I byggbranschen 2

Nu börjar köket på sommarstugan ta form. Äldsta dottern kan kakla. Det gjorde hon mycket bra! Samtidigt som hustrun och äldste sonen vaxade båten och nästa äldsta dottern målade ett skåp. Och en del annat! Jag fick göra tjänst vid kakelskäraren! Det går framåt!

Privatliv

Idag har jag fullgjort min medborgerliga plikt och kommenterat en ledare. Inte i pappersbilagan men på nätet. Vi läser som bekant Östran i huset. Trivs liksom bättre med den än med Barometern. Nåväl! Idag hade Peter Akinder i sin ledare en lång drapa där han ondgjorde sig över Barometerns ledare, signerad Ulf Wickbom. Detta är bakgrunden: Socialdemokraternas starke man, kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Johan Persson deklarerade tillsammans med Moderaternas starka kvinna, kommunalrådet Malin Petersson tidigare i somras, att de numer är ett par. I ett gemensamt pressmeddelande skrev de att de

… mot alla odds, kapitulerat för de känslor som kan uppstå mellan två människor.

Sedan bad de att ingen skulle lägga sig i deras privatliv med orden:

Vi vill, återigen, vädja om respekt och lugn för oss och våra familjer. Det har varit en tuff tid för alla inblandade. Vi kommer mot denna bakgrund inte att ge några ytterligare kommentarer om vårt förhållande eller vårt privatliv.

Redan när detta stod att läsa i t ex Barometern den 28 juni tänkte jag: Varför ber de om respekt? Varför ska jag låta bli att kommentera deras privatliv, när det står att läsa på första sidan i båda lokaltidningarna? För mig handlar det om makt. Två människor med makt förväntar sig att allmogen ska respektera deras beslut att kapitulera för sina känslor. Varför det? Om det hade varit så viktigt att vi inte ska ha synpunkter på det, hade de väl fått se till att sköta detta snyggare. Hur då? De borde naturligtvis ha tagit konsekvenserna och avgått (en eller båda) innan det blev offentligt. Hur som helst har tydligen Barometerns ledare kritiserat bristen på opposition i Kalmar och det kan man väl förstå. Om det är så att de största partiernas företrädare har en romans, är det väl stor risk att det påverkar det politiska livet. Peter Akinder på Östran anklagar Wickbom för

… att använda någonting så privat som en kärleksrelation som slagträ för att framhålla sin egen uppfattning och komma åt en meningsmotståndare.

Jag skrev följande i Östrans nätupplaga:

En enda mening säger allt: Akinder skriver att ”[ä]ven Johan Persson mår bra av en livaktig opposition”. Verkligen? Tala om att slå in en öppen dörr. Det lilla ordet ”även” säger mycket. Mot slutet skriver Akinder vidare att det är bra om ” … även politiska redaktörer anstränger sig för att behålla både sin egen och andras värdighet”. Det är inte helt solklart för mig vem som åsyftas! Nästan varje morgon ögnar jag igenom ledaren i Östran. Hur ofta utsätts Johan Persson för kritik där?

Både hustrun och jag blir störda av att Akinder så sällan ser några som helst problem med det lokala styret i Kalmar. Akinder skriver i dagens ledare följande:

För vår del kan vi bara notera att Persson och Pettersson själva har konstaterat att de bägge inte kan sitta kvar på sina poster. Detta är säkert ett omdömesgillt beslut, fattat långt innan de bestämde sig för att offentliggöra sin relation. Situationen är nämligen inte okomplicerad. Men vi tilltror deras partier förmågan att lösa detta på ett vuxet sätt som är bra för alla inblandade, liksom för kommunen.

Personligen tycker jag att de skött det hela mindre bra. I samma stund som de valde att göra ett pressmeddelande överskred de själva gränsen mellan privat och offentligt. Och är det så konstigt? De är ju i alla fall två av kommunens folkvalda, som har fått mest förtroende av alla. Förtroendevalda! Då får man rimligen kräva lite mer!

Kontaktsvårigheter

El har inte varit vår familjs bästa gren denna sommar. Med några av barnens tillåtelse berättar jag, i kronologisk ordning, tre exempel på situationer, där vi inte riktigt kopplat, om uttrycket tillåts:
Kylskåp nr 1
Äldste sonen åker på utlandsresa. Tänker att det nog är bäst att stänga av elen i lägenheten. För att liksom spara på pengar. Då står inga apparater på och kostar. Bra för plånboken. Och för miljön. Men kanske inte fullt lika bra för maten i kylskåpet. Eller frysen, för den delen. Vid hemkomsten från Arlanda kl 4 på natten möts hemvändaren av en obeskrivlig doft. Istället för efterlängtad vila får sonen städa ur ett kylskåp, där den mikrobiella påväxten inte är försumbar.
Kylskåp nr 2
Näst äldsta dottern flyttar från studentrummet och in i lägenhet med förstahandskontrakt. Delar med kompis. Vet att man måste skaffa eget elabonnemang och tar kontakt med grönt elbolag. Jo, det ska skicka kontrakt och allt verkar frid och fröjd. Elen fungerar vid inflyttningen. Dottern åker efter en vecka intet ont anande till föräldrahemmet. Kompisen ringer och meddelar efter någon dag att elen är avstängd? Vafalls? Dessutom måste kompisen åka bort och hade mat i kylskåpet. Men eftersom det sitter en kontakt i trapphuset, som visar sig ha el, kopplar kompisen in kylskåpet i denna kontakt, lämnar dörren öppen och olåst och åker. Klokt att hitta ström till kylen. Kanske inte fullt lika lysande att lämna dörren öppen. Det visade sig sedan att ett samtal till elleverantören räckte för att göra den flyttanmälan som borde gjorts tidigare och få elen inkopplad igen. En annan kompis med nyckel kunde sedan åtgärda kylskåpssladden och den olåsta dörren. Slutet gott allting gott!
Ugn nr 1 och nr 2
Själv bidrar jag med följande fadäs. Nytt kök installeras på sommarstugan. IKEA förser med ugn. Den kopplas in i därtill avsedd kontakt och fungerar. Men en slags timer börjar ringa efter ett tag. Den går dock att stänga av. När ugnen sedan ska användas visar det sig att den inte fungerar. Annat på sommarstället har också slutat fungera. När svärfadren och svärmodren ska trimma gräset, visar det sig att trimmern går ibland och lägger av ibland. Bara vissa kanaler på TV:n har bild. Märkligt. Grannar konsulteras och proppar byts ut. Den nya förlängningssladden till trimmern kollas på inrådan av den kloka hustrun. Den har, trots sin ringa ålder, ett brott. Kvitto finns och en ny skaffas. Vad TV:n anbelangar är vissa TV-kanaler svåra att ta in hos alla i området. Har alltså inget med elen att göra. Däremot bråkar ugnen fortfarande och det finns inget annat att göra än att åka till IKEA och reklamera densamma. En ny ugn levereras några dagar senare medelst lastbil. Vi åker ut med den, kopplar in den, ser att lyset fungerar och allt är frid och fröjd. För säkerhets skull kopplar jag bort timern. Så att den inte ska börja plinga igen. När ugnen ska användas är det lika illa igen. Kan det vara något med elen ändå? Elektriker tillkallas. Felsöker i proppskåp, kontakt och även i ugnen. El i alla uttag. Märkligt! Ska vi reklamera ugn nr 2? Då kommer den rådiga hustrun och pekar på knappen till timern och undrar vad som händer om man skruvar på den? Jo, ugnen börjar fungera. Symbolen för avstängd timer betyder egentligen avstängd ugn. Tablå! Men det tyckte elektrikern var så intressant att han lovade låta bli att debitera. Den kunskapen kunde han ha nytta av, tyckte han och åkte glad i hågen iväg.

Sensmoral
Man lär så länge man lever. Barnbarnen inser den hårda vägen att kyl- och frys också behöver el. Att man ska göra en flyttanmälan till elbolaget, när man flyttar in i en lägenhet. Svärföräldrarna lär sig att även en ny förlängningssladd kan vara trasig. Själv lär jag mig att jag borde läst bruksanvisningen för ugnen, där det står om timern och hur den ska vara inställd för att ugnen ska fungera. Den rådiga hustrun/modern/dottern lär sig att det är tur att hon finns! Vilket några av oss andra också får som en insikt på köpet.
Ps
Vi är i full fart med att sälja huset och en av mycket få anmärkningar i besiktningsprotokollet gällde naturligtvis en väggkontakt. Placerad på vinden. Elektrikern kom på eftermiddagen men ville inte utsätta sig för, som han sa, 100 graders värme. Beslutades alltså att han skulle återkomma morgonen därpå kl 7 i någorlunda drägligare vindstemperatur. Vilket han gjorde. Bildbevis på lagningen får avsluta denna blogpost.

Här ändras inget …

Idag har jag varit i Kalmar Slottskyrka och firat gudstjänst. (Vi präster i Kalmar delar på lördagarna på detta och även på beredskapstjänstgöringen på sjukhuset). Hittills idag har det blivit dop av tre barn, en vigsel och en sjukkommunion. Omväxlande! Det är stort att få vara präst. Dop- och vigselgudstjänsterna i Kalmar Slottskyrka är fina. Detta faktum hindrar dock inte att jag blir lite upprörd varje gång. Över de främsta bänkarna. Ingen får sitta i dem. Eller nästan ingen! De är till för Sveriges kungapar. Som besöker Kalmar Slottskyrka sådär ofta. Senaste gången kanske inträffade vid unionsjubileet 1997. (I’m speaking under correction, för jag vet inte säkert!) Nu undrar vän av ordning: Vad är problemet? Är det oftast så fullsatt att även dessa bänkar behövs? Svar: Nej! Men jag gillar dem inte. Jag ska förklara varför:

1) De skymmer sikten. På wikipedia kan man läsa följande:

Längst fram tronar de kungliga stolarna som framställdes 1614 till den ovan nämnda inställda kungavigseln. De kungliga stolarna är högre än de vanliga bänkarna. Hörnstolparna består av meterhöga ljusstakar dekorerade med kronor.

När jag står i koret skymmer de meterhöga ljusstakarna många av gudstjänstdeltagarna.

2) Det är dålig teologi att världsliga furstar ska ha särskilda platser i kyrkan. Tidstypiskt, ja. Men inte bra. (Nu kan man argumentera att kungen och drottningen har en särskild ställning i Svenska kyrkan. Men det har de väl strikt talat inte längre. Enligt en arbetskamrat så lär nuvarande och före detta landshövdingen ha suttit i ovan nämnda bänkar för lite sedan på den s k Sverige-Amerika-dagen.) Många gudstjänstbesökare frågar om de får sitta där. Vi som arbetar svarar då alltid: Nej, det får bara kungen och drottningen göra. Har vem då bestämt? Vad händer om man sätter sig där?

Nu undrar jag? Kan man inte helt enkelt ta bort dem? Då får jag förmodligen till svar: Nej, de har alltid funnits där. De som guidar i Slottskyrkan understryker även att allt i kyrkan ser ut som det gjorde när den byggdes. Men det är knappast sant. T ex fanns det ingen elektricitet när den invigdes 1592. Kungabänkarna framställdes 1614. En del annat har också kommit till under åren. Jag frågar: Varför fick alla andra århundraden ändra och lägga till men helt plötsligt bestämde någon (vem då) att all förändring skulle avstanna? Nu är det dock så, att Svenska kyrkan inte äger kyrkorummet. Det gör Statens Fastighetsverk. Med andra ord tror jag inte att det blir någon förändring. Men nu har jag i alla fall uttryckt vad jag känner och det går ju att fira gudstjänst bänkarna till trots. Ändå undrar jag varför vi har med just bänkarna som en del av vår beskrivning på hemsidan för Svenska kyrkan i Kalmar:

Kalmar Slottskyrka invigdes 1592 och är en av landets populäraste vigsel- och dopkyrkor. Här skulle Gustav II Adolf ha gift sig med Maria Eleonora, men eftersom pesten kom till Kalmar flyttades bröllopet till Stockholm 25 november 1620. Kvar i kyrkan finns dock kungs- och drottningstolarna.

Kanske ska vi tacka Gud för att vi slipper pesten och helt sonika sätta oss i bänkarna. Reclaim the pews! Vi kan göra det med 1:a Petrusbrevet 2:9a som stöd:

Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Musik är härligt

Igår blev det en lång arbetsdag. Men det var det värt. Efter morgonbön och sedvanligt fika, cyklade jag på förmiddagen till på Trädgården och höll andakt. Det är ett boende för dementa. Fyra avdelningar. En halvtimme på varje. 5-6 psalmer gånger 4. Ja, det blev kanske 20-25 psalmer på två timmar. Lena var med och gillade upplägget. Uppskattat även av de boende. På en avdelning började en äldre man gråta. Då såg jag hur en ung anställd tog fram papper. Jag trodde hon skulle torka hans tårar. Vilket jag tyckte var konstigt, för det satt redan en personal och torkade hans tårar. Men den unga kvinnan torkade sina egna tårar. Fint! Efter lite annat arbete under dagen som gudstjänstförberedelser och dopsamtal, blev det musikcafé i Heliga Korsets församling på kvällen. Jag var tämligen nollställd. Men det blev en höjdare. SHE heter gruppen och består av Sabina Henriksson, Heléne Ingvarsdotter och Eva Blomquist-Bjärnborg. De spelade fiol, nyckelharpa, svensk säckpipa, gamba, gitarr, skedar mm. Underbart! Det var så bra! På några låtar hade de hjälp av Thomas Wiegert på trumma. Bland annat när vi gick över från kyrkan till församlingsgården för att fika. Kvällen avslutades i församlingsgården, som vanligt med psalmen: Bred Dina vida vingar! Jag undrar hur många psalmer jag sjunger på en vecka. Psalmboken är verkligen en skatt!

Världen är liten

Det ringer på telefonen. En telefonförsäljare från Telenor. Ska jag säga nej med en gång? Nej, hans norrbottniska accent skapar förtroende.

- Vi har uppdaterat vår utrustning i området. Ni kan få snabbare internet. För Du bor väl på Skogsliden 59?
- Jo, men inte länge till. Vi ska snart flytta.
- Det gör inget. Man kan ta med sig sitt abonnemang med Telenor.
- Det tror jag inte. Vi ska flytta till Afrika.
- Oj! Det kanske går men det blir nog dyrt.
- Ja, vi skippar nog det. Förresten: kommer Du från Piteå eller Luleå.
- I närheten. Töre.
- En av mina vänner var kyrkoherde där förut.
- Menar Du Stefan?
- Ja, känner Du honom?
- Han är gift med min syster …..

Det händer ju ibland att man i ett samtal kommer på att man har gemensamma bekanta. Världen är liten, säger man då. Men i säljsamtal med Telenor? Jo, tydligen. Det var riktigt kul och upplyftande. Men något nytt abonnemang blev det ändå inte.

Matblogg för en dag

Det finns en genre inom bloggosfären, som kallas ”matblogg”. Jag brukar ofta läsa Timjan och teologi, som är min gode vän Ulf Engströms blogg. (Ulf lagade tillsammans med en av mina bröder maten på vårt bröllop. Ulf var best man och brodern celebrerade mässan [nattvarden] som ingick i vigselgudstjänsten. Hustrun och jag har dessutom gästbloggat på Timjan och teologi.) Visst händer det att jag skriver om mat men inte så ofta om min egen matlagning. Det hade jag tänkt göra nu. Både min bror och Ulf är präster. Det händer att de får uppdraget att både viga och laga bröllopsmiddagen. Ett liknande uppdrag fick jag för ett tag sedan. Ett par jag vigde för 15 år sedan frågade om hustrun och jag ville komma och laga mat på deras 15-åriga bröllopsdag. Vi lyckades inte pricka in rätt dag p g a vår USA-resa men igår lagade vi maten och firade bröllopsjubileet några veckor i efterskott. Till saken hör att de bor utanför Ljungsbro, där Cloetta har fabrik.

Brudgummen är en både stillsam och underfundig agronom med Afrika-erfarenhet och ogräs som specialkunskap. Han är dessutom jägare och mångårig motionär med ett antal Vasalopp och Vätternrundor bakom sig. Samt åtminstone en hel svensk klassiker. Kanske fler!

Bruden var min lärare på gymnasiet och sedan studenten en mycket god vän. Kanske inte fullt lika stillsam. Med sitt rödorangefärgade hår är hon på flera sätt en färgklick i de sammanhang hon finns i. Utöver gymnastikdirektörsbehörighet och sjukgymnastlegitimation har hon dessutom disputerat och var min främsta mentor när jag forskade. Sedan har hon dessutom stor jägarerfarenhet samt även hon gjort en svensk klassiker. Uppväxten i norra Sverige hör också hemma i beskrivningen.

Hur lagar man en måltid till detta par? Jag började med att tänka: Brudgummen måste nog i alla fall, som agronom och mer erfaren jägare, utgöra själva basen i min idé. Utifrån Vätternrundorna insåg jag att Vättern-röding borde ingå. Afrika-erfarenheten gav struts och jagandet vidsvin. Så var min idé. Men Vättern-rödingen fick förhinder och strutsen blev sjuk och stack huvudet i sanden. Alltså, det var i stort sett omöjligt att få tag i Vättern-röding, så det blev röding från Vänern och strutsköttet, som jag beställt till saluhallen i Kalmar, var inte OK, så de skickade tillbaka det till leverantören. Jag gick därifrån utan struts, blev lite sur och det märktes nog. Alltså ringde en av ägarna upp mig och frågade om de kunde kompensera mig, vilket de gjorde på ett bra sätt. Summan blev vidsvinsfilé och oxfilé. (Afrika-anknytningen fick vi ordna på annat sätt). På något sätt skulle nu bruden vävas in i menyn. Så klart fanns där redan jagandet men som den färgklick hon är insåg jag att orange och rött borde vara en, förlåt uttrycket, röd tråd. Så var ju redan rödingen given. Till slut blev det följande meny:

Förrätt: Citrongravad Vänernröding men havtornssås på en bädd av sallad och ätbara ogräs samt korntunnbröd från norra Jämtland. KWV, Chardonnay, Sydafrika eller Samuels Adams, Boston Ale, USA.

Varmrätt: Filé mignon black and white: Långsamt ugnsbakad oxfilé med mangosalsa samt vidsvinsfilé med gräddstuvade kantareller med söt- och vanlig potatiskaka och smörfrästa sugarsnaps. Jakobsdal, Pinotage, Sydafrika.

Efterrätt: Vit chokladmousse med plopp, svartvinbärs- och chokladpaj samt apelsinsorbet. Château Grillon, Sauterne, Frankrike

Förmodligen borde jag ange lite recept och tillagningsmetoder. Tja, det mesta skedde som vanligt med den egna erfarenheten som bas. Rödingen gravade jag med en annan matblogg (kockarna) som förebild. Oxfilén tillagades under ett antal timmar på svag värme i ugnen. Efterrätterna hade vi recept för. Som vi delvis förändrade. Svartvinbärs- och chokladpaj finns i en bok som heter: Två systrars söta.

Kan man dra några lärdomar ur matlagningen? Ja, att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. När jag fick skippa både Vätternröding och strutsfilé tänkte jag ett tag lägga ner hela idén och göra något helt annat. Men bland annat p g a saluhallens vänliga bemötande höll jag fast vid min vision, omformade den och slutresultatet blev både gott och välsmakande. Utan min kloka och kunniga hustru vid min sida hade det definitivt inte alls blivit någon måltid! En mycket märklig händelse var det också när hustrun bad brudgummen visa var i trädgården det fanns ätliga ogräs och han först hämtade dagens Svenska Dagblad, som vi inte sett, där det fanns en stor artikel om ätliga ogräs!!! Det blev maskrosblad, blåmolla och kirskål.

Förrätt och varmrätt kom jag ihåg att fotografera men när vi ställt fram efterrätten, tog aptiten överhanden och något foto blev det inte.

Hemma igen

Tre veckor i USA. Mycket att ta in och säkert återvänder jag i bloggform med en och annan reflektion. Resan gick bra även om buss mellan Hässleholm och Alvesta med efterföljande försening inte var precis det vi drömt om. Natten var dock god och jetlag vet jag inte om vi känner så mycket av ännu. Men nu är vi hemma och det känns bra. Första arbetsuppgiften var högmässa i Birgittakyrkan. Predikade gjorde Annette, som är psykolog. En klok och genomtänkt predikan utifrån evangeliet och dagens tema: Att inte döma! Söndag eftermiddag med genomgång av både skrivbordet på jobbet och den digitala brevlådan. Imorgon är det dags för nya utmaningar.