#meetoo är här för att stanna. Ett bra tag i alla fall. Och
det är samtidigt bra och inte bra. Det är förskräckligt att rörelsen ska
behövas. Det är bra att den kommit. Och med sådan kraft. Jag hoppas (och tror)
att rörelsen behåller sitt momentum tills situationen i grunden förändrats.
Jag tror mig förstå att vi män ser väldigt olika på det många
kvinnor vill säga till oss. Det kan ömsom fylla oss med skuld och skam, ömsom
med lättnad. Ibland blir vi arga, ibland känner vi oss utpekade.
I denna bloggpost kommer jag inte att säga så mycket om vem
som har skuld eller inte. Eller hur den skulden i så fall ser ut. Jag vill
istället dra en parallell som åtminstone hjälper mig. Det är min förhoppning
att även någon annan blir hjälpt av den.
Sydafrika
På 1980-talet bodde jag och arbetade ett år i Sydafrika.
Sedan dess har jag följt Sydafrikas utveckling på olika sätt. När jag nu drar
en parallell mellan det som kvinnor i världen berättar och det som skedde i
Sydafrika under apartheid-tiden, är
jag medveten om att det finns enorma skillnader. Jag är framför allt ute efter
att jämföra de vitas roll i Sydafrika med männens roll i förhållande till
genusbaserat förtryck.
Beyers Naudé
2004 fick jag representera Svenska kyrkan vid en märklig
begravning. Det var en vit präst som begravdes. Han hade i sin ungdom tillhört
det beryktade Broederbond. Beyers
Naudé var, liksom sin far, en del av denna innersta krets i det vita Sydafrika.
I Broederbond fanns hjärnorna bakom
det raffinerade rasförtryck som fick namnet apartheid.
När polisen kallblodigt sköt ihjäl runt 70 svarta personer i
Sharpeville den 21 mars 1960, insåg Beyers Naudé att något var fel. I grunden.
Han bytte sida. Hans engagemang ledde till att han uteslöts ur sin kyrka. Hans
familj blev utfryst. Han sattes i husarrest. Och mycket annat. Han gav dock
inte upp sin kamp. När Desmond Mpilo Tutu avgick som generalsekreterare för
South African Council of Churches (SACC) 1985 utsågs Beyers Naudé till hans
efterträdare. För Naudé var det obegripligt att SACC, som till största delen
bestod av svarta, ville ha en vit ledare.
Hans begravning, ägde rum i den kyrka som en gång uteslutit
honom. Han fick halv statsbegravning i närvaro av bland andra Sydafrikas
dåvarande president Thabo Mbeki. Jag har berört detta i en
tidigare bloggpost
om Ilse Naudé, hans hustru. Beyers omvändelse berodde sannolikt till stor del
på henne.
Struktur och individ
För någon månad sedan deltog jag i en manifestation i
centrala Uppsala. Sara Fälting hade tagit initiativ till den, utifrån
#meetoo-kampanjen i sociala medier. Det går att läsa om det i
UNT. En
representant för RFSU sa då:
Vi är emot patriarkatet,
inte männen.
För mig är detta ett avgörande perspektiv. Kvinnor protesterar
mot det utbredda förtryck som finns och som tar sig uttryck i att män begår
sexuella övergrepp. Vissa män utför dessa handlingar. Andra tiger. Att det kan
fortgå beror inte i första hand på enskilda män utan på ett strukturellt
förtryck. Det kallas patriarkatet.
Det är inget bra system. Varken för kvinnor eller män.
Apartheid och patriarkatet går självklart två olika
saker. Men det finns många beröringspunkter. Jag går dock inte in på det i
denna bloggpost. Det jag vill lyfta fram är hur vita i Sydafrika respektive män
i världen i stort kan förhålla sig.
Vi kan göra skillnad
Om Du är man och läser detta, är detta min önskan: fundera
över de orättvisor som finns mellan kvinnor och män i världen!
Kan Du se att kvinnor ibland (eller till och med ofta)
förtrycks?
Kan Du se att Du som man ibland (eller till och med ofta)
slipper detta förtryck? Skulle Du vilja ändra på denna grundläggande orättvisa?
I så fall tror jag att Du kan skilja på struktur och
individ. I så fall kan Du vara med och göra skillnad.
Du kanske också har individuell skuld. För något Du sagt eller
gjort. För någon gång när Du passivt låtit något ske. Detta kan Du inte ändra
på. Men Du kan ändra på Ditt förhållningssätt i framtiden.
Många vita gjorde det i Sydafrika. Det var betydelsefullt.
Och det är fortfarande betydelsefullt.
