I främre delen har renoveringen påbörjats. |
Vi var inne i den närmaste, ortodoxa kyrkan vid ett par
tillfällen. Både en lördag och en måndag. Vid båda tillfällena firades mässa.
Präster, diakoner, subdiakoner, kör och andra ledde firandet, som vi deltog i
under en begränsad tid. Det var många turister som vandrade runt i kyrkorummet
men det var också fyllt av ortodoxa kristna, som andäktigt deltog i liturgin. Deras
deltagande märktes framför allt i korstecknande och bugningar. Vad som hände i
människors medvetande var omöjligt att veta. Men delaktighet: ja!
Vi gick också in i tre lutherska kyrkor. Den svenska, den
finska och den tyska. Så totalt annorlunda. Den tyska var under sovjettiden
ombyggd till simhall. Av bassängen finns inga spår men läktarna är fortfarande
de samma. Stålrörsbalkar och bänkar. Inga krusiduller. I den tyska kyrkan fanns
inte en levande själ.
I den finska, Sankta Maria, pågick däremot körövning. Den verkade vara mindre påverkad av sovjettiden. Kan det bero på att Finland mellan 1809 och
1917 var en del av Ryssland? Ett storfurstedöme? Kanske. Eller var den renoverad?
Valeri Volodin, vice ordförande i församlingsrådet samt Johan Mullo, tillrest präst från Åbo. |
Det var inte en stor församling som samlades. Enligt uppgift
består församlingen av ungefär 40 medlemmar. Församlingen tillhör den ryska, lutherska
kyrkan och har ingen officiell koppling till Svenska kyrkan.
Sveriges riksdag beslutade 2002 att avsätta 35 miljoner för
att renovera själva kyrkan. Vägg i vägg ligger det svenska konsulatet och även Sweden house. Det verkar dock som om renoveringen har gått i stå. I nuläget är det
präster från Åbo i Finland som leder mässorna. De tolkas till ryska eftersom de
flesta inte förstår svenska.
Ändå var det så fint att få dela gemenskapen. Efter mässan
bjöds på kyrkkaffe längst bak i salen.
Så olika det kan vara. En ortodox kyrka med ett överdåd av
guld och ikoner. En luthersk kyrka med ett gammalt gympagolv och en oviss
framtid. Trots allt: Gud möter oss där vi är.