Domssöndagshelg

Bland annat med anledning av min födelsedag, som inträffade under helgen, hittade vi på lite extra hyss denna helg.

Orginalutförandet av denna triptyk finns i Jukkasjärvi kyrka utanför Kiruna.
Den föreställer Lars Levi Laestadius, som till vänster om Kristus
predikar bot för människorna och till höger fascineras av Maria i samedräkt.

Efter lunch på lördagen cyklade vi iväg till Bror Hjorths hus. Helt gratis, ganska centralt i Uppsala, finns denna inspirerande miljö. Vi fick gå runt i hans ateljé och bostad. Där finns tavlor och skulpturer. Med inspiration från utbildningen i Paris men starkt påverkad av allt från det samiska till afrikanska inslag. Samt en mängd märkliga sammankopplingar. Exempelvis såg vi en förlaga till ’Visdomens brunn’. Via en sökning på nätet förstår jag att den står på Olof Palmes plats i Södertälje. Den var avsedd att bli en dopfunt med refuserades. Skälet kanske var att portalfigurerna vid sidan om Jesus är Gandhi, Chaplin och Nietzsche. Läs mer om detta märkliga konstverk via länken här.

Efter en dryg timmes motionerande på Centralbadet tog vi så en tur genom det upplysta

Allt ljus på Uppsala

Det finns mycket att se, allt från enskilda belysta konstverk, träd med ett överflöd av belysning till domkyrkans spektakulära ljussättning. När hustrun släpade iväg mig till Västgötaspången (som endast var upplyst av ett par gatlyktor) anade jag ugglor i mossen. Väl hemkommen förstod jag att det var överraskningskalas på gång. Kul!

Söndagen blev inte sämre. Vid högmässan i Helga Trefaldighets kyrka medverkade V-Dalakören med vacker sång. Det är fint att nationskörerna sjunger i Uppsalas kyrkor med stor regelbundenhet. Jag vet om detta eftersom äldste sonen är ordförande i körkonventet, som är ett samarbetsorgan mellan alla nationskörerna i Uppsala.

En härlig dansgrupp som gärna välkomnar nya medlemmar.

Efter lunch gick vi till Värmlands nation, där yngsta dottern uppträdde med sin dansgrupp:

Las Corazoncitas

Vilken energi. Publiken var hänförd och vi med.

Därifrån gick vi till Fyrisbiografen och såg

Offret

En film av Andrei Tarkovsky. Lite svår är den. Huvudpersonen, Alexander, som spelas av Erland Josephson, offrar till slut allt han har för fred. Det som slog mig, utifrån besöket i Bror Hjorths hus, var att både Olof Palme och Nietzsche dök upp i filmen. Ett sammanträffande.

Innan kvällen var till ända hade vi också hunnit med att se ytterligare ett avsnitt i TV-serien:

Midnattssol

Den utspelar sig i Sapmi. (En till koppling till Bror Hjorth). I veckan samtalade jag med före detta kyrkoherden för samer, Bo Lundmark, som följer serien men gör det med sorg, eftersom den samiska kulturen framställs på ett stereotypt och förenklat sätt. Han var dock öppen för att serien försöker att ställa sig på samernas sida i konflikten med framför allt bolaget (LKAB). Det var fint att tala med honom. Det gjorde att jag skärpte till mina kritiska glasögon.

Domssöndagshelg. Med konst och kultur – såväl som födelsedag. Helt klart har helgen gett mig mycket att tänka på. Inte minst behovet av dom och eftertanke. Vi säger ibland att vår tid är speciell. Det enda speciella är väl att den är just vår. Jag tror att varje tid haft och har och kommer att ha sina utmaningar. I varje tid gäller det att vara kritisk. Att inte dras med i tidsandan utan skilja på det som bygger upp och det som inte bygger upp.

Cecilia Wikström angående Sverigedemokraterna

Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet.

På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet, svarade Cecilia Wikström:

- Ställer de upp i kyrkovalet?

Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.

Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.

En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och migrationsfrågor inom EU.

Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor och det dokument som togs den 19 september:

New York Declaration

Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.

Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris. Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500 miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon, som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2 miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.

Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.

Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder (baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna. (Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).

Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).

Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige. Jimmie Åkesson som statsminister?

På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt i Blekinge.

Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:

When they go low, we go high.

Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid som ingen av oss sett.

Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds välsignelse i hennes viktiga arbete.

4 + 5 = 8

Precis hemkommen från en konsert i Uppsala Missionskyrka inser jag att matematik inte är en absolut vetenskap.

Vibafemba och Riltons Vänner framförde sånger i en konsert med överskriften

Allt och ingenting

Bara titeln omkullkastar ju all form av logik.

Vibafemba har funnits sedan mitten av 1980-talet och i stort sett alltid haft fem medlemmar. Sedan Erik Lindman, tenor, dog tidigare i år, är de bara fyra. Riltons vänner är fem till antalet. Fyra + fem borde alltså bli nio. Men ikväll fanns bara åtta på scenen. Sebastian Rilton sjunger nämligen i bägge grupperna.

Samtidigt kändes det som om det faktiskt var nio personer närvarande, eftersom tomrummet efter Erik Lindman var påtagligt och hans minne levde starkt genom hela konserten.

Själv har jag följt Vibafemba under lång tid och vissa av deras låtar lyssnar jag ofta på. Riltons Vänner, som bildades 1999, hade jag faktiskt inte hört talas om, förrän jag köpte biljetterna. En ny och trivsam bekantskap.

Vi förstod att denna konsert var Vibafembas första konsert efter Eriks död. Det framgick tydligt att processen, som ledde fram till konserten, var en sorgeprocess. Vi som lyssnade bjöds in att delta. På ett mycket öppet och generöst sätt. Till exempel berättade en av medlemmarna i Vibafemba att Erik hade tagit sitt liv på grund av psykisk ohälsa. Det visste jag inte förut.

A capella sång är en musikstil som jag tycker mycket om. Ikväll med två
av de bästa grupperna i Sverige.

Ändå var det inte en slagsida åt det tragiska. Konserten rymde mycket humor, glädje och nutidsanknytning. Det kändes till exempel stort att få vara med om ett uruppförande av en Ted Gärdestad-låt. Tydligen hade han spelat in en demo 1981 med titeln

I'd Rather Write a Symphony

Nu hade Kenneth Gärdestad gjort en svensk text. Den framfördes för första gången på denna konsert (i fredags i Stockholm och idag i Uppsala). Kopplingen mellan Ted Gärdestad och Erik Lindman var ju uppenbar. Men låten stod helt klart för sig själv.

Några gamla Vibafemba-klassiker framfördes och det var spännande att höra dem på nya sätt – ibland med kvinnoröster istället för tenoren. Exempelvis sjöngs ”Om du blundar”och ”Amors Pilar”. Extranummer var ”Älskar du mig än”, där samtliga tre kvinnor turades om att fylla ut tomrummet efter Erik.

Det som ändå gjorde starkast intryck var den sista låt som Erik Lindman var med och spelade in:

Ingenting

Den är skriven av Peter Sydén, som även var ljudtekniker på konserten. Den har jag lyssnat på, för den ligger ute på Vibafembas hemsida. Underbar låt.

Men ännu starkare var den låt som följde direkt efter. Den är också skriven av Peter Sydén. Jag kommer inte ihåg titeln men delar av texten var som hämtade ur Jobs bok. Texten är en bön till Gud med ord som fritt återgivet ber Gud lämna den bedjande ifred, eftersom Gud gjort den som ber alldeles kall inombords och bidragit till att hen spytt ut sitt hjärta.

Det grep mig mycket. Starka ord i en kyrka vars altartavla föreställer Jesus, som lider på korset.

Maria berättar om sin bild, som föreställer
Maria och Jesusbarnet, som leker med bil och boll.

Denna söndag före Domssöndagen, som bär temat

Vaksamhet och väntan

började vi med högmässa i Helga Trefaldighets kyrka, där vi vid kyrkkaffet hörde Maria Eklöw Bosaeus berätta om sina tavlor målade med inspiration från Syrien. Också dom mycket starka. Inte minst för att de är målade med en intention att de skulle spegla fred och avsaknad av hot. Och vi avslutade den i Uppsala Missionskyrka, med budskap som sträckte sig mellan en fullständig förtvivlan över det smärtfyllda livet, riktad mot Gud, till en slutsång som bekräftade det trotsiga hoppet med orden:

Kalla mig enkel om du vill
Men jag vill älska dig en gång till

Det håller ihop för mig. Allt och ingenting.

Hopp trots allt!

Det haglar ju formligen reaktioner på valet i USA. Kommentarer, tankar och analyser – både i den virtuella världen och i mötet med medmänniskor. Så vad vill jag tillägga?

Pendeln svänger. Det är så mycket som pekar åt fel riktning i vår samtid. De partier som hämtar sin näring i rädsla för det okända. Som tar sig uttryck i diskriminering och fientlighet mot den andra. Vad värre är – även de traditionella partierna (som t ex vår egen regering och riskdag) lagstiftar på ett sätt som jag inte kan eller vill stödja. Fortsatt ID-kontroll vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Avtal med regeringen i Afghanistan. Utvisningar av minderåriga till länder som de aldrig bott i. Visst, det var svårt för Sverige och Tyskland och kanske något land till att gå emot ett Europa som bara ser migranter som en belastning. Men nu känns det som om vi gett upp.

Att Donald Trump vinner valet i USA är illa nog. Men det är tanken på att detta ingår i en större, djupare trend – där vi också är indragna – som gör det hela värre.

Mitt i allt funderar jag också kring makten. Barack Obama, som jag uppskattar på många sätt, fick Nobels fredspris. Men har det blivit färre krig under hans presidentperiod? Hur mycket kunde han ändra på sakernas tillstånd?

Med ledare som Putin och Trump visar makten sitt rätta ansikte. Det är inte något jag önskat. Men det finns något ärligt i det.

Oberäkneligheten hos Trump är ytterligare en komplikation. Hur går det nu med Paris-avtalet? Det skrämmer mig.

Listan kan förstås göras lång.

Maktens rätta ansikte.

Det är då hoppets låga tänds. Det är aldrig omöjligt att kämpa emot. Det är aldrig för sent att ta sats. Ingen värdslig makt varar för evigt.

Någon har skrivit att de unga i USA röstade annorlunda. Det var inte där Trump hade sitt stöd. Kan det vara så väl att det stämmer även i Europa? Det verkade så, när jag deltog i en manifestation för en human asylpolitik, på Vaksala torg häromkvällen. Det var många unga människor där.

Så låt oss hålla ut. Låt oss fortsätta kämpa.

Kampen den går vidare, den har bara börjat …

Aldrig, aldrig ger vi upp, segern är vår …

Tillsammans kan vi göra det, sida vid sida …