Blivande präster predikar

I en sal på Uppsala Konsert
och Kongress höll vi till.
Med Uppsala domkyrka i fonden.

Igår genomfördes alltså

Preacher’s corner

Men förmodligen skulle det – med apostrofen på rätt ställe – hetat

Preachers’ corner

Det var nämligen fler än en predikant som förkunnade. Totalt sett var det åtta personer som predikade. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, tre från Johannelunds Teologiska Högskola och så en erfaren präst, som predikade utan förberedelsetid.

Så roligt! Och givande. De olika studenterna representerade verkligen olika traditioner och predikostilar. Under eftermiddagens seminarium, som egentligen benämndes …

Underström

… fick fyra av de studerande predika. Och i minglet just före middagen var det ytterligare tre som fick förkunna. Dessa fick utmaningen att försöka skapa fokus i en bullrig miljö, fylld av prat och konversation.

Vi fick smakprov på relativt traditionell predikostil och på personliga tilltal med direkta frågor ställda till oss som lyssnade. Där fanns den konfronterande predikan, som tog sin utgångspunkt i en konflikt och manade lyssnaren till ett ställningstagande. Vi bjöds på retoriska grepp där bilder från köks- och musikvärlden vändes och vreds på. Vi fick även dras in i dofternas värld genom målande skildringar av bibliska miljöer.

Det gemensamma för alla sju predikningarna var rejäla nappatag med bibeltexterna. De var valda från kommande söndagar, både fastlagssöndagen och de första söndagarna i fastan. Där fanns gammaltestamentliga texter, såväl som epistel- och evangelietexter.

Där förekom förkunnelse som i stor utsträckning rörde sig bakom texten och satte in den i dess historiska kontext – med kopplingar till tidlösa maktförhållanden. Där fanns prov på predikan i texten såväl som predikanter som befann sig mestadels framför texten.

Genomgåenda fanns ett evangeliskt tilltal. På olika sätt framskymtade nåden och befrielsen – det gladde mig.

Men detta var inte allt. Mitt i eftermiddagens övning, som gestaltade sig som en …

Master Class i homiletik

… fick en erfaren präst predika under något ovanliga former. Det började med att två kollegor från teologipodden …

Tolkning pågår

… nämligen Ida Wreland och Clara Nystrand, samtalade över en text, som de fick höra läsas precis innan. De samtalade ungefär 15 minuter och sedan sjöng vi ett par psalmer. Därefter fick Anna Norrby ställa sig i predikstolen och förkunna. Det var ingen enkel uppgift men efteråt var vi alla påverkade. Samtalet mellan Ida och Clara var nyfiket trevande och själva sa de att de sökte efter något i texten som de inte riktigt fick fatt på. Men när Anna började predika hade hon, med Guds Andes hjälp, fått tag på något, som Ida och Clara sökt efter. Åtminstone uppfattade jag det så.

Anna Norrby, längst till vänster i bild, lyssnar intensivt på det tolkande
samtal som Clara Nystrand och Ida Wreland för. 

Anna Norrby går kvalificerad fortbildning i predikan så på ett sätt går det att beskriva även henne som student.

Idén till denna aktivitet fick jag någon gång tidigt i höstas. Vägen från idé till verklighet har, som vanligt, varit kantad av både medgång och motgång. Men nu – dagen efteråt – är jag mycket nöjd och jag uppfattade att både de som predikade och de som lyssnade också var det.

Jag är glad att vi på Svenska kyrkans utbildningsinstitut samarbetar med Johannelunds teologiska högskola. Det är ju vi som – på olika sätt – utbildar präster för tjänst i Svenska kyrkan. Antingen det sker i den inomkyrkliga rörelsen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen eller i Svenska kyrkan som helhet. Det är bra om vårt samarbete är gott. För studenternas skull.

Det var också gott att få vara en del av teologifestivalen som helhet. Men om detta vill jag återkomma i en annan bloggpost.

Preacher’s corner

Let me write this post in English, since the heading is in English. This weekend a large number of Lutherans, mainly from Church of Sweden, together with others, are gathering in Uppsala, for the fifth

Theology Festival

The founder of the festival, Rev. Dr. Anna Karin Hammar, will of course be there. She has probably participated every festival. But for me it is the first time. A few months ago I asked the project leader, Mona Keränen, if I could see her. I wanted to present an idea for the festival. It was to run a

Preacher’s Corner

She found the idea feasible and a few weeks thereafter I got an e-mail from a colleague, Rev. Clara Nystrand. She and a number of colleagues from the south of Sweden have a pod where they every Monday upload a conversation around the sermon text for the following Sunday. She wanted to join me in the idea about a Preacher’s Corner.

The next step came when Mona asked me to contact Johannelunds teologiska högskola (Johannelund School of Theology). This is an accredited college, where Lutheran pastors are trained. Until now Church of Sweden has accepted full pastors from Johannelund but from next year these students will have to come to the Institute where I work, Svenska kyrkans utbildningsinstitut (Church of Sweden Institute for Pastoral Education), for the final Ministerial year. Therefore I felt this was an good opportunity to cooperate. Johannelund will still train pastors for Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (Swedish Evangelical Mission). These pastors are fully acknowledged as pastors in Church of Sweden but cannot be employed as Parish pastors in Church of Sweden. I beleive that we have to build a strong and respectful relation, for the sake of the Church and for the world in which we serve - together.

So, what will take place in this Preacher’s corner? A number of students will have an opportunity to preach and get feedback (or maybe feed-forward) in a kind of homiletic master class. A few of them will actually preach in the evening, in the foyer while people are mingling before supper.

In the master class we will also have another ingredient. We have advertised in social media and searched for a brave, experienced preacher. A few have answered positively and we have selected one, who will listen to a Bible text and to a conversation around this text between two colleagues from the theology pod I mentioned above. After this conversation the experienced preacher will get five minutes to prepare and thereafter preach. This will be followed by another conversation, where we investigate how the conversation around the sermon act can feed into the homiletic endeavor. 

The Greek word 'homilein' [ὁμιλεῖν] actually means: to converse. This word occurs once in the New Testament. In  Luke 24:15 two disciples are on their way to Emmaus and we read:

While they were talking and discussing, Jesus himself came near and went with them

This is also what we expect to happen in Preacher’s corner as well as in the Theology Festival as a whole.

Dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan?

En kollega skrev i ett socialt medium tidigare i veckan om behovet av en försoningskommission i Svenska kyrkan. Där hänvisades till anglikanska kyrkan och deras Continuing Indaba (Indaba är ett begrepp från IsiZulu, så det är klart att jag går igång på det). ett annat exempel var Ságastallamat, som är namnet på försoningsprocessen mellan samerna och Svenska kyrkan. Inspirationen kom dock främst från en ledare i Kyrkans Tidning där Brita Häll kommenterar arbetet med ny kyrkohandbok och bland annat skriver att Kyrkostyrelsen nu måste ta sitt ansvar. Hon fortsätter:

Nu ligger bollen hos kyrkostyrelsen. Kan den säkra en högklassig handbok? Kan den ta initiativ till att reparera relationerna i en sårig konflikt? Annars lär det bli ett stormigt kyrkomöte i höst.

De som har fått makt i ett sammanhang har ett stort ansvar. Men makt ser ju så olika ut. Som homiletiklärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut har jag stor makt. Men jag är samtidigt ganska långt ner i organisationen inom kyrkokansliet. En prästkollega på landet har kanske inte så mycket makt i förhållande till en biskop eller någon som sitter i kyrkostyrelsen men inom församlingen har vederbörande stor makt. Skulle var och en ta sitt ansvar i förhållande till den makt eller påverkansmöjlighet som den har, vore mycket vunnet. Min uppfattning är att vi alla måste ta vårt ansvar. I år är det ju dessutom kyrkoval och då har vi, var och en, i en kyrka, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt, ett stort ansvar.

Men det handlar inte om att ta sitt ansvar vart fjärde år. Demokratin är en blomma som behöver vårdas ständigt.

Att ta ansvar för att försoning ska vara möjlig i Svenska kyrkan betyder absolut inte att hålla inne med kritik. Då är vi illa ute. Men även kritikern har ett ansvar att fråga sig om den kritik som vill komma ut är uppbygglig eller inte. Och om den ges på ett konstruktivt sätt. Om den ges vid ett lämpligt tillfälle. Samtidigt är det viktigt att personen i fråga delar med sig av sin insikt. För helhetens skull. Det är ingen lätt balansgång.

Ett reformationsår som detta är det på sin plats att återkomma till Luthers förklaring till det åttonde budet:

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar [hen], tänker och talar väl om [hen] och tyder allt till det bästa.

Det gäller i sociala medier. I vanliga medier. I samtal. I allt.

Visst är det dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan. Det har det varit länge. Den måste i så fall bygga på sanning och rättvisa. Och gestaltas med insikt om att det är den som lever i utsatthet som måste värnas. Grannlaga, för det finns många olika upplevelser kring vem som är mest drabbad.

Utmaningen är också att det runt konflikten kring förslaget till ny kyrkohandbok ryms så många olika konflikter.

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Det är en kul formulering, som Lena Mellin drar till med i en krönika i Aftonbladet. Det handlar egentligen om hur Moderaterna och Socialdemokraterna rasar i den senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. Och att det bara är Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna som ökar. Alla de andra fem riksdagspartierna går bakåt. Lena Mellin menar att de två regeringsbärande partierna förtvinar framför våra ögon.

Det är starka ord. Närmast religiöst laddade. Rubriken:

Tiden håller på att rinna ut för Löfven och Kinberg Batra

… är också snudd på apokalyptisk. Alltså är det kanske inte så konstigt att hon, när hon ska skriva om Miljöpartiet, tar hjälp av ytterligare en religiös metafor:

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Nu ska jag inte gå in och bedöma sakfrågan. Jag är mer intresserad av metaforerna. Det var alltså Henrik IV av Frankrike som 1576 skulle ta över tronen efter sin svåger, Henrik III. Det fanns dock ett problem. Henrik IV var Hugenott. Och Frankrikes katoliker ville inte ha en "en kättarkung". Enligt Wikipedia blev det stridigheter och till slut övergick Henrik 1593 till katolicismen. Det var då han yttrade de bevingade orden:

Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa)

Att Paris slinker in bakvägen, via Lena Mellins metafor, är intressant. Miljöpartiets förra språkrör, Åsa Romson, fick ju så många lovord efter det stora klimatmötet i Paris COP 21. Nu skulle det gå att säga, med samma ord, att miljön vore värd en mässa. För brakar skapelsen ihop – vilket verkar vara på god väg att ske – då spelar det mindre roll hur de olika partierna lyckas i opinionsmätningar.

Ett gammalt aktstycke

Postgirots logotype på grön botten.
Iväg till postkontoret och hämta
tre hundralappar. Nostalgi.

Några teman i mina bloggposter genom åren är kommunikation och försoning. Relativt ofta har jag skrivit om hur vi umgås i sociala medier. I de snabba klickningarnas tidevarv hinner vi ofta, som bekant, trycka på 'enter' innan vi räknat till tio. Allt var inte bättre förr men mycket var annorlunda. Därför de rader som kommer i denna bloggpost.

När jag letade efter något annat hittade jag en debattartikel jag fick publicerad i Kyrkans tidning nr 15, 1986. (Det utbetalades även ett honorar. Jag minns att det kom som en fullständig överraskning. 300 riksdaler. Mycket på den tiden.)

Eva Brunne och Anna-Karin Hammar hade skickat en spontanremiss på slutbetänkandet av 1969 års psalmkommitté SOU 1985:16,17, 18 och 19. Deras text hade jag inte sett i sin helhet men väl fått den återgiven, förmodligen i just Kyrkans tidning. En liten del av deras skrivelse handlar om sista raden i tredje versen på nuvarande psalm 480. Så här skrev de:

Maria-psalmerna är en god ansats men traditionella bilder kan bli förtryckande på ett olyckligt sätt. Vi tänker på nr 486 "Var hälsad, Herrens Moder" där Bo Setterlind har lyckats väl med allt utom ett ord i tredje versen. "Din lydnad är vår förebild" är en mening som vi vet att många kvinnor stegrar sig inför. Lydnaden har tvingats på kvinnor i tvåtusen år och verkar i allt annat än befriande riktning. Vi tror att en formulering som: "Din trohet är vår förebild", känns mycket mer uppbyggelig och är dessutom mer biblisk.

Min debattartikel kommer nedan. Samt svaret från Eva Brunne och Anna Karin Hammar. Får jag säga det själv håller vår kommunikation en god ton. Den är saklig.

Idag skulle jag inte skrivit samma sak. Hade Bo Setterlind och psalmbokskommittén valt ”trohet” istället för ”lydnad” hade jag också sett det som en förbättring. Poängen i denna bloggpost är dock tonen i vår diskussion. Därför vill jag också lägga till det svar jag någon dag senare fick från Eva Brunne per post.

Såhär 31 år senare minns jag att jag blev glad för brevet och kopian på deras spontanremiss, som jag fortfarande bevarar i en pärm.

Ett långsammare samtalsklimat. På papper. Via snigelpost. Inte alltid bättre. Det förekom hårda ord även 1986. Men rum för eftertanke gavs på ett annat sätt.

Dopdag – retreat

Under några dagar – torsdag till söndag – använder jag min lediga tid till att vara på retreat. Ett gott sätt att återvända till mitt dop. Det är Kyndelsmässohelg och det jag söker – på olika plan i mitt liv – är Uppenbarelsens ljus. Jesus Kristus.

Jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna. Jag är på retreat på Wettershus retreatgård utanför Gränna.

Det är så lätt att förirra sig i vår tid. Det är viktigt för mig att söka mig tillbaka till källan. Det är dopets källa och Guds tilltal, som i tystnaden vid Vätterns strand blir en källa till liv i mitt inre.