Uppladdning

Som jag möjligen redan skrivit har jag fått en start i Vasaloppet i 60-årspresent. Det hade jag önskat mig. Sedan någon vecka före jul pågår nu träning och uppladdning. Vissa dagar betraktar jag beslutet att försöka åka de 90 kilometrarna mellan Sälen och Mora som ett klokt beslut. Andra dagar undrar jag vad jag gett mig in på. Idag är en sådan dag.

Jag har precis kommit hem från min femte skidtur. Först åkte jag 4 km, sedan 18. Därefter 10 km och gången därpå 21. Idag blev det 24. Summa är alltså 77 km. Fördelat på fem tillfällen. Jag har inte ens kommit till Eldris. Ska jag verkligen fixa 90 kilometer vid ett enda tillfälle?

Idag har jag i alla fall druckit ordentligt. Vid ett tillfälle låg vätskan i bilen och det spår jag då fastnade för var en bra bit därifrån. Då drack jag efteråt. Ingen bra idé. Nu har jag skaffat ett vätskebälte och druckit var tredje kilometer. Men det jag inte var förberedd på var kylan. Jag tror att det går åt mer energi när det är kallt. Och det är runt 10 minusgrader idag, så det frestar på. Jag växte ju upp i norra Sverige. Hur orkade jag åka skidor i Långträsk under mellanstadiet, när det kunde vara både 20 och 30 minusgrader. Men minns jag rätt åkte jag aldrig så långa sträckor. Ofta var det nog bara 2,5 km.

Vid ett tillfälle var jag uttagen i skollaget för att tävla i Lillpite. Det var en skräckupplevelse. På tävlingsdagen bröt jag av min ena stav för att slippa delta men min lärare hade extra stavar med sig. Snopet! Jag tror att jag blev sist i loppet. När en av Lillpites fruktade 11-åringar kom bakom mig, klev jag, i ren rädsla för att bli omkullåkt, ut ur spåret säkert hundra meter för tidigt. Han hade inte ens hunnit ropa ”Ur spår”. Jag minns att de skojade om mig i målområdet, när jag sent omsider kom i mål.

Just detta med den avbrutna staven får mig att tänka på dagens bibelläsning enligt Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan. Jesus instruerar lärjungarna vad de får ta med sig när han sänder ut dem. Det står att läsa i Markusevangeliet 6:8 och först kommer Bibel 2000, därefter pilotöversättningen. 

Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. 

Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav, inget bröd, ingen säck och inte ens ett kopparmynt i bältet.

Översättningarna är ense. Endast en stav. Jag kanske hade koll på detta redan som mellanstadieelev. Men idag var jag glad för två stavar.

Det finns fem växlar för en längdskidåkare, läser jag på en blogg.

Saxning, som används i branta uppförsbackar.

Diagonalåkning. I lätt uppförslut. Den kan jag.

Stakning med frånskjut. Om det går för lätt att diagonalåka.

Stakning. När det är plan mark eller nerför.

Utförsåkning. I nedförsbackar.

Jag behöver öva på stakningen. Den bygger nog också på att man har hyfsat glid. Jag är osäker på hur det är med mitt glid. Kanske får jag skaffa ett gammalt strykjärn och lite paraffin. Vallning är en hel vetenskap.

Nåväl. Boende är bokat – hos en god vän i Mora, vars far är vallningsexpert. Kan man ha det bättre? Datum är bestämt och en start i det som i år kallas Vasaåket är också bokad.

Om Du läst såhär långt får Du gärna peppa mig vid tillfälle. Min 60-åriga kropp står inte just idag för särskilt mycket pepp, så jag lär behöva kompensation från annat håll. Jag vill på denna punkt tacka för alla glada tillrop jag redan fått del av från olika håll. Mer sådant, tack!

Sammantaget är jag dock väldigt tacksam. Det är vinter. Det finns snö. Jag har skidutrustning som fungerar och jag tror att jag ska klara av det. Målbilden är förstås hustrun och kanske någon mer som möter mig i Mora och hejar fram mig de sista metrarna. Då kommer all träningsvärk och trötthet vara som bortblåst.

Solen sken underbart idag. Större delen av spåren går dock
i skogen men så fantastiskt vackert det var i gläntorna. 

Europa – en fästing

Egentligen heter det Fästning Europa och var ett begrepp som användes under andra världskriget. På senare tid har det kommit att användas för att beskriva ett alltmer slutet Europa, som inte tar emot flyktingar på samma sätt som förut.

Men Fästing Europa. Vad får jag det ifrån? Jo, jag köpte en bok av Jayne Svenungsson i Bibelbutiken. Den heter

Den profetiska rösten. Om teologins otidsenliga uppdrag.

Det är i själva verket den föreläsning hon höll vid mottagandet av Per Beskows pris den 5 maj 2014. På sidan 5 skriver hon om ett alltmer slutet Europa men det måste ha smugit sig in ett stavfel, för det står faktiskt fästing Europa.

När jag mediterar över det är det ju inte helt fel. Idag pågår en diskussion om svenskt bistånd. Vissa anser att det borde sänkas. Men verkligheten är den att det går större penningströmmar från södra halvklotet till Europa än tvärtom. Så på sätt och vis kan en materiellt sett rik världsdel som Europa betraktas också som en fästing. Som livnär sig på en annan varelse.

Jayne Svenungsson skriver om Marx och Derrida utifrån en Derridas bok: Marx spöken. Både Derrida och Marx hade judiska rötter. Derrida menar att det finns en profetisk röst hos Marx, som Svenungsson sedan gräver vidare i. Hon hamnar hos profeterna Jeremia och Jesaja. Men där hajar jag till, när hon skriver att det profetiska kallet utgör …

… den kritiska rösten som inifrån det rådande systemet visar på dess brister i namn av en rättvisa som inte låter sig inskränkas till systemet ifråga.

I mitt eget avhandlingsarbete, som handlade om den profetiska rösten hos Sydafrikas Kristna Råd, SACC, utgick jag från en tankefigur att de gammaltestamentliga profeterna antingen stod utanför systemet, som t ex Mose, eller inuti, som exempelvis Natan. Har inte Jayne Svenungsson läst Walter Brueggemann, tänkte jag. För det är från honom jag fått den idén. Men det hade hon, för han citeras på sidan efter. Men inte just om detta. 

Det var i alla fall uppiggande att läsa denna tunna bok, som endast består av 24 sidor. Jag saknar en utblick till Sydafrika, när hon skriver om sina upplevelser av den tid som präglades så starkt av Berlinmurens fall. Samtidigt som die Wende sker ju en annan vändning i just Sydafrika.

Utmanad blir jag också av hennes önskan att återerövra det teologiska språket. Hon verkar mena att våra ord är en viktig del av den profetiska rösten. Det är viktigt att lyfta fram, när många skapar en dikotomi mellan ord och handling, som om det ena är bättre. Poängen är väl att båda behövs men måste stämma överens.

På sista sidan skriver Jayne Svenungsson om den teologiska insikten ”att Guds rättvisa alltid överskrider mänskliga ordningar”:

Kanske är det just här vi finner den viktigaste insikten i det över två tusen år gamla arv som profeterna lämnat efter sig. Att det finns en högre rättvisa i vars namn människans frihet kan hävdas gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne; att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv.

Jag skulle tillägga att det också – och nu i än högre grad – gäller hela skapelsens frihet. För människan beter sig sedan lång tid som en fästing i förhållande till den planet som hon borde ta hand om.

Petrus hustru – en ny bekantskap

När jag förberedde morgondagens predikan dök hon upp. Petrus hustru. Det är såklart upprörande att Petrus har tre olika namn i Nya testamentet. Först Simon och sedan Petrus, som på hebreiska är Kefas. Klippa. Men att hans hustru inte har något namn. 

Vi förstår att hon finns, eftersom Jesus botar Petrus svärmor enligt exempelvis Matteus 8. Skälet till att vi stötte ihop var alltså min predikoförberedelse över morgondagens evangelietext från Matteus 8:5-13, för i stycket efteråt sker helandet av Petrus svärmor. 

Självklart har jag länge varit medveten om att hon fanns. Den kvinna som var gift med Petrus. Men inte så mycket mer. Nu såg jag i en notis i den predikokommentar jag använde, att hon även förekommer på ett annat ställe i Nya testamentet. Jag konsulterade Tord Fornbergs kommentar till Matteusevangeliet och där stod det mer om henne. Jag hade Tord som lärare i nytestamentlig exegetik på början av 1980-talet och då fick i lösblad det som sedan blev hans bok. Tord är vice ordförande i Svenska Bibelsällskapet, så vi har ofta kontakt. Men just denna notis hade jag alltså inte uppfattat.

Det är Paulus som berättar följande i Första Korintierbrevet:

Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas? (1 Kor 9:5).

Jag läser vidare i Kärnbibeln, som har en faktaruta om Petrus och noterar:

Han var gift och hans hustru följde med på hans resor, se 1 Kor 9:5.

Detta nämns även på en informativ sida som heter Allt om Bibeln. Tänk att det tog mig 60 år att upptäcka denna intressanta detalj. Petrus, som sägs vara den förste biskopen i Rom och nummer ett i raden av påvar i Rom, hade med sig sin fru på sina missionsresor. Vem var hon? Vad sa hon? Vad gjorde hon? Vem tog hand om barnen, när båda föräldrarna var ute och reste? Frågorna hopar sig!

Jag konsulterar boken Bibelns kvinnor, som skrivits av Charlotte Frycklund. Den finns att köpa i Bibelbutiken. Jag tror att hon också missat denna detalj eller hoppat över den. Petrus hustru tror jag inte har ett eget kapitel. Inte vad jag kan se i alla fall. Det har däremot Petrus svärmor. Och i den texten dyker Petrus hustru upp och Charlotte frågar:

Träffades inte din dotter och Simon i det här köket … Där tändes en glimt i din dotters öga, en glimt du kände igen och så blev Simon en vanligt förekommande besökare i hemmet … (sid 195).

Men ser jag rätt för inte Charlotte någon poäng av att hon också var med på resor med sin man. Det vore spännande att veta om det finns någon som forskat kring vem hon var.

Bortglömda av Kyrkans Tidning

I dagens nummer av Kyrkans Tidning ger biskoparna råd om hur vi firar gudstjänst under pandemin. Det handlar om vilka rekommendationer de ger angående hur gudstjänst bör firas, om gudstjänster ska sändas live eller vara inspelade och om hur nattvarden ska förvaltas under pandemin.

Det går fort att upptäcka att det finns olika uppfattningar och att flera av biskoparna dessutom låter kyrkoherdarna besluta lokalt. Min bloggpost handlar inte om huruvida detta är bra eller dåligt. Egentligen handlar den inte alls om biskoparna utan om Kyrkans Tidning.

Vi bor i Uppsala och tillhör Uppsala Domkyrkoförsamling. Men vi firar för det mesta vår gudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka och hustrun sitter även med i församlingsrådet i Helga Trefaldighets församling. Vår biskop fanns inte ens med i Kyrkans Tidnings artikel.

Dessutom är jag prästvigd och står under en biskops tillsyn. Det betyder att jag kan vända mig till min biskop när jag behöver råd och stöd. Skulle jag missköta mig får biskopen gripa in. Hur jag, som inte har församlingstjänst och inte ens är anställd av Svenska kyrkan, ska förhålla mig i pandemin, hade jag också velat att min biskop skulle ge sin syn på. Men Kyrkans tidning har glömt fråga min biskop. Är inte det konstigt?

Nu undrar kanske någon, vem jag syftar på? I artikeln intervjuas ju tretton biskopar och det finns väl endast tretton stift i Svenska kyrkan? Sant! Men det finns fjorton biskopar och den biskop jag talar om är Antje Jackelén. Hon har tillsyn över Uppsala kontrakt, där både Uppsala Domkyrkoförsamling och Helga Trefaldighets församling ingår. Eftersom jag är kyrkobokförd här står jag också under hennes tillsyn.

Det är bekymmersamt att Kyrkans Tidning inte inser detta sakförhållande. De skriver till och med på första sidan:

Alla stiftens 13 biskopar har svarat på Kyrkans Tidnings enkät.

Det finns 14 biskopar. Jag får nog vända mig direkt till Ärkebiskop, min biskop.

Sydafrika drabbas hårt

Efter sju och ett halvt år i Sydafrika är det ofrånkomligt att leva med i även detta lands kamp mot Covid -19. Sydafrika har haft betydligt hårdare restriktioner och varit i Lockdown långa perioder. Jag känner starkt för detta prövade land, som tagit sig igenom Apartheid, världens mest omfattande AIDS-pandemi och nu borttas med korruption av värsta sort, så kallad State capture. Högt uppsatta politiker – som förre preseidenten Jacob Gedleyihlekisa Zuma och nuvarande generalsekreteraren för det statsbärande partiet, ANC, Ace Magashule – har roffat åt sig enorma summor pengar, som kunde använts till fattigdomsbekämpning och byggande av en rättvis välfärd för alla.

Nu drabbas landet av en omfattande Corona-pandemi och det slår naturligtvis mycket hårt mot framför allt de fattiga. Men egentligen drabbas hög som låg. Två relativt nära vänner har ryckts bort.

Clint le Bruyns arbetade jag ihop med på University of KwaZulu-Natal 2013–2015. Han var akademiker och aktivist med ett särskilt hjärta för Palestinas befolkning, för människor som hamnade i kläm på arbetsplatser och senast för studenterna, när de kämpade för lägre studieavgifter i kampanjen #feesmustfall. Den har jag bloggat om förut. Här är länken. Han ledde ett program som heter Theology and Development och den lista på studenter som han handlett fram till doktorsavhandling eller masteruppsats är lång. 

När vi bodde i Pietermaritzburg var han också privat en god vän. Vi har haft mycket roligt ihop och det känns tomt att han är borta. Han avled den 7 januari. Kyrkornas världsråd skrev fint om honom och det foto de valde har hustrun tagit. Läs mer på länken här.

Anna (Ansie) Poole är en annan god vän som avled i Covid -19 den 13 januari. Hon var husmor på Lutheran Youth Centre i Athlone, i Kapstaden under många år och satte stora avtryck både i kyrka och samhälle. Det var på ungdomscentret jag arbetade 1981–82 men då var inte Ansie husmor. Däremot var hon engagerad i kyrkan och jag träffade henne redan då, samt många gånger när vi antingen besökt ungdomscentret eller bott där. En härligt varm person som hade nära till skratt.

Två andra personer med ledarskap i Sydafrikas kristenhet har också ryckts bort. Dels den respekterade katolske ärkebiskopen i Durban, Abel Gabuza. Han stod i tur att bli Sydafrikas näste Kardinal. Läs mer här. 

Dels Ellinah Wamukoya, den första biskopsvigda kvinnan i Anglikanska kyrkan i Södra Afrika. Hon var biskop i Eswatini (tidigare Swaziland) och även hon djupt respekterad. Hon har gjort sig känd för sin kamp för miljön. Här går det att läsa mer om henne.

Fyra personer med olika uppdrag och olika personlighet, som alla betytt mycket för Sydafrika. Det är sorgligt och fyller mig med vemod. Må de vila i frid. 

 

 

Bibeln och skidåkning

Idag har jag fortsatt min träning inför Vasaåket. Det heter så detta märkliga år, eftersom det egentliga Vasaloppet – första söndagen i mars – endast kommer att genomföras av 400 åkare. Alla andra får sprida ut sig under perioden 12 februari till 7 mars, vilket är längre än vanligt.

Idag skulle jag åka lite längre än i tisdags, då jag lyckades ta mig runt 10 varv på det 400-metersslinga, som finns på en plats som i Uppsala kallas Kap. Den ligger nära Studenternas och snön man åker på är avskrap från bandyisen. Skälet till att platsen kallas Kap är att det förut var slutet på Uppsala – Kap Finisterre, det vill säga Europas västligaste spets, som också kallas ”världens ände”. Finis = ände. Terre = världen.

Så istället åkte jag till Skogsvallen i Storvreta. Där har jag varit förut och jag såg på nätet att spåren var i gott skick. När jag kom dit var parkeringen smockfull. Jag lyckades parkera på en parkeringsplats som egentligen inte fanns. När jag kom ut ur bilen hörde jag en speaker-röst i en högtalare, som annonserade vilka åkare som gick i mål. Med andra ord pågick det en skidtävling. I efterhand förstår jag att det var Storvretaloppet.

Jag frågade en vänlig person hur det låg till och han berättade att det finns ett gammalt spår längre bort, vid nästa parkeringsplats. Där kan motionärer åka, även om det pågår en tävling i de nya spåren.

Så jag tråcklade ut bilen och hittade en plats på nästa parkering. Jag vallade och 11.40 var jag iväg. Min plan på morgonen hade varit att starta 11 men dels behövde jag införskaffa valla, dels startade jag en aning sent.

Jag åkte där alla andra åkte. Spåret var inte optimalt. Sladdrigt och utan kanter, som skidorna kunde löpa i. Men vallan fungerade och vädret var gott. Efter ett tag vände spåret i en slags vändplan och så åkte jag samma väg tillbaka i ett parallellt spår. Klockan 12.15 var jag tillbaka till bilen och åt en mandarin och drack lite vatten. Då frågade jag en annan person om han visste spårets längd. Han hade mätt – jag förmodar med runkeeper – och sa att det var 3 km åt ena hållet och alltså sammanlagt 6 km. Det kändes ju mycket upplyftande. Då hade jag lyckats åka 6 km på 35 minuter.

Jag tog mig iväg en andra runda men halvvägs kände jag av skavsår i vänsterfoten. Jag frågade mig själv varför jag valde att sätta på en strumpa som det var hål i. Orutinerat. Hur som helst tog jag mig tillbaka till bilen och hade alltså klara 12 km. Jag hittade lite kirurgisk tejp och bytte även plats på strumporna. En kopp te och så iväg.

Både vid första och andra stoppet skickade jag SMS till hustrun, så att hon inte skulle bli orolig. Det fungerade väl så där. I hennes mobil såg det ut som om jag skickat båda SMS:en kl 12.20 vilket hon tolkade som om jag klarat 12 km då och bara skulle åka 6 km till. 13.56 ser jag att det kom ett SMS från henne med frågan: Var är Du?

Då var jag framme vid bilen för tredje gången och kunde ringa. Om jag räknar bort pauserna har jag alltså åkte 18km på två timmar. Det är ju inte direkt något världsrekordtempo. Men jag vet att jag i alla fall kommer fram i spåret.

Väl hemma hade den goda hustrun väntat med lunchen: soppa och pannkakor. Underbart. Nu är jag nyduschad och har även fått välbehövlig massage av ryggen. Jag känner av en del muskler som jag inte visste att jag hade.

Men vad har allt detta med Bibeln att göra? Jo, det finns ju en skidåkare i Bibeln som också hade vissa problem. Den förlorade sonen i Lukas 15 satte ju sprätt på alla pengar han ärvt. Då fick han börja arbeta som svinaherde. Han vallade svinen och hade velat äta (frö)skidorna. Så illa har det alltså inte gått för mig.

Hur firar Du Bibelns dag?

Här kommer en uppdatering kring vad som – från min horisont – händer på Bibelns dag, som infaller imorgon, söndag den 17 januari. Jag skrev om detta i min förra bloggpost. Länken kommer här.

Du får också lite tips på hur Du kan vara med och uppmärksamma Bibeln detta år, då vi inte kan mötas i kyrkorummen som vi är vana.

Facebook

Under veckan som gått har ett antal personer funnits med bild och ett citat på vår Facebooksida. Vi fortsätter idag och imorgon. Dessa personer berättar rakt upp och ner vad Bibelns betyder för dem. Roligt! Dela gärna i Ditt eget flöde.

Av en kollega ifrån Luleå stift blev jag uppmärksammad att vi endast valt personer från södra Sverige. Det ber jag om ursäkt för. Nästa gång hoppas jag kunna bättra mig på denna punkt.

Imorgon eftermiddagen kl 17 predikar jag i Stefanskyrkan i Stockholm. Gudstjänsten är förinspelad och sänds på församlingens Facebooksida. Leta efter S:t Johannes församling. Den kommer också att finnas på i deras Youtubekanal.

Instagram

Som jag tidigare skrivit har Svenska Bibelsällskapet inget eget Instagramkonto men som av en händelse är jag denna vecka ansvarig för Svenska kyrkans vandringskonto på Instagram. Det innebär att jag får ett antal möjligheter att berätta om Bibelns dag. Jag har också på Instagram delat de röster vi lagt ut på Facebook. Det har väckt gensvar.

På söndag kommer jag också finnas med på Råslätts församlings, Svenska kyrkan, Instagramkonto. Råslätt ligger i Jönköping och min vän och kollega Fredrik Hollertz har inbjudit mig att predika där. Men eftersom Instagram är ett snabbt medium fick inte predikan vara längre än ca. 55 sekunder. Det var en utmaning. På den tiden skulle jag också hinna med en inledning, textläsning och en psalmvers. Gå alltså in på Råslätts kyrka.

Twitter

Bibelsällskapet har inte heller något Twitterkonto men jag har ju ett eget och har använt veckan till att dela information kring Bibelns dag. Även här har jag lagt ut personerna som berättar vad Bibeln betyder för dem.

Så roligt att Tomas Jarvid, präst i Dalstorps församling, Svenska kyrkan, i Västergötland, har tagit ett roligt Twitterinitiativ.

Om Du är på Twitter – var med och lägg ut Ditt Bibelord och bjud in flera att göra detsamma. Använd #bibelnsdag

Youtube

Jag vill påminna om den film Svenska Bibelsällskapet tagit fram och som ligger på vår Youtubekanal. Lägg gärna ut den i olika sociala medier eller ha med den i webbsända eller streamade gudstjänster och arrangemang.

 Imorgon kl 10, den 17 januari, kommer jag att predika i Fjugesta utanför Örebro. Det sker i Lekebergskyrkan. I gudstjänsten visas också vår film och dessutom blir jag intervjuad på zoom. Länken kommer här.

Klockan 19 på kvällen är jag med ett digitalt event i Uppsala, med anledning av Bibelns dag. Vi som medverkar är i Lötenkyrkan men det är Uppsala Kristna Råd som står för arrangemanget. Du hittar detta arrangemang på Lötenskyrkan Play på Youtube. Länken är här.

Away from keyboard

Kyrkkaffe dricker jag på Bokhandeln Arken, där Martin Garlöv dukar upp ett Corona-säkert bord med biblar och dessutom serverar kaffe eller te. Ett samarrangemang mellan Bibelbutiken och Arken mellan 12 och 15. Om Du bor i Uppsala eller i närheten är Du välkommen in. Det blir nog endast 1-2 kunder i taget men det blir en möjlighet att mötas kring Bibeln. 

Till sist

Och det jag nu nämnt är alltså bara sådant som jag är iblandad i. I många församlingar planeras säkert olika saker. Vår förhoppning är att det blir stor uppmärksamhet kring Bibeln den 17 januari.

Vill Du stödja vårt arbete finns alla möjligheter via Swish, bankgiro eller plusgiro. Märk Din gåva: Bibelns dag!

Swish: 123 900 62 63

Bankgiro: 900-6263

Plusgiro: 90 06 26-3

Vi står under granskning av Svensk insamlingskontroll.

Bibelns dag – om en vecka!

Svenska Bibelsällskapet har ansvar för att en gång om året lyfta fram Bibelns betydelse på ett särskilt sätt. Sedan länge högtidlighålls

Bibelns dag

någon gång under senare halvan av januari. På olika sätt lyfter församlingarna då fram att Bibeln står i centrum i kristendomen. I Svenska kyrkan är det sedan otaliga år rikskollekt till Svenska Bibelsällskapet. I år blir det en utmaning, eftersom så få kommer att delta på plats i de gudstjänster som firas. Desto fler deltar via nätet. Vi får se om det påverkar kollektresultatet. Jag hoppas förstås att det ska vara många som vill bidra till vårt arbete.

För att ta de förändrade förutsättningarna på allvar gör vi därför en del annorlunda satsningar i år. Det känns roligt att med en bloggpost kunna sammanfatta.

Film

En av mina medarbetare har klippt ihop en film där Svenska kyrkans Ärkebiskop, Antje Jackelén, berättar vad Bibeln betyder för henne. Även Bibelsällskapets ordförande, biskop Åke Bonnier och undertecknad är med. Vi hoppas att många församlingar ska använda denna film i sina gudstjänster på Bibelns dag och kanske även lägga upp den på sina webbplatser och i sociala medier. Håll utkik efter den på vår webbplats och på Facebook.

Annonser

Vi annonserade redan i december i några olika kyrkliga tidningar. Den hos oss som gör annonserna lyckas nästan alltid pricka rätt. Jag hoppas många såg den.

Även nu i januari har vi en annons. Den nämner Bibelns dag men har också ett annat budskap, nämligen att vi snart släpper det vi kallar för Pilotöversättningen av tre bibelböcker: Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. Redan finns de fyra första kapitlen av Markusevangeliet tillgängliga på vår webbplats. Länken kommer här.

Facebook

Under veckan som leder fram till Bibelns dag kommer ett antal personer finnas med bild och ett citat på vår Facebooksida. De berättar rakt upp och ner vad Bibelns betyder för dem. Roligt!

Instagram

Svenska Bibelsällskapet har inget eget Instagramkonto men som av en händelse är jag ansvarig för Svenska kyrkans vandringskonto denna vecka. Det innebär att jag får ett antal möjligheter att berätta om Bibelns dag.

Twitter

Vi har inte heller något Twitterkonto men jag har ju ett eget och tänkte använda veckan till att dela information kring Bibelns dag.

Dagen B

När vi väl är framme vid den 17 januari kommer jag att predika utanför Örebro på morgonen. Det sker i Lekebergskyrkan i Fjugesta kl 10. Tanken var att jag skulle åka dit men det blir en förinspelad predikan.

Kyrkkaffe dricker jag på Bokhandeln Arken, där vi dukar upp ett Corona-säkert bord med biblar. Ett samarrangemang mellan Bibelbutiken och Arken mellan 12 och 15.

På eftermiddagen kl 17 predikar jag i Stefanskyrkan, som hör till S:t Johannes församling i Stockholm. Även detta kommer att vara förinspelat.

Senare på kvällen är jag också vidtalad att vara med i ett digitalt event i Uppsala, med anledning av Bibelns dag.

Och det jag nu nämnt är bara sådant som jag är iblandad i. I många församlingar planeras säkert olika saker. Vår förhoppning är att det blir stor uppmärksamhet kring Bibeln den 17 januari.

Maria Wrangel - återupprättad

Med anledning av hustruns födelsedag passade det bra att låta rama in de två tavlorna av Maria Wrangel. Jag lämnande in dem i måndags och fick beskedet att det nog skulle bli svårt att hinna med. Med tanke på Trettondagsafton och Trettondedag Jul denna vecka var det en stor överraskning, när ett SMS trillade in redan torsdag förmiddag. En enkel guldram och lagom med passepartout gav absolut tavlorna ett lyft. Trevligt! Det tyckte även hustrun, som presenterades tidigare i morse.

Sedan jag bloggade om Maria Wrangel - länken är här - har jag också haft kontakt med Rickard Näslin, som står för den webbplats, där jag hittade så mycket information om Maria Wrangel. Jag hade skrivit och frågat om han kände till något om våra tavlor men han svarade att han inte hade någon information ...

... utöver det som framgår av bildspelet som jag bara för någon vecka sedan lade ut på hennes sida! Men hennes livsöde är fascinerande och ger ett speciellt värde åt dina tavlor som du gör rätt i att behålla!

Han var också tillfredsställd över att få feedback på sin webbplats. Och det var ju märkligt att bildspelet endast legat uppe en vecka. Hade jag googlar för ett par veckor sedan hade jag förmodligen aldrig sett detta. Vilket hade gett våra tavlor lite mindre kontext.

Nu återstår endast att hitta en lämplig plats för tavlorna. Förmodligen flyttar de fram sina positioner nu. Tidigare har de fått nöja sig med placeringar i sovrum och arbetsrum. Kanske försvarar de i fortsättningen en plats i finrummet.

Fullsatt

Vi har inte gått iväg till någon gudstjänst på länge, eftersom det endast får vara åtta personer utöver tjänstgörande. Vi har inte velat ta en plats som någon annan kanske behövt bättre. Men eftersom det är Trettondedag Jul och vår församling erbjuder två mässor, gjorde vi i alla fall ett försök. Vi fick vända i dörren.

Väl hemma flyttade jag fram de österländska stjärntydarna och istället har vi sjungit några psalmer själva, bett och läst dagens evangelium. Vi har också läst en betraktelse av Nils Bolander  ur boken:

Också detta år

Den kom ut 1951 och i mitt exemplar har mor lagt i en lapp där det står att mormors "mest lästa och av henne mycket omtyckt." Via internetbanken har vi dessutom lämnat vår gåva till Act Svenska kyrkan.

Det slår mig att jag får ta min tillflykt till den fjärde vise mannen, Artaban. Jag har bloggat om honom tidigare. Här är länken. Han kom ju inte fram förrän Jesus hängde på korset men hade ändå mött Jesus på vägen dit.

Poängen med berättelsen om den fjärde vise mannen är just denna. Att vi inte enbart möter Jesus i gudstjänsten utan i lika stor utsträckning i omsorgen om medmänniskan.

Idag får en gåva till Act Svenska kyrkan bli ett konkret sätt att följa Artabans exempel.

Guds hus

Temat för söndagen efter Nyår, som inföll häromdagen, är ”Guds hus”. Detta år blev det extra intressant. Vilken roll spelar detta begrepp eller snarare begreppets innebörd mitt i en pandemi, som begränsar våra möjligheter att fira gudstjänst på traditionellt sätt? ”Guds hus” i bemärkelsen kyrkobyggnaderna, finns ju kvar. Och vidgar vi begreppet till att gälla alla slags tempel, finns ju även dessa kvar. Många kyrkor är dessutom öppna. Ibland finns någon person, kanske en präst eller en diakon, på plats för samtal. Men själv går jag sällan in och bara sätter mig i ett kyrkorum. Det händer men är jag där, så är det i första hand för att fira gudstjänst. Genom åren har jag framför allt varit i kyrkorummet för att leda olika former av gudstjänst. Eftersom jag inte längre är i församlingstjänst, sker det inte så ofta.

För egen del uppskattar jag dessa lite udda söndagar som vissa år dyker upp i mellandagarna. Det är härligt med stora, festliga gudstjänster men det är minst lika betydelsefullt med söndagarna dessemellan.

Jag såg på Helgmålsringningen i TV i lördags. Länken kommer här. Den kom från Täby kyrka och det var Anders Ekhem som höll i den. Han utgick från två av söndagens texter. Dels berättelsen om den unge Samuel i templet, dels berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. Han talade klokt om hur Guds hus både kan betyda en byggnad som exempelvis Jerusalems tempel eller Täby kyrka och hur det kan syfta på våra egna kroppar. Gud behöver inte hus att bo i. Gud bor i oss. Jag hörde den tredje texten för söndagen, från Hebreerbrevet, utan att den explicit nämndes:

Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (Heb 3:6b).

Och en viss tröst erfor jag. Så bra, när inte gudstjänstbesök kan ske på det sätt jag är van vid, att Guds hus finns i mig. Att Gud bor i mig.

Med det sagt saknar jag dock en viktig aspekt och det är kyrkan som kollektiv företeelse. Om jag ska göra lite bokslut på kyrka och gudstjänstliv under pandemin är det på detta område som det har varit svårt. Jag vet att jag när som helst kan gå in i en kyrka. Jag vet att Gud bor i mig, att jag kan be eller läsa min Bibel. Men gemenskapen med andra – hur uttrycks den i pandemins tid? Förmodligen väldigt olika.

Under de första månaderna i mars och april minns jag att det blev få gudstjänstbesök. Men jag kommer inte ihåg om det berodde på att gudstjänsterna var inställda helt eller att antalet besökare var begränsade. Eller om vi valde att hålla oss undan för att inte bidra till smittspridning. Kanske det senare. Jag minns att Svenska kyrkans stift gjorde olika och att andra samfund i vissa fall ställde in helt men istället streamade sina gudstjänster. Det var helt enkelt en väldig variation. Påsken blev märklig och då försökte vi på olika sätt upprätthålla någon form av husandakt.

Här ska sägas att det naturligtvis fanns och finns gudstjänster både på TV och i Radio. Samt en uppsjö av andra utsändningar. Men för egen del har jag svårt att finna gemenskap genom dessa.

Under sommaren blev det åter möjligt att delta i gudstjänster och vi sökte oss till platser där vi anade att det inte skulle vara fullsatt. Ibland möttes vi dock av en skylt med just ordet ”fullsatt”.

Så kom hösten och andra vågen av pandemin. På nytt blev det svårt att ta sig till gudstjänster. Och julen blev märklig. Den bild som kom till mig var att gudstjänstlivet i vanliga fall är den struktur vårt julfirande bygger på. Nu kändes det som att spika upp plankor utan några reglar.

När jag skriver denna bloggpost sitter jag och nynnar på en sång. Texten är skriven av Hans Adolph Brorson, dansk biskop och psalmförfattare verksam på 1700-talet. Eller är den skriven 1837 av den danske författaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, som i sin tur inspirerades av Hans Adolph Brorsons julpsalm, som då hette Till Betlehem mitt hjärta, och skrevs redan 1732. Det är i alla fall Carl Oscar Mannström som översatt texten till svenska 1934. Den talar rakt in i den kyrkorumsmässiga hemlöshet jag upplever.

1. Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på:

inunder öppen himmel,

på bädd av strå och blad,

du finner, Herre Jesus,

din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös' like

sin första natt på jord.

 

3. Men kom! Jag vill upplåta

mitt hjärta, själ och sinn

och bedja, sucka, gråta:

Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda,

du köpt den dyrt åt dig,

mitt hjärta skall dig skydda,

ack, giv mig jul med dig!

 Lyssna gärna på denna inspelning med Akademiska sångföreningen i Helsingfors från 2011. Tonsättningen står Carl Nielsen för och arrangemanget Robert Sund.

Ernst Norlind

Häromdagen höll vi på att göra oss av med ett par tavlor som visade sig vara målade av en erkänt begåvad konstnär från Östersund. Jag bloggade om detta. Länken kommer här. 

Det var så intressant att forska lite i hennes historia, så jag tänkte ge mig på en annan konstnär vars konst vi är begåvade med. I vår lägenhet har vi en tavla och i vårt fritidshus en annan.

Denna tavla har inget namn men föreställer uppenbarligen pilträd.

Ernst Norlind läser jag om i Svenskt Biografiskt lexikon på Riksarkivets informativa webbplats. Där står att han föddes 25 april 1877 i Vellinge och var son till kyrkoherde Lars Christensson och Johanna Norlind. Det ger ett intryck att han bar moderns och inte faders efternamn och en rad frågor uppstår därmed. Riksarkivet meddelar vidare:

Han växte upp i en kulturellt livaktig men materiellt fattig prästgårdsmiljö. Han mindes som vuxen hur han som barn fick följa sin mor på ett förödmjukande besök hos en rik bonde för att låna pengar.

Frågorna blir inte färre? Var det inte märkligt att modern gick på tiggarstråt?

I tjugoårsåldern bestämde sig Norlind för att viga sitt liv åt konsten. I början blev det teckningar och litografier och ganska mörka alster. Samtidens ideal var melankoli. Ett av de verk vi har heter Vråken och är i sanning en dyster tavla. Att den föreställer en fågel är typiskt för Norlind. Längre fram vidgade han sitt kunnande och målade mycket i olja. Dessutom provade han på guld- och silversmide. Han fick sin utbildning i bland annat Dachau och Paris.

Nåväl, sedan han gift sig med Hanna Larsdotter och blev han slottsherre på Borgeby slott. Hannas far hade köpt slottet sedan dess siste, adlige ägare, Raoul Wachtmeister, spelat bort sin förmögenhet.

Borgeby var under makarnas tid ett kulturcenter. Jag läser mig till att gäster där var bland andra Rainer Maria Rilke och Ellen Key. En annan gäst var Birger Sjöberg. I Svensk Biografisk lexikon läser jag:

Den senares stora originalitet insåg N tidigt; med sin entusiasm fick han Bonniers intresserat så att Fridas bok kunde ges ut.

Boken med morfars ex libris. 

I min bokhylla står ett exemplar av just Fridas bok, som ägts av min morfar. I Uppsala har jag sjungit en hel rad sånger ur denna sångsamling. Inte minst i arrangemang av Robert Sund och framförda av Allmänna Sången under samme Robert Sunds ledning. Vi har också glatt oss åt dessa sånger i Hasse o Tages episka film

Släpp fångarne loss

Det är intressant att just morfar, som jag aldrig träffat, efterlämnade denna bok. Det återkommer jag till. Morfar efterlämnade också ett exemplar av Gluntarne, som en av mina bröder fick. Vi började vår bana som gluntsångare med att sjunga ur detta exemplar, som vår morfar alltså haft. Första framträdandet skedde på mormors 85-årsdag. Det komiska var att morfars exemplar endast innehåll första versen av de olika duetterna. Jag minns hur mors moster Selma undrade vad som hände, när vi slutade efter vers ett på den mycket komiska sången

Glunten på föreläsning

Glunten

Har du hört min malör i går?

Den var sänd av hin onde.

Gud bevars för en stund så svår!

Än jag skäms som en bonde.

Magistern

Jag har ej hört det minsta grand,

alltså lossa din tungas band!

Glunten

Jag bevistade . . .

Magistern

Ja, det var dumt!

Bägge

Horribelt dumt!

Tillbaka till Norlind. Han ägnade sig även åt själv författarskap och sökte en period det han kallade för poetisk ensamhet. Han levde två och ett halvt år i Assisi och deltog i stadens fromhetsliv. Han konverterade dock aldrig till den Romersk-katolska kyrkan.

Under sin studietid verkar han dock inte varit präglad av melankoli. Från min morfar finns ett par brevkort kvar, som vittnar om att Norlind deltog i det studentikosa livet. Först något om själva brevkorten. I en artikel publicerad i Aktuellt om posthistoria, nr 11 (2012), sid 56–59 läser jag:

Till minne Oscar II:s tjugofemårsjubileum som regent utgavs den 18 september 1897 ett brevkort med valören 5 öre. Kortet är posthistoriskt intressant av två skäl: det är Sveriges första jubileumsfrankotecken och det var bara avsett för inrikes användning.

Min morfar skickade ett sådant kort till Ernst Norlind den 18 september 1897. Det var då exakt 25 år efter att Oscar II hade tillträtt. Tydligen skulle morfar, Ernst Norlind och en tredje person mötas på kvällen för att fira jubileet. Den tredje personen var postexpeditören Karl Österberg. På kortet till Ernst Norlind står:

Broder!

Första lektionen på vår kurs för lektor Philipot börjar på Onsdag kl 11 f.m.

- Var god skänk mig tillbaka detta brefkort, då du i kväll kommer till mig!

Vännen

Emil.

Lund. den 18 Sept. 1897

På det andra kortet - till Karl Österberg skriver morfar

Broder!

Välkommen i afton till mig för att tömma en bägare för Majestätet på dess jubileumsdag! Rök och godt humör medtages!

Vänligen

Emil Persson

Lund d. 18 Sept. 1987

När Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist skrev texten till Skånska slott och herresäten, en sång som ursprungligen skrevs till Oscar Winges nyårsrevy 1929 på Hippodromen i Malmö och som sjöngs in av Edvard Persson på skiva samma år, fanns Ernst Norlind och Borgeby med i en vers. Tydligen var det vanligt att ge bort en tavla föreställande en stork i högtidsgåva.

På storkarna tror också Borgeby herre

fast storken i Skåne för vart år bli färre.

När parken vid Borgeby doftar viol

då stämmer Ernst Norlind sin träskofiol.

Det är spännande att vi har ett par alster av Ernst Norlind i vår ägo. På något sätt blir även morfar, Emil Persson, aningen mer tydlig för mig.