Sista semesterveckan

En mycket innehållsrik vecka med start i Kalmar men sedan besök på Gotland. Första gången för hustrun. Tredje för mig. Vi hade en fin första kväll med solnedgång i Visby. Smolk i bägaren var ett restaurangbesök där laxen visserligen var god men den s k romsåsen i stort sett oätlig. Visby restaurang och pub vid Stora Torget rekommenderas inte! Men solnedgången var OK och efter god sömn på hotell vandrade vi runt ringmuren och njöt av solen och allt det vackra. Vidare via Gotlands största rauk, Jungfrun, bad i havet och därefter Krusmyntagården. På bilden där hustrun figurerar, är det den lilla stenformationen i bakgrunden, längst ut på udden, som är själva Jungfrun. Sedan var det dags att åka till goda vänner i Baju, på östra sidan av Gotland. I kvällningen seglade Staffan och jag med hans allmogebåt, en s k tvåmänning. Underbart. Med doft av tjära och två sprisegel. I en båt av denna typ känner man sig som en viking. På bilden nedandför syns båten nästan inte men i verkligheten är den ganska imponerande.

På torsdagen besökte vi dels en verkstad där man bränner keramik med s k raku-bränning. Intressant!







Vi var också på Sidengården och det var likaledes mycket intressant. Att silkesfjärilens larv spinner in sig med en tråd, som blir mellan 600 och 1000 meter är ju häftigt. Ja, det fanns mycket att lära sig och ett besök rekommenderas starkt!

Det sista kulturella besöket denna dag blev på ett mycket litet museum, inrymt i ett gammalt stationshus, som även varit ett EFS-missionshus. Där föddes jazzmusikern Lasse Gullin. Museet finns i Sanda och när vi var där, var det helt obemannat. Charmigt!

Fredagen åkte vi till Fårö och hann med en lång vandring på Digerhuvud med alla raukarna och andra stenformationer.



Men när vi kom till Langhammars blev vi överraskade av ett ösregn, som fullständigt blötte ner oss, trots goretex-skor. Fika på Sylvis Döttrars hembageri och café var mycket trevligt, så även restaurangbesök i Visby. Denna gång med god mat! Munkkällaren rekommenderas!
Från Gotland åkte vi till Falun och hämtade yngste sonen på stationen, för att sedan åka till syrsans 60-årskalas på Sundbornsgården utanför Falun. God mat, mycket sång och trall, cirkeldans i den ljumma sommarkvällen och avslutning med serenad- och gluntsång. Ja, det blev sent men det var det verkligen värt.
Idag har vi suttit i bilen med undantag av en blixtvisit hos gudföräldrarna i Örebro. Väl hemma kunde vi både njuta av nyklippt gräsmatta, nymålade trädgårdsmöbler och nylagad mat. Det är trevligt att komma hem. Särskilt när man möts av vuxna, hemmavarande barn, som tar ansvar!

Tyst minut

Vi var relativt många som var samlade till en tyst minut på Larmtorget. Samma sak skedde i Domkyrkan i samband med middagsbönen. På Larmtorget hade SSU i Kalmar organiserat det hela. Både Barometern och Östran skrev om att det skulle ske. Representanter för de flesta andra politiska ungdomsförbund var där och talade. Det handlade mycket om hur vi ska bemöta våld och extremism. Jens Stoltenbergs ord från högmässan i Oslo Domkyrka citerades av flera talare:

Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet.

Det som berörde mig mycket positivt var att ungdomarna som talade stod över partitillhörighet och visade sådan värme och inklusivitet mot varandra.
Ett frågebatteri som hänger i luften var dock:
- Varför var inte Sverigedemokraternas ungdomsförbund med? Var de tillfrågade? Finns det representanter i Kalmar?
Det hade varit spännande om de också varit med och tagit avstånd från våldet. På deras hemsida gör de faktiskt det och i nuläget skulle det känts bra om även de varit med. Men förmodligen finns de inte representerade i Kalmar.
Med tanke på vad deras hemsida i övrigt innehåller kanske det ändå varit väl magstarkt för dem att vara med i en manifestation för ett öppet samhälle. Där skriver de bland annat:

SDU vill verka för ett val för den som invandrar: anpassa sig till det svenska samhället eller återvända

En sådan mening tyder på stora kunskapsluckor och en människosyn, som jag på intet sätt delar.
Min poäng är dock att vi inte ska nöja oss med att ens någon ställer sig utanför det öppna samhället. Det är just det utanförskapet som kan skapa grogrund för dåd likt det i Oslo.
Att de andra ungdomsförbunden stod enade idag var dock mycket positivt. Bland dem som talade och i det som sades fanns en stor mångfald. Det mångkulturella samhälle vi ofta talar om var verklighet på Larmtorget. Tjejer, killar, med eller utan synliga funktionshinder, med olika politisk tillhörighet eller olika etniskt ursprung. Det som inledningstalaren sa, präglade samlingen:

Idag är vi alla vänner.

Fruktansvärt

Det som hänt i Norge är helt enkelt fruktansvärt. Det väcker många tankar. Vilken tragik för dem som drabbats. Hur viktigt det är att kämpa för ett öppet och demokratiskt samhälle. Inte minst när något som detta händer.
En av de första kommentarerna i TV riktade misstankarna mot Al Qaida. Näst äldsta dottern reagerade skarpt. Jag måste erkänna att jag inte tänkte direkt hur fel det var att direkt rikta misstankarna åt det hållet. Så visade det sig att det var en ensam galning. Visserligen med högerextrema åsikter. Men ändå en ensam person. En reflektion är att det är oerhört viktigt att ingen i samhället får bli så ensam att hon eller han kan vara i stånd att utföra ett dåd som detta. Det ser jag som viktigt att kämpa för.
Ondskan finns inte bara långt bort. Den finns nära. Handen på hjärtat finns den också inom mig själv. Jag ber och hoppas att jag aldrig kommer att utföra något så hemskt som detta.
Imorgon ska jag fira högmässa och bära med mig mina norska systrar och bröder i bön inför Guds ansikte. Alla de som drabbats men också den person som lånade ut sitt liv till ondskan.

Sommarläsning

Något som hör till sommaren är böcker. Och just nu håller jag på att läsa färdigt en del böcker som blivit liggande. En av dessa är boken ”Förnyarna” som är skriven av min kollega Dag Sandahl. För de flesta i Kalmar och säkert de flesta i Svenska kyrkan är Dag välkänd. Få är oberörda av honom. Denna bok handlar om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). En gång i tiden var jag själv medlem. Jag var student och jag tror jag var medlem ett eller två år. Men säkert är att den högkyrkliga rörelsen, som aKF är en del av, har påverkat mig mycket. Glädjen över gudstjänsten, kärleken till kyrkan och insikten att kristendomen bygger på en uppenbarelse, som vi möter i bibeln är viktiga delar av denna fromhet. Mycket mer kunde sägas. Exempelvis att jag efter mitt år i Sydafrika (1981-82) upplevde aKF som en trång gemenskap. Visserligen omnämns jag i boken i samband med att ett utbildningsprogram för studenter formades i Uppsala i mitten på 1980-talet men det var inte formellt knutet till aKF.
Nåväl, jag menar att aKF ändå har bidragit med mycket positivt i Svenska kyrkan och säkert kan fortsätta att göra det. Boken om förnyarna är därför läsvärd och viktig. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån att den handlar mycket om utanförskap. Det Dag Sandahl skriver om är inte bara den s k kvinnoprästfrågan men den upptar en stor del av boken. Och här finns ett slags ”vi och dom”-tänkande.
Därför var det intressant att läsa en helt annan bok nästan samtidigt: ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Han skriver om sin kurdiska mamma och boken handlar mycket om författarens upplevelse av att vara både kurd och svensk. Boken berör definitivt könsroller och även ”vi och dom”-tänkande.
Men denna bok är ju helt annorlunda än den förstnämnda. Det är inte en faktabok utan en roman och skriven med ett helt annat ärende. Den polemiserar inte och bjuder in läsaren i brottningen kring hur författaren (eller hans mor för den delen) upplever främlingskap i ömsom Sverige, ömsom Kurdistan.
Så jag fortsätter att fundera över detta med att vi som människor är olika och vad det betyder. I min läsning av Martin Merediths bok ” The State of Africa: A History of Fifty Years of Independence” som jag nu snart hållit på ett år med. Jag har skrivit om den förr. Just nu läser jag kapitlet: ”The graves are not yet full” och det handlar om folkmordet i Rwanda. Hur konflikten mellan två befolkningsgrupper (hutuer och tutsier) till slut kan urarta till regelrätt slakt och hur västvärlden ser på utan att göra något (kanske framför allt Belgien och Frankrike).
Självklart inser jag att det är gigantiska skillnader mellan de företeelser jag läst om. Men det finns också beröringspunkter. Mitt i sommarläsningen finns möjlighet att fundera lite djupare kring vad det innebär att vara människa och leva med andra människor. Det uppskattar jag!

Hårddisken upphittad men Kalmar FF förlorade

Kvällens stora begivenhet var besök på Guldfågeln Arena tillsammans med svärfadren och Olle. Olle är inbiten Helsingborgare och det var han (samt övriga HIF:are) som drog det längre strået ikväll. Även om jag klätt upp mig i KFF-färger kan jag inte uppbåda alltför stor besvikelse. Någon fotbollsnörd är jag inte, har aldrig varit och kommer kanske aldrig att bli. Men det var en fin kväll, nästan fullsatt arena och bitvis välspelad fotboll.
Mitt i första halvlek kom ett sms från hustrun:

- Hårddisk upphittad.

Den låg naturligtvis i min egen garderob. Där jag letat ett antal gånger. När jag nu fick se den inser jag att jag under våren hunnit glömma hur liten den är. Alltså är jag inte heller någon datanörd.
Semestern fortsätter dock och idag, när det regnade hela förmiddagen, låg jag inne i en soffa, på sommarstället, och läste en deckare av Anna Jansson: Drömmen förde dej vilse. Mord och intriger. Anrättningen kryddad med gotländska folksägner och släkttragedier.

Kanske inte den bästa läsningen med tanke på att vi åker till Gotland nästa vecka. Men en typiskt bra sommarsemesterdag. Sammanfattning: Regn på förmiddagen, en spännande deckare, trevlig fotboll, ljummen sommarkväll, trivsamt matchsällskap och en upphittad hårddisk. Jag kan verkligen unna Olle och HIF segern.

Dropbox

För någon tid sedan flyttade min far och min mamma från en villa till en lägenhet. (Nu undrar vän av ordning varför jag skriver ”far” och ”mamma”. Antingen skriver man väl ”far och mor” eller ”pappa och mamma”. Saken är den att min mor dog för 12 år sedan. Några år senare gifte sig far igen och jag fick helt enkelt en mamma. Det insåg jag, när jag i Afrika försökte förklara att min mor var död och att den kvinna, som gift sig med min far, inte är min mamma. Ingen förstod vad jag menade.

She is your mother!

I en afrikansk kontext är det inget problem att ha mer än en mamma eller mor. Nu är dock ordet ”mor” förbehållet just ”mor” men en mamma är jag glad att ha fått på gamla da’r. Nåväl tillbaka till flytten.)
Vi var där och hjälpte till med packningen och sedan dess pågår en viss aktivitet inom den närmaste släkten. Allt det som fanns i villan ryms inte i lägenheten och vi som är barn och barnbarn har nu möjlighet att få en och annan minnessak från vårt föräldrahem/morföräldrahem/farföräldrahem. Eftersom flytten skedde ganska snabbt och villan är ute till försäljning, behöver vi dela upp det som blev över. Att fyra barn och sjutton barnbarn ska kunna träffas nu i sommar låter sig inte göras. Då finns något som heter ”dropbox”. Man kan ladda upp listor, fotografier mm och sedan bjuda in alla som ska ha tillgång till det man laddat upp. I denna dropbox är det som aktiviteten pågår.
Jag tror det kommer att gå bra med uppdelningen. Det handlar ju om att få något minne med sig. Och själv blir jag nog lika glad över att jag får det jag önskat som att något av mina syskon eller syskonbarn eller för den delen mina egna barn, får något de önskat sig. Det som ingen vill ha skänks till en loppmarknad, där överskottet går till internationellt arbete.
Samtidigt pågår en viss aktivitet i min egen hjärna. Saker, prylar, minnen. Behöver jag mer saker? Eller ägodelar? Nu pratar jag inte om Feng Shui och negativa energier. Utan vanligt sunt förnuft. Därför kommer en viktig del av hösten innebära att hustrun och jag går igenom vårt hem och rensar ut en del saker, som vi egentligen inte behöver.
Men nu finns det också ett annat skäl till detta städprojekt. För en tid sedan köpte vi en extern hårddisk. På den laddade vi ner en massa fotografier mm. Sedan skulle vi vara bortresta och jag tyckte det var en god idé att gömma den externa hårddisken, om det, mot förmodan, skulle bli inbrott. Så jag hittade ett mycket fiffigt ställe, där jag placerade den externa hårddisken, för att ingen eventuell inbrottstjuv skulle kunna hitta den. Detta mycket fiffiga ställe kan jag nu inte själv komma på var det är. Vi har verkligen letat men nu återstår alltså att metodiskt gå igenom skåp, lådor mm. Samtidigt kanske sortera ut ett och annat. Vilken ”dropbox” dessa tillhörigheter ska hamna i återstår att se. Något kanske ska erbjudas ätteläggarna. Ett och annat säljas. Annat skänkas och mycket förmodligen kasseras. När/om vi hittar den externa hårddisken, kommer den dock att behållas och placeras på ett ställe där vi kan hitta den.

Semesterns mittpunkt

Det blir fyra veckors sammanhängande semester denna sommar. Om allt går enligt planen. Dessutom blev det ledig helg innan. Så man kan säga 30 dagar. Nästan en hel månad! Just nu är det mitt i vecka 2. Jag har ännu inte kommit till semesterns mittpunkt. Det känns som om jag varvat ner. Med hjälp av vännerna Maphuti och Calvin. Det är aldrig fel att umgås med afrikaner. Tidsuppfattningen är en annan och det är bara att hänga på.
Ändå kan det inte hjälpas att jag funderar över tiden, även på semestern. Känslan av att ha obegränsat med tid framför sig är underbar. När dagarna går och blir till veckor och det så småningom har gått halva tiden kan jag ibland gripas av vemod. Men just nu gör jag inte det. Jag försöker känna efter men den känslan infinner sig inte. Tvärtom. Det känns som om jag fortfarande har oceaner av tid framför mig.
Och det har jag ju! (Mänskligt sett! Om morgondagen vet ju inget något.) Men, Deo volente (om Gud vill) har jag ju tid även efter semestern! Insikten fyller mig med hopp. Även när jag är inne på min sista semesterdag ska jag suga på denna karamell. Försöka bära med mig vila och lugnet in i arbetet.
Jag tackar delvis Calvin och Maphuti för denna tidsinsikt. På fotografiet är de på väg in i rosenträdgården på Capellagården, Öland.

Mission i retur

Maphuti och Calvin hälsar på oss just nu. De är från Sydafrika och vi firade högmässa i Birgittakyrkan imorse.

- Var är alla ungdomar, frågade de?

Så pratade vi ett tag om situationen i Svenska kyrkan och jag sa, att det är dags för missionärer att komma till oss från Afrika. Jag sa detta på väg till ICA i Berga Centrum. Vi hade inte mer än kommit in i affären, så kom en ung man fram och frågade:

- Hur kan man få kontakt med Gud?

Inom loppet av mindre än fem minuter hade Maphuti blivit den missionär, som jag önskade att vi skulle få från Afrika. Jag vet ju att Gud hör vad vi säger men blir ändå förvånad när det händer.

Toto

Toto! Det blev en trevlig helkväll tillsammans med konsert-räven Lasse. Tur det, eftersom vi annars hade släpat med oss tre brasse-stolar. Nu behövde vi bara lämna en brasse-stol utanför slottsruinen. Man får ju inte ha med sig stolar in.
Vi fick höra de välkända låtarna: Hold the line (2 gånger), Rosanna och så klart: Africa, som vi lyssnade så mycket på under våra år i Sydafrika.

It's gonna take a lot to drag me away from you

Ja, så upplevde vi då. Och så upplever vi alltid suget efter Afrika!
Det var en ljummen, härlig kväll och mycket god musik för pengarna. Konsertturnén görs delvis som stöd för gruppens basist, Mike Porcaro, som lider av ALS. Flera av de som var med vid starten har bytts ut och vad jag förstod var de nya artisterna minst lika bra. Liksom de två som stod i bakgrunden och körade. De fick även komma ut på scenen och visa upp sig. I en av låtarna dök plösligt ”no women, no cry” upp. Kul!
Medelåldern på denna konsertkväll låg väl kring 50. Vi kände oss hemma!

Semester

Mycket skönt och säkert välbehövligt. Efter en intensiv vår. Första dagarna har gått åt till att hjälpa far och bonusmamman att flytta. Det var meningsfullt och gick över förväntan. Glad att ha en hustru, som sliter hårt. Nu får andra ta vid när det gäller uppackning, övrigt hjälp och stöd. Nu kan det kanske blir lite mer avkoppalnde semester.
Imorgon blir det t ex Toto i Borgholms slottsruin. Det ser jag fram emot!