Min dotter, mångsysslaren, 2

Nu drar snart näst äldsta dottern iväg till Sydafrika. Hon har inte varit där sedan julen 2005. Skälet är att hon är en av Svenska kyrkans representanter till COP 17 i Durban, FN's klimatmöte. Hon är där som aktivist men som sådan ackrediterad till mötesområdet. På lördag ska hon delta i den stora ”climate walk”. Hon har viss erfarenhet, för hon var med i Köpenhamn.
Det går att läsa ett och annat blogginlägg på agera-bloggen eller på Svenska kyrkans klimatblogg. Vi ser med spänning fram mot detta!

Svar på tal

Nu har jag fått svar på mitt mejl till Johan Persson. Det kändes bra. Såhär skriver han bland annat:

Jag har då och då kommenterat turerna kring KSRR. På senare tid har jag inte gjort det, dels har jag inte fått någon fråga om det och dels så pågår rättsprocesser kring det. Då är det direkt olämpligt att jag kommenterar även om det har lockat, det får jag erkänna. Detta gäller bland den polisanmälan som lämnades in kring trolöshet mot huvudman och som enligt uppgift lades ned direkt.

Jag accepterar inte att bli kallad korrupt och det uppfattar jag inte heller att jag blivit anklagad för.

När krutröken lagt sig och rättsprocesserna haft sin gång så har vi fått en bedömning av sakläget. Det tycker jag är en bra princip.

Mycket riktigt har jag inte anklagat någon för att vara korrupt. Som titel till en av mina bloggposter valde jag en fråga: Korruption i Kalmar? Det var framför allt en fråga om situationen i KSRR.
Något svar på vad Johan Persson anser om Barometerns ledare fick jag inte. Men däremot blir det intressant att återkomma ”när krutröken lagt sig”. Vi inväntar alltså förvaltningsrättens dom.
En annan effekt av mitt mejl till Johan Persson, där jag bland annat länkade till en bloggpost, där jag undrar varför Johan Perssons blogg uppdateras så sällan. Jag skickade mitt mejl kl 10.27. Svaret från Kommunstyrelsens ordförande kom 11.05. Johans tankar uppdaterades 11.46 d v s drygt en timme efter mitt mejl.
Men där skriver han inte ett ord om demokratin i Kalmar. Jag väntar med spänning på några tankar om den!

Demokrati är en färskvara

Nu har jag mejlat till Kalmar Kommunstyrelses ordförande. Men kopia till lokaltidningarna! Vi får se om det blir något svar. Såhär skrev jag:


Till Kalmar Kommunstyrelses ordförande, Johan Persson:

Hej!

Jag följer Din blogg. Dessutom bloggar jag själv. Just nu om bland annat om Dig!

http://moruti.blogspot.com/2011/11/korruption-i-kalmar.html

http://moruti.blogspot.com/2011/11/kommentarer-overflodiga.html

Det är med stor oförståelse jag följt händelserna i KSRR kring jävsförhållande, polisanmälan, revisorskritik och avgångsvederlag. Jag inser att KSRR är en egen juridisk person och att Kalmar kommun endast är en av medlemmarna. Men rimligen en ganska inflytelserik medlem.

Dessutom har Du ju blivit apostroferad i Barometerns ledare, 2011-11-25. På ett ganska grovt sätt. Nu prenumerar jag inte på Barometern, så jag vet inte om Du bemött kritiken men på nätet kan jag inte se att Du gjort det. Vad säger Du om att Ulf Wickbom skriver:

"Nu ska Kalmar styras av Johan Persson i samförstånd med Malin Petersson (M). Kommunen har fått en ny majoritet som håller smusslarna om ryggen."

Undrar i all vänlighet en nyfiken kommunmedborgare!

Anders Göranzon

Kommentarer överflödiga?

Min förrförra bloggpost avslutar jag med några frågor om vad Kalmar Kommunstyrelses ordförande, kommunalrådet Johan Persson, månne har för synpunkter på att Barometerns ledare beskriver honom som en som håller smusslare om ryggen. Alltså måste jag ju titta på hans blogg. Googlar man ser man att han har bytt blogg. Än så länge har han inte kommenterat Barometerns ledare. Några reflektioner gör jag:

1) Den förra bloggen var försedd med sedvanlig möjlighet att kommentera.

2) Den nya bloggen är annorlunda upplagd. När man söker efter kommentarer finns det inga. Däremot finns det en möjlighet att skicka kommentarer. Men det blir då i form av ett mejl till Johan Persson. Man undrar: vad händer med dessa? Läggs de ut på bloggen?



3) Hur kommer det sig att Kalmar Kommuns kommunstyrelses ordförande, kommunalrådet Johan Persson, har en blogg, som han inte skrivit på sedan 14 november? Under november finns det bara tre (3) bloggposter.

Ergo: Mannen har stor makt i Kalmar. Han vet att man bör han en blogg. Han uppdaterar den knappt och ger inte utrymme för kommentarer. Säger det något?

Prematur

1:a söndagen i Advent. Mycket folk i kyrkan. Sång, musik, ljus och god stämning. Konfirmander efteråt. Vi pratade om bibeln och det föll på min lott att gå igenom den bibliska historien. Med start i Sara och Abraham. När vi kom till Jesu blir ju frågan om varför Jesus föddes 7 år före Kristus. D v s före sin egen födelse. Då säger en av konfirmanderna, Embla, något i stil med:

Snacka om att vara för tidigt född!

Det tyckte jag var väldigt kvickt sagt! Men sanningen är kanske den att en skytiske munken i Rom, Dionysius Exiguus, räknade fel, när han år 525 utvecklade den kristna tideräkningen. Det kanske inte gör så mycket. Det visar ju att poängen med Jesu födelse inte var att den skulle vara normerande för alla folks sätt att beräkna tid. Poängen är att Gud blir människa och att det sker i historien. År 0 eller 7 år före. Spelar inte så stor roll!
I min avhandling använder jag ett vanligt sätt idag att beskriva tid och skriver C.E. eller B.C.E. vilket utläses som Common Era eller Before Common Era. På det sättet kan människor av olika tro känna sig mer bekväma.
Men om Jesus nu var för tidigt född, kan det kanske betyda något om synen på de för tidigt födda och vad en människa är. Men det är en annan historia!

Korruption i Kalmar?

Nu får det vara nog! För ett antal veckor sedan läste vi om sammanträdet där jäviga personer stannade kvar och deltog i besluten. Det handlar om KSRR, Kalmarsundsregionens renhållare. Steve Sjögren, ordföranden, skulle eventuellt polisanmälas och när revisionsrapporten, som avhandlade just det som han eventuellt skulle polisanmälas för, diskuterades, då är det ju solklart att åtminstone Steve Sjögren var jävig. SOLKLART! Detta påtalades av Jonas Löhnn. Man kan läsa om det i § 26 från sammanträde med KSRR's förbundsfullmäktige 2011-10-07. Men de som var jäviga valde alltså själva att stanna kvar. Sådan total brist på omdöme! Man baxnar!
Då valde Jonas Löhnn (MP), Jimmy Svensson (MP) och Anna-Britt Wejdsten (FP) att själva polisanmäla Steve Sjögren. Det kunde man läsa i Barometern 2011-11-01. En anmälan skickades också till förvaltningsdomstolen.
Men nu blir det ingen förundersökning mot Steve Sjögren. Såg vi i Östran 2011-11-24. Man kan hoppas att i alla fall förvaltningsdomstolen tar upp ärendet. Revisorerna hade ju faktiskt riktat, som jag ser det, skarp kritik mot Sjögren. Om detta går det att läsa i prokoll från KSRR's förbundsstyrelse, § 40 2011-09-23: I Barometerns ledare igår, 2011-11-25, skriver Ulf Wickbom:

Jonas Löhnn har agerat juridiskt, när han ansåg att den politiska vägen var stängd av fegisar och mumlare i alla partier. Han har hållit en strikt principiell linje i frågan. Han kommer att utmålas som förloraren. Inget kunde vara mer fel. Han går ur kontroversen med hedern i behåll.
Nu ska Kalmar styras av Johan Persson i samförstånd med Malin Petersson (M). Kommunen har fått en ny majoritet som håller smusslarna om ryggen. Det bådar inte gott för den transparens som Petersson alltid efterlyste när hon var i opposition.

Det ska bli intressant att läsa vad Johan Persson har att säga. Det är ju egentligen häpnadsväckande att en politiker, som enligt Östran 20100429, d v s förra året, var landets populäraste kommunalråd, igår av den ledande lokaltidningen, på ledarsidan, beskrivs som en person som håller smusslarna om ryggen.
Jag skulle vilja läsa på Johans blogg hur han ser på detta. Försvarar han exempelvis en helt klart jävig politiker, som väljer att delta i ett beslut, som rör den egna personen?

Min dotter, mångsysslaren, 1

Det börjar bli dags att skriva en drapa även över näst äldsta dottern. Mångsysslare är ett passande epitet. All-rounder, skulle man kunna säga på engelska. Någon som är mångsidig.
Nu senast har dottern blivit vald till biträdande kårmarskalk. Man kan på kuratorskonventets hemsida läsa följande beskrivning av övermarskalk och biträdande övermarskalk.

Övermarskalken (ÖM) är Uppsalastudenternas högsta ceremoniella företrädare och samordnar studenternas medverkan vid akademiska högtider. Till hjälp har övermarskalken en biträdande övermarskalk (BÖM).

Bland de återkommande akademiska ceremonierna där ÖM leder studenternas medverkan kan nämnas doktorspromotionerna (vinter och vår) samt professorsinstallationen (höst). Vid dessa tillfällen organiserar ÖM bl.a. fanborgen och studentmarskalkarna som medverkar i den högtidliga procession som inleder och avslutar ceremonierna i aulan. Det är inte ovanligt att ÖM får fler uppgifter i samband med de akademiska högtiderna, exempelvis att vara toastmaster vid banketterna i Rikssalen på Uppsala slott.

ÖM/BÖM tillhör organisatoriskt Kuratorskonventet och har ett nära samarbete med dess presidium, i synnerhet beträffande högtider såsom valborgsfirandet vid Gunillaklockan och Gustaf II Adolfsdagen samt recentiorsmottagning.

För att kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt är ÖM/BÖM ständigt adjungerade i Marskalkskonventet, Fanbärarkonventet och Uppsala Universitets promotionsgrupp.

Under min tid vid Uppsala universitet fanns jag ofta med i dessa sammanhang. Men som studentsångare. Allmänna Sången sjöng på många akademiska högtider.
Mångsysslande dottern, som annars är engagerad i Svenska kyrkans Unga, Fairtrade mm har dock vissa principer. Hon ställde inte upp vid kyrkomötet. Inte för att hon hade något emot kyrkomötet men för att det ingick att överlämna blommor till Kronprinsessan.

- Jag tycker att hon är en bra person. Jag skulle gärna lämna blommor till henne för den hon är men inte för att hon är kronprinsessa.

Jag tycker det är bra och klokt tänkt. Förmodligen inspirerat av kultfilmen ”Sopor” där barnen i filmen (inklusive Viktoria) ockuperar slottet och till slut kräver republik men vill att Viktoria ska bli president.

Inga tonåringar kvar

Idag fyller yngste sonen, sjömannen, 20 år. Det innebär att familjen saknar tonåringar. Ja, saknar kanske var mycket sagt. Men visst hade de åren sin tjusning. Vi hade fem tonåringar på en gång från den 25 november 2004 – 18 augusti 2006. Det råkade bli så att det var just under de åren som vi bodde i Sydafrika. Detta kan ge anledning till en och annan fundering. Var det lättare att ha tonåringar där än i Sverige? På den frågan vill jag svara ett bestämt: NJA! Helt klart var det annorlunda. Vi åt lunch och kvällsmat ihop flertalet dagar i veckan. Vardagspusslet såg annorlunda ut. Vi skjutsade och hämtade mer än i Sverige. Även korta sträckor. Vi var nödsakade att vara betydligt mer noggranna med detta. På gott och ont!
En annan relevant fråga är ju: var det lättare att vara tonåring i Sydafrika än i Sverige? (Svaret på den frågan kan och ska inte jag ge!)
Nu är tonårsföräldratiden över. Vi saknar tonåringar! Jo, det kan jag definitivt säga. Det var en härlig tid med så många reaktioner och känslor. Både i Sverige och i Sydafrika.
Men det är en härlig tid även nu! Fast annorlunda!

It has arrived

My doctoral thesis, which I defended at the University of the Free State in Bloemfontein, South Africa, in September 2010, has finally arrived. 250 books are safely placed in my garage. I have written about its journey, albeit in Swedish.
Many persons have helped me in this process. But most of all I am enormously thankful to Mike McCoy, my editor. He has been more than helpful from the beginning and he still is whenever I need assistance. He has really walked the extra mile with me!
Now only the final part remains: to distribute the book in Sweden and possibly also a few other countries. This is a pleasant part. I look forward to some reactions and reviews.

En svart tisdag?

I Sydafrika pågår en kampanj. The Black Tuesday campaign. Saken är den att parlamentet röstat om ett nytt lagförslag. Lagförslaget heter: the Protection of Information Bill. 229 röstade för och 107 emot. Lagförslaget besgränsar, enligt vad jag förstår, meddelarfriheten i Sydafrika. Vid omröstningen närvarade ett antal redaktörer. När det visade sig att lagförslaget fått majoritet lämnade dessa parlamentet i en s k walk-out aktion. Mail & Guardian skriver att det redan 2008 las ett liknande förslag (som aldrig gick igenom) men att det som nu kommer är mycket värre:

When the Bill reappeared, its provisions were even more draconian than before. The new draft sought to create a law that would allow any organ of state, from the largest government department down to the smallest municipality, to classify any document as secret and set out harsh penalties of up to 25 years in jail for whistleblowers.

Den som då var ansvarig minister, Ronnie Kasrils, har uttryckt kritik mot det nya lagförslaget. För detta får han i sin tur kritik av ANC. Jag tycker dessvärre att det är rätt talande:

The African National Congress finds it strange and shocking that a former member of Cabinet and former leader of the ANC, cde Ronnie Kasrils, want to rule the Department of Intelligent, now State Security, from the grave through his negative commentary on the Information Bill.
Cde Ronnie Kasrils failed to deal with the mess in the then Department of Intelligence, where he was a Minister, which left us vulnerable to machinations of foreign spies, information peddlers and espionage activities.

Jag tror inte att detta är vad Sydafrika behöver. När jag bodde i landet upplevde jag, tyvärr, att vissa företrädare för ANC var misstänksamma mot pressen. Trots att pressen rimligen var på befrielserörelsernas sida i kampen mot apartheid.
Begreppet Black Tuesday syftar på den Black Wednesday som inträffade 19 October 1977 när tidningarna World, Sunday World och den kristna tidskriften Pro Veritas bannlystes och även nära 20 personer och organisationer bannlystes. Kopplingen som nu görs upprör ANC-talesmannen Mathole Motshekga:

The only result this unfortunate comparison and the planned campaign, in which people are urged to dress in black, will achieve is to dilute the real history of 1977's "Black Wednesday" and insult the victims of apartheid's barbaric laws.

Nu ska lagförslaget ut på en slags remissrunda innan den slutgiltigt antas. The National Press Club (NPC) har sagt till människor som är emot lagförslaget att de ska bära svarta kläder eller svarta band för att uttrycka sitt missnöje med lagförslaget.
Jag såg de första tecknen på detta i morse på en Facebook-sida.


Utan att vara alltför insatt i detaljerna är jag oroad över denna utveckling. Jag hoppas att det sydafrikanska civilsamhället kan mobilisera krafter, som står upp för grundläggande demokratiska rättigheter även på detta område.

Avhandlingens väg över oceanen

Måndagen den 13 september 2010 disputerade jag. Avhandlingen fanns då i ett fåtal exemplar. Några häftade och några inbundna, enligt fakultetens anvisningar. I Sydafrika är det inte brukligt att man trycker sin avhandling. Vilket det är i Sverige.
Redan innan disputationen hade jag ansökt om medel att trycka avhandlingen. Jag hade fått ett par positiva förhandsbesked (och några negativa). Jag bedömde att de utlovade pengarna skulle räcka, för att trycka erforderligt antal avhandlingar. Därför påbörjade jag processen redan nere i Sydafrika genom att sätta mig med min redaktör, Mike McCoy, och gå igenom hur vi skulle jobba.
Väl hemma i Sverige kom mycket annat emellan men i februari 2011 var det mesta klart. Mike och jag hade tät kommunikation och det såg ganska bra ut, vid tryckeriets dead-line. Enda detaljen var själva person- och sakregistret, som jag skapade en mörk februarinatt. Men när jag fick korrekturet hade alla sidhänvisningar kommit fel. Kris!

Stryk hela registret!

Så kände jag och så skrev jag till Mike. Men han kunde ordna det genom något slags uppdateringskommando i ordbehandlingsprogrammet. (Nu har jag sett att det finns några fel kvar, men det får vara!)
Målet var att det skulle finnas en del avhandlingar till ett seminarium i Lund 23 maj, där jag medverkade med ett s k ”paper”. Det fanns det också. Med hjälp av en gästande sydafrikansk professor. Resten av avhandlingarna skulle sedan skeppas med båt. Piece of cake!
Eller inte. Det visade sig att någon (tryckeriet eller Mike) behövde ett exporttillstånd. Det blev Mike som fick ansöka om det. Och det tog viss tid. Sedan kunde processen startas. Böckerna skickades någon gång i höstas. Jag visade avin för min son sjömannen, som kunde utläsa att böckerna skulle lastas om i Hamburg.
När jag skulle åka till London häromveckan fick jag ett mejl från ett företag i Göteborg, som sköter förtullning mm. De meddelade att böckerna nått Hamburg. Och att de skulle förtullas där. Den tyska tullen behövde kopia på min faktura. Att jag betalt böckerna. Detta gick att ordna. Jag satt på tåget och hann precis mejla Mike, få svar och skicka det vidare innan vi passerade gränsen till Danmark och jag stängde av min iphone. Men när vi kom till London, fick jag veta att tullen hade stött på problem. På fakturan stod: 400 böcker och i lasten fanns bara 250. Vad har hänt med de andra 150? (Jo, de hade jag lämnat i Sydafrika hos Mike, som distribuerat de flesta till bibliotek, universitet, privatpersoner m fl.) En av böckerna hade jag skickat till Desmond Mpilo Tutu.

Hans sekreterare svarade såhär:

Dear Anders
On behalf of Archbishop Desmond Tutu I thank you very warmly for sending him a published copy of your doctoral thesis on the South African Council of Churches after 1990. Congratulations on your achievement.
The book will be shown to the Archbishop who I am sure will find it of interest because of his association with the SACC.
Yours sincerely
Anne Field
Office: Archbishop DM Tutu

Detta behövde tullen veta. Ja, kanske inte just vad Tutus sekreterare skrev men att boken distribuerats i Sydafrika. Nu kunde man stanna upp och något reflektera kring narkotika, trafficking, människosmuggling, vapenexport, valutahandel mm. Men jag ska inte bråka!
Jag hade bett hustrun hålla kontakten med företaget i Göteborg (vanguardlogistics) och hon föreslog att den på Londonresan medföljande kyrkoherden skulle anlitas. Varför? Jo, efter ett antal år i Berlin, torde han behärska tillräckligt god tyska, för att kunna författa en förklaring till tullen. Så skedde och böckerna kunde påbörja den näst sista etappen till Göteborg.
Dit kom de i morse. Jag fick telefonbesked att jag nu förväntades betala allehanda avgifter, vilket jag gjorde direkt. Men det borde jag inte gjort. För det kom ett till mejl, som sa att det var viktigt att pengarna skickades till bankkontot och inte bankgirot. Jag hade så klart valt bankgirot, eftersom det stod överst på fakturan. Här kunde ha uppstått problem, eftersom bankgirot tar något längre tid än bankkontot. Såvida jag inte hade gjort en s k skärmdump. Vilket jag hade! Mejlade alltså denna skärmdump från internetbanken och fick svar från företaget (denna gång ej vanguardlogistics utan KGH Customs Services). Nu var allt frid och fröjd och jag hoppas därmed att de 250 böckerna vägandes 178 kg är på väg mot Kalmar med lastbil.
När de väl är här återstår att distribuera lämpligt antal i landet. Universitet, bibliotek, andra institutioner, facktidskrifter mm. Men det känns enbart inspirerande.

Bob Hansson

Berättarkväll med Bob Hansson. Trivsamt och i vissa avseenden utmanande. Bob Hansson uppträder som en slags stå-uppare men det han har att säga är betydligt mer substantiellt. Skämt under bältet lyste med sin frånvaro. I stort sett. Överhuvudtaget låg inte fokus på humorn. Att vi sedan drog på smilbanden både en och två gånger gjorde inget.
Grundtemat var: alla människor är mirakel. Så låt oss inte förminska oss själva. Exempelvis beskrev han med inlevelse hur vuxna fokuserar på barns växt under uppväxtåren:

Nämen, så stor Du har blivit!

När man sedan blivit stor, ska man akta sig för att bli större. Hellre förminska sig. Inte bara genom att banta utan även rent bildligt. En viktig poäng.
Inför domssöndagen, som det ju är idag, fastnade jag för följande mening. Han sa det igår men jag har klippt ut den exakta lydelsen från hans blogg.

Som jag brukar säga, att döma andra är onödigt eftersom de förmodligen redan gjort det själva. Att döma andra är bara bortkast[a]t dubbeljobb.

Förmodligen är det just detta som gör att vi kommer fel i relationen till Gud. Vi dömer ömsom oss själva, ömsom varandra. Poängen med Guds dom, och nu har jag lämnat Bob Hansson, är ju att det är Gud som dömer och att Gud är både rättvis och kärleksfull.
Även den som har gjort fel behöver ju just detta: Rättvisa och kärlek! Eller som Sydafrika visat: Sanning och försoning!
En strof ur en sång vi sjöng på 80-talet klingar in:
… evighetens vågspel är här …
Det är ju framför allt här och nu vi behöver ställas inför Guds rättvisa och kärleksfulla dom. För att bli befriade! Ibland genom att faktiskt erkänna och bli förlåtna. Oftare genom att inse att skulden är pålagd av andra (eller en själv) och i så fall behöver vi upprättelse och befrielse på ett annat sätt.
Vi funderar ju mycket över ungdomarna i Kalmar, som brände ner halva Berga Centrum. Såklart behöver de en rättvis dom. Men också (och ännu mer) kärlek och försoning. En möjlighet att komma tillbaka in i samhällsgemenskapen.
Ett sätt för detta är skrivartävlingen för män, som nu pågår för fullt. Jag har redan fått de första bidragen.
Igår lämnade Kristina och jag ett kuvert till Bob Hansson. Han pratar ju mycket om männens situation. Så vi tänkte visa honom att vi i Svenska kyrkan just i år fokuserar på mäns situation i världen. Det blev han glad för. Jag frågade om inte han ville lämna ett bidrag till skrivartävlingen. Alla bidrag bedöms ju anonymt. Vi får se hur det blir …

Bengt

I går, torsdagen den 17 november, dog Bengt Sjöstrand. Bengt var präst i Kalmar sedan många år tillbaka. Han fördes till sjukhus på tisdag morgon den 15 november. Men hans liv stod inte att rädda. En vän och kollega finns inte längre bland oss. Mycket märkligt och som alltid, när någon som står en nära är borta, är det ofattbart.
Det är första gången som jag mister en arbetskamrat i aktiv tjänst. För några år sedan begravde jag Ingegerd, som också var präst och som jag arbetade tillsammans med i fyra år. När hon dog var vi inte arbetskamrater längre.
Många gånger har jag funnits med på andra arbetsplatser, när någon hastigt dött. Vid ett tillfälle satt jag med direktören på en fabrik efter att en anställd hittats död hemma. Jag frågade om vi kunde be tillsammans och blev förvånad över hans positiva svar. Det ville han gärna. Några dagar efteråt hade vi minnesstund på fabriken. Några skolelever hade jag bett följa med, för att inrama minnesstunden med musik.
Som präst är jag med i ett antal kris- och stödgrupper. Det handlar om skolor och förskolor. Jag finns med som en resurs. Om det värsta skulle hända.
Nu har det hänt oss i kyrkan. Inte var vi så förberedda och det kanske man aldrig kan vara. Någon krisplan fanns inte och hade det funnits hade det inte gjort saknaden efter en arbetskamrat mindre.
En reflektion är dock, att vi inte behöver anordna särskilda minnesstunder. Varje mässa vi firar är ett tillfälle att inte bara minnas en kollega som dött. Det är ett tillfälle att också på ett tydligt sätt, i vår tro på livets seger över döden, uppleva att den som nu inte längre finns ibland oss här på jorden ändå lever i en himmelsk dimension. Inte här men ändå nära. Det är en rikedom!
På söndag firar vi mässa i våra fem kyrkor. Bengt, som varit präst i Kalmar länge och arbetat mer eller mindre i alla, kommer att finnas med i vår förbön men också i gemenskapen kring altaret. En gemenskap som sträcker sig genom tid och rum.
Requiescat in pace – vila i frid!

Arbetsledare på resa

Sedan länge har det varit planerat att kyrkoherden, den andre arbetsledaren och jag skulle åka till London. Nu är vi här. Vi bor på Svenska sjömanskyrkan, som ska läggas ner efter OS nästa år. (Är det ett bra beslut? Jag vet inte. Men det verkar som vi är på defensiven lite för ofta. Stället ligger ju i London och mitt intryck är att de har ganska fullbelagt. Det fungerar som ett slags vandrarhem. Enkel standard med trevligt.) Vi ska träffa en engelsk ledarskapskonsult, Malcolm Grundy, som varit mycket i Sverige och tillsammans med honom fundera över vårt ledarskap och hur vi ska gå vidare i vår förändringsprocess. Long overdue, som det heter på engelska. Samtidigt är det ju bra att det sker. Denna process befinner sig på så många nivåer samtidigt. Personalförändringar är en sida. Förändringar diskuteras bland de förtroendevalda. Delvis mot bakgrund av den strukturutredning, som gäller hela Svenska kyrkan. Just i Kalmar är en stor förändring också att kyrkonämndens ordförande just avgått. Han är ju över 80, så det var väntat men den funktionen är också en nyckelfunktion i en omorganisationsfas. Kommunhälsan har gjort två stora intervjuomgångar med all personal. Detta ska vi också bearbeta under december. Vi genomför medarbetarsamtal med all personal, för att utarbeta befattningsbeskrivningar och tjänstgöringsinstruktioner. Detta är också på tiden, eftersom en del anställda helt enkelt saknar dessa dokument. Och så kan man ju inte ha det. On top of everything arbetar vi med ett nytt bokningsprogram, insidan, och ska så småningom ha ett nytt schemaläggningsprogram, tid.
Så nu är det dags att stanna upp ett par dagar och ställa vissa frågor: Vart är vi på? Vartåt vill vi? Är alla med? Är förändringen kommunicerad i organisationen? Vad händer med dem som inte alls vill?
Klockan är 8.20 engelsk tid. Om en liten stund ska vi fira mässa i det vackra kyrkorummet, som är en slags naturlig fortsättning på sällskapsrummet i typisk sjömanskyrkostil. Då går vi in i en annan dimension, ett större sammanhang. Det är skönt och livsnödvändigt.
Prästen heter Anders Rune och visar sig vara en av mina sysslingar. Vi har aldrig träffats. Han blir, utöver att vara präst i mässan, länken till en annan dimension i tillvaron: släkten på min mormors sida. Spännande!
Just nu upplever jag en stor rikedom i detta, att vara insatt i så olika sammanhang eller nätverk.
Vissa dagar kan det vara stressande på ett helt annat sätt - men efter en lång och stärkande natts sömn, med morgonmässan i sikte och därefter frukost, känns det som att detta kan bli en riktigt bra dag. Trots att det är den 11/11 -11.

Höstbilder

I min förra blogpost finns ett fotografi på en snigel. Signaturen Elisabet skriver i en kommentar:

Vilken härlig bild för retreat och pilgrimsvandring/cirkeldans (spiralen)!
Please maila originalet till mig!

Det har jag nu gjort och kan här göra några kommentarer. Elisabet har ett företag, som heter vilairörelse.nu, som bland annat, erbjuder cirkeldans. Kopplingen till snigeln och snäckan är uppenbar. Kopplingen till pilgrimsvandring är särskild påtaglig, när man betänker att den som gör en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela får en snäcka (som väl är S:t Jakobs attribut. Även om det snarare ska benämnas mussla än snäcka). Jag har försökt forska lite i varför just snäckan/musslan är S:t Jakobs attribut och hittat följande förklaring i boken: ”De heliga tecknens hemlighet” av Frithiof Dahlby. Han skriver:

När Jakobs döda kropp fördes i en båt från Joppe, passerade inte långt från stranden ett bröllopsfölje. Av någon anledning blev brudgummens häst skrämd och skenade ut i havet. När hästen åter dök upp ur vågorna alldeles i närheten av båten med Jakobs kropp, var både ryttare och häst översållad med musslor. Jakobs lärjungar förklarade då för brudgummen, att han räddats endast tack vare ett under av den döde aposteln. Detta gjorde ett så djupt intryck på brudgummen, att han omedelbart lät döpa sig, varefter han på vågorna red tillbaka till sina förvånade vänner på stranden.

Den snäckan/musslan ser dock inte ut som en spiral utan har en mer öppen form. Just denna plockade jag faktiskt vid stranden i Bohuslän under retreaten. Lite märkligt att jag tog kort på en snigel/snäcka och plockade med mig hem en snäcka/mussla.

Ungefär som busken jag fotograferade utanför husknuten. Spretar åt alla håll. Så kan livet också upplevas ibland.

Eller i Allhelgontid och höstrusk, som rosorna vid väggen. På väg att vissna och dö. Men de är fortfarande rosor och den högra är en knopp, som vägrar ge upp!

På något sätt innehåller varje fotografi taget i Guds underbara natur också en lärdom.

Lilla snigel akta dig ...

När jag tog en av mina promenader på retreaten fick jag syn på en snigel. Det är inte alltid man ser sniglar. De har dessutom ett dåligt rykte. Särskilt de s k mördarsniglarna, som vi villaägare inte gillar. Men nu var det ju ingen mördarsnigel och kanske inte heller en snigel utan en trädgårdssnäcka el dyl.
Jag fick se den korsa asfaltsvägen, som jag gick på. Jag tänkte: Du lever farligt, lilla vän! Skynda Dig eller åtminstone, akta Dig!
Jag hade med mig kameran och tog ett foto. Den skiner som guld. Denna gyllene varelse berättar mycket. Livet i snigelfart glänser. Något jag tog till mig då och försöker fortsätta att ta till mig.