När vi var hemma i
Sverige i somras hade vi anledning att föra en del samtal kring detta med
klockringning. Jag menar företeelsen att kristna i Sverige idag väljer att
använda klockringning i kampen mot rasismen. Är det rätt eller fel? Bra eller
dåligt? Det är ingen lätt fråga. För att bena lite i det delar jag upp frågan i
två avdelningar:
1) Är det rätt
att använda kyrkklockor hur som helst?
2) Har
användandet av kyrkklockor i kampen mot rasism avsedd verkan? Är det ett
effektivt medel?
Jar har följt
denna diskussion på avstånd och uteslutande via nätet. Det kan vara både ett
plus och ett minus. Jag väljer att se det som ett plus och vill därför först av
allt beskriva några sydafrikanska skeenden. Jag avser att använda dem som
linser, genom vilka jag betraktar det som händer i Sverige. De hämtas från ett
föredrag jag lyssnade på igår och en bok jag för tillfället läser.
|
Min tanke är att recensera
denna läsvarda bok i någon
svensk publikation. |
Boken är Edwin
Cameron’s Justice: A Personal Account
(Tafelberg, Cape Town 2014). På ett generellt plan är den viktig, för den
beskriver hur viktig ett lands konstitution är, samtidigt som den framhåller
juristernas moraliska ansvar att upprätthålla konstitutionen och inte gömma sig
bakom den. Jag vill återkomma till detta. Först vill jag fokusera på en liten
detalj, som Cameron nämner på sidan 13. Han beskriver hur domprosten i
Johannesburgs anglikanska katedral, Gonville Aubie ffrench-Beytagh, satt häktad
utan rättegång, för sin kamp mot apartheid år 1971. Cameron skriver:
Cathedral bells
throughout South Africa pealed out daily in protest.
Jag kände varken
till domprosten eller klockringningen som då skedde till stöd för honom.
Exemplet blir för mig till ett stöd för dem i Sverige som vill ringa i protest.
Jag har ju uppfattat hur bloggare och andra diskuterar hur kyrkklockor får
användas. Därför har en del församlingar valt att utöver klockringningen fira
gudstjänst. Liksom för att rättfärdiggöra klockringningen. När jag läser ett
pressmeddelande från Domkyrkoförsamlingen i Linköping förstår jag att det är
bakgrunden:
I Linköpings
domkyrkopastorat ringer vi inte i kyrkornas klockor mot grupper, åsikter eller
personer, utan vi ringer för att kalla till gudstjänst och uppmana/påminna om
bön.
I fallet
Linköping verkar det som om församlingen helt avstår från klockringning. Jag
respekterar det.
Min andra
koppling till Sydafrika fick jag efter att ha lyssnat till professor Allan
Boesak igår, när han föreläste vi universitetet här i Pietermaritzburg.
Föreläsningen handlade om Albert Luthuli och Nelson Mandela och hade rubriken:
Just, Brave Men:
Luthuli, Mandela and the Jericho Road
Föreläsningen
handlade om de två ANC-ledarnas olika syn på pacifism. Boesak menade att det
var Luthulis icke-våldslinje som vann i slutändan men han ville understryka att
Luthuli på intet sätt satte sig till doms över Mandela och de andra ANC-ledarna
som drog igång ANC’s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe.
However, in the
face of the uncompromising white refusal to abandon a policy which denies the
African and other oppressed South Africans their rightful heritage - freedom -
no one can blame brave just men for seeking justice by the use of violent
methods ...
Detta går att
läsa i ett pressmeddelande, som ANC gjorde 12 Juni 1964. Finns på ANC’s mycket
välordnade hemsida.
Vad Boesak
framför allt underströk var komplexiteten i relationen mellan Mandela och
Luthuli och hur Luthuli å ena sidan stod för icke-våld och å andra sidan inte
ville sätta sig till doms över Nelson Mandela och de andra i den s k
Rivoniarättegången.
Boesak grundade
sin föreläsning i Jesu berättelse om den barmhärtige Samariern. (Luk 10:25-37).
Frågan var ju: Vem är vår nästa? Och dessutom: Vad gjorde prästen och leviten?
När jag tänker på
klockringningarna i Sverige i samband med Svenskarnas partis möten, ser jag att
kristna försöker göra något istället för att bara gå förbi. Det är bra. Jag kan
förstå problemet, att det kan gå inflation i användandet av kyrkklockor som
protestmedel. Men mot bakgrund av diskussionen Luthuli-Mandela kan det också
vara så att det kanske finns situationer då det är läge att göra undantag.
Den andra frågan
är svårare att besvara. Är klockringningen effektiv? Eller är det som
Domkyrkoförsamlingen i Linköping skriver, genom domprosten, att
... Svenska
kyrkan blivit Svenskarnas partis bästa PR-organisation med en massmedial
uppmärksamhet som på inget sätt står i proportion till partiets storlek.
Jag tror det är
lite för enkelt att säga att Svenska kyrkan ensamt spelat denna roll. Det är ju
en mängd andra aktörer som funnits med. Med mer eller mindre demokratiska
metoder. Skulle Svenska kyrkan varit frånvarande, hade demonstrationerna ändå
fått uppmärksamhet.
Grundfrågan är i
så fall om ett parti som detta ska bemötas med tystnad. Kan det tigas ihjäl?
Jag tror inte det. Det är i sig en god sak att många människor ger sig ut på gatorna
och demonstrerar. Visst finns det en risk att i detta fall Svenskarnas parti
får för mycket uppmärksamhet. Men den risken är värd att tas.
Åter till Edwin
Cameron och hans bok om konstitutiones roll i ett samhälle. Jag kom att tänka
på en annan jurist, Peter Nobel, som i UNT skriver att
organiserad rasism borde förbjudas. Jag är benägen att hålla med honom. Det
blir ett undantag i grundlagen men jag tror det är ett bra undantag.
Viktigare är dock
att varje medborgare tar ställning. Och framför allt inte mot rasism utan för
vanlig medmänsklighet i relation till människor från andra länder eller
kulturer. T ex världens migranter. Det handlar om rättvisa! Detta kan med
fördel ske i våra kyrkor. Jag vill därför sluta med två citat från det
ekumeniska samtalet i världen. I Kyrkornas Världsråds s k missionsdokument,
Together Towards Life (paragraf 75), står det:
More than ever before,
local congregations today can play a key role in emphasizing the crossing of
cultural and racial bounderies and affirming cultural difference as a gift of
the Spirit. Rather than being percieved as a problem, migration can be seen as
offering new possibilities.
En som uttrycker
detta tydligt är Jehu Hanciles, från Sierra Leone i boken: Beyond Christendom:
Globalization, African Migration and the Transformation of the West, (Orbis
Books Maryknoll, New York 2008, sid 129):
Every Christian migrant
is a potential missionary
Vi har detta i
vår mångåriga kristna tradition. Vi bekänner varje söndag att vi tror att
kyrkan är allmänelig eller katolsk, som vi också säger. För alla, överallt, i
all tider. Låt oss hålla fast vid detta. Med eller utan klockringning!