Hela Sverige skramlar

Märkligt! TV-gala ikväll. Insamling till UNHCR. Det är bra. Det som är märkligt är när jag ser vissa inslag ur min kyrk-synvinkel.

Jonas Gardell har just framfört en hyllning till en homosexuell flykting, som utvisades av Sverige och dog i levercancer. Han och Mark hade gömt Ivan (om jag minns namnet rätt) och det sista de fick göra var att bekosta hans begravning.

Upprörande.

När sången framförs är Gardell klädd som en frikyrkopastor i kostym, vit skjorta och slips. Bakom honom och de andra sångarna finns en gospelkör och ett gäng frälsningssoldater vajar regnbågsfanor. Nej, de är kanske inte riktiga frälsningssoldater men de har bahytter på sig – den klassiska huvudbonaden för kvinnor i frälsningsarmén.

Dessförinnan har Hans Rosling tagits emot som en superhjälte. Det han gör är att berätta en berättelse. De 12 000 i globen får representera Syriens befolkning. Han går igenom hur ena läktaren är kvar i Syrien, hur en del av parketten flytt till Europa och hur tre rader lyckats fly till Sverige.

Dessa tackar han först, för att de kommit hit och visat oss hur hemskt kriget är. Sedan ber han om förlåtelse.

Det är klassiska kristna ord. TACK. FÖRLÅT. Och hela galan andas HJÄLP.

Min reflektion är denna. Visst är det intressant att dessa uttryck på ett självklart sätt förekommer på denna gala.

När det gäller Hans Rosling inser jag att han lyckas hantera det postmoderna på ett skickligt sett. Det finns ingen sanning med stort S är ju postmodernitetens axiom. Det finns bara sanningar, med litet s. Hans Rosling lyckas få med sig publiken i sin berättelse, så att resultatet verkar vara att de alla uppfattar hans berättelse som en sanning med stort S.

TV beskriver det han säger som ett brandtal. Men det skulle också kunna beskrivas som en predikan.

Lite tråkigt är det i ljuset av detta att Svenska kyrkans internationella arbete inte finns med bland de organisationer som nu samlas i TV-soffan. (UNHCR, Unicef, Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser).

Då vill jag påminna om att det viktigaste inte alltid är att förekomma i TV. Det viktigaste är och förblir det enorma arbete som sker i det tysta.

Moving 2

I wrote the blog post "Moving" on 4 July this year. Today I am writing "Moving 2". The meaning behind this is simply that our belongings from South Africa have arrived. After almost 3 months. Mostly on a ship but also on trucks.

Almost nothing was broken. Thank you, Crown relocation.

The SACC “back on its feet”

Every week I get a newsletter from the World Council of Churches (WCC). AS far as I know anyone can do that. Try this link: WCC news!

Last week I found interesting news about the South African Council of Churches. This is the organisation I focused on in my PhD thesis. It was a vibrant and important ecumenical body during the fight against apartheid. After the demise of this evil system the SACC has had difficulties to find its raison d’être and in 2011 the organisation, according to the newsletter from the WCC, closed down.

Since then the SACC has renewed its organisation. I wrote a blog post about this on the 26 February 2014.

It is good to see that things are happening. The news now is that the head office in Johannesburg has reopened. It is located in Khotso house. (Khotso means 'Peace' in seSotho).

From left to right, Isabel Apawo Phiri, Frank Chikane,
Malusi Mpumlwana and Olav Fykse Tveit,
at the Ecumenical Centre in Geneva. © WCC/Diana Chabloz

The reason for the update from the WCC is that a meeting was held in Geneva, Switzerland, on the 16 September, between the leadership of the SACC and the leadership of the WCC. Rev. Dr Frank Chikane, who is the senior vice president of the SACC and Bishop Malusi Mpumlwana, SACC’s acting general secretary, met with Rev. Dr Olav Fykse Tveit, general secretary of the WCC, and Dr Isabel Apawo Phiri, associate general secretary of the WCC. (Isabel was the dean of the School of Religion, Philosophy and Classics just before I moved to South Africa)

At the meeting, the WCC general secretary said:

Many regional and national councils of churches have gone through problems, but we are working together to strengthen the fellowship. We need a strong SACC to grow in the ecumenical movement.

I am especially glad to read that the SACC was established in 1936. Usually the year is set to 1967 or 1968. The reason for this being a name change from the Christian Council of South Africa (CCSA) to the South African Council of Churches (SACC). The organisation also got a new constitution in 1968.But it remained the same council established in Bloemfontein 1936. I have argued that the organisation is the same in my PhD thesis. It can be found on line. The link is here. Read page 100-103.

Personally I would have appreciated a more thorough remake of the council. Possibly with a new name. And with a broad invitation to all churches in South Africa to join. Maybe the latter has happened. If so it is outside my knowledge.

The webiste of the SACC is however still under construction. 

Irrfärder

I morse åkte jag till Örebro för att hälsa på min gudmor. Det var fint. Hon har funnits med sedan jag föddes. Vi åkte bland annat till min gudfars grav. Därför åkte jag bil hela vägen. Så att vi skulle kunna ta oss till kyrkogården.

Bilen har vi lånat från en närstående. Det är inte en ny bil. Men den klarade sig igenom besiktningen i måndags.

På väg hem, utanför Västerås, la den ändock av. Jag lyckades precis rulla av på en närbelägen avfart och vid en busshållplats i närheten av Ansgarskyrkan blev jag stående.

Ingen bra plats att stå på, så jag backar in på en liten cykelväg, sätter på varningsblinkers och öppnar motorhuven. Sedan blir jag stående.

Då kommer en person cyklande. När han frågar mig om jag behöver hjälp, förstår jag att han inte bott i Sverige hela sitt liv.

Vill Du att jag ska bogsera Dig någonstans? Jag kan cykla hem och hämta bilen. Jag har dragkrok.

När min räddande ängel kommer tillbaka sätter jag mig bakom ratten och så åker vi iväg. Efter en ordinär bogseringstur når vi en bensinmack, där jag kan parkera bilen.

Då frågar min vän, om vi kanske ska testa med startkablar. Vilket han har i bagageutrymmet. OK, säger jag. Men jag är inte säker på hur man kopplar. När det börjar slå lite gnistor, säger jag att vi kanske ska fråga någon. Jag går bort till en av punparna och frågar en person, som visar sig vara från Kalmar, om han kan hjälpa oss.

Plus till plus och minus till minus. Sedan starta den ena bilen. Min hjälpande vän sätter sig i bilen och startar. Då tar mannen från Kalmar bort kablarna. Jag undrar om inte jag ska starta bilen först. Det menar han att jag inte behöver, eftersom den andra bilen ju startade.

Då förstår jag att mannen från Kalmar utgick från att det var min bil som fungerade och den andra bilen som hade problem. Trots att det var jag som bad om hjälp. Baserat på vad? Min teori är att det var rimligare att tro att personen med utländsk bakgrund var den som var i behov av hjälp.

Hur som helst – min bil startade inte och efter att ha parkerat den fick jag skjuts till stationen.

Om Du vill kan jag följa med Dig in och se till att det ordnar sig med biljett.

Jag avböjde vänligt och tackade för all hjälp. Därefter tåg till Enköing och buss mot Uppsala. Tur att det går att åka buss från Västerås på UL-kort. Mindre tur att UL-kortet ligger hemma. Men hem kom jag i alla fall, om än något försenad. Men några upplevelser rikare. Vad som ska hända med den trasiga bilen i Västerås får vi lösa på måndag.

Make safe the road from Jericho to Jerusalem!

Elmina Castle is the oldest European building south of Sahara.
A symbol of slave trade. What does it say to us today?

In the shadow of Elmina Castle, the stronghold used by European slave traders on the Cape Coast of Ghana …

A consultation of Christians, studying the Bible, praying, worshiping and listening to God and one another met in Ghana some time ago. They met to listen ...

... to the stories of individual Christians who have struggled to form their consciences and deepen their faith in churches that frequently deny the very humanity of lesbian, gay, bisexual, transgender and intersex (LGBTI) people.

I was touched by the statement that came out of this gathering. The parable of the Good Samaritan (Luke 10:25-37) was a key text that the group studied. 

The call to the Anglican Communion (but I take it as a call to the Universal Church) is to serve as ... 

... places of sanctuary for those who live under the threat of violence for working on behalf of the gospel. We understand this group to include LGBTI people, women and men living with HIV, ethnic, racial and religious minorities on both continents and those who are potential victims of gender violence. 

I was especially moved by the end of the statement (which can be found on the website of the Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research at the University of KwaZulu-Natal in Pietermaritzburg in South Africa. 

And because we understand that the church must not only act as Good Samaritans to those who are robbed and beaten but also work at the systemic level to make safe the road from Jericho to Jerusalem that is walked by everyone who strives for just and fair societies and full inclusion in the Body of Christ, we pledge to work collaboratively in opposing the legacy of colonialism and its present day manifestations, to stand against all principalities and powers (Ephesians 6:12, Romans 8:38-39), and to understand that these evils are rooted in ideologies of power and domination that have no place in the church or in our societies. 

How can we help each other to make safe the road from Jericho to Jerusalem?

Vrede och sorg över S:t Davidsgården

Kapellet på S:t Davidsgården är perfekt för retreater. Varje deltagare
har ett eget utrymme att sitta i.

Första gången jag var på retreat var just på S:t Davidsgården i Rättvik. Det var under min gymnasietid. Jag gick på Fjellstedtska skolan i Uppsala och på fritiden var jag ledamot i KGF-kommittén. (KGF=Kyrkliga Gymnasistförbundet). Det kan ha varit 1977 på vårvintern. Eller kanske 1978. KGF’s Generalsekreterare, Per Englund, höll i retreaten och alla i KGF-kommittén som ville, fick vara med. Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på.

Det var inte helt enkelt att hitta. När jag frågade en man om vägen, minns jag att han sa:

Jaså, Du ska till grubbel-boa

Det var en fin upplevelse att vara helt tyst och ge sig hän till ett möte med Gud i bön, gudstjänst, meditation, måltider och vandringar i det vackra, av snö inbäddade landskapet.

Varje meditation inleddes med en bön av Charles de Foucauld:

Fader, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Fader.

Sedan dess har jag varit på många retreater. Dessutom har Charles de Foucauld blivit en av mina förebilder. (Om honom kan jag berätta mer senare).

Relationen mellan S:t Davidsgården och Västerås stift har länge varit ansträngd. Det handlar framför allt om S:t Davidsgårdens lednings syn på kvinnor i prästämbetet. Nu var det längesedan jag var där. Andra – och senaste gången – var under min prästubildning. Då gick jag åter på Fjellstedtska skolan, som hade bytt skepnad till Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Uppsala (PIUS). Alla blivande präster var på obligatorisk retreat just på S:t Davidsgården. Det var innan relationen med Västerås stift blivit infekterad. (Kanske den var det utan att jag visste det).

Nu har den grupp som utgör kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten”, valt att konvertera till den Romersk Katolska kyrkan. Människor gör så ibland. Byter samfund. Det är ofta smärtsamt för omgivningen men det ingår i religionsfriheten. En av dem är föreståndaren på Berget, Peder Bergqvist, som är präst i Svenska kyrkan. Detta kan han naturligtvis inte fortsätta att vara om han upphör att tillhöra Svenska kyrkan (vilket sker när han konverterar).

Problemet är om även S:t Davidsgården därmed upphör att vara en retreatgård i Svenska kyrkan. Det är en stiftelse, så styrelsen gör förmodligen som de vill, inom ramen för stiftelsens stadgar. Men gården har vuxit fram inom Svenska kyrkan och det är många i Svenska kyrkan som varit med och stöttat den ekonomiskt.

Förrförre biskopen i Västerås stift säger i KyrkansTidning att de som konverterar begår en slags stöld om konversionen innebär att S:t Davidsgården blir katolsk.

Nuvarande biskopen i Västerås, Mikael Mogren, är också arg, menar Kyrkans Tidning. Eller är han mest ledsen. För att den kristna kyrkans bristfällighet blir synlig. Det enda medel han har att hantera sin sorg är att öppna ett tillsynsärende. Det gäller dem som är präster i Svenska kyrkan och nu konverterar.

Vad jag förstår är det bråttom. När de väl konverterat är de inte längre präster och då kan inte biskopen utöva tillsyn över dem.

I ett pressmeddelande från ledarna på S:t Davidsgården, som publiceras i Signum, en katolsk tidskrift, står det om nattvardsfirandet i framtiden:

Bergets föreståndare kommer att leda den katolska mässan och Bergets gårdspräster och de retreatledare som är präster i Svenska kyrkan kommer att leda den svenskkyrkliga mässan i S:t Davids kapell.

Vad jag förstår är Berget, S:t Davidsgården och kommuniteten ”Den Heliga Treenigheten” inte helt och hållet samma sak.

Är det säkert att det inte kan vara en ekumenisk plats? Det som på engelska kallas ”Ecumenical Space”. Då kan grupper från Svenska kyrkan komma och även vilken präst som helst i Svenska kyrkan kan då leda mässan. För varken män eller kvinnor i Svenska kyrkans prästämbete betraktas av katolska kyrkan som präster fullt ut – alltså kan det inte spela någon roll vem som leder mässan. Ur Romersk Katolsk synvinkel. Det skulle kunna vara en öppning

Om däremot ledningen för Berget och S:t Davidsgården fortsätter att porta kvinnor i prästämbetet från att leda mässan – ja, då är det helt klart ett steg bakåt.

Charles de Foucaulds bön skulle kunna komma till pass. Jag skriver den igen, med en lätt bearbetning:

Gud, jag överlämnar mig till dig.Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig. Jag är redo till allt, jag är med på allt. Må bara din vilja ske med migoch med allt skapat. Jag önskar ingenting annat, min Gud, ty du är min Gud.

Block

Här är jag och dopdockan på väg till Lötenkyrkan,
för att vara med om fyra dopgudstjänstövningar.

På utbildningsinstitutet arbetar vi delvis i block. Delvis, skriver jag. Det gör jag, för att jag inte är säker på om alla kurser deltar i de olika blocken. Just idag har blivande präster och musiker övat dopgudstjänst. Det har varit en spännande dag men även en rolig dag. Det finns mycket som går att diskutera i val av sånger, psalmer och även kring hur doptalet ska utformas.

Just nu vill jag dock inte skriva om detta utan om själva arbetssättet. Block!

När det gäller dopblocket har de blivande prästerna haft betydligt fler lektioner. Vi har övat dopsamtal. Hur känns det att komma hem till en familj som i stort sett är okänd. Ringa på dörren och stiga in. Spännande? Nervöst? Intressant?

De blivande prästerna har skrivit doptal, där de arbetat med bilder och symboler, texter och inte minst med dopets teologi. Hur vävs allt ihop så att just denna dopfamilj eller denna dopkandidat känner att det handlar om dem?

När det gäller musikernas del inbegriper det som sagt val av psalmer, solosånger och övrig musik. Även allt detta ska ske i mötet mellan dopets teologi och människors livssituation.

I dopblocket samarbetar läraren i homiletik (predikokunskap), d v s jag, med lärarna i själavård och liturgik (läran om gudstjänstens form, innehåll och gestaltande). De studerande ska integrera kunskaper och färdigheter, så att alla dessa aspekter blir en helhet. Tanken är bra! Men det ställer stora krav på organisationen.

När jag läste vid det som då kallades Pastoralinstitutet, var det annorlunda. Dels var det bara blivande präster som studerade där. Dels gjorde vi allt i våra olika stuprör. Vi skrev ett doptal som läraren i homiletik fick bedöma. Vi övade dopgudstjänst med läraren i liturgik och vi gick igenom eller övade dopsamtal med själavårdsläraren.

Det var på intet sätt bättre. Men det var enklare. Det vi nu gör ställer, som sagt, stora krav på organisationen. Vi ska samarbeta över de olika disciplinerna. Vi ska samarbeta mellan de olika programmen och i viss mån även samordna arbetssätt mellan våra två ’campus’ – Uppsala och Lund. Efter ungefär en månad inser jag att det inte alltid är enkelt.

Dessutom behöver vi göra vägval, som är långt ifrån självklara. Varför ska bara de blivande prästerna och musikerna samarbeta? Och varför endast kring dopgudstjänster och högmässor? Är inte begravnings- och vigselgudstjänster minst lika intressanta ur samarbetssynpunkt?

Och varför ska inte de blivande församlingspedagogerna, som ju ska arbeta mest med barn- och unga, vara inblandade alls i dopblocket? (Detta har jag skrivit om tidigare).

På samma sätt kan frågan – lika självklart – ställas om diakonernas roll. I dopgudstjänsten såklart och kanske ännu mer, utifrån hur många diakoner traditionellt arbetar – i begravningsgudstjänsten.

Samtidigt: är det möjligt att göra allt interdisciplinärt? Jag tror inte det. Jag uppskattar det nya utbildningsinstitutet, där olika profiler inom kyrkans utbildningssystem samsas, men jag ser stora påfrestningar och utmaningar för denna modell.

Min upplevelse är också att sammanslagningen av alla dessa olika pedagogiska kulturer har skett med en alltför optimistisk tidsplan.

Målet är dock klart. De blivande kyrkoarbetarna ska utbildas i en anda av samarbete. Det kan vara enklare att jobba i sitt eget stuprör men på intet sätt bättre.

I samma andetag är det dock viktigt att påpeka att även anställda riskerar att bli ett stuprör för sig. I församlingen finns många andra människor. De döpta är alltid den viktigaste gruppen. De som samlas till gudstjänst är grunden för kyrkans liv. Hur övar vi samarbetet med dem?

Jag tänker ...

Efter att ha återvänt till Sverige efter 2½ i Sydafrika är det en del saker jag lagt märke till. Vissa saker har jag missat. En del TV-program har jag inte sett. En del uttryck har fått ny innebörd.

Det mest slående är att så många inleder påståenden med orden:

Jag tänker ...

Särskilt i de fall då vederbörande vill hävda att det är eller borde vara på ett visst sätt. Men är det inte lite märkligt? Vi är väl alla medvetna om att varje människa som pratar först har tänkt. Eller händer det att vi pratar utan att tänka? Jo, det kan ju hända.

Min misstanke är att den som säger ”jag tänker ...” eller i slutet av meningen ” ...tänker jag” på något sätt vill relativisera sanningsanspråket. Det sägs i någon form av ödmjukhet.

Det jag dock uppfattar är inte ödmjukhet eller relativisering utan individualisering.

Jag tänker, alltså finns jag [Cogito ergo sum]

Det var Cartesius’ och därmed modernitetens credo. Den som börjar sina meningar med orden ”jag tänker ...” är i själva verket fast i moderniteten.

Men samtidigt, genom att vilja relativisera, gör hen också anspråk på att röra sig i det postmoderna rummet.

Nu menar jag att det ibland är på sin plats med en slags ödmjukhet. ”Kanske” kan vara passande i vissa sammanhang. Men, lika sant är det att vi ibland kan få stå för en uppfattning. Vara tydliga. Låt mig ta ett banalt exempel.

Jag tänker att pannkakor är gott

... säger ju ingen. Istället säger vi:

Pannkakor är gott.

Det flesta inser därmed att det är denna persons uppfattning. Och att andra kan tycka annorlunda. Skulle det inte kunna fungera även i mer seriösa frågor? Om den andra inte håller med, kan ju tydligheten öppna för samtal.

Rewarding visit to Gothenburg

We always enjoy being on the west coast of Sweden. The second largest city of our country, Göteborg (Gothenburg in translation), is friendly and has always been multicultural. People traditionally have a good sense of humour. Unfortunately I have to avoid sharing some of the jokes. They are usually impossible to translate to another language.

We went there on Friday and spent a nice evening with my eldest brother and his wife. Saturday morning we joined the Lerum Parish and their two buses headed for Åh Diocesan Conference centre. The parish, where my brother serves as Rector, went for a Parish outing with games, food and workshops. We ended with a Holy Communion service.

Two things are important to mention (among others). First, we had promised prayer, contextual bible study, singing and dancing in our workshop. Swedish people generally describe themselves as stiff (when it comes to dancing) and shy (singing or praying). This was, however, not our experience yesterday. I was so happy to see the participants, especially some elderly ladies, and their excitement about dancing and singing. When we asked everyone to say a prayer, somebody said loudly:

Now it will become silent!

But that did not happen. Almost everyone said a prayer. Our interpretation is that members of the Church of Sweden want to participate. They are not shy. They are not often invited to participate.

Second, the concluding Eucharist service started with dance. A group of children and their leaders danced in front of the altar and we were invited to take part.

After spending the evening with good friends, we joined them for the Sunday Service in Bergsjön Lutheran Church. Bergsjön is a well-known part of Göteborg. There are many social problems there. People from more than 100 nationalities live there and there is a lot of poverty and unemployment. The congregation functions very well in this context. Part of the Church is a second hand shop. The congregation also give all kind of support to immigrants in general and refugees in particular. There is a clinic with medical doctors, lawyers go there voluntarily etc.

Before the service started we took a short walk in the neighbourhood and paid a visit to the Syrian Orthodox Church where our host-family have friends. It's an impressing church. But we did not stay more than a few minutes before we walked back to the Lutheran Church.

So, we enjoyed a High mass with lots of nationalities and prayers in Arabic and Tigrinya as a complement to Swedish.

When we had tea and coffee in the hall after the service we shared table with a refugee from Iran, who had been in Sweden eight years and two persons from Syria, who had been in Sweden two days.

This weekend gave us so much. Meeting family, friends and people who come from other parts of the world – it is so enriching.

Children and adults dancing in front of the altar.

Prayers in different languages

The risen Jesus Christ above the altar, priest and lay ministers.

The Sunday School sings!

Är människan god?

Enligt 1 Mosebok 1 skapade Gud människan till sin avbild. Och allt var mycket gott. Människan med. Detta är en grundläggande tanke i kristen tro. Som kristen hävdar jag att detta är sant.

Samtidigt är människan förmögen att agera elakt och ont. Behöver jag argumentera mera?

Det är mycket glädjande att så många idag vill att Sverige ska vara ett land som med öppen famn tar emot människor på flykt. Jag håller med! Jag är också glad för alla som vill ge av sin tid och sina resurser.

Detta gör dock inte mig till en människa som är godare än andra. Men ofta agerar vi som om det vore så. Vi, de goda och präktiga som bryr sig. Och så de andra, som inte gör det.

Sverigedemokraterna är enligt Aftonbladet/Inizio näst största parti i Sverige. 21.5 % mot moderaternas 21.2 %. Socialdemokraterna har 24.9 %. Enligt Demoskops väljarbarometer är SD tredje största parti med 19.5 %.

Det går självklart att förklara detta på många sätt. Personligen tror jag att vi gör ett stort misstag om vi delar upp mänskligheten i onda och goda och placerar oss själva bland de goda. Det är mer komplicerat än så.

Ett samhälle måste byggas tillsammans. Av alla. Strategin att hålla SD utanför tror jag inte på.

Vad jag säger är inte att SD måste bjudas in i olika uppgörelser. Den parlamentariska demokratin fungerar ju så att majoriteten kan göra upp utan att köpslå med minoriteten.

Men samtal – är det inte en framkomlig väg?

Och särskilt bland oss väljare. Just nu funderar jag på hur jag ska kunna hitta sammanhang och sätt där jag kan föra vettiga samtal med alla slags människor. En utmaning!

Gode Gud, verka i mig, så att jag kan förmedla Din godhet i det jag gör och är. Amen.

Mitt samvete finns inte ...

Nej, för det är omöjligt att ha ett samvete själv. 'Mitt samvete' - en språklig omöjlighet!

Denna tanke fick jag från dagens högmässa i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta, där kyrkoherden, Anders Johansson i sitt beredelseord talade om hur ordet 'samvete' betyder att 'veta tillsammans'. Jag gillade detta kollektiva anslag. Särskilt på en söndag som bär överskriften:

Enheten i Kristus

Låt mig först göra en kort etymologisk (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling) utredning.

Samvete består rimligen av två led: 'sam' och 'vete'. Det är likadant i latin: 'conscire'. Com = samman. Scire = veta. Grekiska likaså: συνείδησις (syneidesis). 'Sýn' = med. 'Eídō' = se, veta.

När jag tittar på olika hemsidor kan det första ledet – samman/med – betyda antingen att hålla ihop inom det egna jaget eller att se något tillsammans med andra.

Nationalencyklopedien beskriver betydelsen av samvete på följande sätt:

förmågan att uppfatta (moraliskt) gott och ont, rätt och orätt.

Här verkar det individuella perspektivet dominera.

Tittar jag på en hemsida som heter 'online etymology dictionary' så finns följande förklaring:

"be (mutually) aware"

Svårt att veta vilket som är ursprungligt. Det indivuella eller det kollektiva. Så jag konsulterar en doktorsavhandling i ämnet. Det är Mats Aldén, präst i Svenska kyrkan, som i Lund, 2002, la fram sin doktorsavhandling i etik:

Samvete och samvetsfrihet. En analys av samvetskonflikter i det svenska samhälletoch av begreppen samvete och samvetsfrihet

Den går att ladda ner på nätet. Länken kommer här. Aldén beskriver, som framgår av titeln, olika konflikter genom åren, där samvetet haft en roll.

Medborgarens samvetsfrihet och värnplikten

Studentens samvetsfrihet och obligatoriska utbildningsmoment

Prästens samvetsfrihet och vigselplikten

Prästens samvetsfrihet och ordningen med kvinnliga präster

Sammanfattningsvis redovisas tre olika förhållningssätt. 'Individtypen', 'avvägningstypen' och 'kollektivtypen'. Aldén förespråkar själv den tredje, 'kollektivtypen'. Förstår jag rätt måste individen underordna sig kollektivet. Skälen är tre. Först att vi lever i en demokratisk rättsstat. Vidare att

de medborgerliga fri- och rättigheterna [är] lika för alla medborgare, men det är inte en självklar medborgerlig rättighet att utbilda sig till det yrke man själv önskar. 

Slutligen menar han att det finns skydd för individens samvete.

Enkelt är detta inte. När jag läser Aldéns avhandling skiljer han också på 'moralisk' och 'rättslig' samvetsfrihet. Det är en viktig distinktion.

Men det är ju också så att det hela tiden pågår en växelverkan mellan det moraliska och det rättsliga. Jag tänker på plogbillsrörelsen, som menar sig ha moralisk rätt att ibland bryta mot lagen. På hemsidan läser jag hur de gör efter en aktion.

Genom att stanna kvar på aktionsplatsen och fredligt invänta arrestering inleds en dialog om de frågor som en aktion lyfter fram: vapenexport, krigsmakten, demokrati, etik osv. Målet är att nå en överenskommelse mellan de berörda, dvs ett demokratiskt beslut.

Det jag gillar med plogbillsrörelsen är beredskapen att ta sitt straff och därmed vara med och påverka det demokratiska samtalet i samhället. (Sam-hälle. Sam-tal.) Om vi inte gör det tillsammans utan enbart hävdar individens rätt, då blir det så mycket svårare.

Visst är det svåra saker. Det är dock en viktig diskussion. För, som jag skrev i min förra bloggpost:

Majoriteten har inte alltid rätt.

Mer och mer funderar jag på detta. Jo, jag vet att vi just nu upplever en positiv trend, där många människor vill stödja flyktingar. Kändisar träder fram på DN under parollellen:

#jagdelar

Men jag blir lite misstänksam. Flyktingar har ju alltid funnits. Var fanns alla kändisar när Alsike kloster på 1980-talet gömde flyktingar? Då följde de sitt samvete och fick lida för det. Jag undrar också om vi ska våga tro att Sverigedemokraterna nu kommer att minska och försvinna. Den mänskliga naturen har väl inte helt plötsligt blivit genomgod?

Missförstå mig inte. Det är bra att många vill stödja. Det är bra att kändisar säger ifrån. Men det är inte så enkelt. Vår gemensamma moraliska kompass behöver grundas djupare. Just nu är många med, eftersom media just nu riktat strålkastaren på denna kris. Men hur länge orkar vi fokusera? Hur ser vi till att den goda viljan långsiktigt hålls vid liv?

T ex är det inte nödvändigtvis bra att en organisation bildas och människor reser iväg, för att på plats, utan kunskap, börja dela ut kläder och förmödenheter, till nödlidande. Många etablerade organisationer har redan lokala partners, som vet hur hjälpen bäst kan nå fram. DN publicerade en lista på sådana organisationer. Bra! Länken kommer här.

Samvete. Att veta tillsammans! En grund för att också agera tillsammans.

Har majoriteten alltid rätt?

Det har gått några dagar sedan Sverigedemokraterna, enligt det webbaserade marknadsundersökningsföretaget Yougov’s senaste mätning, beskrevs som Sveriges största parti. SD fick enligt Metro 25,2 procent. S fick 23,4 och M fick 21,0 procent.

Undersökningen bör tas med en rejäl nypa salt. Det är fritt fram att själv anmäla sig till Yougov. Det går till och med att tjäna in poäng och sedan använda dem i Yougov’s poängshop.

Självklart är resultatet ändock alarmerande. Av flera skäl. I denna bloggpost kommer jag att koncentrera mig på ett demokratiskt problem och göra det framför allt från ett specifikt perspektiv.

Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. Kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte väljs i direkta val, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Att 12,8 % röstar är problematiskt. Men det är å andra sidan en vanlig företeelse i folkrörelserna i Sverige. Det valdeltagande som gäller de allmänna valen har få motsvarigheter på årsmöten in vårt avlånga land.

Så låt mig i denna argumentation utgå från att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. I princip. I organisationen finns dessutom vissa korrektiv inlagda. Kyrkoordningen förstår att det inte går att rösta om trosfrågor. Därför har läronämnden ett slags veto-rätt i kyrkomötet. Där är biskoparna i majoritet. I biskopsvalen deltar förtroendevalda men dessa utgör endast 50%. Resten är präster och diakoner.

Det finns alltså en tröghet inlagd i organisationen.

Min fråga är nu: vad händer om ett parti som Sverigedemokraterna får över 50% i kyrkomötet? Kan vi då lojalt följa kyrkomötets beslut?

Som lärare i homiletik blir frågan brännande. När de första studerande anländer om någon vecka – vad ska jag säga?

För egentligen gäller ju samma dilemma idag. Den största nomineringsgruppen – Arbetarepartiet Socialdemokraterna – fick nästan 30% av rösterna 2013. Självklart har de mycket att säga till om. Den som inte sympatiserar med dem, har här rimligen ett problem.

Men problemet för mig som lärare i homiletik, ligger djupare än så. Just nu läser jag in mig på kurslitteraturen. Flera böcker behandlar frågan om hur en präst ska predika i ett post-modernt samhälle.

David J. Lose har skrivit boken: ”Preaching at the Crossroads. How the world – and our preaching – is changing” (Minneapolis, Fortress press: 2013). Han anser att vi inte kan se förändringarna i samtiden som problem, som måste lösas. Snarare ska vi uppfatta dem som mysterier, som vi kan förhålla oss till på andra sätt. Hans förslag – i korthet – är egentligen inte nytt. Som kristna måste vi förstå både Bibeln och verkligheten utifrån ett centrum: Jesus Kristus. Det kommer aldrig att bli enighet kring hur vi ska predika. Men när vi samtalar om våra olika perspektiv händer något. Han menar att vi ska lita på bibelord. ”Trust the passage”. Jag gillar det och tänker på en kollega i Sydafrika, som alltid i bibelsamtal säger:

Trust the process. (Lita på processen).

Lose verkar inte föreslå att predikans budskap ska växa fram ur omröstningar, där majoriteten avgör.

Frågan kvarstår dock: hur avgör vi vad som är sant, rätt och riktigt? I ett postmodernt tänkande är detta omöjligt. I sin mest vulgära form menar postmodernismen att det inte finns någon möjlighet att avgöra vad som är sant. Däremot är det inte säkert att postmodernismen (vilken ingalunda är enhetlig) förnekar förekomsten av en sanning. Det som förnekas är snarare möjligheten att finna den.

Lösningen är inte en återgång till moderniteten, som (kraftigt förenklat) trodde att det gick att fastställa vad som var sant. Vilket gjorde att trosfrågor måste hamna utanför, i en annan sfär, eftersom de inte gick att avgöra med vetenskapliga metoder.

Min fråga som lärare är: var hittar vi grunden för det som ska förkunnas? I Bibeln, såklart – men kristna är sannerligen inte överens om hur den ska förstås. Svenska kyrkan har i kyrkoordningen även sagt att bekännelseskrifterna från 1500-talet är viktiga. Men de erbjuder inte alltid hjälp, när det gäller att besvara samtidens frågor.

Helt klart är inte heller det demokratiska beslutsfattandet, där majoriteten bestämmer, en möjlig väg.

David J. Lose hjälper mig att se på ett nytt sätt. Problemet går inte att lösa. Men mysteriet går att förhålla sig till. Tillsammans med Jesus Kristus och i gemenskap med andra, som också söker svar.

Nästa bok jag ska läsa handlar bland annat om profetisk predikan. Kan det behövas idag?

För vad händer om Sverigedemokraterna mobiliserar i nästa kyrkoval och får över 50% av mandaten i kyrkomötet? Är vi beredda? Eller har majoriteten alltid rätt?