommaren samt anställda på kyrkokansliet i Uppsala. En slags veckolång tankesmedja, där vi gemensamt funderar över Svenska kyrkan i förhållande till den världsvida kyrkan. Spännande! På onsdag finns denna punkt med i programmet: Anders Wejryd och Cristina Grenholm – Vad innebär det att vara kyrka? Ligger det en utmaning i att vi är lutherska i de uppdrag som vi har? Hur kan vi stärka vår identitet och ömsesidigt lära av våra relationer till kyrkor och ekumeniska organisationer i olika kontexter? Det ser jag fram emot! Anders Wejryd är Svenska kyrkans ärkebiskop och Christina Grenholm är direktor och chef för sekretariatet för teologi och ekumenik på kyrkokansliet i Uppsala. Det kan med andra ord bli en del intressanta samtal.

Har inget med genus att göra ,,,

Idag presenterades nästa del i följetongen kring de förälskade kommunalråden i Kalmar. Det blir Malin Petersson (M) som avgår och Johan Persson (S) som sitter kvar. Blev vi förvånade? Rubrikerna talar sitt tydliga språk. Barometern skriver på nätupplagan:

Hon borde ha avgått direkt

PÅ Östrans nätupplaga står det bara:

Malin Petersson avgår

Men i papperstidningen står det överst på första sidan:

Moderaternas ledarkris.

Bra att vi fick veta. Det kan ju inte vara någon som helst kris hos Sossarna. Längre in kan man läsa vad Johan Persson säger:

Men det här handlar inte om en diskussion kvinna kontra man, utan mer om vad vi vill göra med våra liv.

För det kan ju inte heller ha med genus att göra ...

Suck!

Hustrun + Olov Hartman

Har Du hört talas om identitetsbloggen? Det hade inte jag förrän hustrun sa att hon blivit ombedd att skriva en bloggpost på denna blogg, Man hittar den bland Svenska kyrkans bloggar. Den heter ”vår identitet”. Det är inte så många som upptäckt den. 6 bloggposter sedan 2 maj. 1 kommentar. Men nu kanske detta kan ändras. Läs vad hustrun skriver under rubriken: Att älska världen tillbaka till Gud! (Titeln är ju lånad från en av Olov Hartmans psalmer: Sv ps 62) Daniel Uddling citerar även han Olov Hartman i sin bloggpost. Bloggens uppgift beskrivs såhär:

På denna blogg ventileras åsikter kring det internationella arbetets vision, uppdrag och centrala värden. Här finns chansen att kommentera och föra en diskussion över nätet och utbyta idéer med engagerade utanför din församling eller stift.

Man kan också få blogga själv. Då ska man ta kontakt med Johan Ehrning, som jobbar på kyrkokansliet. Vill du själv blogga på ”Vår identitet”? Kontakta då Johan Ehrning. Kanske kunde det ligga en länk till hans e-mail. Den kommer i alla fall här: johan.ehrning@svenskakyrkan.se Hur som helst är det ett viktigt samtal. Som säkert förs på många sätt. Även i bloggosfären.

Liten poesiskola 6 augusti 2012

Av ingen särskild anledning alls vill jag publicera två dikter denna måndagsmorgon. Som exempel på två olika versmått.

Lektion 1 – hexameter Först ska jag prova några rader av den klassiska formen hexameter, om vilken man kan läsa på det allomfattande wikipedia:

Hexameter är ett sexfotat versmått med fallande rytm. Den femte foten i en versrad är alltid en daktyl och den avslutande sjätte alltid en troké eller en spondé.

Rena rama grekiskan kan någon tycka och det är det. En daktyl är, fortfarande enligt wikipedia:

… en fallande versfot som består av tre stavelser: lång-kort-kort, betonad-obetonad-obetonad. Ordet kommer av grekiskans dáktylos, "finger". Daktylen motsvarar i musiken valstakt.

Om troké kan man också på läsa på wikipedia:

Troké är en fallande versfot som består av två stavelser. Det betyder att trokén innehåller en lång stavelse följt av en kort, alternativt en betonad stavelse följt av en obetonad.

Om spondé, slutligen, också på wikipedia:

Spondé är en versfot som varken är stigande eller fallande. Den består av två stavelser som är likvärdigt betonade eller av lika längd.

Jag hoppas att de rader jag nu satt ihop någorlunda motsvarar det som krävs för att kunna kallas hexameter:

Denna person som jag prisar, han har redan funnits rätt länge.
Nittio år har han levt men jag fanns inte med uti början.
Nu när hans födelsedag borde firas så sker inget party.
Saken är den att han mycket hellre vill fira sin dopdag.
Därför vi hoppas få träffas en helg någon gång i september.
Då ska vi hurra och säga hur mycket vi uppskattar honom.

Det kan ju ändå tänkas att någon läsare inte ser poängen i att undervisa i poesi en tidig måndagsmorgon. Finns verkligen ingen annan orsak till diktandet? Man vet aldrig. Nu till lektion nr 2 – det blir den sista:

Lektion 2 – limerick: Fortfarande enligt wikipedia ska en limerick

… ha fem rader och rimschemat A A B B A. Första raden bör sluta med ett geografiskt namn och innehållet bör vara ekivokt eller innehålla en oväntad knorr. Antalet stavelser är inte givet, men den första, andra och femte raden har vanligen åtta, medan den tredje och fjärde har fem eller sex stavelser. Raderna 1, 2 och 5 ska dock ha tre betonade stavelser och de övriga raderna två.

Här kommer ett exempel på denna form av poesi:

En man som är född i Skärblacka.
Det är honom idag jag vill tacka.
Han är nitti år.
Vi sågs i förrgår.
Det är kul att med honom få snacka!

Det ska va' rutigt i år ...

Sist men inte minst. Man hittar kyrkorådets ordförande, Victor Ramström, på sista bänken i Birgittakyrkan, när det är dags för högmässa. I år är det rutigt som gäller. Från vänster: Eje, Victor, Jacob, Gunnar och Anders. Kan man säga att det är killar med ruter i?

Verka tills natten kommer …

Idag sjöng vi denna psalm i S:ta Birgitta kyrka. 9:e söndagen efter trefaldighet. Tema: Goda förvaltare. Kyrkoherde Peter Wänehag ledde högmässan och det var en god predikan. Särskilt fastnade jag för tanken att de tre som fick olika antal talenter alla sattes att förvalta en ganska liten summa. Det handlar alltså inte, menade Peter, om huruvida vi har många, stora, få eller små gåvor att förvalta utan om hur vi förvaltar dem. Med hjälp av några församlingspedagoger från Svalbard (som dock inte var närvarande) fick vi förstå att budskapet är att vi duger. (Men inte att vi duger som vi är, för det är ju något annat!) Däremot har jag litet svårt för psalm 585:

Verka tills natten kommer, kallelsens verk är stort: hela livet behöves, dagarna svinner fort. Tidigt i livets morgon sände dig Herren bud. Dopets gåva förpliktar: livet helt åt Gud.

Nej, jag är inte kritisk till psalmvalet. Det är bra att sjunga även problematiska psalmer. Det får en att tänka till. Det är ordet kallelse i kombination med krav jag inte gillar.

Jag har läst flera gånger och återkommer gärna till Magnus Malms bok: Vägvisare. Där skiljer Magnus på kallelsen och sändningen. I det perspektivet är kallelsen den gåva som ges i dopet, som är helt kravlös. Om jag förstått tankegången rätt blir det problem i livet om vi tror att kallelsen till att vara Guds barn i dopet beror på i vilken utsträckning vi lyckas leva upp till Guds förväntan. Nåden är att vi får vara Guds barn oavsett hur vi är. Vi duger. Ja, i det ledet gäller att vi duger som vi är. Sedan kommer sändningen, menar Magnus Malm. Gud ger oss uppgifter. (Och det är nog vad psalmen mest handlar om.) Gud vill göra oss till medarbetare. Goda förvaltare. Här är det viktigt att jobba på. Men kanske inte till den milda grad, som vers 3 beskriver:

Dignar du under oket: ”Herre, min kraft är slut”, han som gav kallet ger dig kraft att hålla ut.

Visst kan det vara så. Att vi blir trötta men fortfarande vill jobba vidare. För att att det är viktigt eller rent av nödvändigt. Men det kan också leda till utmattning och svår depression. Därför var jag glad när diakonen, Anna-Karin Treml-Wänehag, i förbönen bad för att vi inte skulle arbeta så att vi går sönder. Det är bra att få vara i kyrkan och fundera över sitt liv. Slutpsalmen, psalm 288, som även är en av våra bröllopspsalmer, handlar också om att verka eller arbeta men är formulerad som en bön till Gud att förse oss med kraft. Verserna avslutas med böneropen:

Gud, gör oss djärva! Gud, gör oss fria! Gud, gör oss kloka! Gud, gör oss glada!

Inte minst det sista är något man inte kan skapa själv. Det vet vår biskop, Jan-Olof, som har ett valspråk, som lyder: ”Glädje för hela folket!”

Byggla

Söndag morgon och en stund över. Sitter och skriver ihop ett projekt på en hemsida som heter Byggla. Det är Byggmax, som driver den. För att man ska kunna lägga upp sina byggprojekt, så att andra kan få idéer eller inspiration. Det hela började med att en av de anställda på byggla sett mina bloggposter och mejlade mig. Kul idé, tänkte jag. Har jag tid? Egentligen inte. Men nu har jag gjort det i alla fall. Man kan läsa om detta under rubriken: Kök i sommarstugan. Det roligaste var att lägga in alla som deltar i projektet och deras roller. Det blev 10 personer. Jag har ju uppdaterat processen lite summariskt men ska se om jag kan vara mer detaljerade i slutfasen.

Home styling?

Semester. Som ägnas åt städning, slängning osv. Idag var det visning av huset. Fler kommer. Fotograf ska också hit. Homestyling. Vi vet inte om vi gillar det, egentligen. Att plocka bort så mycket man kan. Ingen tvål på handfatet. Inga personliga prylar. Men vi ska ju bo i detta hus länge än!! Nåja, innevarande semesterperiod betyder resor till Tegelvikens återvinningscentral och Kalmar Stadsmissions secondhand affär. Vårt hem ser just nu annorlunda ut och det känns i och för sig bra med lite mer luft. (Det kan man däremot inte säga om garaget, som är belamrat av allt det vi plockat bort men inte sålt, skänkt eller slängt.) Totalt sett är det dock en befriande känsla att vara omgiven av något färre ägodelar. I en global jämförelse är vi dock fortfarande oerhört överhopade. Och vi som ändå har möjlighet att välja. Bilderna nedan visar om inte annat att vi förmodligen behöver en professionell fotograf för att göra vårt hem rättvisa.