Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.

Heliga Birgitta och min fru

På söndag kommer min fru och jag att medverka vid högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är en kyrka som följt med oss genom livet. I synnerhet gäller detta hustrun. Hon döptes 1960 i Kapellgården som fungerade som gudstjänstrum fram till S:ta Birgitta kyrkas invigning 1975. Hennes mor, svärmodren, var söndagsskollärare och kyrkvärd. Svärfadren var ordförande för småkyrkostiftelsen. Svägerskan och hustrun var aktiva i alla möjliga sammanhang. Inte konstigt att vi valde att gifta oss där 1984.

I år fyller S:ta Birgitta kyrka 50 år. Därför har församlingen bjudit in ett antal tidigare präster att predika vid högmässorna. På webbplatsen går det att hitta några av oss. Det är tätt med namnet Anders. Anders Alberius, Anders Göranzon, Anders Johansson. Dessutom har tidigare biskopen i Växjö stift, Anders Wejryd, predikat en söndag. Och hela firandet började med Anders Arborelius. Katolska kyrkans biskop i Sverige har ju inte arbetat i S:ta Birgitta kyrkan. Han var där för att tala om Heliga Birgitta. 

När frågan ställdes till mig ville vi att även hustrun skulle få en inbjudan. Jag har visserligen varit präst i församlingen men hustrun har vuxit upp i församlingen och dessutom varit anställd som församlingspedagog. Synpunkten togs väl emot och på söndag kommer vi båda att medverka. Hustrun ska prata vid kyrkkaffet om ”sitt Birgitta” och min uppgift blir att predika. 

På webbplatsen – där alla olika arrangemang beskrivs – är det två kvinnonamn: hustruns och Heliga Birgittas. Det säger en del om hustrun!

Om folkskolelärarens uppgift

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost fick jag två skrifter sända till mig. Författaren är min mormors far, Albin Rune. Jag har redan skrivit om den ena skriften i en annan bloggpost. Nu ska jag kommentera det publicerade föredrag som Albin höll sedan han blivit ordförande i Grafva församlings skolråd. Han var då komminister i Grava, som ligger nära Klarälven en dryg mil norr om Karlstad. Med tiden blev han både kyrkoherde och kontraktsprost. Min mor har berättat mycket om sin barndoms somrar i prostgården, Almar, alldeles vid Klarälvens strand.

Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna. 

Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.

När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:

Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.

En annan notis är denna:

1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.

Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver på ett ställe i föredraget:

Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.

I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna, även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:

Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”

Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.

Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:

Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.

Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.

Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.

Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver han:

Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.

Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag skriver Albin:

Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.

Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin var en stor naturvän. Där står det:

Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.

När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen skriver Albin:

Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.

Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:

Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.

Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader. Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.

En hälsning från min mormors far

Idag fick jag ett kärkommet brev. En av Bibelsällskapets understödjare skickade två små skrifter. Vi pratade i telefon häromdagen och då nämnde jag att min mormors far kom från den trakt där vederbörande bor. Det går att läsa om honom i denna Wikipedia-artikel. Och idag kom så dessa två små häften:

Predikan öfver den tredje akten af Kristi pinas historia hållen i Borgviks kyrka af Albin Rune

Om folkskolelärarens uppgift som församlingsmedlem. Fördrag af Albin Rune, ordförande i Grafva församlings skolråd

Båda skrifterna är tryckta på Wermlands-Tidningens Tryckeri i Karlstad. Den första från 1895 och den andra från 1902.

Jag har aldrig träffat min mormors far – Lars Albin Rune. (Möjligen träffade jag min mormors mor – Carolina Maria, född Ekstedt. Hon dog 7 januari 1962. Då var jag drygt ett år gammal. De gifte sig den 18 augusti 1891. Samma bröllopsdag hade min mormor och morfar – fast 29 år senare – den 18 augusti 1920. Äldsta dottern är född 18 augusti 1986. Det är en bra dag, alltså. Och hos äldsta dottern finns den servis som Lars Albin och Carolina Maria fick i lysningspresent 1891. Den används ofta. Det är speciellt att äta på porslin som är över 135 år gammalt. Och som nu används i femte generationen.

När jag fick dessa skrifter i min hand kröp dock mormors far närmare. Nu får jag del av hans tankar och av hans teologi. Jag är ju själv präst och jag har dessutom varit lärare i predikokonst. Så fint att ta del av en predikan från en av mina förfäder.

Jag ska läsa den omsorgsfullt och kommentera den i min nästa bloggpost. Samma sak när det gäller föredraget om folkskollärarens uppgift. Det blir intressant med tanke på att hustrun är lärare.

Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Birgittakyrkor

Den senaste tiden har jag varit i flera kyrkor som bär Birgittas namn. På Bibelns dag predikade jag och höll föredrag i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta. Under ett år arbetade hustrun där och vi bodde också ett halvår i församlingen. Det var 2015.

På min dopdag, Kyndelsmässodagen, predikade jag och höll föredrag i S:ta Birgitta kyrka i Västerleds församling i Stockholm. En präst som jag hade som student på Svenska kyrkans utbildningsinstitut hade bett mig komma. Och det gjorde jag gärna. 

Söndagen därpå – den 11 februari – sjöng den kör jag är med i, i Vindhemskyrkan Sankta Birgitta.  

Senast var det i lördags, då jag höll en frukostföreläsning i Birgittakyrkan i Kalmar. Det är dessutom den kyrka där hustrun och jag gifte oss för snart 40 år sedan. 

Jag googlar och hamnar på en wikipediasida med alla kyrkor som är uppkallade efter den Heliga Birgitta. Inte bara i Sverige utan även i andra länder. Skojigt att det finns fler i Finland än i Sverige. Det visste jag inte. Här är i alla fall listan för Sverige: 

Sankta Birgittakyrkan i Sankta Birgitta församling i Växjö stift

Sankta Birgittakyrkan i Knivsta församling i Uppsala stift

Sankta Birgitta katolska kyrka i Norrköping

Sankta Birgittakyrkan i Västerleds församling i Stockholms stift

Birgittakyrkan i Sköns församling i Härnösands stift.

Birgittakyrkan (Olshammars kyrka) i Hammars församling i Strängnäs stift

Där finns alltså inte Vindhemskyrkan. Men i raden av kyrkor som nämns har jag alltså medverkat med predikan, föredrag eller sång i hälften. Kul!

Hammarskjöld

Häromkvällen gick hustrun och jag på bio och såg storfilmen om Dag Hammarskjöld. Den var sevärd. Mikael Persbrandt är trovärdig. Har alltid gillat honom som Gunvald Larsson i Beck. Här spelar han en delvis annorlunda karaktär. Men samma beslutsamhet och enstörighet. En intervju med Sverker Åström, som jobbade ihop med Hammarskjöld, stärker bilden av Dag Hammarskjöld som en ensamvarg. Sverker Åström säger:

1950–53 så var jag hans chef de cabinet. Det var inte mycket att göra, för han gjorde allting själv!

I en del kommentarer som jag läst ifrågasätts att filmen antyder att Hammarskjöld var homosexuell. En recension i Aftonbladet beskriver det på följande sätt:

Han får besök av en ungdomsvän, Peter Levin. De var nära i ungdomen, och mötet får Hammarskjöld att minnas vandringar i svenska fjällen. Är det kärlek han känner? ”Jag är inte homosexuell”, säger han i filmen och låter mer som om han ska övertyga sig själv än någon annan.

Ungdomsvännen är i själva verket en fiktiv person. Enligt manusförfattaren Ulf Ryberg har rollfiguren skapats som ett hopkok av riktiga personer, redovisar Sveriges Radio. Världen idag är nog den tidning som är mest upprörd:

Den allvarligaste bristen i denna omtalade film är dock den grundlösa homoerotiska bilden av Dag Hammarskjöld. Det enda vi vet om hans romantiska tillvaro är att han var ensamstående hela livet.

Min bild är ju att filmen ställer vissa frågor men egentligen inte besvarar dem. Däremot kan jag hålla med Världen idag om att man kunde lyft fram Hammarskjölds spiritualitet.

Det finns flera kända och starka inslag hos människan och makthavaren Dag Hammarskjöld som hade passat väl som grund till en film om honom. Av de anteckningar som efter hans död gavs ut under titeln Vägmärken vet vi exempelvis att han var en varm kristen. Det sekulariserade Sverige har dock förskräckligt svårt att ge en trovärdig spegling av denna dimension i tillvaron.

Men när hustrun och jag samtalade efteråt var det en helt annan aspekt som hustrun lyfte fram, som jag verkligen håller med om. Filmen beskriver hur engagerad Hammarskjöld var när det gällde avkoloniseringen av Afrika. Frågan är då: hur beskrivs afrikanerna? Det är två svarta afrikaner som får repliker. Dels Patrice Lumumba, som var det fria Kongos första premiärminister och som avrättades 1961. Dels Moïse Tshombe, som var president i utbrytarstaten Katanga. Lumumba var, såvitt jag kan läsa mig till, en eldfängd person men som befrielseledare kunde porträttet av honom fördjupats. Eller kunde åtminstone en bakgrund getts. Lumumba var ju med på den stora panafrikanska konferensen i Accra, i Ghana 1957. Där fanns ledare som Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president och Kenneth Kaunda, framtida ledare för Zambia. Om nu avkoloniseringen var viktig för Hammarskjöld hade det kunnat passa att låta afrikanska ledare ta mer plats. 

Tshombe var med stor sannolikhet en marionett för belgarna men en scen som etsar sig fast är när en vit legosoldat från Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inte vill ta Tshombe i hand. Denne reagerar starkt men sedan rinner hela frågan ut i sanden. På ett sätt symptomatiskt för filmen, där afrikanerna blir en slags bakgrund till porträttet av Hammarskjöld.

Men ändå vill jag rekommendera filmen. Inte minst idag när flera stora krig påverkar vårt dagliga nyhetsflöde och även Sveriges statsminister talar om att det ytterst handlar …

… om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.

Hammarskjöld framställs inte som en pacifist och det var han nog inte heller. Men han är noga med att beskriva att FN’s uppdrag är att vara fredsbevarande.

 

Som en god vän sa idag. Vi behöver inte i första hand rusta för krig utan fortsätta att arbeta för fred.

Vårt samhälle och Den helige Mikaels dag

Idag fick jag möjlighet att leda mässan i Bälinge kyrka. Så roligt! Det är Den helige Mikaels dag. Själva Mikaelsdagen infaller 29 september men i Den svenska evangelieboken firas första söndagen i oktober som Den helige Mikaels dag. För hustrun och mig har den en särskild betydelse. När vi gifte oss fick vi en ikon av en god vän, en ortodox syster. Den föreställer just ärkeängeln Mikael.

Min första tanke idag var att predika om ängeln Mikael, som besegrar draken enligt en av bibeltexterna, från Uppenbarelseboken 12:7–12. Men det kändes för enkelt. Även om mycket i dagens samhälle är skrämmande är inte lösningen ett gudomligt ingripande av de sorten. Så fungerar det ju inte. Vem ska ärkeängeln i så fall besegra? Vi har ju rättsvårdande myndigheter som tar hand om kriminalitet. Men all annan ondska? Bristen på tillit? Hur besegras den?

Så min predikan tog sin utgångspunkt i den gammaltestamentliga berättelsen om Jakobs dröm, när änglarna gårupp och ned på en trappa. 1 Mos 28:10–17. Innan mässan började letade jag änglar i Bälinge kyrka. Det finns många. Efteråt berättade en av kyrkvärdarna om en ängel som varit utlånad till Vasamuséet. Den sitter på orgelfasaden. Gjord av samma konstnär som gjort detaljerna i skeppet Vasa. Jag kunde inte låta bli att tänka på att skeppet hade behövt änglavakt. Men också att ett kyrkorum ofta kallas för ”skepp” och bör vara en mer fredlig farkost. Nåväl, såhär predikade jag:

Det lilla änglaansiktet i mitten har samma konstnär gjort,
som utfört träarbeten på skeppet Vasa.

Predikan i Bälinge kyrka på Den helige Mikaels dag 2023

Vi hörde berättelsen om Jakob och hans dröm. Om änglarna på stegen. Det finns en detalj i berättelsen som är svår att upptäcka om man inte får hjälp. Det var en kollega som gjorde mig uppmärksam på den. Det står att solen hade gått ner. Det är ju inget konstigt med det. Jakob är på väg bort från sin bror Esau som han har en konflikt med. Inte förrän han är på väg tillbaka och kämpar med Gud vid Jabboks vad, står det att solen går upp igen. Solen går upp när vi är beredda att försonas. Låt oss bära med oss denna tanke.

Jakob lägger sig ner för att sova. Han är på flykt. Men Gud är med mitt i det svåra. Det är vad änglarna på trappan betyder. Guds närvaro. Inte konstigt att Jakob känner bävan.

Detta är en plats som väcker bävan.

Vi använder inte detta ord så ofta men vi gör det exempelvis i ordet ”jordbävning”. Med ordet ”bävan” i en av texterna idag är det ofrånkomligt att inte stanna upp inför det läge Sverige befinner sig i. Det är inte min sak att kommentera politiska utspel eller recensera våra olika myndigheter.

Jag vill i stället stanna upp inför detta med bävan, rädsla, fruktan. Efter bomben i Fullerö utanför Storvreta sas det att tryckvågen hade fått mätinstrumenten, som vanligtvis mäter jordbävningar, att reagera. Såklart att vi också känner bävan.

Jakob kände det efter sin dröm. Det var på ett sätt en positiv bävan. Jakob kände Guds närhet. Men fortfarande en bävan som innebär Jakobs insikt om sin litenhet i förhållande till något större. Den rädsla vi kan känna inför bombdåd och skjutningar är en annan slags bävan. Men fortfarande en erfarenhet av sin litenhet. Det kan passa att tala om detta på änglarnas söndag.

När människor möter änglar i Bibeln är det ofta förknippat med rädsla. De säger ofta: ”Var inte rädd”. För vi har inget att frukta från änglarna. Deras närvaro innebär att himlen är nära. Idag är det änglarnas dag och inte minst Den helige Mikaels dag. Jag tänkte först predika om just Mikael som kämpar mot ondskan och vinner. För det är väl det vi önskar. En stark makt som i ett enda slag besegrar det onda. Men så fungerar det ju sällan. På ett sätt är det därför bra att stanna upp inför ett annat budskap. Att änglarna är med. Att Gud finns hos oss.

Tillbaka till Jakob. Solen hade gått ner men den gick upp när han var på väg tillbaka till Esau. För att söka försoning. Vårt samhälle behöver försoning. Tillit. Det är så mycket misstro idag. Och vi kan inte vänta på att någon annan ska lösa det. En mäktig ärkeängel som Mikael. 

Vi behövs var och en. Också när vi känner bävan. När vi upplever vår litenhet och otillräcklighet, då får vi vända oss till Gud i bön om hjälp. Det är vad vi gör varje söndag när vi möts till gudstjänst. Det är vad vi gör varje dag och kanske varje stund. Vi ber Gud om hjälp. Martin Luther började varje morgon på det sättet.

Låt oss be hans bön tillsammans:

Jag tackar dig, Gud, min Fader i himmelen,  genom Jesus Kristus, din käre Son, för att du i natt har skyddat mig från allt ont och farligt.

Jag ber dig att du förlåter mig mina synder och idag bevarar mig för synd och allt ont. Låt mig leva efter din vilja.

Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Låt din helige ängel vara med mig, så att den onde fienden inte får makt med mig.

Näst äldsta dottern drog ett pappaskämt i svampskogen

Det mesta jag kan om svamp har jag lärt mig av min far. Hustrun är liksom jag alltid pigg på att plocka svamp och intresset har gått i arv till kanske framför allt näst äldsta dottern. Igår tog hon med oss till ett svampställe. Visst hade vi gärna hittat gula kantareller i mängd men det gjorde vi inte. Det blev bara till ett par små svampmackor. Men gott var det.

Däremot hittade vi soppar. Några Karl Johan, och ett antal tegelröd björksopp. Mest var det nig vanlig björksopp och en och annan grynsopp. Vi fick också med oss en citrongul slemskivling hem och några kremlor. De senare valde jag att slänga. Jag smakade på någon av dem och blev osäker. ”Better safe than sorry” som ordspråket säger på engelska.

Överhuvudtaget har jag lärt mig säkerhetstänkande kring svampplockning och framför allt svampätning. Det räcker oftast mycket bra att bara plocka säkra kort. En bra dag kan jag hitta över tio ätliga svampar som jag är säker på.

Ändå brukar jag, precis som far, ta undan ett litet smakprov när jag har smält ner all svamp till en svampblandning. Detta smakprov äter jag morgonen därpå. Om jag mår bra efter det är det ofarligt. Så gjorde jag alltså även i morse och nu strax före två mår jag fortfarande väldigt bra. Fem påsar med vardera 2,5 dl god blandsvamp finns nu i frysen.

Men hur var det med näst äldsta dotterns skämt? Jo, sedan en tid har jag lite ont i mina fötter och har skaffat speciella ilägg i skorna. Att gå i skogen är lite jobbigt, så efter någon timme – ungefär när det ändå började regna – undrade jag om vi kunde bege oss hem.

- Jag är inte så bra ”off piste”, sa jag.

- Nej, då blir Du ”pissed off”, replikerade hon blixtsnabbt.

”Det visste inte jag heller …”

Just nu är vi på kusinträff på Utö. Det är min hustrus kusiner. På mödernet. Sedan minst ett decennium träffas de varje sommar. I fjol åkte vi till Trondheim där en kusin bor. Året dessförinnan var de i Genève, där två kusiner bor. Då var jag inte med. Detta år alltså på Utö i Stockholms skärgård. Inalles är det idag tio kusiner men de har varit elva. Med några respektive är vi denna gång 15 personer samt två hundar. Det är trivsamt och programmet består av mat, dryck och umgänge. Samt någon kulturell aktivitet. Förra året fick vi såklart en guidning i Nidarosdomen. I år skulle vi få en guidning av Utö. På utsatt tid – klockan tre på lördagseftermiddagen – stod vi redo utanför Utö Värdshus. Men ingen guide kom. Det visade sig att bokningen av misstag strukits och flyttats till en annan dag. Snöpligt! Men personalen på värdshuset ringde efter guiden och hon skulle kunna komma på kort varsel. Vi bjöds på kaffe och te som kompensation och fortsatte vårt otvungna umgänge i solen. Ingen skada skedd. När vi nu varit med om guidningen en knapp timme försenad kan vi alla konstatera:

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Guiden visade sig vara Charlotte Schröder. När jag söker på nätet får jag en träff där hon beskrivs som en skärgårdsprofil. Hon bor på Engsholmarna alldeles intill Utö och har under många år drivit en ridskola. Hon är engagerad i Haninge kommunpolitik och tjänstgör som borgerlig vigselförrättare. Samtidigt är hon aktiv i Utö kyrkas stödförening. Förstod jag det rätt fungerar hon som kyrkvaktmästare. Hon talade väldigt gott om min kollega, Kristina Ljunggren, som är präst på ön (men inte på heltid, om jag förstod det rätt). Men den största uppgiften verkar vara att guida på ön.

Det var en oerhört underhållande och lärorik dryg timme vi fick vara med om. Charlotte berättade både om öns historia och hur livet på ön ter sig idag. Vi fick också en kort vandring bort till några av öns gruvor. Redan på elvahundratalet började brytning av järnmalm. Därmed kan det vara Sveriges äldsta järngruvor. Brytningen skedde genom så kallad tillmakning som innebär att man hettar upp berget med eld och sedan häller på kallt vatten så att det spricker.

Precis när vi stod vid ett av de nu övergivna och vattenfyllda gruvschakten ringde Charlottes telefon. Det visade sig vara en dotter som ringde och Charlotte svarade:

- Jag guidar.

Förmodligen svarade dottern att hon inte visste att modern skulle guida. För nästa replik från Charlotte var:

- Det visste inte jag heller.

Charlotte hade fått budet om att hon skulle guida när hon var hemma på Engsholmarna. Således fick hon först ta sin egen båt till Utö och sedan bil den dryga milen till oss. Strongt!

Man brukar ju säga att äpplet inte faller så långt från trädet. Charlottes mor var Marianne Zetterström, som kåserade i bland annat Svenska Dagbladet under pseudonymen Viola. Fadern är förmodligen ännu mer känd, för han hette Erik Zetterström och han var också kåsör och skriftställare och skrev under pseudonymen Kar de Mumma. Och hans pappa var Hasse Zetterström, alias Hasse Z. Även han författare.

Min gissning är dock att Viola, Kar de Mumma och Hasse Z just idag får bilda bakgrund till den oerhört charmiga och intressanta Charlotte Schröder. Hon berättade målande om en av ortens kärlekshistorier, som bokstavligen rullats upp ur ett nystan med mattrasor. När hon beskrev de mäktiga och penningstinna personer (oftast män) som styrt och ställt (och fortfarande styr och ställer) på Utö, kunde hon både ge färgstark kritik och uttrycka uppskattning för det goda som också gjorts. 

Ja, det var som sagt både underhållande och lärorikt. En guidad tur på Utö kan mycket varmt rekommenderas.

Här får hustrun hjälp av en av sina kusiner att hålla balansen 
på en äventyrlig vandring på Utös klippor.

Ester Blenda Nordström

Idag har vi varit på en synnerligen intressant och tankeväckande utställning. Den äger rum på Kalmar slott och handlar om journalisten Ester Blenda Nordström. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Fatima Bremmer sommarpratade om henne 2018. Att jag inte kände till henne beror förstås på mig själv. Jag kunde gott ha forskat lite djupare i historien med perspektiv på hur kvinnors betydelse glömts bort eller osynliggjorts. För så är det. Låt mig ta två exempel.

Ester Blenda gjorde ett ”under cover”-reportage om hur det var att vara piga på 1910-talet. Sedan 1970-talet kallas detta för att ”wallraffa” eftersom en man (Sic!), Hans-Günter Wallraff, gjorde samma sak just på 1970-talet. Det är ju verkligen inte hans fel men företeelsen borde kallas att ”blendra” eller något annat med anknytning till Ester Blenda. Åtminstone på svenska.

Mitt andra exempel handlar om hennes barnböcker. Boken “En rackarunge” handlar om en busig flicka, Ann-Mari. Det är ofrånkomligen så att denna gestalt har inspirerat Astrid Lindgren på flera sätt. Det har uppenbarligen även Astrid Lindgren sagt.

Ester Blenda Nordström var en föregångsmänniska. Utställningen var oerhört intressant och guiden var bra. Med på slottet var hustrun, hennes syster (min svägerska) och svärmodren. Svärmodren än 93 år och det var bra att guiden talade högt och tydligt. Dessutom var guiden påläst och kunde fånga ett auditorium. Efter utställningen bjöds vi på lunch av nämnda svärmoder. Gott!

Det fanns en stor världskarta med alla de platser inprickade, som Ester Blenda besökt. Det fanns dock ingen markering i Afrika. Just därför var det spännande att ha med svärmodren, som åkte ångbåt ner till Kapstaden i början av 1950-talet, tåg upp till Bulawayo och sedan vidare på annat sätt till missionsstationen Mnene, där hon arbetade i tre år. Det finns många starka kvinnor i historien som kombinerat äventyrslust med önskan att göra en insats för mänskligheten. Svärmodren var lärare. Ester Blenda journalist.

Det var ett starkt drag i utställningen. Ester Blendas vilja att berätta om marginaliserade människor. Inte bara pigornas utan även samernas situation beskrev hon, även om just reportaget om samer utnyttjades av dåtidens rasbiologer.

Ester Blenda var en överklasskvinna som rörde sig bland den tidens elit. En tragisk del var hennes alkoholism. Tänk om hon hade fått växa upp i en tillåtande miljö, där hon som flicka fick utforska världen på samma sätt som jämnåriga pojkar. Nu skickades hon som tonåring till sin farbror prosten, som skulle uppfostra henne. Vilken befrielse att hon inte vek ner sig utan fångade loppor, som hon la i prostens säng. Bra där!

När hon skulle göra en reportageresa till Kamtjatka var ett skenäktenskap nödvändigt för att hon skulle få följa med. Under alla år var hon också tvungen att hemlighålla sin kärleksrelation till Carin Waern Frisell, som var hennes stora kärlek.

I utställningen är det hennes stora livsaptit och utforskarglädje som träder fram. Det är svårt att inte bli oerhört imponerad av hennes driv. Jag hoppas att de som växer upp idag får läsa om henne i skolan och att hennes bidrag till vårt samhälle ges en rättmätig plats.

Provocerad av Don Quijote!

I lördags läste jag ut en version av romanen ”Don Quijote av la Mancha”. Boken är skriven av Miguel Cervantes. Den har legat på mitt nattygsbord i närmare två år. Jag har läst i den lite nu och då. Det är 425 sidor med relativt liten stil. Marginalerna är inte heller så breda. Denna klassiska roman har jag läst nästan enbart på vilja. Det är verkligen ingen bladvändare. Men den provocerar mig.

Först blev jag nog provocerad av att min far läste den när han var runt 80. Han sa att det är en bok som man bör ha läst. Detta har hängt kvar i mig och det var därför jag gav mig i kast med den.

När jag nu läser på nätet att den blev framröstad till en av världens 100 bästa böcker och till och med utsågs till den bästa år 2002, blir jag ännu mer provocerad. Jag tycker nämligen inte alls om den.

Dessutom erfar jag att den är en av de mest översatta böckerna efter Bibeln. Det känns som ytterligare en provokation. Tilläggas ska att jag inte läst den senaste översättningen på svenska, som kom 2001, utan den av Edvard Lidforss. Eller åtminstone en version av Lidforss översättning. På tryckortssidan står följande:

Denna upplaga återger Edvard Lidforss tolkning, förkortad och stilistiskt bearbetad.

Det provocerar mig återigen. Jag som trodde att jag verkligen läst hela boken. Nu får jag alltså veta att den verkliga boken i själva verket är längre. Suck! Men det kanske var tur att jag inte fick tag på Lidforss fullständiga översättning som gjordes 1888–1892. Hade jag fixat den?

Vad handlar den om? De flesta vet att Don Quijote slåss mot väderkvarnar. Det sker 60 sidor in i boken och fighten är över på några sidor. På ett metaplan är det såklart en sammanfattning av huvudkaraktären. Han ger sig in i en mängd äventyr, där han slåss mot påhittade fiender. Don Quijote är en förvirrad person. Hans verklighetsuppfattning är skev. Bland annat tror han sig göra alla sina riddarbedrifter för sin älskade, Dulcinea. Det är tveksamt om hon ens existerar.

Med sig på sina färder har han sin trogne vapendragare Sancho Panza. Det är en person som verkar finnas där för att Don Quijote inte ska råka för illa ut. Sancho Panzas drivkraft är att han ska få lön för sin möda. Han ska bli ståthållare över en egen ö. Detta sker också till slut och det visar sig att Sancho Panza är Kung Salomos like vad gäller vishet.

Att romanen blivit så känd, upplyste hustrun mig om när hon läste litteraturvetenskap, beror på att det är den första moderna romanen, som driver hejdlöst med sin samtids riddarromaner, som var skrivna på fullt allvar. Man ska betänka att boken är skriven på början av 1600-talet. Och visst är det en drift. Mina tankar går till berättelserna om Baron von Münchhausen.

Kan jag rekommendera boken? Egentligen inte. Men säkert kan andra få mer ut av den. Och för den som behärskar spanska är det kanske ett alternativ att läsa den på originalspråket. Möjligen är det en stärkande övning att sätta upp ett mål och nå fram till målet. Jag gjorde ungefär samma sak för några år sedan när jag läste Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Den är ju också höjd till skyarna. I mitt tycket en betydligt mer läsvärd bok. Bitvis blev jag också indragen i den men långa perioder var det mest ett tröskande genom omfattande och invecklade beskrivningar av personer och miljöer.

Härvidlag blir jag återigen provocerad när jag läser att Dostojevskij finansierade sitt spelmissbruk genom att skriva böcker. På nätet lär jag mig också att många forskare tror att Cervantes började skriva på Don Quijote när han satt i fängelse anklagad för förskingring. Men det är väl också en lärdom; att vem som helst, oavsett ställning och anseende, kan skapa konst och kultur. I går var temat i Den svenska evangelieboken:

Att inte döma.

Sensmoralen i boken Don Quijote som jag ser det är att även en uppburen riddare i grund och botten är en helt vanlig människa, som av sig själv och sin omgivning placerats på en nivå, där det mesta blir pannkaka. Don Quijotes vänner försöker få honom att återvända hem och leva ett stillsamt liv. Det är något att fundera över för varje person som i sitt ledarskap frestas tro sig vara något förmer.

På lokal upptäcktsfärd

Inför gårdagen hade hustrun och jag bestämt oss för att besöka norra Öland. Fågelvägen är det inte långt men i verkligheten tar det några timmar för oss att komma dit. Vårt fritidshus är beläget ett par mil norr om Kalmar. Ska vi ta bilen är det närmare 13 mil och tar ett par timmar från oss till exempelvis Trollskogen. För att skapa en större känsla av utflykt åkte vi först norrut till Oskarshamn och tog färjan därifrån till Byxelkrok. Det tar dryga två timmar och kostar en slant för den som vill ha med bilen, så vi sparade varken tid eller pengar. Möjligen blev det något bättre för miljön.

Trollskogen var vårt primära mål. Jag besökte den sommaren 1978 då jag var en del av Ölands sommarkyrka, stationerad på Ekerums camping, söder om Borgholm. Hustrun däremot har aldrig varit där. Trots att hon är uppvuxen i Kalmar. Det blev en tidig morgon eftersom vi skulle vara på plats i Oskarshamn redan halv åtta. Överfarten med färjan var solig och blåsig. Men så friskt det är att sitta på däck och insupa havsluften. Vi passerade Blå Jungfrun, där vi var för några år sedan.

Blå Jungfrun skymtar längs horisonten.

Väl framme i Byxelkrok styrde vi kosan mot Neptuni åkrar. Det är spännande att gå omkring på dessa klapperstenshällar och se växtligheten som kämpar mot väder och vind i detta karga strandlandskap.

Jag är osäker om detta var en del av gravfältet.

Nästa stopp var Långe Erik. Där hade aldrig jag varit och jag förväntade mig en fyr och inget mer. Men vi läste oss till att det var en liten koloni bestående av fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde med familjer. När det fanns många barn runt fyren bodde även en lärarinna där och barnen gick i egen skola. Så fantasieggande att tänka sig hur detta lilla samhälle fungerade? Hur många kan de ha varit? 25? 35? De hade några kor, svin och höns för att klara maten då vädret gjorde att de var isolerade. Det är något visst med öar. Och då ligger Långe Erik på en ö utanför en annan ö.

Vi gick runt på platsen en god stund innan vi fortsatte mot dagens egentliga resmål. Jag trodde att det var en urskog men så är inte fallet. Däremot är den ett naturreservat, precis som Neptuni åkrar. Och därmed var det ett tag sedan människan bedrev skogsbruk i Trollskogen. Men kor betar och vissa ingrepp görs. Samt förstås en strid ström av besökare. Oavsett var det skönt att få sträcka på benen och upptäcka både spännande trädformationer och stifts bekantskap med allehanda historiska lämningar. Allt från vikingagravar och ett skeppsvrak, till en tjärdal och lotsmästarens gård. Även där måste det alltså ha bott en familj.

Tänk hur många platser som var bebodda förut. Hur familjerna var utelämnade åt varandra och sina närmaste grannar på gott och ont. Då fanns varken telefon eller internet och intrycken från omvärlden måste ha varit betydligt färre. Något av detta är väl vad några sommarveckor i stugan vill uppnå, även om vi hela tiden har tillgång till den stora världen utanför. Helt klart blir dock nyhetssändningarna färre och det kan gå dagar då jag är totalt ovetande av vad som händer på andra platser.

Matsäck hade vi med oss men den hade vi ätit utanför skogen innan vi gick in. Vi tillbringade nog två timmar med att gå runt. Sedan var det skönt att åka några kilometer söderut och svänga av mot kusten och bada i Bödabukten (men inte på Böda sand).

Efter några stopp vid lokala loppmarknader anträdde vi resan hemåt och landade i stugan ungefär tolv timmar efter starten. Det var en skön dag med mycket frisk luft och nya intryck. Norra Öland rekommenderas.

Pommac – väl avkyld

Yngste sonen, sjömannen, bad mig köpa en stor flaska Pommac, när jag var inne i Kalmar igår, för att hämta äldste sonen på stationen. Jag återkommer till varför. Just nu har vi glädjen att ha våra fyra yngsta barn på besök. Igår kväll såg vi på diabilder i två timmar. Det är i sanning en trivsam umgängesform. Det går långsamt och alla har möjlighet att kommentera och ofta ombeds den som sköter projektorn att vänta eller klicka tillbaka till förra bilden. Vi såg på bilder från åren 1990 och 1991.

Men idag var det alltså dags för Pommac. Skälet till att min son sjömannen ville att en flaska införskaffades var en av skyltarna som sitter i Ebbas café. (Om detta Café har jag bloggat tidigare och länken kommer här). I en kommentar till den bloggposten skrev svärfadren (som dog för ungefär två år sedan) om sin mor:

Ebba Svensson, f Widell, Kullen, Bolmsö. Caféet fanns till sommartid 1935-55.

Det var alltså ett bycafé, som min hustrus farmor drev i hemmets trädgård, för att dryga ut hushållskassan.

Varje sommar sätter vi upp caféskylten men också Pommac-skylten. Men mig veterligen har vi aldrig druckit väl avkyld Pommac i Ebbas café. Tills nu. Passande nog var svärmodren och svägerskan med.

Genom Wikipedia kan jag lära mig ett och annat om Pommac. Namnet är en kombination av "Pomm" som är första delen av champagnemärket Pommery och "ac", sista delen av cognac. Skälet till det senare är drycken lagras på ekfat för konjak. Med andra ord är det ingen skräpläsk. Drycken har funnits sedan 1919 och togs fram som ett alternativ till Champagne. Och jag måste säga att den är god. Betydligt godare än vissa drycker med ciderkaraktär. Söt, javisst. Men inte för söt. Utöver äppeljuice innehåller den hallonextrakt. Det visste jag inte. Jag tror nog vi ska dricka det oftare.

Ett annat kuriosum är att Pommac alltid betraktats som något eklusivare än vanlig läsk. Alltså dyrare. Och därför säljs den inte på 1,5 litersflaska, utan 1,4 litersflaska. Rimligt!

Det påminner mig om hustruns fyrtioårskalas. Av någon anledning bestämde vi oss för att servera en liknande dryck som fördrink. Alla fick då en flaska Champis. När jag läser om Champis på Wikipedia förstår jag att även denna dryck kom till som en ”följd av dåtidens debatt om svenskarnas alkoholkonsumtion”. Den är äldre. Från 1910. Båda dryckerna har sitt ursprung i Närke. Min reflektion är att det hänger ihop med väckelsens utbredande kring Örebro.

Till saken hör att både svärfadren och min egen far var nykterhetsvänner under sina tidiga år. Far var resesekreterare i De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) som idag heter Hela Människan. Det var på 1950-talet. Svärfadren var engagerad i någon annan organisation, vars namn jag just nu har glömt. Mor hade bilen försäkrad i Ansvar och fick lägre premie, eftersom hon aldrig inmundigade alkoholhaltiga drycker.

Pommac och champis är definitivt trevliga alternativ som törstsläckare och välkomstdrinkar i sommarsamvaron. Men de bör då drickas väl avkylda.

Pilgrimsvandring i vårtid

Med start vid Sunnersta kyrka vandrade hustrun och jag, tillsammans med de två yngre döttrarna, längs Ingegerdsleden. Underbart! Solen sken – åtminstone ibland – och vinden var tidvis frisk. Men behagligt.

Ingegerd var dotter till Olof Skötkonung men är mer känd som den Heliga Anna av Novgorod. Helgon i den ryskortodoxa kyrkan. Leden går från Stockholm till Uppsala. Det går att läsa mer om Ingegerd/Anna via denna länk.

Nu hade kanske inte Ingegerd/Anna någon avgörande betydelse för vår vandring. Vi ville umgås, vara ute, röra på oss – samtidigt som vi inledde med morgonbön utanför Sunnersta kyrka och avslutade med middagsbön i Mariakoret i Helga Trefaldighets kyrka. Vi försökte komma in i den Gode Herdens Kapell (Ulleråker) men dörren till själva kapellet var låst. Vi kom dock in i S:t Lars katolska kyrka, där det finns en ikon som föreställer just Heliga Anna av Novgorod.

Längs vägen såg vi andra vandrare, cyklister, joggare – liksom människor i båt. När vi kom närmare Uppsala såg vi att många båtar sjösattes just idag. Vi stötte också på en kvartett och en kvintett ur Orphei Drängar, som förgyllde vår dag med vårsånger.

Medhavd matsäck avnjöts på Ulltunaåsen. Så fantastiskt det är att äta utomhus. Och kunna umgås med två av barnen. Vi är tacksamma!

Med på vandringen var min mors gamla ryggsäck. Jag har den ibland när jag pilgrimsvandrar. Det är en Haglöfs-ryggsäck. Med ledning av vilket efternamn mor skrivit in på insidan är den från fyrtiotalet. Den har ingen avlastningsrem men fungerar bra för en kortare vandring.

Jag har också min pilgrimsstav, som en man i Aneby, Bengt-Arne Spånberger, har snidat. På den har jag fått hjälp att bränna in vissa årtal från de pilgrimsvandringar vi gjorde i och runt Aneby. Härliga minnen.

Vi såg inte så många djur men hörde förstås mängder av fåglar. Och detta fågelbo var jag nödgad att dokumentera.

Människa bland människor

Idag har hustrun och jag fått vår första vaccinspruta. Vi ser det som viktigt att bli vaccinerade. För samhällets skull. För världens skull. Men förstås även för vår egen skull.

Det är intressant att se hur många människor som efter att ha blivit vaccinerade lägger upp en bild på sitt vaccinationsbevis. Därför gör jag det också i denna bloggpost. 

Vi fick Comirnaty (Pfizer/BioNtech). Jag hade inte hört talas om att vaccinet hade ett eget namn. Det finns uppenbarligen en oro från en del att få vaccin från Astra Zeneca. Det vaccinet kallas Vaxzevria. Begripligt att människor är oroliga. Hörde om en person som har haft problem med blodproppar. Då är det väl rimligt att be om ett annat vaccin. Men för det stora flertalet måste det ju vara en mindre risk att få vaccinet än att avstå?

Nyfiket läser jag på om själva namnet. Läs här. Varför heter det Comirnaty?

The new brand name for Pfizer and BioNTech's COVID-19 vaccine, Comirnaty mashes up community, immunity, mRNA and COVID—pretty much everything that could fit into the moniker for the world's most high-profile product at the moment.

Spännande. Det har med community att göra. Samma ord som i kommunion, kommunikation och kommun. Att vi hör ihop. Fint!

Tillbaka till detta att lägga upp en bild på sitt vaccinationsintyg. Är inte det en form av rit? I Sydafrika gör människor så på valdagen. Alla får ett lila streck på ena tummen. (För att ingen ska kunna rösta två gånger). Men när människor lägger upp det på t ex Facebook är det för att uttrycka en samhörighet med andra som har röstat. Och även säga hur viktigt det är att få rösta.

Samma sak när kristna firat askonsdagsmässa. Då ser jag många foton med personer som har ett ask-kors i pannan. Samhörighet. Just nu vill vi berätta för varandra om vikten av att ha blivit vaccinerad. Och tacksamheten.

Men det kan också upplevas problematiskt. Många väntar ju fortfarande på att få sin första dos. I vår del av världen är i och för sig hoppet stort att åtminstone alla vuxna ska få vaccin. Men hur ser det ut i resten av vår värld? Vad betyder community i Comirnaty då?

Den som vaccinerade mig var en ung afrosvensk sjuksköterska i slöja. Hon sa till mig precis innan sticket att ”nu kommer det att kännas ett stick”. Då berättade jag att jag varit blodgivare många år och är oberörd av sprutor. Vi spann vidare på den tråden och jag berättade att jag inte längre ger blod på grund av för lågt järnvärde. Däremot fick jag ge blod när vi bodde i Sydafrika förra gången. Hon frågade lite kring det och jag sa att jag bott i Sydafrika 7,5 år. Det tyckte hon var häftigt och sa:

-        Så spännande det vore att bo utomlands.

Konversationen stannade kvar inom mig. Utifrån ett nålstick. Ett samtal. Community.

Gudstjänster och pandemi

1987 prästvigdes jag i Luleå domkyrka. Sedan dess har jag varit präst i tre olika stift i Svenska kyrkan och i två olika stift i den lutherska kyrkan i södra Afrika. Fram till 2015 ledde jag gudstjänster i stort sett varje helg jag var i tjänst. Under mina första femton år hade jag ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Att leda gudstjänst är något jag älskar.

Från 2015 var jag lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Även då ledde jag ibland gudstjänster. Mycket för att själva praktisera det jag undervisade i: predikokonst.

Från 2019 är jag generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Första tiden var jag också ute och predikade i gudstjänster med jämna mellanrum. Men sedan tog det stopp. Och inte bara för mig. Hela kristenheten fick börja fundera: hur gör vi nu?

Jag har sett att vi delar upp oss i några olika positioner. Längs olika linjer. Det finns de som vill att vi i stort sett upphör att fira gudstjänster på plats. Bättre att sända digitalt. Sedan är det många som håller sig inom restriktionerna. När det var tillåtet med 50 följde man det. När taket blev sänkt till åtta, anpassade man sig till det.

Vissa församlingar satsar på livestreaming. Några förinspelar. I vissa församlingar uppmanas församlingen följa med i högmässan via datorn och är sedan välkomna att ta emot bröd (ibland doppat i vin) i kyrkan under en begränsad tid efteråt.

Sätten är många. Och diskussionerna rör olika saker kring detta. Exempelvis har en diskussion handlat om målgrupp när gudstjänster livestreamas. Är det för dem som brukar gå i gudstjänsten eller vill vi nå andra?

En annan vattendelare gäller i de fall det bara funnits plats för åtta. Ska det gå att föranmäla sig eller får gudstjänstdeltagarna gå dit på vinst och förlust?

Den gångna påsken har hustrun och jag firat med lite olika förtecken. Skärstorsdagsmässa fick vi fira i Lötenkyrkan. Där erbjöds möjlighet till förbokning vid sammanlagt tio-elva olika mässor under dagen. Vi var tagna av att varje mässa avslutades med altarets avklädande.

Långfredagsgudstjänst blev möjlig i Vindhemskyrkan. Där fanns också möjlighet till förbokning. Det erbjöds två tillfällen och vi gick vid det första tillfället. Alla åtta platser var inte bokade märkte vi. Kände inte människor till möjligheten?

På påskdagen gick vi i den kyrka vi vanligtvis har brukat gå i, Helga Trefaldighet. De hade fyra mässor på påskdagen och jag var ombedd att leda en av dem. Hustrun, som sitter i församlingsrådet, var kyrkvärd. På det sättet gick vi utanpå de åtta möjliga platserna.

Det har inte varit enkelt för de personer som fattar beslut om gudstjänstlivet att veta hur framtiden ter sig. Min gissning är att många i mars 2020 trodde att pandemin skulle gå över efter ett par månader och att det åter skulle bli möjligt att samlas. Besluten togs med detta scenario för ögonen. Sedan kom andra vågen och då var det inte många som trodde att det även skulle bli en tredje våg. Nu hoppas vi alla på vaccinet men kan vi vara säkra?

Om jag hade varit i beslutande ställning skulle jag satsat på att erbjuda många gudstjänsttillfällen varje helg. Jag minns mina första år. Jag hade, som jag redan skrivit, ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Mina första år hade jag ledigt var sjätte helg. Det skulle gå även nu. Och vi är en del präster som kan hoppa in och hjälpa till. Sådana som jag, som inte har församlingstjänst finns här och där.

Jag förstår att det behövs andra också, som vaktmästare med flera. Men jag skulle tro att många är beredda att ställa upp. Att få hämta kraft i Ordet och sakramenten behövs inte minst under en pandemi. Jag ser inte lösningen i att förmå regeringen höja maxgränsen. Vi får finna oss i åttaregeln ett tag till. Det är inte hela världen. Små gudstjänster är ofta nog så berörande. Jag skulle gärna ställa upp och hålla i ett antal mässor varje helg jag är hemma. Att människor får anmäla sig i förväg ser jag som ett plus. Och varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig.

Vasaåket 2021

Det började i samband med min 60-årsdag när jag fick en start i Vasaloppet/Öppet spår/Vasaåket av mina barn. Jag hade önskat mig det i ett svagt ögonblick men glömt den önskningen. Nåväl: Alea iacta est, som Caesar sa, när han steg över floden Rubicon på väg att inta Rom. (Tärningen är kastad). Detta skedde i november – för ungefär 3 månader sedan. Jag kan inte direkt påstå att jag var vältränad då. Gymkort hade jag haft sedan några år tillbaka men sedan pandemin drog igång hade jag endast utnyttjat det ett fåtal gånger. Med löpträning hade det inte heller gått så bra. 90 km på skidor! Är det ens möjligt?

Det dröjde en månad tills jag hade samlat mod och börjat tänka att jag ändå måste försöka. Någon dag före jul eller möjligen i mellandagarna började jag löpträna på barmarken. Jag hann väl med ett par mil innan snön kom. Då tog jag fram skidorna, köpte valla och la upp en plan. Jag började med en tur på Kap vid Studenternas. Tio varv blev fyra km och jag var igång. Sammanlagt har det blivit nästan tjugo mil. Det hade säkert varit bra med det dubbla. Men trots allt är det bättre än inget och många kommer till start med betydligt färre mil i armar och ben.

Jag har bloggat tidigare om hur jag fick en coach för en kväll. Familj, släktingar och vänner har hört av sig med kloka råd och glada tillrop. Avgörande blev ett meddelande från Stefan att jag kunde få bo hemma hos honom. Och nästa meddelande att hans pappa är minst sagt duktig på att valla. Det skulle visa sig vara en oerhört viktig del av mitt deltagande i Vasaåket.

Det heter alltså Vasaåket detta år. I vanliga fall talas det om Vasaloppsveckan. Då är det söndagens Vasalopp, Tjejvasan, Öppet spår och lite annat som händer. På grund av pandemin förlängdes perioden till fyra veckor och färre åkare i spåret varje dag. Det gillade jag.

Vi åkte upp onsdag morgon och togs emot av Stefan och hans fru Katsuki. Det var mycket bra att vara på plats i god tid och liksom ta in hela miljön. Efter lunch hämtade jag ut mitt chip och etiketter till skidorna.

Här poserar jag framför det gamla klassiska målet.
Det kommer att flyttas till nästa år. Och jag skulle
gå i mål på ett annat ställe.

Här hämtas chippet ut. Coronasäkert.

Sedan åkte vi iväg till Stefans pappa Kjell. Han ägnade drygt två timmar åt vallningen. Efter att ha rengjort och slipat mina skidor, som är över tio år gamla och lite påverkade av åren, började ett omsorgsfullt arbete på de delar av skidan som utgör glidzon. Fem olika lager. Vilket arbete. Och sedan fästzonen. Ett riktigt konstverk med olika slags klister, som hade olika funktioner. Det var fantastiskt att se en konstnär i aktion. Kjell har vallat åt en sådan storhet som Staffan Larsson, som vann Vasaloppet 1999. Han är mest berömd för att ha stakat från start till mål året före. Då blev han tvåa. Men när han vann, vallade Kjell. Det blev sedan en lugn kväll med spagetti till kvällsmat. Tidigt sänggående. Jag satte väckarklockan på fyra.

Väckarklockan ringde aldrig. Skälet var att jag vaknade en stund innan och stängde av den några minuter i förväg. Men totalt sett hade jag sovit väldigt bra. Jag väckte hustrun utan drill och kadans. Vi åt frukost (havregrynsgröt för mig) och gjorde oss i ordning för dagen. Klockan fem rullade vi iväg mot Sälen, dit vi anlände en stund före halv sju. Då var vi först på plan. Det visade sig att endast knappa fyrtio personer åkte denna dag. Mycket bra. Hustrun lämnade mig och jag började uppvärmning och uppladdning.

Här står jag vid halv sju och samtalar
med två av funktionärerna i Sälen.

Sju prick skidades vi iväg och jag försökte komma ihåg Kjells råd att ta det lugnt till Smågan. Han citerade Mora-Nisse:

Den som har bråttom behöver ta det lugnt.

Vasaloppet börjar ju med en brant och lång stigning. Och jag tyckte nog att jag tog det lugnt, för jag blev snabbt sist i spåret. Men tydligen gjorde jag Stefan väldigt orolig när han såg att jag åkte den första sträckan Sälen – Smågan på drygt en timme. Men det gick bra och överraskningen var stor när det fanns volontärer i Smågan som bjöd på sportdryck och vatten. Jag hade fått intrycket att de endast skulle finnas varannan kontroll. Nu visade det sig att de fanns på alla kontroller.

Nästa sträcka går till Mångsbodarna och där skulle hustrun möta. Det gick bra även om jag hade hunnit bli väldigt blöt i skorna. Det var ju trots allt plusgrader och snön var blöt. Men jag hade, tack vare Kjells vallning, både glid och fäste. Det gick dock långsammare än den första sträckan. En och en halv timme. Visserligen lite längre sträcka men inte så mycket längre.

Efter Mångsbodarna kommer Risberg. Det går utför efter Mångsbodarna och sedan blir det uppför. Det är lite demoraliserande att inse det i utförsbackarna. Att jag kommer behöva ta mig uppför en del av dessa nivåminskningar. Totalt sett är det dock mer utför än uppför och det är skönt att veta. Enligt kartan är det elva kilometer mellan Mångsbodarna och Risberg och jag klarade det på en timme och arton minuter.

Värre blev nästa sträcka. Att åka tretton kilometer till Evertsberg tog mig nästa två timmar. Stefan trodde att jag hade fått rejäla problem, när jag enligt appen verkade stå still. Det var enormt blött i spåren och det blev mycket jobbigt att åka. Inte minst i den sega uppförsbacken mot Evertsberg. Snön var oerhört blöt och spåren föll ihop. Många gånger när jag satte ner stavarna gick de rakt igenom snön. Jobbigt! Några kilometer innan jag kom fram blev jag ikappkörd av den snöskoter jag sett förut. Den har en kälke med sjukbår efter sig och signalen var tydlig. Jag var sist och därmed föremål för särskild uppmärksamhet. När jag kom till Evertsberg frågade damen i vätskekontrollen hur jag mådde.

- Du ser blek ut! Har Du Diabetes?

Mannen på skotern förklarade att jag låg tjugo minuter före reptiden, det vill säga den tid när de rekommenderar att det är dags att bryta. Jag mådde inte bra och hustrun såg även aningen orolig ut. Jag drack lite buljong och sportdryck och fyllde på mitt vätskebälte och fortsatte.

Mina tankar under den första timmen efter Evertsberg var att jag nog kommer att bryta. Många tankar for runt i huvudet. Att jag just före Evertsberg passerat fyrtiofem kilometer och därmed klarat hälften var en klen tröst. Hustrun hade berättat att två av döttrarna – som jag visste skulle komma – skulle hinna till nästa kontroll. Oxberg. Varje kontroll som innehåller ett ”berg” har en stigning just före kontrollen. Även Oxberg. Den backen kallas Lundbäcksbackarna och är seg. Mitt i backen kom skotern igen. En mycket trevlig förare peppade mig lite extra och sa att det såg bra ut. När jag kom upp för Lundbäcksbackarna väntade han där och sa att jag nu var högst upp. Det skulle komma några mindre stigningar före Oxberg men sedan skulle jag ha utför sista kilometern och alltså komma till kontrollen med lite fart och inte släpandes skidorna efter mig som i Evertsberg. Döttrarna hade ju ändå åkt ända från Uppsala för att som representanter för barnaskaran se sin pappa åka skidor. När jag kom till Oxberg hade det tagit mig lite kortare tid än mellan Risberg och Evertsberg. Trots att sträckan är längre. Men visst, det var mest utför.

Att höra döttrarnas och hustruns hejarop på håll och se deras glada ansikten var förstås oerhört viktigt. Under sträckan hade jag förhandlat med mig själv och bestämt mig för att peta i mig en bulle. Något jag gjort i Mångsbodarna och Risberg men inte klarat i Evertsberg. När jag lämnade Oxberg hade jag återigen börjat laborera med att jag kanske ändå skulle klara de nittio kilometrarna. Men jag var långt ifrån säker. I Oxberg är det tjugoåtta kilometer kvar. Väldigt lite jämfört med nittio. Men med en tidig morgon och uppstigning fyra och sextiotvå kilometer i kroppen är inget självklart.

De nio kilometrarna till Hökberg – som också föregicks av uppförsbacke – och där jag också hade skotern med sjukbåren efter mig – gick på en timme och tjugo minuter. Men nu gick det något bättre. Jag hade också fått en liten klämmis av en funktionär som innehöll extra energi. Den smakade rävgift men gjorde förmodligen susen.

Jag ska passa på att säga att jag hela tiden fyllde på mitt vätskebälte och drack var tredje kilometer. Kanske skulle jag druckit varannan med tanke på mina tider. Rådet är att dricka var tjugonde minut. Men alla dessa stopp samt relativt långa stopp vid kontrollerna bidrar ju till det relativt låga tempot. Målet var dock aldrig att göra en stark tid utan att just ta mig till målet.

Efter Hökberg kommer häftiga utförsbackar. Då gick det undan. Men så ser jag i backen tre åkare före mig. De kan ju knappast ha startat i Sälen med den farten tänkte jag. Vid den uppförsbacke som kom precis efteråt stannade de, när de glidit färdigt och stod kvar. Tre killar i bredd. Mitt i spåren. Och bakom kommer jag svischande uppför. Jag ropar:

- Deltar ni i Vasaåket?

- Det ska vi göra imorgon.

- Men jag deltar idag. Kan ni flytta på er?

Det gjorde de. Men det hände ett flertal gånger mot slutet att andra skidåkare var ute i spåren och blockerade. Kom åkande mot mig eller stod still. De trodde väl att alla åkt färdigt för dagen, när timmen var sen. Och jag kan förstå dem. De är vana vid att ta hänsyn en vecka på året. Nu ska de anpassa sig en hel månad. Som till exempel på det ställe där en traktor kört sönder halva spåret, för att spåret gick på en väg, där bilar och Vasaloppsåkare skulle trängas.

Nåja, dessa intermezzon gick att leva med och så kom jag då äntligen till Eldris. Sista kontrollen och nio kilometer kvar. Mannen på skotern åkte ikapp mig även där och sa:

- Snart är det ensiffrigt på skyltarna!

Ja, det stämde. Klockan var tio över fem i Eldris och jag gjorde som jag blivit anmodad och drack en kopp kaffe. Spåren sista delen består av vanlig snö som är blandad med konstsnö och är betydligt hårdare. Det var en viss skillnad. Oxberg – Hökberg är också nio kilometer och tog en timme och tjugo minuter. Sista nio kilometrarna gick på en timme. Där någonstans började jag ta in en ny verklighet. Att jag kanske skulle klara av det. Vilken känsla.

Mannen på skotern var med från och till hela vägen och även en annan funktionär. När det var Mora förvarning satt de och hejade och sedan körde skotermannen med tills det var två hundra meter kvar.

- Nu får Du klara Dig själv.

Äntligen i mål. Trött men nöjd.

Det gjorde jag. I målområdet stod hustrun och Stefan. Samt döttrarna. I folkdräkt. Med en krans. Fantastiskt. De hade också skrivit en sång som framfördes:

Snön den töar idag

Men du åker så bra

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Kjell har vallat dagen lång

Det smörjer även våran sång

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Snön har blivit mjuk & blöt

Vi tycker att du är söt

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du åker Vasan idag

 

Dina medåkare ligger här & var

Av energidrycken finns nu inget kvar

Och vi tror nog att

   det beror på att

Du har åkt Vasan idag

Vilken uppvaktning! 

Originallåten kommer från en skiva med Vibafemba. Vi har skrivit om texten till alla barnens studentexamensfester, eftersom låttexten från början handlar om ett studentfirande. Nu var det dags för mig att bli hyllad. Fint!

När jag lämnat ifrån mig datachippet och fått hänga på mig en medalj gick vi hem till Stefan och Katsuki och åt sushi. Lämplig mat efter Vasaåket. Jag somnade ovaggad. Och efter en stärkande frukost kom en bonus jag inte räknat med. Katsuki är en fena på massage och den timmen var mycket nyttig för min kropp.

Nu sitter jag hemma i Uppsala ett dygn efter genomförd Vasa. Jag reflekterar över mitt liv. Om andra processer och skeenden jag varit i. Där jag kan känna igen känslan av att nästan ge upp. Och ibland är det ju rätt beslut att avbryta. Men känslan efter att inte ha gjort det utan klarat av att nå målet, den är skön.

Min främsta känsla är dock tacksamhet. Utan de människor som var mitt stöd före under och efter loppet skulle jag omöjligt klarat det. Och så är ju också livet. Under våra fyra år i Bloemfontein i Sydafrika, lärde vi oss att säga:

Motho o motho ka batho.

En människa är en människa bland människor.

Jag är mycket tacksam och priviligierad som får vara omgiven av så stor omsorg.

Här är mina tider.