Vad hände inte idag för 500 år sedan?

Jubileer brukar firas för sådant som har hänt. En byggnad som har byggts eller en förening som har funnits i ett visst antal år. Men den fråga jag ställer mig idag handlar om vad som inte hände för 500 år sedan.

Bakgrunden är den att Gustav Vasa gav i uppdrag åt den valde ärkebiskopen (som ännu inte vigts till ärkebiskop) Johannes Magnus att skicka ut en cirkulärskrivelse. Det skedde den 11 juni 1525 och den skickades till sju domkapitel och fyra munkordnar med befallningen att de skulle översätta var sin del av Nya testamentet omgående. Den 10 september samma år skulle de utportionerade delarna av Nya testamentet vara färdiga och presenteras vid en samling i Uppsala. Detta enligt professor Birger Olsson. (Olsson, Birger [1994] ”Olaus Petri som bibelöversättare”, i Olaus Petri – den mångsidige svenske reformatorn. Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen, 49. Uppsala. Örebro Studies nr 10. 87–110. Sid 95.)

Enligt Birger Olsson finns inga tecken på att samlingen i Uppsala ägde rum. Men knappt ett år senare, när reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ bidragit som redaktörer, låg översättningen klar. Det var onekligen en prestation på sin tid men går knappast att jämföra med dagens bibelöversättningsarbete.

Däremot kändes det idag som ett märkligt sammanträffande att den grupp översättare som arbetat och arbetar med NT 2026 faktiskt samlades i Uppsala. Den 10 september. Inte bara redaktionskommittén – som samlas flera gånger i veckan i olika konstellationer – utan också primäröversättarna som gjorde lejonparten av sin insats för flera år sedan. Och min känsla efter detta möte är att väldigt stor del av översättningen nu börjar ta form. Allt är ju redan primäröversatt och det mesta har sedan processats på olika nivåer. Återstår gör vissa böcker som ska ta sig upp från nivå till nivå fyra. När allt är på nivå fyra ska styrelsen – förhoppningsvis – fatta beslut att anta översättningen. Där är vi inte riktigt än. Det återstår fortfarande mycket hårt arbete av ett stort antal personer. Men vi är på upploppet.

Den färdiga texten kommer att lanseras vid Bokmässan i Göteborg 24–27 september 2026. Det blir festligt. Under tiden därefter sker många lanseringar runt om i vårt land och även i det svensktalande Finland.

Dessförinnan ska vi ha ett jubileum av något som faktiskt ägde rum. Det blir 500-årsjubileet av NT 1526. Den 15 augusti blir det pådrag i och runt Storkyrkan i Stockholm. Det var i en lokal nära Storkyrkan som Richolffs boktryckeri fanns. Denna lokal finns fortfarande kvar i Domkyrkoförsamlingens ägo. Det blir boksläpp, seminarier och en ekumenisk högtidsgudstjänst. Anledningen till att det blir just lördagen den 15 augusti är att detta datum finns på en av de sista sidorna i utgåvorna av NT 1526. En tolkning är att det sista ”lägget” var klart då. En annan tolkning är att detta datum skrevs dit för att 15 augusti var en stor högtidsdag i dåtidens – fortfarande – katolska kontext. Då firas nämligen Jungfru Marie himmelsfärd som var helgdag i Sverige fram till 1571.

Så skriv in det datumet i kalendern redan nu. Högtidsgudstjänsten börjar kl 18 men det blir som sagt olika program under hela dagen.

Thet Nyia Testamentit på Swensko 1526: Boken, språket, teologin

Precis hemkommen från en tvådagars konferens om Nya testamentet 1526 fylls jag av stor tacksamhet över två verkligt intressanta dagar. Visserligen arbetar jag för Svenska Bibelsällskapet men jag har inte varit ansvarig för denna konferens utan kunna sitta och lyssna i stort sett hela tiden. Endast mellan 13.45 och 14.15 idag hade jag själv en presentation.

Redan förra året hade organisatörerna inbjudit till en första, sonderande samling. Då var vi – om jag minns rätt – drygt 20 personer. Under konferensen har vi varit uppemot 45–50 personer. Det har varierat under de två dagarna.

Fyra forskare har utgjort en styrgrupp. Lasse Mårtensson (Uppsala universitet), Jonatan Pettersson (Stockholms universitet), Richard Pleijel (Stockholms universitet) och Henrik Williams (Uppsala universitet). Av dessa är tre språkvetare och en bibelvetare. Det säger lite om konferensen. Språkvetarna var i majoritet. Helt klart. Jag tror inte ens vi var en fjärdedel teologer, även om vi räknar in auditoriet. Det var en besvikelse. Vi teologer borde ha engagerat oss mer. Det handlar ju om den första svenska översättningen av Nya testamentet.

Glädjande med styrgruppen är att två av dem (Richard och Henrik) representerar Svenska kyrkan i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd. På så sätt var ju ändå Bibelsällskapet med i matchen. Och det var vi ju också eftersom både undertecknad och Mikael Winninge, vår översättningsdirektor, gjorde presentationer.

NT 1526 är en viktig del av Svenska Akademiens Ordbok (SAOB). Den tillsammans med Gustav Vasas registratur som startar 1521 utgör en slags startpunkt för nysvenskan. Därför är bibelutgåvan förstås viktig för svenska språkets utveckling.

Utöver en mängd språkvetare från Sverige fanns föreläsare med från Polen och olika lärosäten i Schweiz. Så spännande att det finns experter på nordiska språk även i många andra länder i Europa.

Det fanns också experter som föreläste om den tidens boktryckande, om de kvarvarande exemplaren av NT 1526 (ungefär 30 st av en upplaga på mellan 500 och 1000), om illustrationerna i dåtidens böcker och mycket mer.

Själv tittade jag på betydelsen av denna bibelutgåva för den svenska kyrkoprovinsens självständighet vad gäller förmågan att bedriva en egen teologi. Det var inte helt enkelt att besvara de frågor jag ställde. Jag tog hjälp av bland annat en västafrikansk teolog från förra seklet, Lamin Sanneh, och hans teorier om bibelöversättning.

Nu ska det bli en antologi som ska vara klar 2026, då vi också ska fira 500-årsjubileet av NT 1526. Den sista presentationen, som Richard Pleijel gjorde, gav tankar inför detta. Det är ju så lätt att skapa ett slags historiskt narrativ eller berättelse, som egentligen säger mer om vår tid än om 1500-talet. Richard berättade om att detta gjordes under 1800-talet och 1900-talet. Ofta då för att förstärka nationalistiska strömningar, där enheten i språk och religion var en viktig komponent. Det är inget som jag är intresserad av att delta i. Däremot vill jag vara med och understryka att NT 1526 inte bara var en reformatorisk produkt. Det fanns vissa rön från konferensen som pekar mot att de katolska klostren och medeltida stiften visst deltog i arbetet och att reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ endast sammanställde. Det verkar också som att NT 1526 hade Erasmus latinska text som förlaga i större utsträckning än Luthers översättning från 1522. Erasmus var reformkatolik. Stämmer detta så var NT 1526 en förreformatorisk översättning. Det vill jag gärna berätta. Och fira.

Biskopen i Svenska kyrkan i Karlstad stift,
Sören Dalevi, höll en spännade presentation,
tillsammans med Otfried Czaika, som är stiftsteolog.

Jesus mor Maria – vart är hon på väg?

Idag firade vi mässa 8.30 i Uppsala domkyrka. Vi gör det ibland. Gudstjänsten tar en halvtimme och sedan ligger dagen framför oss. Hustrun studerar och behöver sitta med en inlämningsuppgift.

Jag blev nyfiken på hur denna morgonmässa beskrevs i den kalender som finns på Uppsala pastorats webbplats:

Skulle vi verkligen fira mässan framför den skulptur som finns bakom högaltaret i Uppsala domkyrka? En passande tanke. Fjärde söndagen i advent bär överskriften:

Herrens Moder

Den förmodligen främsta anledningen till att skulpturen står precis där den står är ju att Maria tidigare hade ett eget kor bakom högaltaret: Vårfrukoret. Men i samband med reformationen togs Mariakoret bort och ersattes av Gustav Vasas gravkor. Det var en viktig tanke under reformationen att inte tillbe helgonen (om nu dåtidens kristna verkligen tillbad Maria går ju att diskutera). Men frågan är om det blev bättre av att göra Mariakoret till kungens gravkor?

Jag läser i några artiklar på nätet om konstverket. I Svenska Dagbladet från det år konstverket invigdes – 2005 – säger domkyrkokaplanen Lars Åstrand:

Många har länge känt att hon är dåligt representerad och man tycker att hon ska få en egen plats och inte vara så undanskymd som hon ofta är ...

Konstnären som gjorde skulpturen, Anders Widoff, har en annan vinkel, när han säger:

Det har varit viktigt att ge henne en självständig roll. Hon hade ju en rätt bökig son. Det är ett sätt att ge henne upprättelse och inte bara se henne som en bifigur.

Tio år senare intervjuas Anders Widoff och detta kommenteras i den katolska tidskriften Signum. Där skriver Kerstin Hedberg Nyqvist angående intervjun (och indirekt om skulpturen):

Följande slutsummering är bara de intryck (som kan vara felaktiga) som jag fick utifrån intervjun: Konstverkets utformning och placering kan tolkas som att det återspeglar en attityd till förmedling av den kristna tron som innebär att det räcker med att ge ledtrådar till dess innehåll utan tydliga budskap eller besked. Kyrkobyggnadens utsmyckning är då inte avsedd för att tydliggöra trons innehåll, utan det är upp till betraktaren att skapa sin egen tolkning och välja uppfattning. Maria har i och för sig ”återkommit”, men utan att hon presenteras som den hon var, och är för de flesta kristna i världen. 

Det är säkert så att majoriteten kristna i världen ger Maria en mer framskjuten placering i både teologi och praktik än vad som är fallet i Svenska kyrkan. Men det finns också stora grupper protestanter, pingstvänner och evangelikala som inte gör det. Ofta har det att göra med huruvida Maria tar fokus från Jesus eller pekar mot Jesus. Där går uppfattningarna isär.

I den svenska evangelieboken, som används i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan och kanske även i andra samfund, har dock Maria tre söndagar:

Kyndelsmässodagen

Jungfru Marie bebådelsedag

Fjärde söndagen i advent

(Kyndelsmässodagen kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag men det är inget bra namn. Maria var judinna och gick i templet eller synagogan, inte i kyrkan).

Jag vill dock påstå att det inte finns särskilt många i Svenska kyrkan som tillber Maria och placerar henne på samma nivå som Gud. Men däremot finns säkert de som riktar sig till Maria i sin bön. Jag tillhör inte dem men menar samtidigt att det är bra att Maria på senare tid har fått en mer framträdande plats i kyrkan. Hon var ändå Jesus egen mor och en förebild för hur vi ska bära in Jesus i vår kontext.

En märklig sak är ju annars att väldigt många körer sjunger Ave Maria, som är en bön riktad till Maria. En bön som kan sjungas i en vanlig högmässa utan att någon höjer på ögonbrynen. Om bönen däremot skrevs ut i gudstjänstagendan och blev en bön som alla bad med i, skulle det nog skapa en del frågetecken.

* * * * *

Just nu läser jag boken Prästerna av Gunnar Wetterberg (Albert Bonniers förlag, 2022). Den är underhållande. På ett populärvetenskapligt sätt går han igenom Sveriges kyrkohistoria, sett ur prästernas perspektiv. Jag läser precis om reformationen och inser – igen – att den tog lång tid. I korthet kan man säga om Gustav Vasa och hans närmaste familj, att de var en smula ambivalenta. (Här gör jag en kraftig förenkling utifrån kapitlet ”Den utdragna reformationen” i Wetterbergs bok):

Gustav Vasa (1523–60) – lutheran

Erik XIV (1560–68) – kalvinist

Johan III (1568–92) – reformkatolik

Sigismund (1592–99) – katolik

Hertig Karl/Karl IX (1999/1604–11) – kalvinist

Gustav II Adolf (1611–32) – lutheran

Kristina (1632/1644–1654) – katolik

Årtalen kan diskuteras. Hertig Karl var först riksföreståndare några år och Kristina var omyndig när hennes pappa dog.

Frågan är ju vad som hände sen? Var reformationen avslutad? Sverige ett lutherskt land? Min poäng med denna bloggpost är att delar av reformationen fortfarande omförhandlas. Vilket visar sig när firandet av Maria, Herrens moder, i en morgonmässa i Uppsala domkyrka den 18 december 2022, äger rum precis utanför det som tidigare var ett vårfrukor. Marias kor.

Post-nationaldagstankar

I fredags var det alltså Sveriges nationaldag. Vi plockade fram den flagga vi fick av vänner i Aneby 2002, då vi som familj flyttade till Sydafrika. Den ingick i ett ”survival kit” med hårdbröd, sill, kaviar, snus (!) och en del annat. Snuset tror jag vi gav bort, det andra åt vi upp men flaggan är kvar.

I går, lördag, hade vi ”våra” fyra studenter på middag och då sjöng vi den svenska nationalsången. Så berättade jag att vi firar Gustav Vasa, som blev kung 1523 och befriade oss från danskarna (!). Samt regeringsformen 1809, förstås. Men mest Gustav Vasa.

En del tankar har jag om detta. Låt säga att Gustav Vasa faktiskt var en befriare. Att Sverige led under förtryck (som vi fick lära oss i skolan på 1960- och 1970-talen). Då kanske det är OK att fira Gustav Vasa. Han framställdes ju närmast som en hjälte. Lite åt Nelson Mandela hållet.

Men nu vet vi att frihetskämpen ganska snart efter maktövertagandet själv började utsätta sina undersåtar för än det ena än det andra. Intet nytt under solen.

Sydafrika firar 20 års demokrati detta år. Hur blev det? Jag vill kanske inte dra alltför långtgående paralleller men visst är det ofta så att den som kämpat för frihet förändras efter att friheten är uppnådd?

Vad gjorde jag då mer på själva nationaldagen? Jo, jag var med på tentamen. Ett par klasser inom Kristendomens Historia skulle skriva och jag var ombedd att infinna mig i tenta-salen i samband med starten, för att svara på eventuella oklarheter. En av frågorna handlade förresten om Martin Luther och avlatshandeln. Jag har redan i flera svar sett att de afrikanska studenterna lyfter fram Martin Luther som de fattigas befriare.

Mellan 14h15 och 14h15 behövde jag finnas på plats, samt även 17h00, för att hämta tentorna. Jag har även en del s k hemtentor på mitt bord, samt ett antal tentor som skrevs i går. Sammanlagt är det sex olika kurser. Jag har dock inte undervisat i alla. Professorn i Kristendomens historia är dock på ”sabbatical” och i ett svagt ögonblick lovade jag hjälpa honom med några kurser.

Vad har tentor med nationaldag och befrielse att göra? Mycket, tror jag. Jag upplever en stor känsla av befrielse över att ha mitt eget tenterande bakom mig. Samtidigt försöker jag tänka mig tillbaka till hur det kändes, för att därmed kunna förstå hur studenterna har det. Fast, jag måste å andra sidan stålsätta mig. Är inte svaret rätt, måste det ju bli underkänt.

Studenterna kommer snart.

Nu börjar de som ska skriva tentamen komma.

Idag har vi firat Pingstdagen. Först med mässa i vår egen kyrka i Eastwood. Vi hade med en katolsk teologie doktor från Madrid, Carmen, och hon sa efteråt:

Det kändes som att vara i en katolsk mässa.

Ja, Anden är en! Så fanns vi i tankar och böner också med i olika vigningsmässor i Svenska kyrkan, avståndet till trots. Exempelvis i Växjö domkyrka, där Stine vigdes till präst idag.

Eftermiddagen har vi ägnat åt utflykt. Vi tog med Carmen till Hella Hella – en fantastiskt vacker plats en knapp timme från Pietermaritzburg, där vi tillbringade en skön eftermiddag med familjerna Lantz Drennan och Malinga. Varmt och skönt trots att det egentligen är vinter.

En fantastiskt vacker plats, Hella Hella

Imorgon fortsätter veckan och då blir det tillbaka till en mängd orättade tentamina. Ska försöka tänka befrielse för studenterna! Samtidigt rättvisa!