Maria Wrangel - återupprättad

Med anledning av hustruns födelsedag passade det bra att låta rama in de två tavlorna av Maria Wrangel. Jag lämnande in dem i måndags och fick beskedet att det nog skulle bli svårt att hinna med. Med tanke på Trettondagsafton och Trettondedag Jul denna vecka var det en stor överraskning, när ett SMS trillade in redan torsdag förmiddag. En enkel guldram och lagom med passepartout gav absolut tavlorna ett lyft. Trevligt! Det tyckte även hustrun, som presenterades tidigare i morse.

Sedan jag bloggade om Maria Wrangel - länken är här - har jag också haft kontakt med Rickard Näslin, som står för den webbplats, där jag hittade så mycket information om Maria Wrangel. Jag hade skrivit och frågat om han kände till något om våra tavlor men han svarade att han inte hade någon information ...

... utöver det som framgår av bildspelet som jag bara för någon vecka sedan lade ut på hennes sida! Men hennes livsöde är fascinerande och ger ett speciellt värde åt dina tavlor som du gör rätt i att behålla!

Han var också tillfredsställd över att få feedback på sin webbplats. Och det var ju märkligt att bildspelet endast legat uppe en vecka. Hade jag googlar för ett par veckor sedan hade jag förmodligen aldrig sett detta. Vilket hade gett våra tavlor lite mindre kontext.

Nu återstår endast att hitta en lämplig plats för tavlorna. Förmodligen flyttar de fram sina positioner nu. Tidigare har de fått nöja sig med placeringar i sovrum och arbetsrum. Kanske försvarar de i fortsättningen en plats i finrummet.

Nära ögat …

I somras renoverade vi vårt kombinerade gästrum, TV-rum och arbetsrum. Tänk vad som kan rymmas på cirka åtta kvadratmeter. Den ljusblå tapeten byttes ut mot en som går i gult. Nytt golv och delvis nya möbler. Flera tavlor åkte ut. Två av dem hamnade i en kasse för vidare befordran till någon second-hand-butik. Jag tror att de kommer från min mors släkt. Jag hade dem innan jag gifte mig. Kanske kommer de från en av mors mostrar. Oklart!

Det var framför allt ramarna som inte passade in i den nya inredningen. De är svarta och klumpiga. Annars har vi tyckt att tavlorna är fina. När hustrun har frågat om konstnären har jag svarat att jag tror det är någon släkting.

Nåväl, innan de nu skulle iväg fick jag för mig att ändå undersöka om det fanns någon möjlighet att tyda signaturen, som finns på den ena tavlan. På den andra tavlan finns endast initialerna. Jag fick det till

M Wrangel

Det blev träff direkt. Jag hamnade på en site som heter kulturlokalen.se som har Rickard Näslin som författare. Och nu har jag lärt känna en begåvad och driftig kvinna från Jämtland.

Maria Asplund föddes 1861 och växte upp i Östersund. Hon var dotter till landshövdingen. Tidigt musikaliskt begåvad sökte hon och kom in på musikkonservatoriet i Stockholm, dit hon också flyttade. Men i stället för studier i musik blev det måleri och teckning. Först vid Tekniska skolan och sedan vid Konstakademien.

När hon hade avslutat sin utbildning reste hon till Paris. Hon studerade vid något som heter Académie Colarossi. Vad jag förstår gick det bra. Hon fick målningar antagna till Salongen i Paris. Men ändå fick hon inte något egentligt erkännande under sin livstid. I Paris träffade hon sin man, Greve Fredrik Ulrik Wrangel, som var författare.

Den stora katastrofen inträffade 1906. Maken var kammarherre hos drottning Sofia och reste med hovet till södra Frankrike. I Monte Carlos kasinon spelade han bort sina egna pengar och även drottningens reskassa som bestod av 50 000 riksdaler. Han flydde därefter till USA och bosatte sig sedan i Frankrike. På kulturlokalen.se läser jag:

Maria begärde boskillnad 1907 och flyttade hem till Östersund. Hon träffade aldrig mer sin make …”

I Östersund tog hon aktiv del i stadens kulturliv. Hon fortsatte att måla och ofta var det naturmotiv från Jämtland.

Jag är glad att vi inte skickade iväg tavlorna. Jag undrar fortfarande hur de kommit i familjens ägo. Det lär jag aldrig få veta. Närmast kanske det blir nya ramar. Några av Maria Wrangels tavlor kan jag se har ropats ur på olika konstsalonger. Beloppen är inte astronomiska men kanske är hon värd något vackrare ramar. Annars är risken stor att hennes tavlor blir stående i klädkammaren. Och det vore ju ett slöseri med skönhet.

 

Van Gogh lever

Det var fantastiskt att kliva in i van Goghs värld.

Vi var på Kalmar Slott tidigare idag. Den som betalar SEK 155 i inträde till slottet, har också möjlighet att ta del av den mycket speciella van Gogh-utställningen:

Van Gogh Alive – The Experience

Det visas inga äkta tavlor, som på en vanlig vernissage. Nej, de målningar av Van Gogh, som vi fick ta del av, projicerades med hjälp av minst 30 kanoner på väggarna i en av slottets alla salar. Dessutom fick vi ta del av två intressanta föreläsningar. Den ena handlade om Van Goghs liv, den andra om hans konst.

Eller ska vi säga Vincent. För det var så han signerade sina tavlor. Enligt guiderna gjorde han så, eftersom Parisborna inte kunde uttala hans namn på rätt sätt. Bokstaven G på holländska uttalas ju med ett ljud som mest liknar ett tyskt ach-laut. Detta visste jag förut men har nu lärt mig det på nytt.

Vincents liv var en paradox. Fattigdom, svält och alkoholism blandades med oerhört stort konstnärskap. Vad jag förstår var han en varm och inkännande person. Dessutom med en gudstro. Prästson som han var. Under ett halvår var han missionär i södra Belgien. Enligt den som berättade om hans liv, hade Vincent inte lyckats få så många människor till gudstjänsterna, eftersom han var sysselsatt med att dela ut mat och kläder till det fattiga.

En av guiderna hette Johannes och berättade målande om Vincents liv.

Som någon av mina läsare kanske vet dog min svärfar nyss. Den 29 juli. Samma dödsdag som Vicent Willem van Gogh. Där slutar dock likheterna. Van Gogh tog själv sitt liv. För att han inte ville ligga sin lillebror, Theo, till last. Visserligen hade Vincent en enorm produktion. Över 2000 tavlor under ett decennium. Men tydligen sålde han endast en enda oljemålning under sin livstid.

Det var en berörande utställning. Inte minst projiceringen av alla hans tavlor, till medryckande, klassisk musik. Tydligen visste Vincent van Gogh om att han var uppskattad, före sin död. Men någon ekonomisk vinning fick han aldrig. Och kanske är det en stor lärdom. Pengar är faktiskt inte allt. Hade han blivit lyckligare, om han blivit rik? Svårt att veta. Han blev endast 37 år.

Även hans lillebror, Theo, dog ung. Bara ett halvår efteråt dog även han. Det var Theos hustru, Johanna, som ordnade en stor utställning med Vincents konst, sedan båda bröderna hade avlidit. Idag är Vincent van Gogh förmodligen en av världens mest kända och uppskattade konstnärer.

Så lite vi vet om vad vår livsgärning kommer att betyda för eftervärlden. Och lika bra är väl det. Viktigare är att följa sitt hjärta och göra det som är rätt. Jag tror att Vincent van Gogh gjorde det.

Van Goghs sovrum i Arles hade byggts upp i naturlig storlek.
Spännnade. Motivet var ett av van Goghs favoriter. Han målade det fem gånger.

Amsterdam och konst

Nattvakten.

Gångna helg besökte hustrun och jag Nederländerna. En ren nöjestripp, där vi hälsade på en god vän med familj. Utöver långdragna samtal vid frukostbord och vid andra måltider samt sköna promenader besökte vi också

Rijksmuseum

Där går det att se berömda tavlor av exempelvis Rembrandt Harmenszoon van Rijn och Vincent van Gogh. Vilket vi såklart gjorde. Men också många andra konstverk, där målarna (åtminstone för mig) var mindre kända.

Rembrandt Harmenszoon van Rijn lyder alltså det fullständiga på den person som vi benämner Rembrandt, vilket alltså var hans förnamn. Och det mest spektakulära verket är

Nattvakten

Zelfportret

Tavlan kallas så, för den var tidigare väldigt mörk. Den upplevdes därför som en tavla, som föreställde en nattlig scen, vilket inte stämmer. Händelsen utspelar sig dagtid och det är fantastiskt att se ljuset. T ex hur nattvakten sträcker fram sin hand, som nästan sticker ut ur tavlan.

Det fanns inte så många tavlor av van Gogh. (Han har ett eget museum alldeles intill.) Men det berömda självporträttet var ju ett måste.

Det som vi däremot speciellt sökte upp var tavlor av

Wouter Johannes van Troostwijk

Det gjorde vi såklart, för att våra vänner i Nederländerna är släkt med honom. Vi såg hans självporträtt och tog del av berättelsen om hans korta liv. Han var en ovanlig konstnär, som inte bara målade inomhus, med förebilder som burits in. Han gick också ut och målade det han såg. Därmed drog han på sig en förkylning och dog ung, endast 28 år.

Fanns det glasögon på Jesu tid?

En annan spännande tavla föreställde Tomas, som sticker sin hand i Jesu sår. Så mustig. Det ger verkligen ett nytt perspektiv på Tomas. Konstnären heter Hendrick ter Brugghen och levde 1588-1692. Vi förstod att han var inspirerad av Caravaggio.

Jag blev också fascinerad av den målning som föreställer katoliker och protestanter som fiskar upp människor ur en sjö. Det går inte så bra för katolikerna. Protestanterna däremot har god fiskelycka.

Vi talade ingående om denna metafor i samband med en predikoövning på min arbetsplats. Bilden av att fånga människor i nät kändes svår, även om de studerande som hade fått i uppgift att predika över den texten, gjorde det med god förmåga att både använda bilden och att problematisera den. Att sätta in den i det sammanhang som Adriaen Pietersz van de Venne (1589-1662) gjorde, var det ingen av de studerande som kom på. Och det är jag ju förstås glad för. Men tavlan speglar en tid, när konflikten mellan katolikerna i syd och protestanterna i norr, var djupgående.

Lägg märke till hur många fler blad träden på den protestantiska sidan av floden har.

Med andra ord återvände vi hem – som så ofta efter en resa – med nya, spännande intryck och många berättelser.

Design och predikan

Detta verk heter: 'Oskrivet blad' eller 'Skrivmaskin'
 och är designat av Wanja Djanaieff.

Vi besökte Kalmar konstmuseum och såg på tre utställningar. Den första vi såg heter

Designarkivet A-Ö

Den beskrivs på följande sätt på museets hemsida:

I utställningen kommer fokus att ligga på de skisser som Designarkivet förvaltar, på deras värde och deras betydelse för designprocessen.

Utöver själva konsten fanns också en del förklarande text. Om designprocessen står bland annat detta att läsa:

Skissandet handlar om att våga inte veta. Alltså modet att vara i det kaotiska ickevetandet. Man skulle kunna sätta upp en skylt på sin dörr där det står: ’Jag vet inte, jag letar.’ Hela vår kultur talar om att man ska veta. Men vetandet blir lätt stela dogmer som hindrar seendet.

Detta är ett citat av Klas Tham, som jag förstår är arkitekt. När jag läser hans ord funderar jag över predikoskrivandet som en kreativ process. Jag vet i och för sig inte om jag håller med om att vår tid präglas av att "man ska veta". Men oavsett vilket måste varje kreativ process innehålla ett moment av att leta. Jag undervisar ju i homiletik, som brukar översättas

Predikokonst

Ett typiskt verk av Raine Navin (1976):
'En hyllning till jordens alla kvinnor'

En predikant är alltså en konstnär. Och vi har förmodligen mycket att lära av andra konstnärer. Det kan hända att jag kommer att införliva en del av det jag såg på museet i min undervisning i vår.

En annan utställning handlade om relationen mellan kor och människor: Du har två kor. Vi såg den som hastigast. Tanken bakom var bland annat att vi människor – när vi betraktar korna upptäcker hur lika vi är som människor.

Den minsta utställningen handlade om Kalmarprofilerna Raine Navin och Gunilla Skyttla. Hustruns vän, Helene Alm, har gjort en film om dessa konstnärer:

Kung Raine & Drottning Gunilla

De konstverk som visades upp var sådana som paret donerat till museet. Dessutom fanns möjlighet att se filmen. Vilket vi delvis gjorde. (De som kommer en timme innan stängningsdags får skylla sig själva …)

Den timme vi spenderade på museet gav många nya tankar och insikter. Inte helt fel på årets näst sista dag.

Svärmodren, hustrun och svärfadren. 2017 års näst sista dag.
Framför verket: 'Oskrivet blad'.