Det låter inte särskilt kul. Varken ordet "struktur" eller ordet "utredning". Men hur blir en verksamhet utan struktur? Och hur ska man kunna ta ansvar för saker och ting om man aldrig tänker efter – d v s utreder?
Strukturutredningen är Svenska kyrkans sätt att fundera över framtiden, när det gäller framför allt organisationen och kyrkobyggnaderna. (Jag har
bloggat om den förut!) Utredningen har varit ute på remiss och nu har remissvaren sammanställts. De flesta är för utredningens förslag till ny organisation men mot tankarna kring hur kyrkobyggnaderna ska förvaltas.
Lite förvånande tyckte Jonas Bromander, analyschef på kyrkokansliet, som talade vid vårt studiekonvent igår. Förvånande att så många är positiva till förändringen i organisation men inte kring kyrkobyggnader. Tanken med kyrkobyggnader var att stiften skulle ta över ansvaret. Det verkar inte som församlingarna vill det. Man misstänker att stiftet i så fall kommer att stänga övertaliga kyrkor. Vilket ju säkert skulle behövas. Vi kommer inte ha råd med alla tomma kyrkor. Det finns på många platser inte heller tillräckligt med människor att fylla dem. Eller i varje fall är de inte fyllda nu.
Den stora frågan gäller dock organisationen. Kyrkoordningen säger i andra avdelningen följande:
Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.
Hittills har församlingen haft rätt att besluta kring sin grundläggande uppgift som
... är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.
I den nya organisationen kommer pastoratet att fatta dessa beslut. Kritikerna menar att detta är ett paradigmskifte. Att pastoratet kommer att bli den primära enheten.
Ja, det ligger något i detta. Men samtidigt har det varit ett konstigt system, där församlingarna fattat beslut om den grundläggande uppgiften men pastoratet eller i vissa fall samfälligheten fattat andra beslut, som verkligen inte är oväsentliga för hur församlingen kan fullgöra sin grundläggande uppgift:
Personal ,fastigheter mm.
Jag menar att det är bättre om dessa beslut hamnar vid samma bord. Problem uppstår när de olika nivåerna inte litar på varandra.
Vi träffade en konsult idag, Bosse Westergård (en av ägarna till PU-konsult i Skellefteå). Han är förvånad över graden av misstro mellan olika nivåer i Svenska kyrkan. Jag håller med!
Därför menar jag att det är bra att det i pastorat med flera församlingar blir pastoratet som har ansvaret både för personal/fastigheter och verksamhetsfrågor. På samma sätt som kropp och själ är enhet. Det är konstigt att dela upp i mjuka och hårda frågor. De hänger ihop.
Jag tror också att vår utmaning är att jobba för större förtroende och mindre misstänksamhet mellan olika nivåer. Och det måste alla hjälpas åt med. Här vilar dock större ansvar på den som har mer makt. Men även den som ser sig själv som ett offer. Svenska kyrkan är ytterst en episkopal kyrka. Det innebär att vi hör ihop i större gemenskaper. Vi hör ihop med varandra. Om en församling betraktar pastoratet som ett hot, då är det ett misslyckande för alla. Därför kommer inte strukturutredningens förslag att bli lyckade, med mindre än att församlingarna i ett pastorat samarbetar och söker förstå varandra. Det är ingen omöjlighet och skulle skapa större förutsättningar för kyrkan att fullgöra sitt grundläggande uppdrag.
