Bibeln finns med i dagspolitiken

Under lång tid har jag med en dåres envishet hävdat att Bibeln inte bara påverkat vår historia (vilken den verkligen gjort) utan att den också påverkar vår samtid. Ett tydligt exempel är språket. Det senaste exemplet kommer från Moderaternas Sverigemöte, där partiledaren, Ulf Kristersson, i sitt tal sa följande:

Vi har också Fredrik Reinfeldt med oss på Sverigemötet. Förra gången Sverige hade en regering med lika intensiv reformagenda var under Alliansen. Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land. Tack, Fredrik!

Vad har detta med Bibeln att göra? Jo, det jag syftar på är givetvis orden:

Att gå den extra milen.

Uttrycket kommer från Bergspredikan. Det handlar inte om en svensk mil, som ju är 10 kilometer utan om en romersk mil, 1 000 dubbelsteg eller 8 stadier, alltså ca 1 500 meter. Jesus undervisar om hur viktigt det är att älska sina fiender och göra mer än vad som begärs av en. Han säger:

Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. (Matt 5:41)

I fotnoten i Bibel 2000 (NT 81) står det:

Romerska soldater kunde med våld rekvirera tjänster av den judiska befolkningen (jfr 27:32). 

Vad Jesus menar är alltså att när en romersk soldat, en representant för ockupationsmakten, som har rätt att be någon gå en mil, ber om detta, så ska Jesus åhörare vara beredda att gå två mil. Det var nog inte tänkt som ett sätt att visa sig underdånig utan som ett sätt att ta udden av förtrycket. Budskapet blir att den romerska soldaten hamnar i tacksamhetsskuld till den person som han ställt krav på. Det blev en slags motståndshandling. 

Tillbaka till Ulf Kristersson och hans tal. Jag förstår givetvis att detta är ett talesätt och att den som använder det inte alltid är insatt i dess bakgrund. Men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över sammanhanget i Ulf Kristerssons tal.

Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land.

När jag tänker på hur talesättet ”att gå den extra milen” brukar användas, handlar det oftast inte om att göra sitt bästa för sig själv och sitt land. Utan för den andra. Medmänniskan i utsatthet. Även om hon kommer från ett annat land. I noten till Matt 5:41 hänvisas det till Matt 27:32. Vad står det där?

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. (Matt 27:32).

Samma regel som Jesus hänvisade till i Bergspredikan använder sig soldaterna av i samband med Jesus korsfästelse. Och i noten till den versen står det:

Kyrene Huvudstad i Kyrenaika, en grekisk, av romarna övertagen koloni på Nordafrikas kust, som nu utgör en del av Libyen.

Simon från Kyrene, som fick bära Jesus kors, var nordafrikan. Ha kom från Libyen. Libyen är idag ett  land i sönderfall som för många asylsökande från Afrika är ett transitland. De som går den extra milen i vår tid – ibland med en tung börda, precis som Simon från Kyrene – vandrar inte på den väg som fått namnet ”arbetslinjen” utan längs smärtornas väg, Via Dolorosa.

Ulf Kristersson pratar om Fredrik Reinfeldt. Jag minns Reinfeldts ofta citerade tal från den 16 augusti 2014, som kallas ”Öppna era hjärtan-talet”. Det talet har en egen Wikipedia-sida. Reinfeldt sa bland annat:

Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkankrisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.

Fredrik Reinfeldt i sitt tal "Öppna era hjärtan"
på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014.
Foto: Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons.

På ett sätt är det spännande att Ulf Kristersson – i ett viktigt tal inför valet 2026 – återvänder till Fredrik Reinfeldt och hans politik. Som enligt Kristersson handlade om att ”gå den extra milen”. Ville Kristersson att jag skulle komma att tänka på ”Öppna era hjärtan”? Jag hoppas det.

Bön på allvar

Igår lades Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU) ner. Det är alltför få personer som är engagerade. I verksamhetsberättelsen stod att läsa:

Engagemanget för flyktingfrågor inom kyrkorna måste dock fortsätta – men får utvecklas och formas i någon annan organisation framöver. För verkligheten i vår värld visar på allt annat än att behovet har minskat – [antalet] människor som tvingats på flykt har historiskt aldrig varit så högt som nu. Men, som det står i Predikaren 3 ... Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp …

Innan årsmötet tog vid, talade Sr Karin, från Alsike kloster, om hur samverkan mellan EFGU och Alsike kloster sett ut genom åren. Berättelsen tog sin början 1989 med en skärpt asyllag. Före 1989 kunde man få asyl om man hade syskon i Sverige. Men man kunde fortfarande åberopa krigsvägran och det fanns möjlighet för de facto-flyktingar att få asyl. (En de facto-flykting kunde få stanna trots att den inte var flykting enligt flyktingkonventionen.) Sr Karin berättade att de flesta asylsökande då fanns på flyktingförläggningar som drevs av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det var framför allt kriget mellan Iran och Irak som gjorde att människor drevs på flykt.

Det fanns även en grupp som kallades turkbulgarer. De inhystes i stora tält på åkrar i Skåne. Och de hotades av att bli ivägskickade. Genom Luciabeslutet 1989 försvann även möjligheten för de facto-flyktingar att stanna. 

Kyrkfolk och radikala ungdomar organiserade sig i asylkommittéer. Så småningom hade ett 30-tal människor sökt sig till Alsike kloster. Systrarna uppvaktade biskopsmötet men inget hände. Ett rykte spreds bland turkbulgarerna att de skulle söka sig till nyårsbönen i någon kyrka. En stor grupp samlades i Uppsala domkyrka. 

(Jag har hört Bo Nylund, som under många år var ordförande för EFGU, berätta om den kvällen. När nyårsbönen var slut satt turkbulgarerna kvar. De vägrade lämna kyrkan. Då samlades de kyrkorådsledamöter som fanns närvarande i sakristian för att fatta beslut om vad som skulle göras. Enligt Bo var dåvarande ärkebiskopen, Bertil Werkström, där. Han sa helt sonika något i stil med:

För en tid sen firade vi minnet av en familj som inte fick plats i härbärget.

Därmed var saken avgjord. Turkbulgarerna fick stanna i kyrkan.)

Igår kväll berättade Sr Karin att de var kvar i 3 månader. Sr Karin var själv där och fick som ansvar att gå igenom alla asylärenden. En ung gymnasist var där och visade stort intresse. Hans namn var Erik Ullenhag. Han och Sr Karin sov i varsin ända på samma kyrkbänk. (Tänk om han blivit partiledare för liberalerna ...)

Det var kostsamt att hysa denna stora grupp i domkyrkan. Mat och även säkerhetsvakter drog stora resurser. Det fanns redan en organisation som hette FAR (nuvarande FARR – Flyktinggruppernas riksråd.). Förslaget blev bildandet av ”MOR”. Någon som skulle ta hand om människorna. Om jag förstod Sr Karin rätt var det så EFGU växte fram. Personer som Bo Nylund, Sr Karin, Margit Bygård, Eva och Bengt Ture Molander samt Bertil Werkström var viktiga.

Viktigt denna tid var de förbönsgudstjänster som ägde rum varje månad i någon kyrka i Uppsala. Dessa saknar Sr Karin. Hennes svar på frågan vad vi nu ska göra, är att ta upp dessa böner igen. Men inte förbön bara för flyktingar utan med ett större fokus. Bön för mänskliga rättigheter. Om vi kristna ber kanske det visar sig vad nästa steg är. Bön är farligt, eftersom Gud tar oss på allvar. Sr Karin sammanfattade:

Ber man på allvar måste man göra bön med händerna.

Det var gott att ha med sig Sr Karins ord inför årsmötet. Fint också att en representant för organisationen Ingen människa är illegal fanns med. De arbetar på ett liknande sätt som EFGU har gjort.

Min bön är att något ska spira ur det som sades igår. Gärna förbönsgudstjänster i kyrkorna. För det kommer att behövas.

Vem kan vara minst generös?

Regeringen har lagt fram ett lagförslag om en ny svensk migrationspolitik. Enligt Expressen säger migrationsminister Morgan Johansson att Sverige har ”en av de stramaste flyktinglagstiftningarna i EU”. Han verkar stolt över detta.

Oppositionen är inte nöjda. Regeringen borde gått ännu hårdare fram. Flertalet partier tävlar om att vara minst generös mot människor på flykt.

Jag läser på om asylrätten. Visst har FN en flyktingkonvention? Så här står det på UNHCR’s svenska hemsida:

Det första instrumentet var begränsat till att främst ge skydd åt europeiska flyktingar i andra världskrigets spår. Ett protokoll från 1967 utvidgade konventionens räckvidd till omfatta människor på flykt världen över.

Danmark blev det första landet att ratificera konventionen den 4 december 1952. Sedan dess har totalt 145 länder anslutit sig till det ena eller båda FN-instrumenten. 

I och med att den globala migrationen har ändrat karaktär och antalet människor på flykt ökat dramatiskt under senare år, har betydelsen av 1951 års konvention ifrågasatts, speciellt i Europa, ironiskt nog platsen för dess födelse.

Själviskheten breder ut sig

Denna bloggpost handlar om flyktingkrisen i Syrien och Coronaviruset. Två stora kriser i världen. Människor drabbas. Antingen tvingas de på flykt eller hålls de inlåsta. Två till synes motsägelsefulla skeenden. Vissa ger sig iväg. Andra får inte röra på sig.

Mitt perspektiv är detta. När jag hör nyhetsrapportering om dessa kriser saknas till stora delar omsorgen om dem som drabbas. På samma sätt när politiker och andra kommenterar.

Jag börjar med flyktingsituationen på gränsen mellan Syrien och Grekland. SvT beskriver först hur migrationsminister Morgan Johansson ser på saken. Såhär skriver alltså SvT:

Migrationsministern bedömer dock att risken för en ny flyktingkris likt år 2015 är låg.
”Situationen i EU och Sverige ser annorlunda ut. Sverige har en annan lagstiftning och det är svårare för människor att ta sig genom Europa i dag”, skriver Morgan Johansson.
”Vid många gränsövergångar i Europa finns det nu gränskontroller och även Sverige har sedan 2015 inre gränskontroller”, skriver han.

På samma sätt beskrivs Ulf Kristerssons reaktion:

Moderatledaren Ulf Kristersson säger att det viktigaste nu är att hålla EU:s yttre gräns.
– Det allra viktigaste är att gränskontrollen fungerar. Om gränsen öppnas kommer vi att ha väldigt många människor som tar sig norrut i Europa och det är inte lösningen på det här problemet, säger han till SVT Nyheter.
EU-kommissionen och EU:s gränskontrollmyndighet behöver stötta Grekland och Bulgarien i arbetet, säger Kristersson.

Kanske har jag missat något. Men jag hör väldigt sällan att våra förtroendevalda uttrycker medkänsla för de människor som flyr. Det viktigaste just nu måste väl vara att hjälpa dem? Att få slut på kriget i Syrien? Det är naturligtvis inte enkelt men likafullt det viktigaste.

Det vore såklart fruktansvärt om Coronaviruset sprids vilt i världen. Men samtidigt insjuknar människor och en del dör. Det är väl de som har det värst? Ikväll såg vi en australiensk dokumentär om Coronaviruset. Det handlar till 95% om de människor som drabbas inne i Kina. Allra sist kommenteras frågan om att hindra smittan från att spridas i världen. Avsnittet är 46 minuter långt men väl värt att se. Visst ska vi göra allt för att inte smittan ska spridas. Men värst drabbade idag är väl ändå de människor som är sjuka och döende? Samt deras anhöriga.

Terror med olika ansikten

Bakom Bo Nylund skymtar Elisabeth Hultcrantz
och Crista Sandin, som också varit med i styrelsen.

Igår kväll gick hustrun och jag iväg på årsmöte för Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU). Det ägde rum i Nyby Visions lokaler. Huvudmän för Nyby Vision är Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala missionsförsamling och är en mötesplats för integration. Spännande!

Vi var där för att lyssna på Bo Nylund, som är ordförande för EFGU. En eldsjäl i arbetet för flyktingars rättigheter.

Årsmötet började med ett föredrag av Bo. Det handlade om terror. Bo är mycket kunnig. Han började med att understryka att det finns en europeisk terrorhistoria som vi ofta glömmer bort.

Det handlade exempelvis om anarkistisk terror kring förra sekelskiftet. Terrororganisationen Narodnaja volja (Folkviljan) mördade tsar Alexander II den 13 mars 1881. Det skedde med explosiva bomber, när han åkte med häst och vagn på en av Sankt Petersburgs förnämsta gator.

Kejsarinnan Elisabeth av Ungern, mördades 1898 i Genève. Den som utförde dådet var den italienske anarkisten Luigi Lucheni.

Umberto I av Österrike överlevde två mordförsök av anarkisterna Giovanni Passannante och Pietro Acciarito. Men under ett tal i Monza, den 29 juli 1900, blev han skjuten av anarkisten Gaetano Bresci.

Tsar Nikolaj II blev 1909 föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården i Stockholm. Det kallas det "Wångska attentatet". Ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot – trodde han – tsaren. I själva verket träffade kulan en högt uppsatt officer, Otto Ludvig Beckman.

Enligt Bo var det olika uttryck för anarkistiska försök att ta död på representanter för staten, eftersom den har ett maktmonopol. Anarkisterna misslyckades dock att förverkliga frihetliga samhällen. I stället växte nationalismen. Och det kom tio nya nationalstater i Europa (t ex Finland).

Nationalismen söndrade vår världsdel och gör så alltjämt.

I detta sammanhang pekade Bo också på den judiska nationalismen – sionismen – som drabbade palestinierna mycket hårt. Alla judar är ju inte sionister. Men sionisterna har omdefinierat vad en jude är, enligt Bo. För dem handlar det om att vara en del av den judiska staten. Som har ett eget land och ett eget språk.

Bo nämnde aldrig terrordåd i detta sammanhang. Det var ett exempel på nationalism.

Andra exempel på nationalism som Bo tog upp var baskernas kamp – genom ETA, kampen på Nordirland, genom IRA. I dessa fall har det skett många terrordåd. Vidare fanns på sjuttiotalet Röda armé fraktionen. Bader Meinhof, som ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och sedan planerade att kidnappa Anna Greta Leijon, ett svenskt stadsråd.

Även Italien och Belgien nämndes och sedan riktade Bo blicken mot mellanöstern, där de europeiska nationalstaterna England och Frankrike (som också haft stora imperier världen över) ritade upp kartan. Detta har in i vår tid skapat de konflikter som i sin tur leder till terrorgrupper av olika slag.

Jag ska inte ge mig på att försöka beskriva de olika konflikterna och allianserna som finns i området. Men det som var en ahaupplevelse för mig var, när Bo berättade att det var arbetslösa före detta Irakiska officerare som uppfann IS. För att USA insisterat på att få invadera Irak, trots att inga massförstörelsevapen gick att finna.

De terrorister som USA fruktar kommer inte, menar Bo, från Irak utan från Saudiarabien, som USA stödjer.

Sammanfattningsvis menade Bo att terrorismen aldrig uppnår de syften de åberopar.

Det är den maktlöses utväg att kriga. Men det är alltid utsiktslöst.

Efter föredraget började årsmötesförhandlingarna. Det var inte många närvarande. Men desto fler får hjälp genom EFGU.

Vi förstod att kyrkorna i Uppsala står bakom EFGU men att det inte alltid känns så. T ex tas det inte upp kollekter med särskilt stor regelbundenhet. Jag hoppas att det blir en ändring på det. Fristadsgruppen behövs. Den beskriver kyrkan som

Gudsrikets ambassad på jorden.

Kyrkoledare till stöd för konvertiter

SKR's generalsekreterare, Karin Wiborn inleder bibelläsningen.

Idag har kristna på olika platser i landet samlats i bön och till stöd för alla de människor som konverterar till kristendomen i Sverige och vars beslut inte tas på allvar av migrationsverket.

Som många andra tog jag mig till Filadelfiakyrkan i Stockholm, där en gudstjänst, organiserad av Sveriges Kristna Råd, ägde rum med start kl 18. En stor grupp kyrkoledare fanns på plats. Tre av dem, Anders Arborelius (biskop, Stockholms katolska stift), Antje Jackelén (ärkebiskop, Svenska kyrkan) och Lasse Svensson (kyrkoledare, Equmeniakyrkan) läste upp berättelser av eller om fyra olika konvertiter och hur de blivit misstrodda i asylprocessen.

En av dem var Mahmoud, en ung man i Jönköping, som tog sitt liv, när han fick avslag på sin ansökan om asyl. Det framfördes en sång som även sjöngs på hans begravning. Starkt!

Alla samfundsledarna läste sedan bibelord eller artiklar ur FN’s deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland annat lästes det bibelord (5 Mos 16:20a), som är temat för Böneveckan för kristen enhet (18-25 januari 2019):

Det rätta, endast det rätta, ska vara din strävan.

Ärkebiskop Antje Jackelén läste artikel 1:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En stund senare hölls en ljusmanifestation på Sergels torg. Vi bildade ett lysande hjärta för att uttrycka vår önskan att mer kärlek och barmhärtighet ska få råda.

Allra sist sjöng vi ett bibelord från Rom 8:39

Intet kan mig skilja från Guds kärlek,
intet kan mig skilja från Guds nåd.
Varken liv eller död,
icke djupaste nöd
kan mig skilja från Guds kärlek.

Imorgon ska en grupp av representanter för SKR möta migrationsverket. Ett böneämne.

När flyktingarna lämnade oss

Hösten 2016 fick det lilla samhället Höljes i norra Värmland – en ort med ca: 100 invånare – ta emot ungefär 120 flyktingar. Enligt Birgitta Halvarsson, kyrkoherde i Övre Älvdals församling och Ingegärd de Maré, handledare i ett broderiprojekt, gick det i stort sett bara bra att ta emot dessa människor. Värre var det när de helt plötsligt förflyttades till Piteå Havsbad. Migrationsverket hyr Pite Havsbad på vinterhalvåret, så när alla turister lämnat, fylls anläggningen med flyktingar. Så oerhört svårt det måste vara för dessa medmänniskor, som börjat trivas i en bygd att behöva lämna i en hast. Och enligt Birgitta och Ingegärd fick de endast ta med sig 25 kg i bussen. Per familj. Obegripligt!

Idag, på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fick vi se några av de oerhört vackra broderier, som ett antal kvinnor ur ovan nämnda flyktinggrupp gjorde, som ett projekt, för att både bearbeta det de var med om och för att möjliggöra för bygden att inte glömma dessa människor, som under en tid bodde ibland dem. Detta var en del av en två dagars kulturfestival som även innehöll författarbesök, film, dans, musik och mycket annat.

Så fina och gripande berättelser vi fick höra. Och så uppmuntrande att det finns goda berättelser om hur integration – låt vara för en begränsad tid – också kan gå till och lyckas. Det går att läsa mer i en liten skrift, som heter

VÄGEN HIT — ett broderiprojekt

En av kvinnorna, Leila Hoseini, från Afghanistan, hade gjort

flera av broderierna. De talar för sig själva!

Leila sitter i båten med sina två barn. Hon trodde att de skulle dö.

Europa hjälps åt

En mäktig syn!

Det är fantastiskt att vi i Sverige får så mycket hjälp av de andra europeiska länderna. Nu senast 44 brandbilar från Polen. DN skriver:

Danmark, Tyskland, Litauen, Polen, Österrike och Portugal har alla lovat att bidra med markstyrkor, flygplan, helikoptrar eller andra fordon för brandbekämpning. Vissa är redan på plats i Sverige och andra ska vara på väg. 

Tänk vad vi kan om vi hjälps åt. Hur mycket skulle då inte Europa kunna fokusera sina goda krafter och hjälpas åt med andra stora utmaningar också? Klimatförändringar. Migration. Ja, i stort sett det mesta.

Men det verkar som om åtminstone vissa ser andra agendor i detta. Nyheter idag, en nyhetssajt med kopplingar till SD, menar att den polske politikern Dominik Tarczyński från det polska regeringspartiet Lag och Rättvisa sagt följande:

Vi hjälper det svenska folket, inte er regering.

Det är problematiskt när regeringen ställs emot folket. Vi behöver hålla ihop samhället. Och Europa. Men även världen i stort. Jag tror på fullt allvar att vi kan hjälpas åt mer. Inte mindre. Och att vi har resurser för att tillsammans både släcka bränder, ta emot människor på flykt och rädda miljön.

Uppsala Krönikespel 2017

Bo Sporre som eldslukare. Mäktigt!
Foto: Ingrid Strömbäck

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!

Så börjar den kantat Viktor Rydberg skrev till jubelfest-promotionen i Upsala den 6 september 1877. Och så börjar även Uppsala Krönikespel 2017. Vi fick se människor skrida fram i dimma på domkyrkoplan – först som ett anonymt kollektiv i forntiden eller kanske sagans värld. Men genom århundradena fick människorna liv och fram klev en rad olika gestalter. Visst dominerades scenen av kyrkan och akademin men även andra grupper av människor fanns. Möjligen var i slutändan den fattiga allmogen något anonym – något som ju präglar mycket av mänsklighetens historieskrivning. Men de fanns dock där. Exempelvis den unga flicka som mitt under stadsbranden bad för att just hennes enkla hus skulle klara sig undan lågorna.

Kvällen var inledningsvis ljum men ganska snart började det blåsa och innan spelet var över regnade det också. Det gjorde inte så mycket, eftersom stämningen var god och ensemblen höll vårt intresse vid liv hela tiden.

Så många människor. I listan över medverkande ser jag en bra bit över 100 namn. Kanske var inte alla där på en gång men bra många var det. Det var egentligen ingen som hade någon huvudroll – möjligen med undantag av Carl von Linné, som välkomnade oss. Annars var det en berättarröst som förde handlingen framåt. Visst hade vissa mer framträdande roller, som t ex de som spelade biskopar, kungar eller någon framstående akademiker. Nämnas ska också gycklarna och soldaterna, som verkligen gjorde intryck i de olika scenerna. Men egentligen gjorde alla intryck. Barnen som spelade argsinta bin, dansarna, studenterna m fl.

Några saker berörde mig. Kanske främst S:t Eriksdramat. De främmande soldaterna väntade utanför en kyrka i dåvarande Östra Aros (Uppsala) på att kung Erik skulle avsluta sitt deltagande i mässan. När han kom ut blev han omringad och trots att han bad för sitt liv, blev han avrättad. Det var ofrånkomligt att inte tänka på den debatt som nu förs om kyrkofrid, med anledning av att polisen i Malmö grep ett antal barnfamiljer, som skulle avvisas ur landet, när de var på ett kyrkligt läger i Kågeröd, i Skåne. Det går att läsa om detta i Sydsvenskan.

Här grips kung Erik efter att ha firat mässa i kyrkan.

Påtagligt genom hela krönikespelet var vilken framträdande roll kyrkan spelat. Om det verkligen var så eller om det är manusförfattarens tolkning går förmodligen att diskutera men jag lutar åt att det bär sannolikhetens prägel. Detta berörde mig också. Hur är det idag? Är kristenheten i Sverige marginaliserad, obetydlig? Är det inte bra att vi åtminstone inte kopplas ihop med makten, som varit fallet under århundraden. Eller är det så att vi är en del av etablissemanget vare sig vi vill eller inte?

Kyrkans ledare är med vid kröningen av Erik XIV. Som biskop
medverkade min förre kollega vid utbildningsinstitutet,
Johannes Markström. (Längst bak i processionen).

Om några veckor är det dags för kyrkoval. Alla som har fyllt 16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta. Fortfarande finns det starka band mellan de politiska partierna och kyrkovalet, trots att kyrkan skiljdes från staten (i princip) år 2000. När vi i krönikespelet såg hur en munk jagades av Gustav Vasas soldater väcktes frågor kring relationen mellan kyrkan och staten idag. Helt klart är den annorlunda. Men finns det genom historiens gång någon konstant?

Det är bra att ibland återknyta till historien. Reflektera och få nya perspektiv på sin egen tid. För mig fyllde gårdagens färgsprakande föreställning även den viktiga funktionen. Katarina Ehnmark, som regisserat har verkligen gjort ett bra jobb.

Rent sceniskt var det fem duktiga dansare, som fick
symbolisera källan som sprang fram, när kungen dog.

På något sätt var det upplyftande och hoppfullt. Jag tror att det också beror på berättelsen om S:t Eriks källa som porlade upp, när kungen dog. Den finns också i Viktor Rydbergs kantat, i den del som handlar om teologerna. Där blir källan – byggd på berättelsen i 2 Mosebok – en gudsbild.

Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg

svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Polisen och människor på flykt

Den 24 november 1993 stormar ett 30-tal poliser klostret i Alsike utanför Uppsala. Tanken är att utvisa det 40-tal flyktingar som håller sig gömda där. Men flyktingarna går inte med frivilligt och polisen...

På denna länk går det att lyssna på en P3 dokumentär från 2011. Den beskriver en verklig händelse för snart 24 år sedan. Då blev det klart att en kyrka inte är en fredad zon, för människor på flykt.

Nu har det hänt igen. Det går att läsa i exempelvis Sydsvenskan. Polis i Malmö har fört bort barnfamiljer från ett läger, som Svenska kyrkan i Malmö hade anordnat. Människorna var visserligen inte i ett fysiskt kyrkorum men i ett sammanhang som kyrkan anordnat.

Det finns ingen lag som säger att kyrkor är fredade zoner. Det finns inte heller någon praxis som gör att en människa eller familj på flykt kan känna sig säker i ett kyrkorum eller ett kyrkligt sammanhang i Sverige. Vill vi ha det så?

Det brukar heta att någon är ’på flykt undan rättvisan’. I lagens mening är en person, som uppehåller sig illegalt i ett land, på flykt undan rättvisan. Men skulle någon av oss kunna se ett barn i ögonen och säga:

Min vän, vi griper Dig, för att Dina föräldrar och Du är på flykt undan rättvisan? Ni är inte i första hand på flykt undan förtryck eller krig, fattigdom eller nöd. Nej, ni flyr undan rättvisan.

Vad blir då rättvisan? Som jag ser det denna tidiga söndagsmorgon, blir rättvisan följande:

Är Du född i en del av världen där det råder krig, förtryck, svält eller annan nöd och ser att Du och Dina barn kanske kan få en bättre framtid någon annanstans i världen, bör Du fundera om det verkligen är klokt att fly till denna bättre plats. Du har visserligen rätt, enligt internationella överenskommelser, att söka asyl i ett annat land. Men om Du får avslag på Din asylansökan är det mest rättvist att Du återvänder till det land Du flydde från. För i det landet, där det finns frihet och trygghet, hör Du inte hemma. Där bor det redan människor, som har mer rätt till den tryggheten än Du och Din familj.

Självklart inser jag att polisen har en svår uppgift. De följer lagstiftningen. Att gränserna ska vara helt öppna är heller inte möjligt.

Däremot är det möjligt – även för lagstiftaren – att fundera ett varv till vad som är rättvist. Och det kan aldrig vara rättvist att en barnfamilj, som lever på flykt, ska bli bortförda av polis från ett kyrkligt familjeläger. En sådan rättvisa skriver jag aldrig under på.

Men nu sker det och det sker i ett land där samma polismyndighet skyddar organiserade nazister, som öppet demonstrerar på gator och torg, bara för att vi har yttrandefrihet i vårt land. Organiserade nazister, som i det ögonblick de får makten, kommer att skicka ut alla ’rasfrämmande’ människor ur landet, enligt sitt partiprogram.

I de gudstjänster vi firar i många kyrkor idag kommer urgamla ord från profeten Jesaja läsas. Där säger Gud till sitt folk på den tiden och till oss idag:

Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.

Kärlek till alla – utom …

Det tog inte tre dygn förrän mitt mediaflöde började fyllas av andra tongångar.

Igår var det Palmsöndag. I kyrkan läser vi texter om hur Jesus rider in i Jerusalem. Människorna har kvistar i händerna och hyllar Jesus som sin konung. Hosianna. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Inom några dagar hörs andra rop. Korsfäst! Korsfäst! Det kanske inte är samma människor som leder de olika folkhoparna. Men det är troligen samma människor som utgör merparten av dem. Så snabbt kan det gå att vända en opinion.

När Stefan Löfven talade på Socialdemokraternas kongress igår, var ett av hans budskap att polisen måste få mer resurser så att de kan avvisa de asylsökande som fått avslag. Enligt uppgift befinner sig 10 000 personer illegalt i landet. Den anhållne 39-åringen var en av dem. Och jag förstår. Hade han avvisats hade han aldrig kunnat utföra sitt vedervärdiga dåd. Men kan vi som samhälle säkerställa, bortom allt tvivel, att ingen människa uppehåller sig i landet, som har onda avsikter? 

När jag hörde honom understryka detta tänkte jag därför: nu börjar det. Och idag, när jag sätter på min mobil och tittar på Aftonbladets förstasida, är budskapet klart. Nu är det dags att börja jaga de asylsökande, som inte får stanna.

Det låter i förstone logiskt. Att uppehålla sig i landet illegalt är just illegalt. Polisen ska lagföra människor som bryter mot lagen. Det är i sig riktigt. Och självklart hade vi alla önskat att 39-åringen verkligen hade blivit avvisad. Jag stödjer det om jag kan vara säker på att migrationsverket gjort en korrekt bedömning. Om det är säkert för dessa människor att återvända till det land som de flytt ifrån. Av erfarenhet vet jag att så inte alltid är fallet. Den kunskapen gör genast situationen svårare.

Det är med stort obehag jag ser att ledaren för SD, på Aftonbladets förstasida, framställs som en toppolitiker och ges utrymme att berätta om vad som behöver göras. Enligt honom är de 10 000 som fått avslag potentiella terrorister och de ska helst hållas i förvar. Det betyder sitta inlåsta.

Igår samlades runt 10 000 människor på Sergels Torg för en stor kärleksmanifestation. Nu behövs de. Nu behövs civilsamhället. Nu behövs mer demokrati. Mer öppenhet. Mer medmänsklighet. Jag tänker på Joe Hills klassiska ord:

Don't mourn, organize!

Juluppropet

Fler människor än på mycket länge befinner sig på flykt i världen. Några av dessa söker sig till Europa. Många länder i Europa stänger mer och mer sina gränser. Sverige har under det senaste året också gjort det. Och människor som kommit hit utvisas, trots att det är mycket osäkert om det läge de flytt ifrån förändrats. En god vän skrev igår följande på sin facebooksida:

Så har hon då levererat sitt budskap om ljus och frid till oss i vårt fina rätt vintriga Sverige. Kaffe och pepparkakor, lussekatter och lite glögg och vi är så i stämning. Samtidigt hade jag en parallell verklighet för ögonen genom min fru som arbetat i många år med ensamkommande från den stora världen utanför de gränser vi nu stängt. Just i natt när Lucia var på väg deporterades ca 13-50 ungdomar(uppgifterna växlar) genom flyg från Arlanda. Det var, till min stora och alltmer växande förvåning, en operation som för tankarna till Hollywood när hemliga operationer genomförs. Man kan inte tro att detta är sant så mitt kaffe smakade inte riktigt gott denna morgon när jag inser vilka hycklare vi är i detta land som sänder dessa barn och ungdomar tillbaka till krig och en osäker framtid.

DN skriver om just denna händelse. Detta är förmodligen bara ett exempel på vad som händer – mer eller mindre i det tysta.

Många arbetar dock mot detta. Det går att se i olika social medier. Att på gräsrotsnivå engagera sig för medmänsklighet i ett samhälle och i en tid när just medmänsklighet ofta sätts på undantag, är självklart det allra viktigaste.

Men det går också att engagera sig genom att delta i olika upprop. Sveriges Kristna Råd har därför tagit inititativ till

Juluppropet

Varför är det viktigt att skriva under? Motiveringen är att uppmanar regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro

– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv

– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

För mig var det självklart att skriva under. Det hoppas jag att det även är för Dig. Länken till uppropet kommer här.

Hjälper det att skriva på? Det återstår att se. Men uppenbarligen är det många som tror det. När jag tittar på vilka som skrivit under ser jag många försök till att sabotera uppropet. Oseriösa, upprörande namn och inlägg, som uppenbarligen skrivits dit av sådana som vill skada saken. Min slutledning blir då: desto viktigare att skriva under.

Mellandagsfunderingar

Det har blivit skralt med bloggandet denna höst och särskilt dåligt under december månad. Det har förstås sina orsaker. Dels har jag fått ett nytt jobb, dels har vi flyttat. Ett välbehövligt jullov får dock fart på tankarna och reflektionerna igen.

Det är något som stör mig denna höst. När världen står i brand – både i Sverige och i andra länder. När krigen verkar bli mer och mer brutala. När antalet medmänniskor på flykt blir fler och fler. Det som stör mig är att jag inte märker av detta i min egen vardag.

Visst, allt har sin tid. Just nu är jag mitt uppe i flytt och nytt jobb. Men ändå. Majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter menar att Sverige inte klarar av att ta emot fler flyktingar. Hur kan det komma sig att jag inte dagligen drabbas av denna verklighet?

Jag letar bland mina erfarenheter och förstår att Sverige idag liknar Sydafrika under apartheidtiden. Det sydafrikanska samhället var organiserat så att vita och svarta bodde långt från varandra. Den som inte ville se behövde inte se. Som lök på laxen införs i Sverige idag olika former av passlagar. Men vi kallar det för ID-kontroll. Jag kan inte se det på annat sätt än att Sverige är djupt segregerat. Det går att leva sitt vardagsliv utan att egentligen behöva påverkas. Jag lever långt från denna brutala verklighet.

I samma ögonblick som jag tänkt dessa tankar inser jag att den enda som kan ändra detta är jag själv. På samma sätt som jag, i 1980-talets Sydafrika behövde färdas ut i de svarta förorterna, för att få syn på orättvisorna, behöver jag fatta beslut om att göra detsamma i dagens Sverige. Jag behöver ta vissa steg.

Exakt hur detta ska gå till vet jag inte nu. Men jag vill ha öron och ögon öppna. Det får inte bli så att jag lämnar min lägenhet på morgonen, promenerar till min arbetsplats, tar fram min ”lås-plupp” och aktiverar låset, så att just jag kan komma in och sedan spenderar resten av dagen i korridorerna bland kollegor och blivande kyrkoarbetare. För att sedan promenera hemåt och tillbringa kvällen med en god bok eller framför TV’n.

På vägen till och från arbetet kanske jag ser någon som tigger. På TV-nyheterna får jag kanske veta att Sverige genomför ID-kontroller och gör allt för att bli mindre attraktivt för potentiella asylsökande.

På något sätt måste jag möta 'den andra'. Annars blir mitt liv oäkta. Jag vill kunna fortsätta hävda att vi visst klarar av att ta emot de flytkingar som kommer. Att vi visst har råd. Att vi som land ska fortsätta vara ett föredöme för andra länder i Europa.

Men för att kunna det, måste jag få kontakt. Det har jag inte just nu. Och jag tror att det gör mig till en fattigare människa.

Gränsen är nådd

Så sa Sveriges migrationsminister, Morgan Johansson, enligt DN.

Situationen är naturligtvis allvarlig. När jag såg på Rapport idag blev jag imponerad av alla frivilliga och anställda, som slår knut på sig själva, för att få fram tak över huvudet till alla som kommer. Alla som är på flykt.

Gränsen är nådd

Det skulle också kunna vara det som en flyktingfamilj utbrister, när de äntligen kommer till Sverige, som de tror ska bli början på en ljusare framtid.

Gränsen är nådd

Tre ord, som kan betydda helt olika saker. Beroende på perspektiv. Sveriges regering ser inte längre möjligheter att ta emot fler.

De som är på flykt ser just möjligheter i att nå Sveriges gräns.

En gräns. En plats att mötas.

Eller är en gräns en linje, som skiljer oss åt.

Jag förstår att Sverige nu är i en ansträngd situation. Jag är också upprörd över att vissa av de andra länderna i Europa inte vill ställa upp.

Men jag hoppas att vi kan fortsätta ta emot människor, som defintivt borde ha gett upp för länge sedan. Som defintivt har nått betydligt värre gränser än vad vi nu upplever oss ha nått.

Mitt samvete finns inte ...

Nej, för det är omöjligt att ha ett samvete själv. 'Mitt samvete' - en språklig omöjlighet!

Denna tanke fick jag från dagens högmässa i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta, där kyrkoherden, Anders Johansson i sitt beredelseord talade om hur ordet 'samvete' betyder att 'veta tillsammans'. Jag gillade detta kollektiva anslag. Särskilt på en söndag som bär överskriften:

Enheten i Kristus

Låt mig först göra en kort etymologisk (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling) utredning.

Samvete består rimligen av två led: 'sam' och 'vete'. Det är likadant i latin: 'conscire'. Com = samman. Scire = veta. Grekiska likaså: συνείδησις (syneidesis). 'Sýn' = med. 'Eídō' = se, veta.

När jag tittar på olika hemsidor kan det första ledet – samman/med – betyda antingen att hålla ihop inom det egna jaget eller att se något tillsammans med andra.

Nationalencyklopedien beskriver betydelsen av samvete på följande sätt:

förmågan att uppfatta (moraliskt) gott och ont, rätt och orätt.

Här verkar det individuella perspektivet dominera.

Tittar jag på en hemsida som heter 'online etymology dictionary' så finns följande förklaring:

"be (mutually) aware"

Svårt att veta vilket som är ursprungligt. Det indivuella eller det kollektiva. Så jag konsulterar en doktorsavhandling i ämnet. Det är Mats Aldén, präst i Svenska kyrkan, som i Lund, 2002, la fram sin doktorsavhandling i etik:

Samvete och samvetsfrihet. En analys av samvetskonflikter i det svenska samhälletoch av begreppen samvete och samvetsfrihet

Den går att ladda ner på nätet. Länken kommer här. Aldén beskriver, som framgår av titeln, olika konflikter genom åren, där samvetet haft en roll.

Medborgarens samvetsfrihet och värnplikten

Studentens samvetsfrihet och obligatoriska utbildningsmoment

Prästens samvetsfrihet och vigselplikten

Prästens samvetsfrihet och ordningen med kvinnliga präster

Sammanfattningsvis redovisas tre olika förhållningssätt. 'Individtypen', 'avvägningstypen' och 'kollektivtypen'. Aldén förespråkar själv den tredje, 'kollektivtypen'. Förstår jag rätt måste individen underordna sig kollektivet. Skälen är tre. Först att vi lever i en demokratisk rättsstat. Vidare att

de medborgerliga fri- och rättigheterna [är] lika för alla medborgare, men det är inte en självklar medborgerlig rättighet att utbilda sig till det yrke man själv önskar. 

Slutligen menar han att det finns skydd för individens samvete.

Enkelt är detta inte. När jag läser Aldéns avhandling skiljer han också på 'moralisk' och 'rättslig' samvetsfrihet. Det är en viktig distinktion.

Men det är ju också så att det hela tiden pågår en växelverkan mellan det moraliska och det rättsliga. Jag tänker på plogbillsrörelsen, som menar sig ha moralisk rätt att ibland bryta mot lagen. På hemsidan läser jag hur de gör efter en aktion.

Genom att stanna kvar på aktionsplatsen och fredligt invänta arrestering inleds en dialog om de frågor som en aktion lyfter fram: vapenexport, krigsmakten, demokrati, etik osv. Målet är att nå en överenskommelse mellan de berörda, dvs ett demokratiskt beslut.

Det jag gillar med plogbillsrörelsen är beredskapen att ta sitt straff och därmed vara med och påverka det demokratiska samtalet i samhället. (Sam-hälle. Sam-tal.) Om vi inte gör det tillsammans utan enbart hävdar individens rätt, då blir det så mycket svårare.

Visst är det svåra saker. Det är dock en viktig diskussion. För, som jag skrev i min förra bloggpost:

Majoriteten har inte alltid rätt.

Mer och mer funderar jag på detta. Jo, jag vet att vi just nu upplever en positiv trend, där många människor vill stödja flyktingar. Kändisar träder fram på DN under parollellen:

#jagdelar

Men jag blir lite misstänksam. Flyktingar har ju alltid funnits. Var fanns alla kändisar när Alsike kloster på 1980-talet gömde flyktingar? Då följde de sitt samvete och fick lida för det. Jag undrar också om vi ska våga tro att Sverigedemokraterna nu kommer att minska och försvinna. Den mänskliga naturen har väl inte helt plötsligt blivit genomgod?

Missförstå mig inte. Det är bra att många vill stödja. Det är bra att kändisar säger ifrån. Men det är inte så enkelt. Vår gemensamma moraliska kompass behöver grundas djupare. Just nu är många med, eftersom media just nu riktat strålkastaren på denna kris. Men hur länge orkar vi fokusera? Hur ser vi till att den goda viljan långsiktigt hålls vid liv?

T ex är det inte nödvändigtvis bra att en organisation bildas och människor reser iväg, för att på plats, utan kunskap, börja dela ut kläder och förmödenheter, till nödlidande. Många etablerade organisationer har redan lokala partners, som vet hur hjälpen bäst kan nå fram. DN publicerade en lista på sådana organisationer. Bra! Länken kommer här.

Samvete. Att veta tillsammans! En grund för att också agera tillsammans.

Två barn på flykt

Klockan är halv tolv. Två barn, 12 och 14 år gamla, befinner sig i en bil på väg till Malmö. Där finns deras mor. Hon har tidigare flytt med dem från Tjetjenien, kommit till Polen, fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Tagit sig till Sverige. Fått avslag igen, med hänvisning till Dublinkonventionen. Man ska alltid tillbaka till första asyllandet inom EU. Då gjorde mamman det som hon trodde var bäst för sina döttrar. Hon lämnade dem. Kanske skulle de få stanna i Sverige. Utan henne. Hellre det än återföras till Polen och sedan kanske till Tjetjenien.
Det mamman säger att hon utsatts för kan hon förstås inte bevisa. Den hotbild som vilar över flickorna kan heller inte styrkas. Alltså blir det avslag. Men flickornas oro är inte påhittad.
I söndags fick flickorna veta att polisen hittat mamman och de gick själva till kyrkan, för att söka skydd. Vi har försökt hjälpa dem. Vi har kopplat in en advokat, ringt Rädda barnen, sakkunniga på olika områden. De överklaganden och ansökningar om inhibition, som vi fick iväg avslogs.
Tidigare ikväll hämtades barnen av polisen. De gör visserligen bara sitt jobb. Problemet är hur lagar stiftas och konventioner inom EU växer fram.
Men nu sitter dessa två barn i en bil mot Malmö. De är barn. De borde sova på natten. Inte åka bil genom Sverige, när andra barn får sova.
Med i bilen finns min prästkollega i församlingen. Jag ber att Gud ska ge henne kraft att vara ett stöd för barnen. Jag ber att Gud sänder sina änglar att skydda flickorna på resan, när de möter sin mamma och när de åker till Polen. Jag ber att rätt personer i Polen tar hand om dem.
Just nu kan jag inte göra mycket mer. Att skriva detta blogginlägg och be.
Man kommer att kunna höra mer om detta på Sveriges Radio Kalmar imorgon. Kanske även läsa i Östran. Min önskan är att kämpa vidare för flickorna. Finns det någon organisation, som har arbete i Polen, som kan besöka dem och se hur det går? Jag hoppas att vi hittar dessa människor.
Jag vill också skapa opinion, vilket passar bra i valrörelsen, för att partierna ska värna om barnens rätt i flyktingsammanhang. Ett sätt kan vara att delta i kampanjen barnens bästa främst. Det går att skriva på uppropet på nätet. Det har jag gjort.
Ändå undrar jag om vi gjorde tillräckligt för flickorna. Det kommer jag nog alltid att undra. Trots att jag vet att vi försökte göra allt vi kunde. Trots att jag vet att ingen kan göra allt men att alla kan göra något.