Årets första skidtur

Även säsongens. Det har ju inte varit fullt lika mycket snö som förra säsongen. Då tog jag mig ut i skidspåret en enda gång. Med mina gamla skidor, som tjänat troget sedan 80-talet. Den gången släppte bindningen på ena skidan 10 gånger på 2 km. Inte kul! När jag kom hem efter det äventyret snappade yngste sonen upp missnöjet, omvandlade det till ett födelsedagstips. När jag fyllde år i november förra året presenterades jag således med presentkort på en ny skidutrustning. Skidor, stavar, bindningar och pjäxor. Samt något helt nytt i mitt liv: ett skidställ! Kläder, alltså! När jag därför kom hem idag, efter blyga 3 km ute på Värsnäs, var jag inte genomsvettig, som jag brukar vara, efter att ha byltat på mig termobyxor och dunjacka. (Samt under jackan undertröja, långärmad t-shirt, ylletröja mm). Nu gick det lätt att åka och jag ska ge mig ut snart igen, valla lite bättre och ha lite mer tid på mig.



De gamla bidningarna var alltså inte bra. De nya var till en början obegripliga. Det tog mig några minuter att klura ut konstruktionen. Borde alltså frågat i affären men – kan själv! På lördag, om det är fint väder, ska jag valla lite mer noggrant och hopas kunna åka åtminstone en mil – d v s minst 3 rundor. Vi får se om det blir så! Tack kära hustru, barn och svärföräldrar och kanske fler ändå, för detta!

Bortkollrad av media – ytterligare en reflexion om vad som hände på Gotland.

Riktigt glad blev jag av att läsa en ordväxling i kommentarfältet på domprost Mats Hermanssons blogg. Rolf Pettersson hade ställt en fråga, som hade att göra med det som hände i Visby stift härom veckan. En ganska provocerande fråga, kan man tycka:

”Är inte du själv en av dem som starkast bidragit till de mediala övertonerna i denna sak?
Kan du instämma med biskop Fast i hans beklagande över hur Hagberg och Urwin har behandlats i pressen?”

Mats svarade såhär:

Det korta svaret blir på första frågan ett tveksamt Nej och på andra frågan ett tveklöst JA.
Men frågorna kräver nog ett längre svar.

Men sedan utvecklar Mats på ett mycket bra sätt sin roll. De inbjudna gästerna har framställts i negativ dager i pressen. Domprosten i alltför ljus dager. Den mediala dramaturgin har inga gråskalor. Allt är svart eller vitt. Men så är ju inte verkligheten. Mats avslutar:

Och vi, alla inblandade, är medskyldiga på det ena eller andra sättet.

Sedan kommer Rolfs svar:

Mats,
Tack för ditt svar.
Med vänliga hälsningar,
Rolf Pettersson

Så bra. Det går att ställa en fråga, utveckla ett svar och skiljas åt som vänner. Kanske inte i totalt samförstånd – det vet jag inte – men i god anda.
Min reflektion är att även jag drogs med i mediavirveln och litade alltför mycket på det jag läste i olika sammanhang. När ska vi lära oss ett mer kritiskt förhållningssätt? Förmodligen vet jag inte allt nu heller. Mats’ text är ju också på sätt och vis en partsinlaga. Men den andas ändå det, som jag ofta brinner för: försoning! Och det betyder mycket.

Mindre pengar till Svenska kyrkans internationella arbete

Brygubben skriver om minskningen i insamlade medel till Svenska kyrkans internationella arbete. Han ställer en relevant fråga:

Kan det helt uteslutas att schabblet med namnfrågan inte är orsaken till de förlorade miljonerna?

Igår var Växjö stifts internationella råd samlat. Då ställdes just den frågan. Och visst tror vi också att namnbytet har en viss betydelse. Men inte bara det. Vi har haft två organisationer som blivit en. Det ger inte direkt hälften så mycket pengar men det blir en minskning. Förut samlade vi in pengar till Svenska kyrkans mission under advents- och jultiden. Sedan tog fasteinsamlingen vid och fokuserade kring Lutherhjälpen. Det var i stor utsträckning olika personer ute i församlingarna som jobbade.
Nu har vi precis avslutat julinsamlingen och ska dra igång nästa insamling. Till samma ändamål. Det känns svårt att tända till igen.
Ett annat skäl till minskningen denna gång kan vara att vi samlat in med kvinnor och barn i fokus tidigare år. Nu var det männens situation, som stod i fokus. Det är inte lika behjärtansvärt, kanske.
Men säkert tappade vi en del fart under året, när vi fokuserade kring namnfrågan. Desto viktigare att nu ta ny sats och fortsätta kämpa för att den världsvida kyrkans gemenskap ska ta sig uttryck i ord och handling.

Visby stift – funderingar

Den senaste tiden har det skrivits mycket om kyrklig fortbildning i Visby stift. Jag har följt med lite på avstånd. Mest på nätet, förstås. Här infinner sig redan en kritisk fråga: har jag därmed fått rätt information om vad som verkligen hänt? Förmodligen bara delvis. Men något har ändå sipprat fram. Om detta något kan och vill jag uttala mig. Jag kommer bland annat skriva om kyrkan, tolkningsföreträde, maktförhållanden, enhet och konflikt.

1) Jag tror på en enda, helig, universell/katolsk och apostolisk kyrka.

Detta bekänner kristna i alla tider. Åtminstone sedan 300-talet. Sedan de ekumeniska kyrkomötena i Nicea och framför allt Konstantinopel fastställt den trosbekännelse, som följaktligen kallas den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Jag utgår från att det är en djup, kristen övertygelse, att det bara finns en enda kyrka i världen. Och att den är världsvid.
Detta är en grund att stå på. Med andra ord kan vi inte bortse från att vi hör ihop med andra kristna. Kyrkosplittring, avståndstagande och osynliggörande av oliktänkande kristna är inget annat än att sopa problemen under mattan. De andra finns kvar ändå. I Kristi kropp.

2) Sydafrikanska perspektiv

Ett återkommande tema på denna blogg är mina erfarenheter från Sydafrika. Nu vill jag hänvisa till det s k kairosdokumentet. Jag kommer även att beröra hur vissa kyrkor i Sydafrika uteslöts ur olika världsgemenskaper på 1980-talet.
Kairosdokumentet publicerades av ett antal teologer 1985. Det skiljer på tre former av teologi. State theology, som innebär att staten använder kyrkan för att bevara status qou i ett samhälle. Kyrkan blir en nära och oreflekterad bundsförvant till statsmakten. Om detta kan vi i Sverige säga: Been there, done that! Frågan är naturligtvis om Svenska kyrkan inte i vissa stycken fortfarande spelar denna roll. Helt avklippta är ju inte stadsbanden. Grundbegrepp i denna teologi är ”law and order”. Det är ett hierarkiskt sätt att vara kyrka på.
Church theology har inte samma koppling till staten. Den talar mycket om försoning och enhet men det är en teologi som glömmer rättvisa. Detta var många kyrkors förhållningssätt under apartheid. Man ville försoning men det blev bara ord. Dokumentet slår fast:

'Church Theology' often describes the Christian stance in the following way: "We must be fair. We must listen to both sides of the story. If the two sides can only meet to talk and negotiate they will sort out their differences and misunderstandings, and the conflict will be resolved." On the face of it this may sound very Christian. But is it?

I starka ordalag ifrågasätter författarna till kairosdokumentet denna typ av teologi:

We are supposed to do away with evil, injustice, oppression and sin--not come to terms with it. We are supposed to oppose, confront and reject the devil and not try to sup with the devil.

Den tredje typen av teologi kallas prophetic theology. Viktiga begrepp är ”social analysis”, ”oppression” and ”tyranny”. Här finns också försoning som en möjlighet men bara om rättvisa skipas.
När det gäller situationen i Svenska kyrkan i allmänhet och Visby stift i synnerhet tror jag kristna från olika sidor av konflikten ser på varandra på liknande sätt. Vi är profetiska och de andra är maktens lakejer. Antingen de lierar sig med staten eller med patriarkatet. Men det handlar om ”vi” och ”dom”. Men det är inte så enkelt att se vem som idag i vår situation är bundsförvant med statsmakten, för att upprätthålla status quo. Eller vem som är förtryckt eller vem som är tyrann.
Jag är medveten om att vårt svenska 2010-tal skiljer sig radikalt från situationen i Sydafrika på mitten av 1980-talet men det finns ändå lärdomar att dra. I Sydafrika var det, åtminstone utifrån, lätt att se maktförhållandena. En minoritet vita, mestadels reformerta kristna, hade tolkningsföreträde och tillgång till land, media, rättsväsende och politiska församlingar. En stor grupp svarta befann sig i en helt annan situation. Hur vi ska beskriva situationen i Svenska kyrkan utifrån maktförhållanden, tolkningsföreträde eller utanförskap är inte lika självklart. Det framskymtar att en del kvinnliga kollegor i Visby stift upplever sig osynliggjorda. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i det. I Svenska kyrkan totalt sett, är det andra som upplever utanförskap. Det talas om stopp i befordringsgång osv. I den världsvida kyrkan är å andra sidan den svenska kyrkoprovinsen ofta i minoritet.
När en gäst från den världsvida kyrkan bjuds in, kommer diskussionen därför att föras på alla dessa tre plan (och förmodligen ett antal andra plan) samtidigt.

3) Får man stöta bort andra kristna?

Det gör vi förstås hela tiden medvetet eller omedvetet. Kyrkans historia är också fylld av utstötningsmekanismer. En del finner stöd i bibeln. Det kan kallas kyrkotukt i vissa sammanhang eller exkommunicering i andra. Inkvisition eller tillsynsärende. Visserligen olika saker men uttryck för en önskan att tillrättavisa, när något trossyskon eller samfund hamnat snett. I lära eller i vandel. I Sydafrika var vi med om detta relativt ofta. Det handlade inte alltid men mestadels om unga kvinnor, som fått barn utanför äktenskapet. Vi gillade det inte. Vi ifrågasatte det. Vi var tvungna att förhålla oss till det på olika sätt.
1982 skedde en annan, mer organiserad form av utstötande. WARC (World Alliance of Reformed Churches) möttes i Ottawa och sa enligt beslutet bland annat följande:

Therefore, the general council, reluctantly and painfully, is compelled to suspend the Nederduitse Gereformeerde Kerk (in the Republic of South Africa) and the Nederduitse Hervormde Kerk van Afrika from the privileges of membership in WARC (i.e. sending delegates to general council and holding membership in departmental committees and commissions), until such time as the WARC executive committee has determined that these two churches in their utterances and practice have given evidence of a change of heart. They will be warmly restored to the full privileges of membership when the following changes have taken place:

Det handlade om de vita reformerats syn på apartheid. Detsamma hände med två vita, lutherska, sydafrikanska kyrkor vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Budapest 1984. Idag är dessa kyrkor fortfarande mestadels vita men eftersom de tagit avstånd från apartheid åter medlemmar I WARC eller som det nu heter WCRC (World Communion of Reformed Churches) respektieve Lutherska Världsförbundet.

4) En process

Det är en process. Vi kristna är på vägen. Wallin frågar i svensk psalm 579:1

Ni mänskobarn som här i världen får hjälp av samme Faders hand, säg, varför kivas ni på färden till ett och samma fadersland?

Men jag är benägen att inte helt hålla med gamle Wallin. Det hör väl till livet att kivas? Att ifrågasätta och ställa kritiska frågor? I detta samtal höjer vi stundtals tonen. Ibland går vi även över gränsen. Church theology vill ha enhet på rättvisans och ärlighetens bekostnad. Men den profetiska teologin sopar inte konflikten under mattan utan vill reda ut. Alternativet är ju att vi tystnar och det är mycket sämre.
När det nu gäller situationen i Visby stift uppfattar jag att mina trossyskon fått god hjälp av media att höja tonläget. Jag gillar media och jag tror på öppenhet. Kanske är detta smällar vi får ta. Skulle det ens vara möjligt att lösa konflikter bakom stängda dörrar? Nej, fram för öppenhet. Men finge jag önska något, skulle det vara större varsamhet med varandra. Grundat på det faktum att vi trots allt är trossyskon. Ibland får jag intrycket att det inte betyder något att vi är döpta in i samma enda, världsvida kyrka.
Jag vill avsluta med ett exempel från min forskning. Det är ett utdrag ur ett brev dåvarande generalsekreteraren för SACC, Desmond Mpilo Tutu, skrev till apartheidregimens dåvarande premiärminister, John Vorster.


Man skulle kunna tro att det är ironiskt formulerat men då misstar man sig. Det grundade sig i en insikt att också den andre är döpt och hör till samma kristenhet. En formulering är exempelvis:

I have no doubt that as Christian yourself you would agree …

Tutu kunde andra gången verkligen höja rösten. Det vet vi. Men grunden för försoningsprocessen låg i denna grundinsikt: vi är trossyskon. Vi hör till samma världsvida kyrka.
Ja, det är sannerligen inte enkelt. Men så länge vi pratar, bråkar, diskuterar och samtalar finns det i alla fall hopp. Men från tid till annan vore det också bra om vi uttryckte något i stil med det Tutu skrev 1978:

We would like you to know that we pray for you regularly …

Biskop Sven-Bernhard Fasts tal, som finns på Visby stifts hemsida, andas lite av detta. Jag tror han kommer att spela en avgörande roll. I bästa fall är han en profetisk teolog. Kan det ha att göra med att han, liksom Desmond Mpilo Tutu, varit generalsekreterare i ett nationell kristet råd?

Py Bäckman – verkar vara en trevlig person

När jag skrivit min bloggpost skickade jag en länk till Py Bäckman. Och jag fick ett svar. Det uppskattar jag och jag fick också intrycket att hon är en trevlig person.
De texter som hon skrivit upplever jag också som genomtänkta. Senast idag, när jag var på begravningsgudstjänst i S:t Olofs kyrka i Falköping (det var min gudmor Ulla-Britt som begravdes) sjöngs en av Py’s texter: Koppången. Fin! Men lite förbryllad blir jag, när jag googlar fram texten. På vissa sidor finns en extra vers med. (Det var den som framfördes idag). Nu undrar jag: Har Py Bäckman skrivit den eller har någon annan lagt till den. Här kommer låten och jag har skrivit det alternativa slutet med fet stil:

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden

Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt

och som tänder ett ljus varje söndag i advent

Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka?

Man ska egentligen inte läsa andras brev. Eller andras mejl. Har Du problem med det – sluta läs nu. Jag ska nämligen publicera delar av det mejl jag fick av Py Bäckman. Rubriken var:

Py Bäckman - Fullsatt i er kyrka?

Jag tror förstås att fler har fått det. Såhär skrev hon (bland annat):

Hej!
Jag har tidigare skickat ut förfrågning gällande fortsättningen på min, törs jag säga, väldigt populära kyrkoturne. Det har blivit väldigt många konserter sedan 2008, så gott som alltid fullsatt - ibland till och med dubbla konserter, och nu bokar jag 2012.
/ ….. /
För konserterna är målsättningen såklart att det ska vara en musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.
Vi vill såklart gärna samarbeta även med just er kör! Vi hjälper till att ordna noter, och tillsammans för vi en dialog om förberedelser, låtval samt annat. Vid eventuella frågor är ni såklart hjärtligt välkomna att höra av er.
/ …. /
Hoppas vi hörs!
mvh
Py Bäckman

Ja, vad vill jag nu ha sagt med detta? Syftet är ju vällovligt. Visst är det kul när det är fullt i kyrkan. Visst är det fint med sång och musik. Och tanken på att samarbeta med den lokala kören är i sig lysande.
Men när jag läste rubriken: Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka? Kändes det naturligtvis som ett ifrågasättande. Rubriken avslutas ju också med just ett frågetecken.
Alltså: När vi nu ändå inte lyckas fylla kyrkan själva, kommer Py Bäckman till vår hjälp. Nästan lite respektlöst.
Nästa fråga är: Vad fyller vi kyrkan med?

En musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.

Jag har inget emot det. Det händer också att vi, med Guds hjälp, får vara med om allt detta. Men vi kanske inte alltid talar om publik. Vi försöker tänka mer delaktighet.
Det är viktigt med en öppen dialog kring våra gudstjänster och vårt musikliv. Mycket gärna får kända och folkkära artister finnas med i det kyrkliga sammanhanget.
Men min önskan är: Mer delaktighet från så många närvarande som möjligt.
Dessutom: Det vi gör i kyrkan har alltid Gud i centrum. Kyrkan är byggd för att vara ett heligt rum. Ett rum att möta Gud (och sig själv) i. Om jag skulle mejla ett koncept till församlingar i Svenska kyrkan skulle jag nog försöka få med det.
Dessutom tror jag att paketet kostar en slant. Men det är det ju mycket som gör.

Mångfald eller inte

När jag läser dagens Kyrkans Tidning på nätet toppar följande frågor:
1) Religiös klädsel eller inte
2) Omskärelse av pojkar eller inte
3) Ulla Karlssons prövotid eller inte
4) Biskop Lindsay Urwin till Visby stift eller inte
Den röda tråden kanske på ytan kan beskrivas som en kamp mellan konservativa och icke konservativa synsätt. Religiös klädsel (framför allt niqab och burka) står för kvinnoförtryck. Alltså är det icke önskvärt. På samma sätt är omskärelse ett övergrepp på barn och därmed inte önskvärt. Ulla Karlsson ifrågasätter kyrkans traditionella förkunnelse kring synd, skuld och offer. Hon står för det nya. De andra för det konservativ. Biskop Lindsay Urwin må vara hur populär bland ungdomar som helst, men hans syn på prästämbetet mm står för något konservativt.
Om jag ska ta ställning i dessa frågor kommer nog mitt ställningstagande att bli olika. Så är det också med många kommentatorer och tyckare. Samma personer kan verka konservativa i vissa stycken och mindre konservativa i andra. Och det är väl bra.
Men bakom alla frågorna ligger en annan. Synen på den andra/den andre. Klarar vi av det annorlunda? Klarar vi av mångfald?
Det är många som är för mångfald. Men frågan är: var går gränsen?
Om jag börjar uppifrån anser jag att burka och niqab är uttryck för en syn på könen, som jag inte delar. Det förefaller mig som om kvinnan måste skyddas/skydda sig. Mot vem då? Är det nödvändigt? Dessa frågor tycker jag vi ska jobba med. Men det betyder inte att jag vill förbjuda dessa plagg. Det blir för mig lika fel som att krafter i vissa länder anbefaller att alla måste bära plaggen. I korthet: jag är mot burka och niqab men jag anser inte att det ska vara olagligt att bära dem. Om det är olagligt: hur ska det bestraffas?
Omskärelse av pojkar tycks mig vara helt OK. Jag har fått intrycket att det möjligen kan vara hygieniskt. Visst måste frågan kunna diskuteras. Så högt i tak måste vi kunna ha. Men jag skulle inte vilja förbjuda det. Inte heller beskylla dem som vill förbjuda det för att ha åsikter som de inte har.
Ulla Karlsson har fått tre års prövotid, för att hon ifrågasätter vissa delar av traditionell, kristen tro. Visst, det är många präster som ifrågasätter samma saker men inte får prövotid. Något säger mig att hon ville ha en konfrontation. Jag vill sätta in detta i ett sammanhang. När man präst- eller diakonvigs ställer man sig frivilligt under en biskops och ett domkapitels tillsyn. De flesta präster och diakoner anser att vi ska ha denna ordning. Men när man själv prövas är det inte så behagligt. Jag skulle önska, att relationen mellan biskop och präster/diakoner präglades mer av en gemensam önskan att tillsammans göra det bästa för kyrkan och kyrkans medlemmar. Kanske jag vill sträcka mig så långt som att säga att den som vigs till tjänst i kyrkan måste kunna tänka sig att underordna sig biskop och domkapitel. (Men då krävs naturligtvis väldigt mycket av just biskopen och domkapitlet. Det fungerar inte om de uppträder som härskare. Jesus har gett instruktionen:
Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem:

Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Luk 22:24-26).

Jag skulle önska att Ulla Karlsson i förtroendefulla samtal blir tagen på allvar. Säkert har hon mycket att tillföra men säkert har hon (liksom vi alla) också mycket att vinna på att lyssna på andra. Målet för prövotiden är väl inte att hon ska mista sitt prästämbete utan att hon ska få vara kvar och att både hon och kyrkan vunnit något på det.
Ska då biskop Lindsay Urwin få komma till Visby och föreläsa? Trots att han kanske (jag vet inte) är motståndare till kvinnliga präster och eventuellt är mot äktenskap för två personer av samma kön? Jag tycker nog att han borde kunna få tala. Han ska väl inte föreläsa om dessa två frågor. Jag grundar min hållning på de problem som uppstår om detta blir prejudicerande. Då måste alla föreläsare vid fortbildning för präster fylla i ett formulär, där de redovisar sina åsikter på ett antal punkter, innan de anlitas. Är det rimligt? Är det ens önskvärt? När han nu inbjudits är det väl bättre att lyssna på honom. Lyssna kritiskt och ställ de kritiska frågorna.
Det liknar det sätt på vilket Ny demokrati på sin tid och även Sverigedemokraterna från början bemöttes. Jag tror det är bättre att lyssna och att lyssna kritiskt.
På något sätt finns det i alla dessa frågeställningar en längtan efter att alla ska gå i takt och både tycka på samma sätt och bete sig på samma sätt. Eller en insikt i att vi alla är olika, tycker olika och drar åt olika håll. Så kommer det alltid att vara. Självklart är det viktigt med enhet. Motsatsen blir splittring. Men enheten måste bygga på samtal, förtroende och vilja att mötas. Förbud och ensidigt avståndstagande leder ju bara till mer splittring.
Den anglikanska kyrkofamiljen lever med detta och söker vägar att lyssna på varandra trots olikheter. Ärkebiskopen i Sydafrika, Thabo Makgoba, har kloka tankar om detta på sin blogg. Och tro mig: i Sydafrika går olikheterna nog så djupt! Vi har en del att lära.

Måla fönster på vintern ...

Frågan är om det går. Jo, det går! Om man anlitar Anderssons Måleri AB. De tar några fönster itaget, åker iväg och målar dem. Kommer tillbaka med nya, fräscha bågar. Vi ska fixa karmarna själva till våren.

De första dagarna utan fönster var lite väl kylslagna. 14 grader i köket var inte kul. Men det var inga fånster med s k paraplyer men utan ordenlig frigolit. Det var inte bra när stormen Emil kom. Men med vältejpade frigolitskivor i fönstren och paraplyer utanför går det bra. Just nu ser vardagsrummet ut som kriget. Men det får vi leva med.

Hustrun - en 52årig julros

Det känns viktigt att få skriva detta. Inte för att påpeka att jag själv endast är 51 och att vi därmed inte längre är jämnåriga. Framför allt vill jag skriva om hustruns födelsedag, för att berätta hur mycket jag älskar henne. Jo, jag har framfört det direkt till henne och kommer att göra det igen.
Kvällen ser ut som följer:
Yngste sonen och undertecknad lagar god födelsedagsmiddag. Som vi sedan själva avnjuter. Hustrun själv arbetar. Det gör hon inte varje måndag men nu visade det sig att materialet till Svenska kyrkans internationella arbetes fastekampanj ska beställas senast imorgon. Alltså passade det bra att samla alla internationella ombud i Stranda och Handbörds kontrakt just ikväll.

Men det är ju Din födelsedag?

Kan inte hjälpas. Nu handlar det om att inspirera män och kvinnor som också brinner för uppgiften att tillsammans med systrar och bröder i hela den världsvida kyrkan delta i Guds mission i världen. Som också vill dela resurser och skapa förutsättningar för att i ord och handling berätta om vem Jesus är och vad det betyder för vårt gemensamma liv på planeten jorden, att Gud vill frälsning och befrielse för alla.
Då kan ju inte en ynka 52-årsdag få sitta emellan. (Att relativisera födelsedagarnas betydelse finns som en tradition i min släkt, så jag kan ju inte säga så mycket!)
Anledningen till att jag skriver om detta är för att ge en glimt av en egenskap (bland många andra goda egenskaper) som hustrun har. Godhet!
I morse sjöng vi för henne. Yngste sonen, hunden Ludde och jag. Frukost på sängen och 2 paket. En liten blomma från trädgården klippte jag av och satte i en vas. Att en liten stelfrusen julros som man tar in från -5 C faktiskt lever!! Underbart!



En beskrivning av hustrun. I en många gånger mörk och kylig värld är hon full av liv och värme!
Men när hustrun sent omsider kommer hem ikväll kanske vi ändå sätter oss ner och firar lite i stearinljusens sken.

ANC 100 år 2

Sydafrika upphör aldrig att förvåna mig. ANC firar 100 år. Det är ett parti som firar men själva firandet framstår som ett firande för hela nationen – kanske hela kontinenten. Drygt 40 statschefer är där. Samt en del före detta. Kaunda exempelvis. Gratulationer kommer från alla hall. Storbritanniens Cameron säger enligt iol-news:

The African National Congress has been a beacon for the world in the fight against discrimination and the struggle for freedom from oppression - it stood up for the rights of all South Africans.
It is incredible to see the changes in South Africa that the ANC has helped to bring about.

ANC och Desmond Mpilo Tutu har verkligen haft många konflikter. Han är en av få som tydligt kritiserar ANC och dess ledare. Men vid invigningen av 100-årsjubileums-facklan satt Tutu bredvid Zuma. Zuma tände och Tutu välsignade. Det kan man se på ett klipp, som Reuters har.
Ett knappt dygn efter det rituella slaktandet av en tjur, för att förfäderna (och förmödrarna) skulle involveras i firandet, invigdes facklan under en gudstjänst i en metodistkyrka. Här blandas friskt. Forna kombattanter uppträder sida vid sida. Sydafrika! Fascinerande.
Men det hörs även en del kritiska röster. Insmuget i hyllningsropen talas det om de utmaningar som verkligen finns. Även Zuma talar om det i sitt stora tal, som delvis återges av BBC.
Men visst har ANC en stolt och stundtals häpnadsväckande historia. Kampen fördes utan våld i 50 år och när man till sist tog till våld var det i jämförelse med apartheid-regimens övervåld begripligt. Ledare som Oliver Tambo och Nelson Rolihlahla Mandela har gett försoning ansikten. Nog finns det mycket att fira, även om det går att rikta kritik mot de nuvarande ledarna.
Det intryck jag får är att ANC förmår vara en enande kraft för en stor del av landets befolkning. I vilken utsträckning flertalet vita upplever att det är deras firande, ska jag låta vara osagt.
På SACC’s hemsida finns det inget att hämta om jubileet. Så sent som 22 december riktas dock skarp kritik mot Zuma, för att han uttalat sig negativt om kyrkornas roll i Sydafrika.
Det ska bli intressant att läsa kommentarer i den närmsta framtiden.

ANC 100 år

När vi bodde i Sydafrika lärde vi känna en ung man, Fikile. Han är nu pastor i ett samfund, som jag inte riktigt vet vad det heter. Karismatiskt är det nog. Såhär skriver han på en FB-sida, som heter ”Get your shine on”. Sidan har över 400 medlemmar:

Kingdom greetings my brothers and sisters.
Kindly pray with South Africa as there will be an ANCESTORAL dedication of the country that will be done today. We sure want Theocracy in our country and not Demon-Crisis. As we well know, the African National Congress [ANC] was founded by pastors, but they went astray as years rolled. This ceremony that will be held today in Bloemfontein has to be rendered null and void by children of God. Make declarations against these evil forces that our government are is bringing into our country. Job 22:28, Matthew 18:18.

ANC firar 100-årsjubileum. Det börjar ikväll och pågår i tre dagar. I Bloemfontein, där vi bodde i 4 år. Det var just i Bloemfontein ANC bildades. 1912. Av bl a pastorer, som Fikile skriver. På ANC’s hemsida kan man också läsa om den bön, som kommer att äga rum. I en kyrka, eftersom ANC bildades just i denna kyrka eller i närheten.

18h00 Waaihoek, Wesleyan Church, the founding place of the ANC Night Vigil by CRATA and NICSA.
7th January 2012
05h45 Waaihoek Wesleyan Church, the founding place of the ANC, Cleansing and Restoration. This Ceremony takes place at the Marquee at Waaihoek.

Vi förstår begreppen ”Night vigil”, Cleansing and Restoration” som begrepp med anknytning just till den traditionella religiositet, som är just förknippad med förfädersandarna. Så långt har nog Fikile rätt. Men frågan är: är det oförenligt med kristen tro? Kyrkorna i Sydafrika svarar helt olika på den frågan. De karismatiska, pentekostala och evangelikala säger blankt nej. Traditionella kyrkor som lutheraner, anglikaner och metodister erkänner inte förfäderna i sina gudstjänster men alla vet att förfäderna vördas. Om det ska vara dop en söndag sker en traditionell ceremoni lördag morgon. Många kristna deltar. Men man skiljer på det som gäller förfäderna och det som gäller i kyrkan. Katolska kyrkan kan däremot väva in förfäderna i sin vanliga liturgi. Som en del av gudstjänsten.
CRATA utläses: The Commission for Religious and Traditional Affairs och NICSA betyder National Interfaith Council of South Africa. Det ska bli intressant att höra vilka kristna som är med på ceremonierna och på vilket sätt. NICSA är ett organ, som ANC tagit initiativ till. Förre presedenten, Mbeki, relaterade till ett annat råd, som hette National Religious Leaders Forum (NRLF). Sedan startade Zuma ett annat råd: National Interfaith Leadership Council (NILC).
I ett ANC-uttalande gjort av Mathole Motshekga, ledamot i ANC national executive council, läser jag:

The ANC Commission on Religious and Traditional Affairs (CRATA) has given effect to the Polokwane resolution on interfaith work. It has facilitated the dissolution of the National Religious Leaders Forum (NRLF) and the National Interfaith Leaders Council (NILC) and the formation of the National Interfaith Council of South Africa (NICSA) and its affiliation to the National Interfaith movement to the Interfaith Action for Peace in Africa (IFAPA). National Interfaith movements have already participated in Pan African Interfaith conference in Botswana and Kenya.
Under apartheid colonialism African culture and religion were suppressed, outlawed and defined as paganism. Our icon, Nelson Mandela unbanned and repositioned African Culture and religion when he called for religious tolerance between Islam and Christianity and between the two on one side and African Religion on the other. Nelson Mandela went on to say that African religion is no longer a superstition, which must be replaced, by other forms of religion.

Något är kanske på gång att hända. Hur kristna i Sydafrika kommer att förhålla sig till denna utveckling är intressant.
Vad jag förstår kommer en av mina kollegor, Hans S A Engdahl, vara på plats i Bloemfontein i helgen. Det ska bli intressant att läsa på hans blogg vad han eventuellt uppfattat av det hela.

Ilse Naudé

Vid 98 års ålder gick Ilse Naudé ur tiden i torsdags – för en vecka sedan. Det kan man läsa i exempelvis the Sowetan eller på SACC’s hemsida. Hon är visserligen mest känd som maka till framlidne Beyers Naudé. Men hon står definitivt på egna ben som förebild. Sydafrikas nuvarande president, Jacob Zuma, säger enligt Sunday Times:

We will always remember Tannie Ilse as the pillar beside her late husband, Dr Beyers Naude, a pioneer of non-racialism and one of the stalwarts of our struggle for liberation both here and abroad.

(“Tannie” är Afrikaans och betyder “Tant”).
Ett annat omdöme kommer enligt samma källa från förre presidenten, Nelson Rolihlahla Mandela:

If someone asks me what a new South African should be, I will say 'Look at Beyers and his wife, Ilse'.

På samma hemsida kan man också läsa att äldste sonen, Johan Naude, sagt enligt Die Burger newspaper

... that were it not for his mother's strength, his father would never have achieved what he did in the fight against apartheid.

Jag träffade henne på hennes makes begravning och tog då denna bild.


Jag skrev då i ett rundbrev hem till Sverige:

På den efterföljande mingelmaten kunde jag föreviga en vacker händelse. Vilka övriga på bilden är vet jag inte men det är i alla fall Sydafrikas President Thabo Mbeki, som knästående talar med Tannie Ilse, änka efter Oom Bey. Jag tror inte det kommer att ske, men på något sätt skulle jag önska att även hon får en officiell begravning, den dag hon går ur tiden. Hennes kamp var förmodligen inte enklare än makens. Hennes bidrag var sannolikt inte mindre. Hon, som var Herrnhutare från Genadendal, en plats där människor av olika raser levde ihop på ett helt annat sätt än i den reformerta miljön, var med all sannolikhet det allra viktigaste skälet till att Oom Bey kunde ta avstånd från Apartheid. När även jag gick fram och tog henne i hand, var det första hon sa: ”Tack, för att ni i Sverige var vårt stöd!” Mycket har vi kvar att lära. Läxan stavas försoning och ödmjukhet. För mig var detta en viktig dag, som jag gärna ville dela med er alla som läser dessa rader.

(”Oom” är också Afrikaans och betyder ”farbror/morbror”.) Herrnhutare eller Moravians, som de heter på engelska, är även de Lutheraner. Det var en väckelse-rörelse från den lilla byn Herrnhut i Tyskland. Missionsstationen Genadendal blev stilbildande från mitten av 1700-talet. Man köpte mark och började odla den. Där inbjdös sedan kristna att bo tillsammans och det blev en sorts fristad i ett annars rassegregerat land.
Vi besökte Genaadendal 2010 och det är en fantastisk plats. Nådens dal, betyder orden.


Igår ägnade hustrun och jag mer än en timme åt att hitta fotot utan framgång. Idag pratade hustrun med sin syster, mostret. Och hon hade sparat fotot. Fantastiskt! Så nu kunde jag med hjälp av dessa illfundiga systrar, publicera min bild.

Nyårsafton

Maten var god på saluhallen men ännu godare på Skogsliden 59. Vi brukar säga så: varför ska vi gå ut och äta, när vi kan laga mat själva. Visst, man får lite service när man är på lokal. Visst, det kan vara väldigt gott också. Men hemlagat! Denna nyårsafton var det hustrun som letade upp recepten och stod för idéerna. Gemensamt genomförde vi själva matlagningen.



Dukningen gjorde jag. Vi har numera plockat fram ett ovalt bord, som kommer från min morfars föräldrahem. Med andra ord från Skåne. Det är litet och nätt och passar en middag för två. Då sitter vi i varsin karmstol från min mormors föräldrahem. D v s från Värmland.


Förrätten bestod av kammusslor, räkor och kött från ett par krabbklor. Mosad avokado med chili, Philadelphia-ost med lök som kokat i vitt vin passade bra till denna smakfulla entrérätt.



Varmrätt var helt enkelt stekta tonfiskskivor och rostade rotsaker med en klick hemgjord majonnäs samt grönsallad, som inte kom med på bild.



Vad kan man mer säga om denna måltid? Jo, när vi skulle titta efter vad krabbklorna kostade insåg vi att de inte fanns med på kvittot. Vi hade helt enkelt stoppat dem i korgen utan att scanna in priset i självscannern. Så idag åkte hustrun tillbaka och gjorde rätt för sig (oss). Visserligen kostade dessa krabbklor knappt 20 riksdaler men rätt ska vara rätt. Enligt uppgift rördes expediten i det närmaste till tårar. Heder åt den rättrådiga hustrun. Som dessutom kan planera en god Sylvestermåltid.