Wednesday, 29 April 2015

Kläder – viktigt?

Min kollega, Philippe Denis, blir utnämnd till 'Fellow of the University'.
Han har en ganska medelmåttig, svart dräkt från något uuropeiskt universitet.
Betydligt färggrannare är dräkten från UKZN.
De senaste dagarna har jag reagerat på kläder. För någon vecka sedan hade vi 'graduation'. Då går alla lärare i en procession. Den ena utstyrseln är förgrannare än den andra. Det är vackert. Men såklart signalerar kläderna också annat än skönhet. Makt och position.

Vi människor hör till djurriket. Där uppträder också individer i vackra skrudar. Främst männen. Men förmodligen finns det, som alltid, undantag. Skillnaden är att inte djuren behöver klä på sig (eller klä ut sig).

Det var inte så lätt att hitta företag som säljer biskopsskjortor
 för kvinnor. Denna skjorta benämndes inte som sådan. Men är dock lila.
T ex läste jag en artikel av forskaren Karin Sarja. Women’s situation in Church of Sweden. Där hänvisar hon till en predikan, som dåvarande biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén, höll 2008. Det var 50-årsjubileum efter beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor. Predikan tog sin utgångspunkt i apostlagärningarn 16:14-15 där Paulus, Silas och Barnabas kommer till Thyatira och möter Lydia. Det som här har med kläder att göra är att Lydia handlar med purpurtyger. I sin predikan 2008 gav Antje Jackelén, enligt Kyrkans Tidning, ett affärstips till Lydia:
Satsa på biskopsskjortor för kvinnor. Det är en underutvecklad men växande marknad.
En kul poäng, tycker jag.

Sedan dyker drottning Silvia och prinsessan Madeleine upp i mitt facebook-flöde. De har varit på besök hos påven Fransiscus. Läser jag på SvT. Och de har varit iklädda svarta sjalar. Jag får lära mig att det på spanska kallas 'mantilla'. Efter en ganska lång kommunikation på facebook inser jag att det är samma ord som 'mantilj' i en av Evert Taubes slagdängor:
Förmodligen ska jag ange att hovet har copyright på detta foto. Läste dock
att jag får använda det om jag anger fotografen. Han heter Henrik Montgomery.
Dragspel, fiol och mandolin hördes från krogen och i salen steg jag in, där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla Carmencita ....
Inser att jag aldrig förstått vad en mantilj är, förrän nu.

Och idag dyker Equmeniakyrkans nya gudstjänstdräkt. En blå så kallad 'robe'. Intressant. På denna kan pastorer och diakoner använda en så kallad 'stola' – det som även biskopar, präster och diakoner i många andra kyrkor bär. Som en randanmärkning reagerar jag på att pastorer och diakoner använder dem olika. Diakonen ska ha den korslagd över höften och pastorn ska ha den rakt hängande. Här tror jag Equmeniakyrkan blandar bort korten. Så gör även Svenska kyrkan. Stolor hänger olika för biskopar, präster och diakoner. På en alba har prästen inte rakt hängadande stola utan den är korslagd på magen. Om vi däremot har ett s k räcklin kan stolan hänga rakt ner. Enligt mitt sätt att se det, borde samma sak gälla för diakoner. Annars är budskapet att biskopar och präster kan göra likadant ibland men aldrig diakoner.

Blått brukar annars i kyrkliga sammanhang vara Marias färg. Men jag
tror inte att Equmeniakyrkan tänkt så.
Detta var dock en liten utvikning. Det som är intressant är att vi verkar behöva kläder för att uttrycka oss. För Equmeniakyrkan är det viktigt att markera att det fortfarande råder valfrihet. Sofia Camnerin, som är biträdande kyrkoledare säger enligt Sändaren:
Det här är ett erbjudande .... Men man får göra precis som man vill under ordinarie gudstjänst. Full frihet råder.
Den blåa dräkten har valts, för att den finns hos metodisterna. När Equmeniakyrkan bildades, var ju metodisterna en av tre samfundsbildare.

Så, vad vill jag säga? Egentligen bara fundera högt kring detta med kläder. Själv använder jag ju både prästkläder och akademisk dräkt. Det senare mer sällan. Skulle jag kunna klara mig utan? Kanske. Många kyrkor gör ju det. Men å andra sidan är det vackert. Däremot inser jag mer och mer att det är viktigt att fundera över sambandet makt/position och kläder. Den lila biskopsskjortan signalerar ju helt klart makt och position. Den svarta mantiljen på drottningen och prinsessan kanske kan sägas signalera underordning. Vad signalerar Equmeniadräkten? Jag vet inte riktigt.

Monday, 27 April 2015

Freedom Day - for all?

A google doodle. That is the illustration google puts every day on its opening page. Today I saw a que of people lining up in front of a tent. I had to think twice and still couldn't figure out the meaning.

At first I did not see the South African flag.

So, I clicked and got the explanation. Of course: South Africa celebrates Freedom Day. 21 years after the first democratic election, when people lined up to cast the ballot  - most of them for the first time in their lives.

I must admit, that I saw something else. I saw refugees. Yesterday I passed a tent in Pietermaritzburg. I am not sure, but I think it is a tent where replaced ’foreign nationals’ (as the South African public discourse often names this group) have been offered a temporary place to stay.

The photo is bad. I took it from the car, while passing. 

When I saw laundry and a green toilet next to the tent,
I understood that people actually live there.

On the surface things are going back to normal in South Africa. The xenophobic violence seemingly has stopped. It has calmed down. But what is happening under the surface?

I read criticism about king Zwelithini, who served as a spark, when he made a statement which most people interpreted as pointing a finger to ’foreign nationals’. Mail and Guardian says that he is being given preferential treatment. The Sunday Independent calls him 'the Elephant in the room'.

The ANC admits that South Africa has a challenge. According to IOLNews, the party says:
This freedom day takes place during a difficult time when our nation is reeling from the violent actions of a minority that resulted in the people of our country being wrongfully labelled as xenophobic and hostile and intolerant of our brothers [sic] and citizens from the rest of the African continent
The statement continues:
We must use these tragic events as important lessons as we continue to build a South Africa that protects the rights of all those who live in it and as we balance the grievances of the South African population with the plight of immigrants from the continent and beyond
I hope that people in South Africa make use of this public holiday to revisit the ideolgical foundation for this young democracy, namely the preamble of the Constitution of the Republic of South Africa (1996)
We, the people of South AfricaRecognise the injustices of our past;
Honour those who suffered for justice and freedom in our land;
Respect those who have worked to build and develop our country;
and Believe that South Africa belongs to all who live in it, united in our diversity.
We therefore, through our freely elected representatives, adopt this Constitution as the supreme law of the Republic so as to ­
Heal the divisions of the past and establish a society based on democratic values, social justice and fundamental human rights;
Lay the foundations for a democratic and open society in which government is based on the will of the people and every citizen is equally protected by law;
Improve the quality of life of all citizens and free the potential of each person; and
Build a united and democratic South Africa able to take its rightful place as a sovereign state in the family of nations.
May God protect our people.
Nkosi Sikelel' iAfrika. Morena boloka setjhaba sa heso.God seën Suid-Afrika. God bless South Africa. Mudzimu fhatutshedza Afurika. Hosi katekisa Afrika.

Friday, 24 April 2015

Engellau vill ha vänlighet - inte stryk

Den 23 april publicerade Patrik Engellau en text på bloggportalen, Det goda samhället. Rubriken lockade mitt intresse:
Hur mycket stryk ska man ta?
I korthet är Engellau upprörd över att DN publicerar en artikel av Igiaba Scego, i vilken Patrik Engellau
... anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.
Ja, så skriver Engellau. Han skriver inte att han känner sig anklagad utan att han anklagas. Min fråga blir: "Har Scego verkligen anklagat Patrik Engellau?" Svaret är nej. Engellau nämns överhuvudtaget inte i artikeln. Däremot nämns den världsdel, som Engellau kommer ifrån. D v s Europa. Och därmed är Engellau anklagad. Menar Engellau. Dessutom verkar han anse att detta är vanligt förekommande. Att västerlänningar blir anklagade:
Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså.
Varifrån han får genusperspektivet fattar jag inte. Det finns inte i Scego's artikel.

Jag har försökt läsa artikeln för att utröna om Engellaus kritik är rimlig. Jag kommer fram till följande:

1. En verklighet beskrivs, där européer framställs som priviligierade i förhållande till människor från andra delar av världen.
I det sammanhanget skriver Scego om
... Marco från Venedig eller en Charlotte från Düsseldorf ...
Med andra ord vinlägger hon sig om, i detta avsnitt om västerlänningars privilegierade ställning, att lyfta fram både kvinnor och män. Det ser inte Engellau.

Scego skriver vidare om européer:
Att resa betyder, för en europé, att man kan kombinera en rad olika transportmedel efter lust och behov ...
Motsatsen är alla världens flyktingar, som inte har detta val. Är det kontroversiellt?

2. Europa anklagas
Visst är det sant att Europa som helhet anklagas. På detta sätt bemöts idag en flykting, menar Scego:
Europa vägrar se dig i ansiktet, du är reducerad till ett problem.
Personligen uppfattar jag inte detta som att jag, Anders Göranzon, är anklagad. Men jag tar så klart åt mig och frågar: "Kan jag göra något åt detta?" Vid ett par andra tillfällen anklagas också västerlandet kollektivt:
Att resa är i dag en exklusiv rättighet för människor från norr, från det västerland som gör sig allt mer isolerat och dövt för omvärlden.
Andra utsagor i DN-artikeln är mer allmänt hållna:
Du är i händerna på ett ont öde som dömt dig efter din härkomst och inte för vad du har gjort.
Eller:
Om du har råkat bli född på fel sida av jordklotet kommer ingenting att vara dig givet.
Scego säger också om bemötandet i Europa såhär:
Jag skulle kunna säga att allt som finns är likgiltighet.
Visst finns en kollektiv kritik av Europa. Men måste jag, som enskild europé, ta åt mig personligen och fråga:
Hur mycket stryk ska jag ta?
Den enda gången hon verkligen anklagar någon, som jag ser det, anklagar hon sig själv:
Jag känner mig maktlös. Värre: jag känner mig som en mördare, eftersom den kontinent där jag är medborgare, Europa, inte lyfter ett finger för att skapa en gemensam politik som kan hantera denna havets tragedi på ett organiserat sätt.
Och sedan för hon in något, som Engellau inte alls ser. Nämligen räddningsinsatsen Mare Nostrum. Det är i den kontexten som hon beskriver det som händer i Medelhavet som ett dråp, snarare än en tragedi.

3. Det handlar mest om vad Europa inte gör
I hela artikeln är det tydligt att hon skriver om det som vi eruopeer inte gör snarare än vad vi eventuellt har gjort.
Ingen av oss gick ut på gatorna för att protestera mot avvecklingen av Mare Nostrum. Vi har inte krävt någon strukturell lösning på problemet. Vi är lika skyldiga som våra regeringar.
Att Engellau upplever att han fått för mycket stryk förstår jag inte. Tvärtom menar jag att vi, som tillhör Europa, behöver lyssna på den kritik som finns här. Och som på många sätt, trots det ibland höga tonläget, är saklig.

Själv känner jag mig däremot upprörd när Engellau beskriver DN Kultur som
... ett särskilt stormigt ställe ...
i samma andetag, ja i samma mening som han skriver om drunkningsolyckorna med flyktingar i Medelhavet. Smaklöst!

Engellau är upprörd över att
... [l]andets främsta och mest prestigeladdade tidning, Dagens Nyheter, publicerar alltså en artikel där [han] anklagas för ett brott som skulle rendera [honom] minst sex år på kåken.
Det som sedan händer i Engellaus text är att han jämställer Scegos kritik med en tänkt kritik av romer, kvinnor eller judar:
Tänk om någon hade utslungat den sortens kollektiva anklagelser mot romer eller kvinnor eller judar. Att beskylla mig för att ägna mig åt massutrotning är, enligt min uppfattning, grövre än att ...
Och så skriver Engellau fram ett par grova sterotyper, som han naturligtvis inte står bakom, men som han ändå för vidare. Obegripligt! Jag menar att det finns fog att fråga oss i Europa, kollektivt, vad vi gör för att ändra på den politik som nu förs. Ja, det är hårda ord från Scego men inte helt osakliga. Hur kan Engellau jämställa detta med de sterotyper kring romer och judar, som han för vidare i sin text?

För att förstå lite mer av hur Engellau tänker, googlar jag och hittar hans hemsida. Där finner jag en text med rubriken:
Vänlighet är en dygd
I texten beskriver han hur han träffat en engelsk präst och undrat hur denne präst hanterar det problem som Engellau beskriver såhär:
För en hederlig präst är Jesus rimligtvis en stötesten.
Den som vill kan läsa själv. Det som texten kommer fram till är att allt handlar om vänlighet. Engellau säger i texten till prästen:
England har skapat världens mest civiliserade kultur ...  England och dess ättling USA.  
Och han fortsätter:
Vad kan vara mer sympatiskt och tilltalande än detta, ett folk som inte har andra ambitioner än den älskvärda lusten att göra sina nästa så positiv till sinnes att hon köper varorna?
Så bra. Låt oss alltså inte uppröra varandra med tal om flyktingar som druknar i Medelhavet. Låt oss i stället vara lite vänligare, så att dessa världens fattiga gör det de ska, nämligen köper våra varor.

Thursday, 23 April 2015

George and Göran(zon)

Today, the 23 of April, St George’s Day is celebrated worldwide. St George, who in Swedish also has the name Göran. We commemorated him in our Eucharist this morning and before we started I read the few lines about him, that I found in a book in the vestry, which is there to introduce all different saints. I must admit that I never studied the legend about St George very well. I have just learnt about him fighting the dragon, maybe to rescue a young woman.

From what I read – and have read later today – I get an understanding that there was a roman soldier, with the name Georgius. A Greek word, that means farmer. He became a soldier in the Roman army under the emperor Diocletian, who is known as a fierce persecutor of Christians.

In 303 Diocletian issued an edict that all Christian soldiers should be arrested and other soldiers were forced to offer a sacrifice to the Roman gods. George refused and although Diocletian, who liked Georgius tried to persuade him, he stood fast and left the emperor with no other option than to have him executed.

Diocletian is also known for another edict, the same year, where he ordered the burning of Christian books.

The persecution by Diocletian only ended with the Edict of Milan in 313, where another emperor, Constantine, decided to treat Christians benevolently in the empire.

 Later legends have added the image of the fight with the dragon to the story. And indeed, we can say that Georgius bravely fought against a dragon, in the form of a dictator and oppressor: Diocletian.

So, what can we learn from this? That there are still dragons out there. There is still an empire – with many faces. Xenophobia is one. Leviathan – that lives in the Mediterranean Sea, causing migrants to die in their numbers every day. Raw capitalism or militant terrorist groups – it does not matter. This Hydra with nine heads, is not easy defeated.

Coming back to South Africa the issue of xenophobia is the most obvious today but it is under girded by many other issues. Poverty being one but also a serious lack of identity. When people are not sure about their own humanness, the risk if high that they attack others. South Africa speaks about Ubuntu or Botho (which is the seTswana word). It means humanness. It is today being challenged in a new way.

As people from the whole continent are being treated badly in South Africa, other nations are now reacting. South Africa has closed its consulate in Lagos (Nigeria) due to anti-xenophobia unrest according to Mail and Guardian. Lots of reports are coming about South Africans in other countries who need to return to their motherland.

In the middle of all this, still speaking about identity, South Africa is discussing what to do with all the historical statues. The latest suggestion, by a committee led by Arts and Culture Minister Nathi Mthethwa, wants to create historical theme parks. I read this in IOLNews.

In yesterday’s SABC3 prime time news, a representative for the Afrikaaner movement, Afriforum, said that this was like creating concentration camps for the statues. Sic! But if you know your South African history, you understand why they use the word. Allegeldy it was the English who started with concentration camps during the Anglo-Boer war. I believe that Afriforum wants to allude to this.

Coming back to St George, who is the patron of the international Scout movement, this also traces its origin back to the Anglo-Boer war or the South African war, as it is sometimes named. Robert Baden Powell used young boys as messengers in the war and that later inspired him to found the Scout movement.

Although the Scout movement has a somewhat dubious history I believe it is a good movement that helps many young persons to find identity in their lives. My mother was a very active scout leader and I still admire her for that. Another scout leader that I admire was Sadihela Matsietseng in Bloemfontein. Although she was already old she continued to gather young people every week, for education and training.

Sadi was a dear friend, when we lived in Bloemfontein (Mangaung).
Today I met with George from Uganda, a Master of Theology student that I supervise. I don’t know if he is a scout but I know that he has dedicated his life to helping other humans.

We enjoy the student - supervisor relation.
Diocletian and his likes can keep on burning books. We will continue to write new ones. With the help of computers and digital tools we will fight the dragons.


Wednesday, 22 April 2015

"Fruit of your work"

Last year I supervised three BTh honours students. Nkosinathi was one of them. He is now a MTh (Master) student. I am still privileged to be his supervisor. 

The relationship supervisor - student is a learning process for both. I enjoy it very much. So far I have not had the pleasure to see a Master student or a PhD student graduate. Hopefully I will be able to experience that in the future.

When somebody helped me by taking this pic, Nkosinathi said, that he was the fruit of my work. I felt honoured! AS everyone knows, the student is the one who does most of the work.

Graduation is always a joyful event.

Tuesday, 21 April 2015

Sweden and South Africa: say #NoToXenophobia

A cold wind is blowing over the world. A xenophobic wind. Where does it come from? And why does it start now?

Is the answer to this trend more police and more military presence? That is not what I believe – but that is what I see.

Two examples. One from Sweden and one from South Africa.

I read in a local, Swedish newspaper – Hallands Nyheter – about a public lecture where the author Mietek Grocher, 88 years old, talks about his experiences as a holocaust survivor. Suddenly five to six men enter the hall. They sit down on the front row. Some of them are dressed in so called bomber jackets. One of them has had his head shaved. Everyone understands that they are from a neo-Nazism organisation. They are there to intimidate and they succeed. People are scared and the principal of the school does not know what to do except to call the police. But the police cannot do anything. On the website of the organisation called the Swedish Resistance Movement it is clear that they were behind the action.

Xenophobia, which so often links to anti-Semitism. Mietek Grocher says, according to Hallands Nyheter, that he is used to this.

Isn’t that terrible? He survived the holocaust and now he has to go through similar things again? Sweden 2015.

South Africa 2015. I read this in Mail and Guardian:
The South African government has now called on the South African National Defence Force to “reinforce the work of police”, “exert the authority of the state” and “reclaim the streets” in areas where xenophobic violence has been reported.
When I read the article it describes how people, who are not South African citizens, are being stabbed or even shot. It’s terrible!

This wind is of course also blowing in Nigeria, Syria, Libya, Ukraine and in many other countries.

My point with this blog post is that more police and military will not solve this. We as citizens have to stand up, united and say no to xenophobia.


Saturday, 18 April 2015

A luta continua - #XenophobiaMustFall

After being a guest in a radio show on Wednesday and having taken part in a march yesterday, I found myself in a prayer meeting an hour ago.

We started this morning at a wedding. One of my colleagues got married and quite a number of our faculty took part. One aspect, beside the wonderful thing of seeing two people in love with one another, was the conversation at our table. Professors, doctors and others were really engaging in the sharing of ideas around the situation in Swaziland as well as the present unrest in South Africa. Critical views on king Zwelithini and president Zuma were shared while we were enjoying the wedding cake. We hope that the king will have a different message at the imbizo that will take place on Monday, according to Mail and Guardian.

When we arrived we found an empty cross in front of the altar.
One of the colleagues mentioned that she was going to a prayer service at St. Alphege’s and we joined. It felt good and sad at the same time. People were sharing experiences and thoughts and I was especially touched when somebody, who was herself a migrant, came in front and thanked for the support. I mean, it is very sad when people need to do that. It should be natural for us as the children of God to live together in harmony and be inclusive to one another.

All were invited to stick pieces of paper with prayers to the cross.
During the short mid-day service we wrote prayers on small pieces of paper and stuck them to the cross, which later was carried out into the garden as a sign of solidarity. The yellow colour is a symbol of friendship. And we prayed.

The cross was then carried out of the church.
Loving God, you have restored us to life by death and resurrection of Christ; continue this healing work in us and as we prepare to leave, bless us with strength to seek justice, with wisdom to care for all people and with love to bring forth new life and hope. Amen.

We left the cross outside the church - as a sign.
We stood at the same place where we had lit the Easter candle a few weeks ago. (I wrote about that in a blog post.) And now we found ourselves at the cross, again. Are we prepared to follow Christ to those who suffer?


Friday, 17 April 2015

Solidarity at UKZN

Today we had a gathering on the library lawns on PMB campus of the University of KwaZulu-Natal. We were many who took a stand against xenophobia, and showed solidarity with those who are the targets of such xenophobia. We also marched from the main campus, to Gold Road campus and to the Agriculture campus.
Viva, Africa, viva!
Amandla – Awethu!

Mayibuye iAfrica!

The trees are showing inclusivity today - as always! Yellow - the colour of the day,
My colleague, Rico, was happy to be part of this activity.
We formed a big circle on the lawn and sang 'Nkosi sikelel' iAfrika' - God, bless Africa!
A colleague from another school, was one of the organisers.
The only yellow thing I found in my wardrobe was a tie!
Another colleague, Billy, and Selom, from WestAfrica (and Sweden) enjoying ubuntu!
All photos: Kristina Göranzon

Thursday, 16 April 2015

The SACC calls for National Indaba on Xenophobia

Fr Michael is the Deputy President of the SACC
I would like to share what Fr Michael Lapsley just posted on Facebook. It is good that the South African Council of Churches (SACC) also reacts. After the text I will only make one comment about a sentence that can be contested.

April 13, 2015
Not in our name!
Stop attacking black non-South Africans!
Attacking fellow Africans is attacking our national values!
The South African Council of Churches is alarmed and dismayed at the growing instances of intolerance and violence that have broken out all over the country but most recently in KwaZulu Natal. These outbreaks signal a serious breakdown of the core African values that have hitherto made us an admirable and stable society at peace with itself. We appeal to all citizens of the Republic of South Africa to stop these unacceptable xenophobic attacks on fellow Africans.
We urgently call for an organized national dialogue on the “status” of foreign nationals, and our national “attitude” towards their presence in South Africa. These African nationals we are shamelessly persecuting, ransacking and killing today come from countries who sacrificed their national securities and economic development to give the liberation movement rear-guard bases to fight and eventually topple the Apartheid regime. Our future socio-economic development hinges on our ability to relate to other African nations in a manner that fosters unity of purpose and human dignity.
This unbridled violence directed at foreign nationals, which has also tragically culminated in the loss of lives, is an unspeakable tragedy. It reflects poorly on our African ethos and Christian values.
The South African Council of Churches calls for a National Indaba on the plight of foreign nationals in order to reach a consensus on a lasting solution that will preserve values that make South Africa a proud member of the community of nations. In another similar initiative, the Fellowship of Christian Councils of Southern Africa (FOCCISA) of which the SACC is a member, will, between May and June 2015, convene a special SADC meeting of Councils of Churches, to address the challenge of xenophobia in Southern Africa.
The SACC is employing its Anti-Xenophobia Action to promote interventions in the hotspots of Kwa-Zulu Natal. We call on South African business leaders to partner these initiatives. There is a very real danger that there may be a backlash against South Africans and their business operations throughout the continent in retaliation to our country being perceived as “Afrophobic.”
"Stop attacking black non-South Africans! Attacking foreigners is attacking our national values! Not in our name!
Bishop Malusi Mpumlwana Acting SACC General Secretary
bishopmalusi@sacc.org.za. 0760417244
My comment is: of course people must stop to attack other human beings in general. Not only fellow Africans. There are cases when for instance shop-owners from Pakistan have been attacked. This must also be condemned! But I agree about the focus on Afrophobia. With this amendment.

A xenophobia-free zone

From a number of sources I learn that the xenophobic attacks have now spread to Pietermaritzburg. One such source is SABC news.

Clint together with one of our students, Chali from Zambia.
Yesterday I was on a radio show that one of my colleagues, Clint Le Bruyns, hosts. Work Matters Radio. We discussed the increasing xenophobic violence, but also more subtle forms of xenophobia.

Together with some other colleagues we are now discussing how to show solidarity with all students who come from other parts of Africa and the rest of the world, for that matter. Maybe a march or a protest action! Before we had decided on a time we learnt that another school has already planned something for tomorrow. Good! It is needed and I am sure that many of the students, who are worried, will appreciate that we as staff, together with Clintstudents say:
UKZN is a xenophobia-free zone.


Wednesday, 15 April 2015

Xenophobia eller afrophobia?

Efter ett uttalande av zuluernas kung, Goodwill Zwelithini, är läget i vår provins mer och mer spänt mellan stora grupper av lokalbefolkning och utländska medborgare. Om detta har jag bloggat tidigare. Länken kommer här.

I Durban har det varit oroligheter och även dödsfall. Nu har oron spridit sig till Pietermaritzburg. Mer går att läsa i News24. Det är inte helt okomplicerat att reda ut vad som är vad.

Helt klart riktar sig främlingsfientligheten, av någon anledning, mest till andra afrikaner. Inte minst somalier, som ofta driver små butiker. Flera av dessa butiker har attackerats och länsats.

Därför är det många bedömare som understryker att det också rör sig om vanlig kriminalitet. När det är oroligt i övrigt, tar skurkarna chansen och olika kriminella gäng deltar, kanske inte främst av främlingsfientliga skäl, utan för att det är fritt fram.

Polis och myndigheter agerar självklart. Så även civilsamhället. Ikväll hålls ett öppet möte i den anglikanska katedralen. Jag kan inte var med, eftersom jag är inbjuden till en radioshow, som ikväll ska ta upp denna brännande fråga. Det går att livestreema (PMB 105.6FM / Durban 90.4FM /  på följande länk: radio Al-Ansaar.  

Är läget osäkert för oss? Nej. Vi vet ganska väl var oroshärdarna finns och håller oss borta därifrån.

Däremot är det många utländska studenter, som far illa. Det handlar inte i första hand om fysisk utsatthet utan mer om en känsla att inte vara önskade.

Ytterst är detta en mycket allvarlig trend i Sydafrika. Under kampen mot apartheid togs frihetskämpar emot med öppna armar i hela Afrika. Många hänvisar idag till detta.

Det är vår bön att både myndigheter, politiker och civilsamhället ska kunna stävja detta. Främst handlar det, som vanligt, om att arbeta långsiktigt med rättvisefrå¨gor och social trygghet.


Sunday, 12 April 2015

Idag tänker jag på Tomas

Syster Sphiwe Khumalo är präst och nunna. Ofta kommer de tre systrarna
från Kenosis med ett antal barn från barnhemmet till gudstjänsten i Eastwood.
Det handlade mycket om Tomas i dagens gudstjänst. Vi lyssnade till Joh 20:19-35 och där beskrivs hur Tomas får se den uppståndne Jesus. (I Svenska kyrkan läses istället en del av kapitel 21, där Tomas också förekommer). Tomas brukar kallas för 'tvivlaren' men i bibeln benämns han aldrig så. Han kallas 'tvillingen'.

Ofta tänker jag på en konfirmand, som helt självmant kallade honom 'Tomas tänkaren'.

Att Tomas tvivlar, förstår vi av rubriken, som ju inte står med i den egentliga bibeltexten och av det Jesus säger:
Tvivla inte.
Men jag vill ändå försöka borra lite djupare i Tomas person och agerande. Inte minst i detta med den kroppslighet, som Tomas uttrycker. Han vill inte bara se och höra. Tomas vill beröra. Och det han vill beröra är det svåra - lidandet. Han vill helt enkelt sticka sitt finger och sin hand i de sår Jesus har efter korsfästelsen. Under hela kristendomens historia har människor funnit tröst i denna kroppslighet, som ibland kallats för 'sårmystik'. Carl Olof Rosenius, viktig i grundandet av EFS, skrev 1847 psalmen: 'Var jag går i skogar, berg och dalar' och där finns motivet tydligt:
När på Tomas Segerfursten tänker,ser att tyngd och tvivlande han går,skyndar han och honom nåden skänkeratt få se och röra vid hans sår.
Ingrid Thompson läser evangeliet från mittgången.
Det var spännande i vår gudstjänst i Eastwood idag. I bänkarna fanns fyra präster men det var Ingrid Thompson som ledde gudstjänsten och predikade. Hon predikade mycket kort och inbjöd sedan den som ville att komma fram att göra det och dela tankar kring vad uppståndelsen betyder i deras liv. Vilket bra grepp. Det blev sex korta vittnesbörd och jag insåg att de alla berörde svåra delar av livet och hur förändring skett och nytt liv brutit fram. Det handlade t ex om droger, trafikolyckor, sjukhus, benbrott.

Då blev jag inspirerad och gick, som den sjunde personen, fram. Jag berättade hur Tomas personlighet och agerande gripit mig. Han behöver – för att förstå uppståndelsens verklighet – knyta an till lidandet och smärtan.

En välidgt påtaglig smärta upplevde Mrs Prince, som bröt armen just före påsk
och nu vittnade om hur glad hon var att återigen få fira gudstjänst med sin församling.

Det jag tänker särskilt på i dagens Sydafrika är två saker. Det ena är de attacker som sker mot alla migranter i landet. Det andra är attackerna mot alla statyer. Det senare är ju ett mindre problem. Statyer har inga känslor. Men både främlingsfientligheten och attackerna mot statyerna är symptom på något djupare.

Sydafrika är känt för sin försoningsprocess. Det som skedde efter 1994 var inget mindre än ett mirakel. Personer som Mandela och Tutu var, och i Tutu’s fall är, enastående. Men försoning är en färskvara. Den måste varje generation upptäcka på nytt. I varje sammanhang behöver processen födas fram på nytt. Egentligen måste varje enskild individ få möjlighet till försoning, i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Detta har jag lärt mig av Tomas och av min trossyskon i Eastwood.

Till och med aggression måste få en plats i varje försoningsprocess. Helst utan att människoliv går till spillo. Därför var jag inte förvånad när ett videoklipp med Khalid Abdul Muhammad dök upp i mitt flöde på facebook. Den som delade klippet är präst och lärarkollega till mig.

Khalid Abdul Muhammad levde 1947-2001 och var en svart aktivist i USA. Han var en av ledarna i 'the Nation of Islam' (NOI), som är en radikal och starkt ifrågasatt rörelse, grundad 1930. Khalid Abdul Muhammad uttryckte sig ofta så tillspetsat att han t o m blev avsatt inom NOI. Ändå – eller på grund av detta – hade han ett stort stöd bland stora grupper av svarta.

På videon – länken kommer här – hörs han bland annat säga om Mandela:
No man walks out of prison after 27 years and becomes the President, unless there's a script and a plan behind the scene to remove the economic sanctions from whites in South Africa, but no real plan for redistribution of the wealth.
Det är inte så konstigt att detta klipp dyker upp just nu. Den yngre generationen i Sydafrika måste få ifrågasätta Mandela och försoningsprocessen. Jag hoppas att de kommer fram till att försoning ändå är bättre – för alla – än hat och hämnd. Men jag hoppas också, att de många vita ungdomar, som fortfarande har en priviligerad ställning, förstår det och inser att Sydafrika måste bli mer rättvist. Självklart behöver även den växande skaran svarta, rika förstå detta.

Frågan måste ställas, hur länge de fattiga ska behöva vänta. Hur ofta läggs inte kravet över från oss priviligierade, på de mindre priviligierade, att de ska vara försonliga. Varför ska de det? Har Afrikas fattiga tjänat något på det?

När Robert Mugabe besökte Sydafrika i veckan, slogs jag av hur populär han är. Det var hans andra statsbesök i Sydafrika. Jag betraktar Mugabe som en diktator. Det jag skriver om här, är hur många människor i Sydafrika ser på honom. Han är minst sagt populär. Det är dock ingen överdrift att påstå att han inte är så mycket för Sydafrikas försoningsprocess. Yahoo! News återger vad som hände när han var i Soweto. Han gick emot en grupp journalister, då han plötsligt vände på klacken och sa:
I don't want to see a white man.
Tydligen hade han sett ett vitt ansikte bland reportrarna.

Paradoxalt nog är den övervägande delen av de migranter som finns i Sydafrika från Zimbabwe. Men om detta pratade inte Zuma och Mugabe, enligt IOLNews, som citerar Ellinor Sisulu, som var gift med förre talmannen i parlamentet, Max Sisulu. Ellinor Sisula sa om de två presidenterna:
They sit on a table and there’s lumps of s*** on the table. The s*** is xenophobia and it’s stinking there, but they will look elsewhere to put the blame and say kukhona okunukayo (something stinks), open the windows. They don’t deal with the s***. They talk about things which have no relevance to the people ...
Så var det nog. Trots att de fattigaste av fattiga jublar över Mugabe (och ofta även över Zuma) står deras intressen inte alltid högt upp på agendan för presidenterna.

Även frågan om statyer kom upp vid statsbesöket. Där får jag ändå säga att Mugabe var humoristisk, citerad igen av IOLNews:
We in Zimbabwe had forgotten about Cecil Rhodes until South Africa said it has his statue in Cape Town, where he was the minister of the Cape and mischievously wanted to also take control of Zimbabwe ...
Och han fortsatte:
We have his corpse, you can keep his statue ...
Det är ju så att John Cecil Rhodes är begravd i Matopa Hills, utanför Bulawayo i Zimbabwe. Enligt eget önskemål. Det har ifrågasatts om graven ska få vara kvar. Mugabe igen:
I don’t know what you want us to do with him…do you think we should dig him up? …but perhaps his spirit may rise again. We have decided to keep him down there ...
Om sanning ska fram, är det en stor turistattraktion och inbringar dollars till statskassan.

Som kristna är vi dock inte instresserade av statyer eller personer i gravar. Vi firar i påsktiden en person som inte finns kvar i graven. Vi möter inte Jesus som staty utan som en levande frälsare och befriare.

Trots uppståndelsens seger är Jesus dock sårmärkt. I dessa sår ryms världens fattiga och alla de som lever i utsatthet. Med denna bloggpost har jag velat uppehålla mig i detta såriga 'space' och tror att det är där vi som kyrka behöver finnas. För det är där som uppståndelsen sker och försoningen förankras.

Friday, 10 April 2015

Kyrkor i Sydafrika mot främlingsfientlighet

Den senaste vågen av främlingsfientlighet i Sydafrika kommer efter ett uttalande som zuluernas kung, Zwelithini, gjorde någon gång under helgen 22-23 mars. Det råder delade meningar om avsikten med hans tal men helt klart har det uppfattats som att utländska medborgare inte är önskade i åtminstone Zululand. IOLNews rapportera om detta.

Det blev inte bättre av att president Jacob Zumas äldste son, Edward Zuma, ställde sig bakom kungen och även spädde på det hela rent verbalt. Mer om detta går att läsa i News24.

En av Svenska kyrkans partners i
Sydafrika.
Säkert hade inte kungen tänkt sig att det skulle resultera i våldsamma upplopp. Igår dog åtminstone 3 utländska medborgare på grund av detta, skriver BDLive.

Mail and Guardian kan berätta om över 1000 utländska medborgare i Durban, som sökt skydd hos polisen.

Nu ska dock Diakonia Council of Churches – en av Svenska kyrkans partners i Sydafrika – medla i konflikten. Enligt News24 kommer kyrkorna vara med och rätta till de missförstånd som kungens uttalande lett till. I ett land där de traditionella ledarna åtnjuter stort förtroende är detta ett synnerligen känsligt arbete men därmed inte mindre viktigt. Jag önskar kyrkoledarna Guds välsignelse i uppgiften.

På samma tomt som vår bostad ligger bor även fyra studenter. Vi umgås flitigt.
Vid detta tillfälle var det fr v jag, Malibongwe, hustrun, Calvin, Noma och Menelisi.
Två av oss kommer från Sydafrika, två från Sverige och två från Zimbabwe.
Här råder dock fred.

Thursday, 9 April 2015

Kalmarkrogar

Dagens nyhet i Kalmar.
Enligt Östran förlorar företaget Kalmarkrogar sitt alkoholtillstånd. På grund av ekonomiska oegentligheter. Jag har länge varit kritisk till företaget. I en bloggpost beskrev jag dem som en “… vinstmaskin, som enligt mitt förmenande sätter andra intressen framför kvalité.”

I en annan bloggpost hade jag mer ros att ge än ris. Totalt sett har jag dock inte gillat maten och servicen, när jag besökt någon av dess restauranger eller krogar. Alltså är jag inte förvånad.

Eftersom Kalmar är och förblir en viktig fast punkt i vår tillvaro, hoppas jag nu att det kommer nya restauratörer och tar vid. Gärna kvinnor och män som brinner för maten och atmosfären mer än för profiten.


Wednesday, 8 April 2015

Historical statues – a battle field

In yesterday’s SABC News Prime Time, the fights around various statues in South Africa was described in terms of the statues as a battle field.

So, what is the battle all about? As far as I can assess, it is about who controls history. This is of course a very general statement. If we dig a bit deeper it is not only about how the history is written but also how it should be present in the public spaces.

In my own understanding it is important to reflect about artifacts like old statues. Very few people would be of the opinion that statues of Adolf Hitler should have been kept in Germany after the end of the World War II. (If there were any such statues – I am not sure).

But which statues should remain and which should be either moved or destroyed? Not easy. This discussion takes places, as far as I can understand, in most societies. In today’s South Africa the discussion is animated and sometimes violent.

It all started – I think – with the Cecil Rhodes statue at the University of Cape Town (UCT). It is now clear that the statue will be removed. Cecil John Rhodes caused a lot of suffering and death in southern Africa. Whether it was more than Hitler caused is not easy to say. Personally I doubt it. But I think it is a valuable standpoint that the statue must go.

But is this what the discussion in today’s South Africa is really about? Isn’t it rather about a reconciliation process that is contested? Many young, black students regard much of the reconciliation process as flawed. Today even Mandela is being criticised.

So, it is not only the statue at UCT that is under fire. Literally some EFF members placed a tyre around a colonial statue, situated in Uitenhage’s Market Square and set it alight. According to Eyewitness news the EFF takes responsibility for this.

On the website of the EFF one can also read that the party are fully behind the demand at the UCT that Rhodes must fall.

Interestingly enough ANC members cleaned another colonial statue that the EFF allegedly tried to deface. This according to News24.

On the website of the ANC, the party supports the demand for accelerated transformation, as the party writes:
The calls for Rhodes and other statues to fall are a symptom of the underlying problem of a lack of transformation in the institutions and in society in general. Twenty one years into democracy transformation can no longer be negotiated. The ANC unequivocally supports the calls of students for accelerated action to drive change. For too long, deep seated and institutionalised resistance to transformation has been the hallmark of many sections of our society and this untenable situation must change.
But I get the impression that the ANC rather wants discussions than violence:
We must also debate the meaning our different people attach to these symbols. As a nation we must find each other, in the absence of emotive racial polarisation, to build and unite around symbols that are an embodiment of the values and ethos of a democratic South Africa and the overarching principles of reconciliation and a common nationhood.
Another party, the DA, is critical when it comes to the methods used by the EFF. They refer to Mandela and write on the website:
President Mandela did not support the destruction of monuments, but rather the building of new ones, and the incorporation of existing monuments into an inclusive vision for the future of our society.
At the other end of the spectrum we find the Afrikaner organisation AfriForum that exists to protect the rights of the Afrikaners a community. They reacted to a statue at Church Square in Pretoria, that was painted green last week. On the website the organisation writes:
AfriForum launched a petition a week ago, asking for a moratorium to be placed on the removal and relocation of all statues and monuments in public areas. The organization also proposes that a national heritage summit be held where all concerned parties can discuss the future of the country’s cultural heritage.
It will be interesting to see what will happen in all this. Will for example the statue of Gandhi in Pietermaritzburg remain? Can anything bad be said about him? Yes, of course. He was, according to many, a racist and there are numerous quotes that support this. But the good that he did, can it maybe weigh up the thoughts that he held? And how many politicians or world leaders do we find without faults? Surely they are all placed on a continuum.

I think I have come to the conclusion that we would manage quite well without statues. Let us use the money for other things. Like food and shelter for the poor.

Sunday, 5 April 2015

Ukristu uvukile!

Våra liv är – på olika sätt – en pendelrörelse mellan död och liv, mörker och ljus. Att under påsken få ta med sitt egen livsberättelse och läsa/tyda den i ljuset av den Stora Berättelsen, är fint.

På Palmsöndagen ledde jag gudstjänsten i vår lutherska kyrka i Eastwood. Med palmkvistar i händerna stod vi ute på gatan och påbörjade den Stora Veckan.

Skärtorsdagen firade vi i vår lutherska kyrkan i Sobantu. Två och halv timme lång mässa med tvättande av fötter och nattvard.

Långfredagen gick vi till vår närmaste, anglikanska kyrka: St. Alphege’s. Där möttes vi av ett avklätt altare. Passionsberättelsen lästes av ett tiotal personer. Fint. Tre predikningar gav tre olika perspektiv på korset: soldaternas, Maria Magdalenas och Jesu mor Marias.

I morse kl 5 var vi med om att påskelden tändes och från den Kristusljuset – utanför St. Alphege’s – och sedan lyssnade vi till de många bibelläsningarna under påskvakan. Därefter dopförnyelse och Eukaristi.

Det som talade till mig starkast detta år, var Jesu kropp. I den anglikanska kyrkan delas bröd och vin ut på långfredagen. Då används det som konsekrerats (välsignats) kvällen innan. Allt bröd och vin tar då slut. Det sker inte i form av en fullständig nattvardsliturgi. Det läses inga instiftelseord. Nattvardsbönen bedes inte. Bara Herrens bön och sedan utdelandet. Altaret är avklätt. Jesus dör. Jesu kropp försvinner. Lampan ovanför sakramentsskåpet är släckt.

Vid samma altare, nu smyckat med dukar, blommor och ljus, räcktes oss imorse på nytt Kristi kropp. Men nu i glädje och ljus.

Predikan handlade om att se på ett nytt sätt. Samma Jesus. Alltid hos oss. Med sin kroppsliga närvaro. Men på olika sätt. Ibland mitt i lidandet, det svåra och utblottade. Ibland i ljus och segerviss tro.

Men alltid samma Jesus.
Kristus är uppstånden. Ukristu uvukile. Christ is risen.
Långfredag. Jesus dör.

Påskdag. Jesus uppstår från de döda.