Medborgare, husdjur och migranter

Det var när jag läste en text av Annika Borg (doktor i teologi, samhällsdebattör, författare, radiopratare och präst) på den opinionsbildande sajten 'Det Goda Samhället', som jag började tänka på relationen mellan medborgare, husdjur och migranter. Annika Borg skriver, under rubriken: 'Har undfallenheten ingen gräns?' om problemet med "att EU-migranter använder utomhusmiljön för att uträtta sina behov". Hennes primära exempel är hämtat från Malmö, där kyrkogårdschefen på kyrkogården Sankt Pauli fått nog.

Jag vänder mig mot vissa skrivningar i texten men vill ändå inledningsvis försöka tolka texten välvilligt. Jag tror att Annika Borg främst menar att kommunen måste ta sitt ansvar. Hon är också, tror jag, kritisk mot länsrätten. Hennes inlägg tycks säga att människor behandlas olika. I textens första del beskrivs tre exempel från 2008-2012, där enskilda individer bötfällts p g a att de kissat utomhus och därmed brutit mot lagen. (Det märkliga i sammanhanget är att det ingenstans framgår att dessa tre personer var Svenska medborgare. Men det kanske de var.)

Senare i texten läser jag något som jag reagerar på. Annika Borg menar, att protestesterna mot att EU-migranter uträttar sina behov på fel ställe fångas ...

... upp i medier och av politiker som ett uttryck för fientlighet och förakt, fast de regler och förordningar som finns inte tolererar sådant beteende från landets medborgare eller deras husdjur. Varför inte paragrafen om förargelseväckande beteende tillämpas konsekvent och utan hänsyn till bakgrund är svårbegripligt.

Återigen: jag vill läsa välvilligt. Skribenten kanske i första hand kritiserar myndigheternas brist på konsekvens. Det kanske inte är EU-migranterna som är Annika Borgs måltavla.

Om det är så, blir jag ändå förbryllad. Är det inte starkt att å ena sidan tala om ...

... medborgare eller deras husdjur ...

... och å andra sidan skriva om den andra gruppen (de som inte faller inom begreppen 'medborgare' eller 'deras husdjur') d v s i det här fallet: EU-migranter?

Eventuellt delar jag Annika Borgs grundsyn, att myndigheterna måste vara konsekventa. I så fall är det väl rimligt att toaletter tillhandahålles för EU-migranter?

Nu vill jag deklarera att jag (vår familj) har ett husdjur. Under ett antal år tog jag promenader i Kalmar med denna hund. Med jämna mellanrum fanns särskilda sopkärl uppsatta, där välfyllda hundbajspåsar kan läggas. Vad jag förstår fanns en särskild person anställd på kommunen, som tömde dessa kärl. Han åkte runt i en bil med flak och jag fick intrycket att det var en heltidssyssla.

Rent globalt torde det vara svårt att motivera varför så mycket resurser ska läggas på husdjur, när medmänniskor  i nöd, inte bistås. (Men här erkänner jag mig skyldig, eftersom jag (vår familj) lägger ner ansenliga resurser i form av tid, mat och pengar på vår hund).

Vår hund är på ett sätt också en migrant. När vi snart flyttar tillbaka till Sverige, från Sydafrika, har vi bestämt att hunden ska med. Det är inte helt okomplicerat och heller inte helt gratis. Gör vi rätt? Borde vi använda dessa pengar till något nyttigare? (Jag tror att många ägare av husdjur ställt liknande frågor, när räkningar från veterinären varit obegripligt höga). Men å andra sidan avstår jag från annat, som andra människor unnar sig. Hur som helst, ett dilemma.

Lever vi alla i ett tillstånd av onåd? 

Den sydafrikanske nobelpristagaren J.M. Coetzee berör detta dilemma i boken 'Onåd' från 2000 (engelsk originaltitel: 'Disgrace'). En vit medelålders universitetslärare får sparken, eftersom han har en affär med en ung student. Han vägrar be om nåd. Alltså hamnar han i 'onåd'. Han flyttar ut till sin dotters farm och blir mer och mer uppgiven över hur maktbalansen mellan svarta och vita skiftas. Till slut hamnar han som volontär på ett krematorium för husdjur. Genom att utföra en slags sista tjänst för dessa varelser, får hans liv en slags mening.

När jag bodde i Sydafrika under 80-talet slog det mig hur mycket resurser de vita satsade på sina husdjur när flertalet av befolkningen förtrycktes. Så är det även idag. Även i världen i stort. Det verkar som om vi flyr från vår hjälplöshet över hur andra människor lever och i stället ägnar oss åt att göra allt vi kan för våra husdjur. (Ja, jag överdriver, för att visa hur jag tänker).

Det ska bli spännande att återvända till Sverige. När vi gör det kommer vi också hem som migranter. Självklart med helt andra förtecken och ofantligt mer priviligierade. Men vi delar en erfarenhet av att röra oss mellan olika kontinenter. Min målsättning är att jag vill bidra till hur människor i Sverige idag kan leva i gemenskap och bygga samhället tillsammans. Min tro är att resurserna räcker till alla om vi bara är villiga att dela. Och att det även blir över en del till våra husdjur.

Vi får se hur det går!

När vi fick 'voluntary work permit' 2013 behövdes en 'repatriation fee' betalas. Vi gjorde det, via den 'agency' som hjälpte oss med allt. Betalde gjorde vår arbetsgivare. Meningen är att dessa pengar ska betalas tillbaka till oss, för vidare befordran till Svenska kyrkans internationella arbete. Så nu, när våra dagar i Sydafrika är räknade tog vi kontakt med 'department of Home Affairs' för att ta reda på hur vi ska göra. Jag laddade ner blanketter från nätet och skickade ett mejl till den adress som angavs men fick inget svar.

Så jag ringde 'New World Immigration' (NWI) – vår 'agency'. Av dem fick jag veta att regleran ändrats. Vi skulle gjort detta senast i februari. Efter det betalas inga 'repatriation fee refund' ut. Detta har kungjorts i en s k 'gazette' – något i stil med Post och Inrikes Tidningar, d v s något vi inte läst.

Så vi tänkte: någras pengar blir det nog inte. Trågkigt, för summan var inte oansenlig. Och de skulle kunna göra mer nytta genom Svenska kyrkans internationella arbete än hos den sydafrikanska staten.

Vi fick ändå rådet från NWI att testa. Så vi forskade lite i hur vi skulle göra. Många säger att det just nu är rörigt på det lokala kontoret i Pietermaritzburg (PMB) och eftersom vi ändå hade ärende till Durban i måndags tänkte vi testa där. Men det visade sig att vi inte kom till rätt plats och åkte hem utan att ha uträttat vårt ärende.

En annan hjälpsam person gav oss tipset att i stället åka till Richmond. Bara tre mil bort. Inga köer alls. Som den kloka person jag är, ringde jag först och frågade om de hanterar ärenden som har med visum och arbetstillstånd att göra. Svar nej.

Med andra ord gav vi oss i morse iväg till det lokala kontoret i PMB. När vi kom dit ringlade sig en drygt 100 personer lång kö ut på gågatan utanför. Hoppsan!

Jag ställde mig längst bak i kön.Hustrun gick glad i hågen längst fram, för att ta reda på vad som hade hänt. Det visade sig att inga datorer fungerade, så ingen hade blivit insläppt. Efter ett tag kom hustrun och sa sig ha pratat med en man, som skulle se efter om vi kunde komma in och utföra vårt ärende. Någon minut senare kom han och viftade in oss. Förbi 100 personer. Kändes kanske inte helt bekvämt. Men vårt ärende skulle ju inte kräva någon dator. Bara en levande person.

Alltså går vi in i en fyra våningar stor kontorsbyggnad, där det i stort sett inte finns några människor. Vi leds upp i trapphuset och in i en korridor. Jag tänker:

Jacques Tati. Play Time.

Vi ombeds vänta. En person kommer sedan och tar emot våra blanketter. Den i stort sett hjälteförklarade hustruns gloria hamnar sedan något litet på sned, när det visar sig att hon glömt passet. Under tiden som hon åker hem och hämtar detsamma, stannar jag kvar i den tomma korridoren och läser en medhavd bok:

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag har fått den av min syster. Det är samma författare som skrivit

En halv gul sol

Den första boken utspelar sig i Nigeria under Biafra-kriget. I det kapitel jag nu läser, i den andra boken, håller huvudpersonens (Ifemelu) ungdomskärlek Obinze på att skaffa uppehållstillstånd i London.

Migranter. Så lika men ändå så olika. Vi är på väg hem och det värsta som kan hända, att vi inte får tillbaka 'reptariation fee' drabbar ändå inte oss. Samtidigt får alla människor som vill bo i ett annat land eller tvingas bo i ett annat land, tillbringa en del tid i kontor, som det jag just nu sitter i.

Det visar sig att vi också skulle haft en blankett från banken. Så vi åker och fixar detta dokument. När vi kommer tillbaka har nog datorerna startat för kön på gatan är borta och människorna är inne i huset. Fortfarande köande men det verkar som många också får hjälp med sina ärenden.

Den hjälpsamma personen tar emot pappret från banken och ger mig ett handskrivet papper med sitt namn, telefonnummer och e-mail adress, om jag behöver fråga om något.

Vi får se hur det går!

Bittersweet

It is sad! At the same time it is nice. Bittersweet! I am talking about the time to say goodbye.

Two weeks ago I preached at the Lutheran Theological Institute. After the service there was a short program with students and colleagues saying nice things. And so a present. After that vote of thanks. Many hugs. Some tears.

One and a half week ago the School of Religion, Philosophy and Classics arranged tea for the staff. My wife and I had baked cakes. A nice speech from the Dean, some singing and a chance for me to say a few words about the time at the School.

Yesterday I preached in the Lutheran Church at Eastwood. It has not been part of my job description to lead services there from time to time. The same with my wife, who has made other contributions to the life of the church.

The way the congregation thanked us was overwhelming. This has been our spiritual home during 2½ years. The Sunday School had prepared a drama, the youth sang. The Women’s league did that as well. After some persuasion from the oldest member, Mrs Dolphin, the fathers also delivered an item.

My colleague, Rev. Kholiwe Biyela, spoke with warmth. Yes, it was in deed touching.

We were also given very nice outfits, to wear in Sweden. These are typical modern Zulu outfits.

We really appreciate all the farewells – each one in their own right!

We often say that South Africa is our second home country. This means that we will be back!

Some dancing was necessary!

Axel-Ivar ‘Dabulamanzi’ Berglund

Today my friend and mentor - in a sense one of my spiritual fathers - Axel-Ivar Berglund was buried. The funeral service, with Eucharist, was held in the Cathedral of Uppsala. Here in Pietermaritzburg we held a memorial service. It started at 11 am and ended 1.30 pm – exactly when the funeral in Uppsala began.

The chapel at the Lutheran Theological Institute was not full but many people came. Former students and colleagues of Axel-Ivar as well as the students of the institute were there. A few persons were given a chance to say a few words, among them two retired Lutheran pastors: Rev. Nxele and Rev. Naika. Also prof Draper from UKZN, one of my colleagues, spoke.

The service was led by Bishop Biyela. The local dean, Myaka, and another pastor also took part in the liturgy. I chanted the Swedish funeral prayer (begravningsmässan). So, the service was held in English, isiZulu and Swedish.

So many good words were said about the life and contribution of Axel-Ivar. A priest, an ecumenist, an activist, an academic were some of the perspectives. His zulu name was used by some: Dabulamanzi, which means 'the one who crosses waters', if I am not mistaken. Rev. Naika, who is from the Indian community, gave him the title: My Guru.

The strongest impression today the oldest, present person made on me. Rev. Nxele came with his wife. He was driving himself. 91 years old. He was ordained in 1958 by the bishop of Stockholm, Helge Ljungberg, who had flown down to South Africa because the local bishop had died. After ordaining Rev. Nxele, bishop Ljungberg consecrated a new bishop in what was then the South Eastern Region of the Lutheran Church. His name was Helge Fosseus.

When I was writing this blog post I felt I needed to check the spelling of Rev Nxele’s surname. So I googled. And I found his name in an article. In a footnote. The article’s title is:

Black critics of Lutheran Mission in Zululand and Natal in the 1950s, with particular emphasis on socio-political issues. By: Odd Magne Bakke

The foot note reads:

Both the retired Zulu pastor, R. E. Nxele and the retired missionary A.I. Berglund
emphasized this fact in interviews with the author respectively in Durban (November 2008) and in Uppsala (October 2010).

Isn’t that strange. There they are. In an academic article about the critique of western mission in South Africa.

Today they were united in another way. Far apart in so many respects but in the sacramental reality close.

Of course it would have been fantastic to be part of the funeral Service in Uppsala, but in the universal church it does not really matter. I know that a colleague from Pietermaritzburg, Rev. Bongani Zulu, was present in Uppsala, in the cathedral where his great, great uncle, Joseph Zulu was ordained as the first African priest of the Church of Sweden in 1901.

The relation between the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa and the Church of Sweden is old and there are so many personal links. I feel privileged to be part of this relation. I am thankful for the world wide – in the true sense of the word – Catholic Church.

Today this church, which crosses over borders, celebrated the life of a son of the soil: Axel-Ivar ‘Dabulamanzi’ Berglund.

Hamba kahle, Baba! Go in peace, Father!

Ny kyrkohandbok

Arbetet med ny gudstjänstordning gick väldigt snabbt och slutresultatet blev bra. Först var jag tveksam och ville inte delta. Egentligen har jag heller inte deltagit. Den arbetsgrupp som jobbat med den nya ordningen har bara tillfrågat mig ibland.

I stort sett är det en person som drivit denna fråga. Hon har sedan sökt kontakt med olika instanser, som tittat på förslag och godkänt. Av olika skäl har inte en enda kyrkomusiker varit inblandad.

Vilket inte är så konstigt, eftersom det inte finns någon kyrkomusiker i vår församling i Eastwood. Inte i någon av de andra församlingarna i kontraktet heller. I den Lutherska kyrkan i södra Afrika finns över  huvud taget väldigt få kyrkomusiker. Inte någon enda är anställd. Möjligen finns en handfull frivilliga organister. I de flesta fall sjunger församlingen a capella. Och det gör de väldigt bra.

Det började när församlingens äldsta en söndag pratade med hustrun och sa att den upptryckta gudstjänstordningen inte stämmer. Vissa moment finns inte med och det är många felstavningar. Så hustrun talade med församlingsprästen och kyrkorådets ordförande och fick klartecken.

Det är OK. Vi är glada om Du skriver ut en ny gudstjänstagenda.

Även en av de mest kunniga biskoparna i kyrkan har varit konsulterad. Snart är arbetet med en ny gudstjänstordning på engelska klar. Den följer helt och hållet kyrkans gällande gudstjänstordning men en del oklarheter har rätats ut.

Annat är det med handboksarbetet i Svenska kyrkan. I dagens Kyrkans Tidning på nätet läser jag att styrkommitteen i stort sett dissar den enorma protest som verkar komma från kyrkans musiker. Det är sorgligt. Framför allt är det sorgligt att ordföranden, biskop Per Eckerdahl, ger uttryck för en ganska rigid inställning:

De arbetsformer som valdes för många år sedan har vi ingen möjlighet att lägga om nu. Det var ett vägval som gjordes då och kyrkokansliet arbetar nu för fullt med revideringen av förslaget.

Men om förslaget är dåligt, är det inte bättre då att bromsa nu? Eller har flertalet musiker i kyrkan så fel?

Nu ska jag erkänna att jag är dåligt insatt. Men det lilla jag ser och hör från min kant, känns inte hoppfullt. Och lite fick jag stifta bekantskap med förslaget innan vi flyttade till Sydafrika. Jag var inte så imponerad.

Dessutom är det tråkigt att samtalet om texterna helt verkar ha hamnat i skymundan.

Economical apartheid

When I was 20 I came to South Africa the first time. Apartheid was still a reality. In the legislation and in praxis! I remember one time, when I went to the post office in Athlone (or was it a police station?) and tried to enter through the entrance with a sign:

Non-whites only

Someone stopped me and I had to go to the other door. But I came in and found myself in the same room as people who had used the other door. The only difference was that I was in another queue.

Apartheid is no longer part of the South African constitution. In reality South Africa has a long way to go, before reaching equality.

When I go to hospital I am aware that many others cannot afford to go to a private hospital and end up in a long queue again. In the state hospital! Sometimes the private and the state hospital are neighbours. It feels as if very little has happened.

When I flew with British airways from >Sweden to South Africa last week a similar thing happened. Different queues. (Yes, it happens in every airline!)

Of course the person who is prepared to pay more is entitled to get a bigger seat. I understand that. But why are different queues needed? The people in business class will not leave before the rest of us?

British Airways even takes it to another level. The sign for those in the fast track have such a big sign but the rest of us have a tiny little one.

We understand!

But of course, I am still among the privileged few that get to travel by air at all. I know that.

"First, Club World, Club Europe, Business UK
and Executive Club." People who don't share queue
with the rest of us.

This sign says: "General Boarding"
and is rather difficult to see.

Vad gillar du med Sverige?

Det är Svensk nationaldag idag. På Svenska kyrkans facebooksida står följande att läsa:

Sveriges nationaldag - en dag att fira allt som är bra med Sverige! Sill, potatis och långa sommarnätter. Höstens glödande färger och novemberkvällarnas tända ljus. Snö och varm choklad. Religionsfrihet och demokrati. Vitsippor och allemansrätt. En vilja att ta hand om varandra och hjälpa dem som råkat illa ut.

Vad gillar du med Sverige?

Alltså, en inbjudan till respons, reaktion, dialog. Så jag tänkte, här från min sydafrikanska utkikspunkt, att jag skulle svara. Men inte bara vad jag gillar med Sverige utan i en vidare mening vad denna text får mig att associera till, när jag tänker på Sverige. Och även på Svenska kyrkan, som ju är avsändare.

Först av allt. Svenska kyrkan är inte det optimala namnet. Det finns fler samfund i Sverige. Vi heter så, för att vi en gång var (åtministone i teorin) ett folk, talade ett språk, hade en tro och en kyrka. De flesta vet att det aldrig varit så. Men vi har haft den självbilden. Därav Svenska kyrkan. Det vore bättre att heta något annat. Som också berättar att vi är en luthersk kyrka.

Nu till texten på facebook-sidan. Jag gör en närläsning och tar en mening i taget:

Sveriges nationaldag - en dag att fira allt som är bra med Sverige!

Det håller jag med om. Det finns oerhört mycket att vara tacksam för. Vi måste då ta i frågan vad vi menar med 'Sverige'. Mycket av det som är bra beror ju inte bara på oss som nu är svenska medborgare och/eller bor i Sverige. Vi kanske framför allt ska fira dem som levt före oss och varit med och byggt upp allt detta goda. Pratar vi sedan om naturen och allt det vackra i den, är det för mig självklart att det är Gud vi ska fira.

Samtidigt finns det mycket som inte är bra i Sverige. Visst behöver detta också nämnas på en nationaldag?

Sill, potatis och långa sommarnätter.

Vad döljer sig bakom denna mening? Vad borde egentligen stå?

Sill, potatis och nubbe ...

Eller har jag fel? Och handen på hjärtat: vad händer också under långa sommarnätter? Fylla, våld och våldtäkter. Så är det bara. Får det nämnas på en nationaldag? Den utsatthet som många kvinnor och barn – och män också – lever under.

Höstens glödande färger och novemberkvällarnas tända ljus. Snö och varm choklad.

Om detta kan jag inte säga mycket. Jag blir så klart glad att just månaden november uppmärksammas, den månad jag föddes. Den brukar annars få utstå mycket spott och spe. Om snön och den varma chokladen har jag heller inte mycket att säga.

Religionsfrihet och demokrati.

Här reser sig en rad frågor. Men framför allt skulle jag vilja säga att båda dessa begrepp är färskvaror. De måste återerövras av varje ny generation. Det är definitivt inte alla som upplever religionsfrihet i Sverige. Och frågan är om det ens går att tänka sig en situation där alla är nöjda. Det finns en norm, som gör att vissa religiösa föreställningar får ge sig, för att majoriteten vill annorlunda. Det är oundvikligt, tror jag. Annars blir det anarki.

Däremot behöver majoriteten vara lyhörd för de olika minoriteterna. Inte nödvändigtvis låta alla få sin vilja igenom, eftersom det inte kommer att fungera. Men så långt det är möjligt visa respekt för andras religion. Gör vi det i Sverige?

På samma sätt är inte demokrati samma sak som att majoriteten alltid har rätt. Majoriteten bestämmer, så är det. Men rent teoretiskt kan även majoriteten fatta beslut som är fel. Varför ändrar annars en ny majoritet – efter val – på redan fattade beslut? I Sydafrika har ANC långt över 50 % av mandaten i parlamentet. De är demokratiskt valda. Men har de därmed alltid rätt? Självklart inte.

Vitsippor och allemansrätt.

Om detta går inte heller att säga mycket. Utom att Kristdemokraterna plockar hem en poäng just här. (Och då syftar jag på deras partisymbol och är inte helt allvarlig i just denna kommentar!)

En vilja att ta hand om varandra och hjälpa dem som råkat illa ut.

Det är väl egentligen här jag har mest frågor. Är det verkligen något som kännetecknar Sverige? Vem hjälper vem? Kan det inte vara så att den som råkat illa ut hjälper den som inte har råkat illa ut just då? Hjälper att se vad som är viktigt i livet?

Denna text, som postades på Svenska kyrkans facebooksida nationaldagen 2015, är en vänlig text. En inbjudan till reaktioner. Gott så.

Helt klart är att Jesus Kristus inte nämns. Inte Kyrkans gemenskap. Inte bönens verklighet. Inte Guds närvaro. Jo, självklart finns allt detta outtalat. Men varför måste det vara så? Varför går det inte att benämna?

Kanske för att det riskerar att punktera religionsfriheten. Men så är det ju inte. Tvärtom. Om vi som kyrka inte frimodigt kan bekänna vår tro, då får vi svårt att förstå andra troende människor på den punkten. Min övertygelse är att religionsfrihet fungerar bättre i när vi är trygga i vår egen tro. Då kan vi också vara öppna att lyssna på, föra dialog med och glädjas över andra människors tro. Inte för att vi är överens i allt men för att vi är just trygga och inte behöver gå i försvar.

Så svaret på frågan ...

Vad gillar du med Sverige?

... blir följande:

I Sverige är jag född. Där mötte Gud mig i dopet för drygt 54 år sedan. Där finns min närmaste familj och många vänner. Mycket gott har skett och sker i Sverige och olika människor och organisationer från Sverige har gjort och gör mycket gott i världen. Men när jag har levt och lever utanför Sverige, ser jag också sådant jag inte gillar med Sverige. Detta behöver benämnas även en nationaldag.

En sådan sak är att min egen kyrka har problem. Inte i första hand med färre medlemmar men med en rädsla för att tappa medlemmar och därmed bli materiellt fattigare. Vi har problem med hierarkier, stordrift och icke tillåtande strukturer.

Jag ogillar detta. För att jag älskar Svenska kyrkan. I Guds kraft finns dock hopp. Genom Gud trefaldig. Den gemenskap som kännetecknar treenigheten inbjuder oss till gemenskap över gränser.

Gemenskap i världen med andra länder och kontinenter. Gemenskap i den ekumeniska rörelsen med andra kristna – i och utanför Sveriges gränser. Gemenskap med människor av annan tro och även med dem som säger sig vara utan tro på Gud. Gemenskap med hela skapelsen – både djur och natur.

Detta gillar jag, när jag möter det i Sverige. Och jag gillar det när jag möter det i Sydafrika eller i andra länder.

För jag tror på en enda mänsklighet. En skapelse vävd i ett, enda stycke.

ELCSA slams Nkandla report

As media has reported already last week, for instance the Mail and Guardian, the Police Minister of South Africa has filed a report on Nkandla, where he concludes that President Zuma does not need to pay back any money. All upgrades were necessary, says Police Minister Nathi Nhleko.

Now our Lutheran Church, ELCSA, has issues a statement. It reads:

The Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) in her 130th Church Council sitting dated 1st – 3rd June 2015 would like to add its voice in condemnation of the defensive stance as reflected in the Police Minister Nathi Nhleko’s Nkandla Report that absolved President Jacob Zuma from repaying any money for the security upgrade to his home.

We slam Nhleko’s report which contradicts the findings of Public Protector Thuli Madonsela and we want to categorically state that it is shocking and a grave mockery of justice. Failure of the President and the relevant ministers to own up to the unjustifiably high costs of the upgrades damages the moral integrity of the whole governing system.

As states by the SACC we believe that the review of the Public Protector’s report should have been conducted by a competent independent body or arm of government and not by a minister who serves the whim of the Office being investigated.

As a Church we also appeal to all citizens to unite across political, social, economic and religious persuasions to hold all of us who are in positions or influence accountable.

“We will continue to pray for the government to be directed in the ways of justice, honesty, peace and dignity for all”.

We can not sit back and condone that the Visitor’s Centre, the amphitheatre, the cattle kraal and chicken run and the swimming pool are security related. How the Minister has arrived at the conclusion leaves us with more questions than answers. Our view point does not discount the fact that we appreciate the need to protect the President and his family; however the costs incurred to date are exorbitant and have cause public outrage.

We urge the Minister and President Zuma to own up and take the citizens of this Country seriously by owning up and implement the recommendations of the Public Protector.

Bishop M M Ditlhale, Presiding Bishop

It is good. Maybe also brave. I see some signs that churches in South Africa are reclaiming a prophetic role. I welcome that.

Presently I attend a conference at the University of the Western Cape, where the Anglican Archbishop Thabo Makgoba also criticized the government. He said:

The ruling party fears a strong and united church.

He also asked, which I found surprising:

When do we as an ecumenical church withdraw our moral support of a democratically elected government?

Also the South African Council of Churches has spoken out an blasted President Zumas behaviour in parliament:

We are gravely concerned about the failure of the president and the relevant ministers to accept moral and political responsibility in relation to the unjustifiably high costs of the upgrades

SACC's Preseident, Siwa, said in the statement, according to ENCA.

Some impressions after a wedding

On Saturday one of our five children got married. It was wonderful. It was a warm (although it rained cats and dogs) and loving day, which started with a solemn church service. After that a long and super fantastic dinner followed. The party continued until after sunrise. (Guests a bit younger than me have told me so!) Swedish sunrise in the end of May is quite early in the morning.

I can now add another identity to my other identities:

Father in law

Two families are joined in a new constellation. It is a great thing.

One special aspect was that the couple had asked for a smartphone-free wedding. Hence I see very little from the occasion on social media. It was good to see young and old talk with one another instead of being somewhere else. No one updated Facebook!

Therefore I also am a bit reluctant to write about it on my blog. It was something that we were invited to enjoy IRL (in real life). The photo I publish is therefore perfect for the occasion. It was taken when the bride and the groom together with parents, siblings and in-laws jumped in front of the camera. It reminds me of impressionistic art.

It says something about the wedding. Colourful. With action. Joy. Fellowship.