Wednesday, 26 April 2023

Trosfrid

När jag idag höll mitt föredrag om Bibeln och yttrandefriheten hävdade jag att det finns en finsk lag om trosfrid. Det hade jag läst bland annat Kyrkans tidning.

Finska lagen om trosfrid gör koranbränning till olaglig handling

Men så bra att det fanns mer insatta personer i panelen. Brott mot trosfrid ingår i strafflagen och handlar ytterst om ordning och reda. Det är överskriften på strafflagens 17 kapitel:

Om brott mot allmän ordning

Min bedömning är att de flesta i Finland är glada för att den lagen finns. I den 10 paragrafen står det:

10 § (24.7.1998/563)

Brott mot «trosfrid»

Den som

1) offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen (267/1922) eller

2) genom att föra oljud, uppträda hotfullt eller på något annat sätt stör gudstjänst, kyrklig förrättning, annan sådan religionsutövning eller begravning,

skall för brott mot «trosfrid» dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Lagens syfte är alltså att det inte ska uppstå oordning. Det är inte i första hand en lag om religionsfrihet. Det är inte heller en hädelselag eller något annat. 

Anledningen till att jag höll föredrag var att Finland i år firar 100 år med religionsfrihet. Därför ordnade Ekumeniska Rådet i Finland ett seminarium, där jag var talare. En stor ära. Tre kunniga panellister bidrog med oerhört spännande perspektiv. Fr Mikael Sundkvist (ortodox), Jani Edström (baptist) och Marika Björkgren-Thylin (lutheran). Moderator och diskussionsledare var direktor Sixten Ekstrand (Kyrkans central för det svenska arbetet - KCSA). En av synpunkterna handlade alltså om var i lagstiftningen brott mot trosfrid hör hemma. Strafflagen i sin helhet är från 1889. Och har nummer:

19.12.1889/39

Den inleds med följande mening:

Wi Alexander den Tredje, med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfver hela Ryssland, Tsar af Polen, Storfurste till Finland, etc., etc., etc., Göre veterligt: På Finlands ständers underdåniga framställning vele Wi härigenom i nåder stadfästa följande strafflag för Storfurstendömet Finland, om hvars införande, såsom ock angående verkställighet af straff, särskild förordning utfärdas:

Det var också en ögonöppnare för mig. Att Ryssland under en över 100 år styrde över Finland. I domkapitelsalen i Borgå hänger en stor tavla som föreställer Borgå lantdag, som sammankallades av den ryske tsaren, Alexander I. De finska ständerna svor kejsaren trohet och han gav i sin tur sin regentsförsäkran. Det skedde den 29 mars 1809. Finland fick behålla lagar, religion och språk från den svenska tiden. Finland var sedan ett autonomt storfurstendöme. Jag fick veta att tsaren stod upp hela tiden, för som ortodox troende ville han inte sitta ner framför krucifixet. Lantdagen ägde ju rum i Borgå domkyrka.

Fr v: Jag, Heidi Juslin-Sandin, biskop Bo-Göran Åstrand, 
 Mia Anderssén-Löf och Linus Stråhlman.
Vi står framför tavlan som föreställer Borgå lantdag 1809.

Jag måste fråga medarbetarna i Borgå stift hur det känns att ha denna tavla i domkapitelssalen. Då fick jag svaret att de, som en minoritet, är vana att någon annan bestämmer. Tänkvärt!

Om jag får en länk till inspelningen av seminariet ska jag gärna lägga ut den senare. Den som vill ha min föreläsning är välkommen att höra av sig. T ex på min mejl:

anders.goranzon@bibeln.se

Tuesday, 25 April 2023

Resa i österled

Tjänsten som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet innehåller så många olika, spännande arbetsuppgifter. Denna vecka är jag tre dagar i Finland. Skälen är flera. Dels har jag fått en inbjudan av Borgå stift och Ekumeniska rådet i Finland, dels är det hög tid för mig att besöka det finska bibelsällskapet. Dessutom har jag aldrig tidigare varit i Helsingfors eller Borgå, så bara det kunde vara en orsak.

Borgå domkyrka från 1400-talet.

Hela måndagen mötte jag kollegor på finska bibelsällskapet. Det var intressant och lärorikt. En del visste jag redan. Men mycket var nytt för mig.


Idag – tisdag – mötte jag först två av medarbetarna på Institutet för de inhemska språken. Charlotta af Hällström-Reijonen och Caroline Sandström. Med under förmiddagen var också biskopen för Borgå stift, Bo-Göran Åstrand och notarien, Linus Stråhlman. Jag fick berätta om vårt arbete med att översätta Nya testamentet till svenska – NT2026. Men jag fick också lära mig oerhört mycket om den svensktalande minoriteten i Finland, som till 75 procent tillhör Borgå stift, som är ett icke-territoriellt stift i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Stiftet har funnits på detta sätt i 100 år. Alltså är det jubileum i år.

Fr v: jag, Caroline Sandström, Charlotta af Höggström-Reijonen,
biskop Bo-Göran Åstrand och Linus Stråhlman.

På eftermiddagen fick jag också besöka Borgå och möta ytterligare två personer på Domkapitlet: stiftsdekan Mia Anderssén-Löf och stiftssekreteraren Heidi Juslin-Sandin.

Finlandssvenska talas av knappt 300 000 personer. Det är ungefär 5 procent av Finlands befolkning. Svenskan har status som officiellt språk, liksom finskan och denna status är tryggad i konstitutionen. På Institutet för de inhemska språken arbetar med att bevara språket och arbetar bland annat med en ordbok och ett arkiv över finlandssvenska dialekter. I den finlandssvenska ordboken finns 2 500 ord. Det är så kallade finlandismer. Så här står det på webbplatsen:

Finlandismer är ord och uttryck som bara förekommer i finlandssvenska eller som används i en annan betydelse i finlandssvenska än i svenskan i Sverige. Även ord och uttryck som är påfallande mer frekventa i finlandssvenska än i svenskan i Sverige räknas som finlandismer, så kallade statistiska finlandismer.

Några sådana ord är skosked (som vi i Sverige kallar skohorn), mellantak (innertak) och kvällsbit (kvällsmat). En del av finlandismer rekommenderar institutet att man undviker i ”texter där en objektiv och saklig eller standardspråklig stil eftersträvas”. Det finns en strävan att finlandssvenskan inte ska fjärma sig för mycket från den svenska som talas i Sverige (om jag förstod det hela rätt).

Det var trivsamt på institutet. Vi bjöds på karelska piroger med äggsmör. Det är inte en speciellt finlandssvensk rätt. Det var mycket gott.

Under samtalet på eftermiddagen, i Borgå, fick jag lära mig mycket om stiftets historia och om dess utmaningar. Det verkar vara ett väl fungerande stift. Med stiftsdekanen förde jag samtal om prästfortbildningen. Prästutbildningen skiljer från den i Svenska kyrkan. Efter studierna på universitetet prästvigs kandidaten relativt direkt. Sedan vidtar fortbildning i kyrkans regi under de två första åren. Först därefter går det att ta ut pastoralexamen. Intressant. Prästen får alltså sin kyrkliga utbildning i församlingen. Borgå stift har här en utmaning att tillhandahålla denna utbildning på svenska för sina präster. I resten av kyrkan hjälps ju de finskataladen stiften åt med uppgiften. Men det var inga sura miner på domkapitlet. De menade att deras fortbildning höll en god klass.

Jag skulle kunna skriva mycket mer men det får räcka för ikväll. Jag ser nu fram emot den tredje dagen. Då jag ska besöka ekumeniska rådet i Finland och föreläsa om

Bibeln och yttrandefriheten

Sunday, 23 April 2023

När arbetslösa måste flytta till jobben

Det går inte att uppnå perfekt balans mellan tillgång till arbetstillfällen och tillgången till arbetskraft. Ibland har de arbetssökande en kompetens som inte efterfrågas. Ibland finns de på annan ort än arbetsplatserna. Jag förstår att detta är en utmaning. Det är väl därför vi har arbetsförmedling och arbetsmarknadsdepartement

Just nu är ansvarigt stadsråd – Johan Persson – inte bara arbetsmarknadsminister utan också integrationsminister. På departementets webbplats säger ministern:

Arbete är grunden för välståndet i Sverige och för individens egenmakt. Integrationen måste stärkas i Sverige. Fler behöver komma i arbete och utanförskapet ska minska. Arbetslinjen behöver stå i centrum. Fokus på arbete, språk och jämställdhet ger egenmakt till inte minst utrikes födda kvinnor.

Det är bra. Även om det förstås finns arbetssökande som är svenskfödda också. Och många utlandsfödda som har arbete. Tillvaron är ju sällan svart-vit. Inte heller på denna punkt.

De senaste dagarna har ministern fått kritik för sin syn på arbetslösa. En sak som jag reagerade på handlar om att regeringen vill skärpa kraven på arbetslösa invandrare. Minister säger enligt Omni:

Som vuxen och frisk måste man vara beredd att flytta dit jobben finns. De kraven kommer att växa.

Förstår jag det rätt är det många som gör precis detta. Det är ju ingen drömsituation att vara arbetslös, som det låter i viss retorik.

När jag växte upp i norra Sverige var detta en verklighet. Människor måste flytta söderut för att det var där som jobben fanns. Men det fanns ett motstånd. Under devisen

Vi flytt 'int

Jag minns några strofer i en visa, som jag tror kallades Norrlandsvisan:

Karga tider gryr väl sen

för arbetsmarknadsstyrelsen.

Lämna kvar en enda vrå!

Luleå!

När jag gick på Fjellstedtska skolan gjorde vi studentskyltar till de som tog studenten. De som var norr ifrån fick just denna symbol på sin skylt. Kul!

När jag skulle prästvigas för Luleå stift påverkade detta oss som familj. Eftersom jag var skriven i Uppsala fick jag flyttbidrag för att flytta till en annan ort för att få jobb. Samtidigt betalade Luleå stift själva flytten. Flyttbidraget var på 15 000 kronor och räckte till att köpa ett piano. Idag kunde vi nog fått ett piano gratis. Och idag finns det massor av jobb i just Luleå och andra städer i norr.

Ska det vara ett krav att flytta? Jag läser en kolumn i DN (som jag inte hittar på nätet) av Isobel Hadley-Kamptz. Den har rubriken:

Flytta till jobben är lättare sagt än gjort när både kvinnor och män arbetar

Så vad händer när jobben finns någon annanstans och den ena måste flytta? Är det så det är tänkt att fungera? Eller är det när både parter är arbetslösa?

Under apartheidtiden i Sydafrika fanns ett utbrett system med ”migrant labour”. I korthet betydde det att svarta kvinnor, barn och äldre bodde kvar i byarna och männen i arbetsför ålder bodde i baracker i städerna. Det fanns regler som gjorde att väldigt få svarta fick flytta till städerna. Misären bland dessa ungkarlar var erkänd. Ofta inledde de en relation med en ny kvinna i staden. En gång om året fick männen åka hem. Resultatet blev ofta ett nytt barn i familjen på landet.

Vetskapen om detta gör att jag reagerar på kraven att folk ska flytta efter jobben. Särskilt som kravet – just i detta uttalande – ensidigt riktas mot människor med utländsk bakgrund.

Saturday, 22 April 2023

På stiftskonvent i Björnekulla

För en relativt lång tid sedan fick jag en inbjudan att hålla föredrag på stiftskonvent för Lekmannaförbundet i Lunds stift. Lekmannaförbundet är en rikstäckande organisation inom Svenska kyrkan. Den grundades 1918 och hette då

Kyrkobröderna, Svenska kyrkans lekmannaförbund

Det finns församlingskretsar uti i stiftet och det var representanter för dessa som samlats.

Efter en relativt kort natt i liggvagn anlände jag runt 6 i ottan till Helsingborg C. Efter kaffe på pressbyrån och en bussresa senare anlände jag till Åstorp och Björnekulla kyrka. Där bjöds förstås på mer kaffe och därefter morgonbön. Delegater från de olika församlingskretsarna skulle hålla årsmöte på förmiddagen och då bjöds vi andra på en busstur till församlingens två andra kyrkor: Hyllinge och Västra Broby. Båda var oerhört sparsmakade i färg och utsmyckning men det var nog det enda som förenade dessa två gudstjänstrum. Den ena från 1800-talets senare hälft och den andra invigd 1981.

Hyllinge kyrka – från 1981 – har ritats av arkitekten Wolfgang Heubner. Han ville att den skulle på minna om ett kloster i all sin enkelhet och det gör den också. Idag äger framför allt församlingens barnverksamhet rum där.

Västra Broby är en kyrka där det firas gudstjänst en gång i månaden. Jag förstod att många begravningar är där, eftersom det finns en kyrkogård där, vilket det inte gör i Hyllinge.

Den tredje kyrkan i församlingen är Björnekulla och det är församlingens huvudkyrka. Där firade vi sändningsmässa allra sist. Innan den hade jag hållit mitt föredrag:

Bibelbruk i vår tid. Hur blir Bibeln en del av mitt liv som kristen?

En viktig poäng jag ville betona var att Bibeln är en viktig del av vårt liv som kristna och att vi möter den på många olika sätt. Föredraget togs emot väl.

Det som delvis dröjer kvar hos mig var de olika Kristusbilderna i de tre kyrkorna. I Hyllinge hade en konstnär fastnat för att Höganäs drivit gruva i bygden, så Jesus ser ut som en gruvarbetare. Mer kraftfull än vanligt.

I Västra Broby finns en altarmålning där Jesus möter Maria från Magdala. Den går väl att beskriva som relativt traditionell.

I Björnekulla finns dels ett medeltida triumfkrucifix men mer iögonfallande är ett stort korfönster av konstnären Erik Olsson, Halmstadsgruppen. Jesus – liksom två av evangelisternas symboler – är avbildade upp-och-ner för att uttrycka att Gud blev människa och kom ner till jorden. Har aldrig sett något liknande.

Helt klart går Jesus att avbilda på väldigt många olika sätt. Ändå provocerar det när någon idag tar ut svängarna och avbildar Jesus på ett kontroversiellt sätt. Förmodligen har det alltid gjorts. Och kanske alltid provocerat. Vilket kanske inte är så märkligt när det har med Jesus att göra.

Tuesday, 4 April 2023

Kolportör i slott och koja

Det är på sin plats att skriva några rader om företeelsen kolportör. Sedan jag började arbeta för Svenska Bibelsällskapet har jag rest en del i vårt avlånga land och eftersom jag ofta har med mig en väska med böcker och skrifter, har ordet kolportör kommit upp i mitt medvetande.

Ordagrant betyder det enligt Wikipedia:

Kolportör (franska col, hals, och porteur, bärare) är en historisk benämning på kringresande bokförsäljare av religiös eller annan litteratur. Den kunde även i vidare mening användas för andra sorters försäljare eller nyhetsspridare.

I en tidigare bloggpost har jag understrukit att jag inte bär mina skrifter i en väska runt halsen men ändå. Kolportör låter kul och det har visat sig att många som läser vad jag skriver i sociala medier har uppfattat att jag är just detta.

Häromdagen landade Fjellstedtska skolans årskrift 2023 i min brevlåda. Så passande att den innehåller en artikel med titeln

Om kolportörsverksamhet

Redaktören för årsskriften, Fredrik Sidenvall, har kommit överens med stiftelsen direktor att i varje årsskrift ha med någon text av Peter Fjellstedt. Kul att det handlade just om kolportören denna gång.

Textavsnittet är hämtat ur Peter Fjellstedts samlade skrifter och omfattar där sidorna 592–595. Det framgår att kolportören i första hand sprider biblar. Vad jag förstår skriver han polemiskt mot de som kritiserat ett initiativ som han själv står bakom. Han och andra har grundat någon form av organisation som blivit …

… misskänd som ett okyrkligt företag och istället för att på ett sådant sätt samla, har somliga som borde ha medverkat till detta skjutit undan livskrafterna och just därigenom givit fart åt söndringsanden och upplösningen.

Av sammanhanget framgår inte direkt vad eller vilka personer som avses men Fjellstedt riktar kritik mot andra initiativ där det sänds ut kolportörer utan urskillning. Han är tydlig när det gäller frågan hur man kan vara säker på att man kan lita på en kolportör:

Dessutom bör alltid efterfrågas om bibelspridaren har fullmakt från bibelsällskapet eller hur han har hamnat i detta slags verksamhet.

Där kan jag absolut känna mig på den säkra sidan. Men sedan blir det värre. Fjellstedt menar inte att kolportören ska få någon lön för sitt arbete. Det ska vara helt frivilligt och det är inte heller bra om kolportören börjar predika och uppträda som en lärare. Samtal är bra men inte mer än så. Som förebild anges Paulus, som inte övergav sitt yrke som tältmakare.

Med andra ord får jag nu begrunda vad den gamle Fjellstedt anför. Kanske ska jag i stället anta den titel som någon av mina arbetskamrater på skämt, i personalrummet, kallade mig för en ...

... cool portör.

Saturday, 1 April 2023

Bättre än jag trodde

Som en del vet är jag en del ute och föreläser ibland. På Bibelsällskapet kallar vi det för Bibelbesök. Ibland är det församlingar jag besöker, ibland kontraktskonvent i Svenska kyrkan. Någon gång en ekumenisk helg i en stad. En annan gång möter jag medarbetare i något av Svenska kyrkans stift. För en månad sedan deltog jag i en samling som ordnades av Stockholms katolska stift. Med andra ord har jag en varierad tillvaro.

När jag är ute och far kallar jag mig gärna för kolportör. Ordagrant betyder det någon som bär på nacken. Nu har jag ofta en väska i stället men det är mindre viktigt. I väskan har jag böcker, tidningar och broschyrer. En del till salu, annat gratis.

Förra veckan var jag i Kummelby. Där blev kolportörskapet omvänt för innan jag åkte hem frågade en person om hon fick ge mig en bok. Så roligt. Personen heter Gita Andersson och är präst i Svenska kyrkan. Boken heter:

Bättre än vi trodde

Att förvandlas som människa och kyrka

Boken börjar med Gitas egen berättelse. Hur hon kom till tro på Jesus. Sedan handlar den om Kummelby kyrka och framför allt framväxten av Alpha i Sverige. Att det var i Kummelby Alpha startade var nytt för mig. Jag har aldrig arbetat med Alpha under mina 36 år som präst i Svenska kyrkan. Endast gång har jag varit inbjuden till en Betagrupp. Det är allt.

Alpha är en introduktionskurs i kristen tro. Modellen bygger på att människor tar med sina grannar och vänner. En Alphakväll innehåller en gemensam måltid, ett föredrag och möjlighet till samtal och frågor.

Gita redovisar öppet att det finns kritik mot upplägget. En del tycker att det är för dogmatiskt och inte ger utrymme för olika trostolkningar. Hon bemöter denna kritik och hävdar att föredragen visserligen utgår från vissa fasta teman men att deltagarna inte behöver hålla med om det som sägs. Tvärtom finns det utrymme för frågor och ifrågasättande. Enligt Gita är det oftast de som inte deltagit i Alpha som har synpunkter och det kan säkert ligga något i det.

Det är också spännande att följa med i Gitas egen livsberättelse. Den handlar om hur hennes gudstro fördjupas och hur hon sedan möter Jesus för att så småningom upptäcka kyrkan. I kyrkan är det de andra människorna som öppnar hennes ögon för nya perspektiv.

Boken är läsvärd. Ett stycke svensk kyrkohistoria. Jag kan varmt rekommendera den. Även för den som är kritisk till Alphaarbetet. Eller kanske framför allt till den. I en så bred kyrka som Svenska kyrkan, där så många traditioner lever sida vid sida, är det en god sak att öka sin förståelse för andra traditioner än den egna. Sammanfattningsvis kan jag säga att boken var "bättre än jag trodde".