En kioskvältare

 

Idag har jag varit på disputation. Numera Teologie Doktorn Erika Boije försvarade sin avhandling:

En ny luthersk nation

Ideal och motbilder i Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius

Först en bekännelse. Jag har inte läst detta historiska romanverk. Genom avhandlingen – som jag skummat – och disputationen – som var mycket informativ – har jag dock ökat mitt kunnande betydligt. Och jag är i gott sällskap. Opponenten, Alexander Maurits – docent vid Lunds universitet – erkände att han trodde att verket omfattade en enda bok. Den hade han ju sett i sina föräldrars bokhylla. Sanningen är att romanen fördelas på flera band med över 1 000 sidor. Den textkritiska utgåvan utgörs av fyra band.

Topelius ville, vad jag förstår, besvara frågan:

Äger Finland en historia?

Hans svar blev bland annat detta verk. Han skrev på 1800-talet, sedan Finland gått från att vara den östra rikshalvan i Sverige till att bli ett autonomt storfurstendöme i Ryssland. Romanen utspelar sig på 1600- och 1700-talen. Syftet verkar ha varit att bidra till att skapa Finland som en nation efter 1809. Den lutherska tron spelar en avgörande roll.

Topelius litterära verk har studerats men ingen har tagit sig an Fältskärns berättelser ur ett religionsperspektiv. Nu är det gjort. Det andra kapitlet handlar om lutherska förebilder, tredje kapitlet om katoliker – som utgör en motbild. I dessa kapitel analyseras alla personer som är antingen lutheraner eller katoliker. I det fjärde kapitlet finns minoriteterna. Utövare av folktron, judar, muslimer och de som inte ens nämns: samer och ortodoxa kristna. Det ska bli spännande att läsa vad Erika skriver om detta.

Nationen byggs runt det lutherska hushållet, där husfaderna spelar en avgörande roll. Men samtidigt är Topelius kritisk mot män som inte är bra fäder. Ofta verkar det som att han lyfter fram husmodern som förebild. Kanske för att endast hans döttrar överlevde till vuxen ålder. I det lutherska hushållet finns ju inte plats för katoliker och andra. Därför finns det heller inte plats för dem i nationen, enligt Topelius. (Kraftigt förenklat av mig.)

Opponenten var inledningsvis skämtsam. Han började berätta vad en fältskär egentligen är. En slags amatörkirurg i krig. Lite väl grundläggande enligt mig. Men syftet var att han ville uttrycka en förhoppning att opponent och respondent inte skulle bli så oense att en fältskär skulle behöva tillkallas. Roligt! Men också ett sätt, tror jag, att förbereda auditoriet på att det skulle bli en snäll disputation. Opponenten var lågmäld och återhållsam. Erika fick inte så många svåra frågor. Hade hon fått det, hade hon säkert klarat det bra. Hon gjorde ett mycket påläst intryck.

Opponenten gör sin slutplädering och gratulerar Erika
till en välskriven avhandling.

Ett annat skämt handlade om doktorsavhandlingar inom kyrkohistoria i Uppsala. Det var där begreppet kioskvältare nämndes. Jag förstod det som att Erikas avhandling inte skulle bli en kioskvältare. Vilket avhandlingar sällan blir. Men så citerade han den tidigare professorn i kyrkohistoria i Uppsala, Oloph Bexell, som lär ha sagt att avhandlingar i kyrkohistoria i Uppsala ofta är väldigt tjocka. Vilket inte Erikas är. Oloph Bexell lär ha sagt att de är så tjocka att – om man kastar dem mot en kiosk – så välter den.

Det ska bli roligt att läsa mer i denna spännande avhandling. Jag tror faktiskt den skulle kunna bli en kioskvältare. Den finns också att ladda ner på DIVA. Länken kommer här.

Att utmana en snögrotta

I min bokhylla står ett antal självbiografier. Det är en spännande genre. Det som binder dessa olika böcker samman är att jag fått dem av författaren själv och att dessa personer inte är några kändisar. Detta gör dem inte mindre intressanta. Tvärtom.

Den senast boken heter ”Att utmana en snögrotta” och är skriven av Sune Fredenberg. (Visto förlag, Viljandi, 2022. 346 sidor). Boken påminner om en dagbok och är uppbyggd kronologiskt. Löpande ges utblickar i världshistorien såväl som till händelser i Sverige. Det gör det lätt att förstå i vilken tid olika händelseförlopp utspelar sig. Men samtidigt finns det en spänning invävd som gör att det hela tiden känns viktigt att läsa vidare. Exempelvis berättar baksidestexten om att boken handlar om svåra minnen …

… som handlar om konflikter, undertryckta känslor och en förälders missbruk.

Det dröjer dock en bra bit in i boken tills läsaren får veta vilken typ av missbruk det handlar om och vem av föräldrarna det gäller. Skickligt författargrepp.

Boken är bitvis tung att läsa. När baksidestexten talar om ”svärta” från barndomen och om död som ”kastar sina skuggor långt in i framtiden” så är det ingen överdrift. En människas uppväxt har enormt stor betydelse för hur hennes liv kommer att gestalta sig. Men författaren visar samtidigt att det går att ta sig vidare.

Jag frapperas av hur öppenhjärtig författaren är. Det är en stundtals oerhört detaljerad berättelse där bokens ”jag” inte vill dölja särskilt mycket av sin brottningskamp. Detta sker ärligt och modigt. Även människor i nära relationer och arbetskamrater beskrivs ingående. Jag uppfattar att det görs med stor respekt. En undran jag som präst har är hur författaren tänker kring återgivningen av möten med patienter. Jag tror att namnen är fingerade men det står ingenstans. I min egen yrkesutövning skulle jag inte berätta på samma öppna sätt.

Vad har då allt detta med en snögrotta att göra? Metaforen dyker upp med jämna mellanrum och vill beskriva kampen för att få höra till olika sammanhang. Där finns många beröringspunkter. Dels har jag upplevt många konkreta snögrottor under min egen uppväxt i norra Sverige. För det mesta var det snögrottor där jag fick vara med. Dock inte alltid. Dels kan jag känna igen mig i snögrottan som metafor. Och inte minst när författare beskriver ett körsammanhang som en välkomnande snögrotta. Desto märkligare att det är tack vare ett körsammanhang som boken hamnade i min ägo.

Boken går att köpa som e-bok. Föreningen Liv i Sverige har stött projektet på olika sätt. Föreningen beskrivs på sin webbplats som en förening …

… som uppmuntrar människor i Sverige att berätta om sina liv och erfarenheter. I tal och skrift. Till oss kan du skicka manuset du har liggande i byrålådan och ingen hittills fått läsa. Våra erfarna och professionella lektörer gör det gärna.

Sammanblandning i Luciatid

Det var ett väldigt fint Luciafirande från Visby som vi tog del av i morse. Så många skönsjungande barn och ungdomar. Vi förstår att Svenska kyrkan i Visby bidrar genom sitt kyrkomusikaliska arbete. Fint! Visst är det extra roligt att så många killar vill sjunga. Så har det inte alltid varit. Under min uppväxt i norra Sverige var jag ofta själv som kille i kören. Det var också speciellt att flera sånger framfördes på gutamål.

Att ett luciatåg länge varit en tradition i utveckling känner jag väl till. När jag växte upp fick Lucia sällskap av stjärngossar (som jag tror kommer från julspel som framförts på Trettondedag jul) som sjunger Staffansvisan (som kommer från så kallade Staffansritter på Annandag jul. Det var en tradition att unga män red runt mellan gårdarna och våldgästade för att få mat och dryck.) Så småningom kom också tomtar med i tåget. Vår rödklädda jultomte är en kombination av biskop Nikolaus av Myra (i nuvarande Turkiet) och den svenska gårdstomten, som var mindre och gråklädd. Biskop Nikolaus är mer känd som Sancta Claus. Den ursprunglige biskopen var en generös person och delade ut gåvor till de fattiga. Han firas egentligen 6 december.

Eftersom Luciafirandet har plats för fler gestalter har också pepparkaksgubbarna fått plats i många luciatåg. Det förekommer en diskussion om detta. Kanske har det att göra med den nederländska traditionen med Sinte Klaas som har med sig Zwarte Piet, som kastar ut så kallade pepparnötter när de båda kommer på besök på kvällen den 5 december. Zwarte Piet har traditionellt haft ett så kallat Black face. Våra pepparkaksgubbar är rätt oförargliga.

I morgonens Luciatåg dök en för mig ny gestalt upp – eller ska vi säga att den blandades ihop med själva Lucia. En fé. En sång heter just ”Strålande helgonfé”. Och i en annan sång bor Lucia i ett ”fé-slott”. En fé är ju en god person. Som exempelvis Askungens gudmor eller goda fé. Men hur kommer det sig att en koppling görs till Lucia?

När barnen sedan skulle sjunga fanns inte bara Lucia, tärnor och tomtar med utan även en ängel. Även detta en överraskning för mig. Jag kom osökt att tänka på komikern Johan Glans och hans obetalbara reflektioner över vårt Lucia-firandet.

Oavsett detta så var det ett väldigt vackert och stämningsfullt Luciafirande vi fick del av från Gotland.

Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.

About Gender-Based Violence

Since a number of years, I participated in the World Council of Churches campaign:

Thursdays in Black

A global movement for a world without rape and violence.

This means that I dress in black every Thursdays and that I try to influence others to also participate in the fight against Gender-Based Violence.

This morning, I led an online prayer session that the United Bible Society holds the first Thursday every month. In the prayer meeting I mentioned this as a prayer concern. Present was our Secretary General, Dirk Gevers, who lives in South Africa. He then mentioned that South Africa has classified violence against women a national disaster. When I read about this on BBC it says that an online campaign has led to this stance:

Women were urged to "withdraw from the economy for one day", and lie down for 15 minutes at 12:00 local time (10:00 GMT) in honour of the 15 females who are murdered in the country every day.

When we lived in South Africa we saw how widely spread this scourge was. It gives me hope that women are raising their voices

We are in the middle of the 16 Days of Activism against Gender-Based Violence which is a UN campaign from 25 November (International Day for the Elimination of Violence against Women) to 10 December (Human Rights Day).

If you have an opportunity to raise your voice – please do so!

Heliga Birgitta och min fru

På söndag kommer min fru och jag att medverka vid högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är en kyrka som följt med oss genom livet. I synnerhet gäller detta hustrun. Hon döptes 1960 i Kapellgården som fungerade som gudstjänstrum fram till S:ta Birgitta kyrkas invigning 1975. Hennes mor, svärmodren, var söndagsskollärare och kyrkvärd. Svärfadren var ordförande för småkyrkostiftelsen. Svägerskan och hustrun var aktiva i alla möjliga sammanhang. Inte konstigt att vi valde att gifta oss där 1984.

I år fyller S:ta Birgitta kyrka 50 år. Därför har församlingen bjudit in ett antal tidigare präster att predika vid högmässorna. På webbplatsen går det att hitta några av oss. Det är tätt med namnet Anders. Anders Alberius, Anders Göranzon, Anders Johansson. Dessutom har tidigare biskopen i Växjö stift, Anders Wejryd, predikat en söndag. Och hela firandet började med Anders Arborelius. Katolska kyrkans biskop i Sverige har ju inte arbetat i S:ta Birgitta kyrkan. Han var där för att tala om Heliga Birgitta. 

När frågan ställdes till mig ville vi att även hustrun skulle få en inbjudan. Jag har visserligen varit präst i församlingen men hustrun har vuxit upp i församlingen och dessutom varit anställd som församlingspedagog. Synpunkten togs väl emot och på söndag kommer vi båda att medverka. Hustrun ska prata vid kyrkkaffet om ”sitt Birgitta” och min uppgift blir att predika. 

På webbplatsen – där alla olika arrangemang beskrivs – är det två kvinnonamn: hustruns och Heliga Birgittas. Det säger en del om hustrun!

Vad hände inte idag för 500 år sedan?

Jubileer brukar firas för sådant som har hänt. En byggnad som har byggts eller en förening som har funnits i ett visst antal år. Men den fråga jag ställer mig idag handlar om vad som inte hände för 500 år sedan.

Bakgrunden är den att Gustav Vasa gav i uppdrag åt den valde ärkebiskopen (som ännu inte vigts till ärkebiskop) Johannes Magnus att skicka ut en cirkulärskrivelse. Det skedde den 11 juni 1525 och den skickades till sju domkapitel och fyra munkordnar med befallningen att de skulle översätta var sin del av Nya testamentet omgående. Den 10 september samma år skulle de utportionerade delarna av Nya testamentet vara färdiga och presenteras vid en samling i Uppsala. Detta enligt professor Birger Olsson. (Olsson, Birger [1994] ”Olaus Petri som bibelöversättare”, i Olaus Petri – den mångsidige svenske reformatorn. Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen, 49. Uppsala. Örebro Studies nr 10. 87–110. Sid 95.)

Enligt Birger Olsson finns inga tecken på att samlingen i Uppsala ägde rum. Men knappt ett år senare, när reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ bidragit som redaktörer, låg översättningen klar. Det var onekligen en prestation på sin tid men går knappast att jämföra med dagens bibelöversättningsarbete.

Däremot kändes det idag som ett märkligt sammanträffande att den grupp översättare som arbetat och arbetar med NT 2026 faktiskt samlades i Uppsala. Den 10 september. Inte bara redaktionskommittén – som samlas flera gånger i veckan i olika konstellationer – utan också primäröversättarna som gjorde lejonparten av sin insats för flera år sedan. Och min känsla efter detta möte är att väldigt stor del av översättningen nu börjar ta form. Allt är ju redan primäröversatt och det mesta har sedan processats på olika nivåer. Återstår gör vissa böcker som ska ta sig upp från nivå till nivå fyra. När allt är på nivå fyra ska styrelsen – förhoppningsvis – fatta beslut att anta översättningen. Där är vi inte riktigt än. Det återstår fortfarande mycket hårt arbete av ett stort antal personer. Men vi är på upploppet.

Den färdiga texten kommer att lanseras vid Bokmässan i Göteborg 24–27 september 2026. Det blir festligt. Under tiden därefter sker många lanseringar runt om i vårt land och även i det svensktalande Finland.

Dessförinnan ska vi ha ett jubileum av något som faktiskt ägde rum. Det blir 500-årsjubileet av NT 1526. Den 15 augusti blir det pådrag i och runt Storkyrkan i Stockholm. Det var i en lokal nära Storkyrkan som Richolffs boktryckeri fanns. Denna lokal finns fortfarande kvar i Domkyrkoförsamlingens ägo. Det blir boksläpp, seminarier och en ekumenisk högtidsgudstjänst. Anledningen till att det blir just lördagen den 15 augusti är att detta datum finns på en av de sista sidorna i utgåvorna av NT 1526. En tolkning är att det sista ”lägget” var klart då. En annan tolkning är att detta datum skrevs dit för att 15 augusti var en stor högtidsdag i dåtidens – fortfarande – katolska kontext. Då firas nämligen Jungfru Marie himmelsfärd som var helgdag i Sverige fram till 1571.

Så skriv in det datumet i kalendern redan nu. Högtidsgudstjänsten börjar kl 18 men det blir som sagt olika program under hela dagen.