Sydafrika – tragik

Det är med tungt hjärta jag skriver dessa rader om situationen i Sydafrika. Sedan förre presidenten, Jacob Zuma, fängslats, har landet drabbats av de värsta oroligheterna under sin demokratiska period, som började 1994. Människor har plundrat affärer och shoppingcenter samt vandaliserat byggnader och anläggningar i aldrig skådad omfattning. Vi får rapporter från vänner vi har i landet. Rapporter som fyller oss med lika delar bestörtning och chock.

Att förre presidenten fängslades – för att han vägrat inställa sig i domstol – är vad jag förstår den tändande gnistan. Under ytan finns frustration över att landets fattiga fortfarande, efter så många år, inte får del av landets rikedomar. Det absurda i situationen är att just Jacob Zuma och hans gelikar till stora delar orsakat den situation som råder. Han är egentligen anklagad – tillsammans med många andra – för State Capture, en form av systematisk korruption på högsta nivå. Sydafrikas största företag har tömts på pengar och dessa resurser har inte gått till de fattiga utan till de redan besuttna.

Att Sydafrika drabbats hårdast i Afrika av Corona-pandemin gör också sitt till. Samhället har varit i lockdown i omgångar och människor som saknar fast anställning drabbas då först.

Så det finns ett missnöje. Men det är framför allt kriminella personer som utnyttjar oroligheterna för att plundra. Kanske en del vanligtvis ärliga personer dras med men det vanliga är att de som redan ägnar sig åt stöld och rån drar igång det hela.

Vad jag kan förstå av de tidningsartiklar jag läser på nätet utnyttjas också läget av mindre nogräknade politiker, som ser en möjlighet att skapa kaos.

De affärer och shoppingcentra som plundrats har dessutom varit arbetsplats för hundratusentals människor. De har nu ingen möjlighet att gå till sina arbeten. Så tragiskt.

En liten tröst är att inte alla provinser har drabbats. Det som skett gäller Johannesburg i Gauteng och KwaZulu- Natal. Pietermaritzburg, där vi bodde 2013-2015 är mycket hårt drabbat. Vi känner många människor som nu sitter hemma och inte vågar lämna sina bostäder. Som mist sina arbeten. Som inte ville detta. Det är så sorgligt.

Vi ser också att affärsägare och andra nu börjar städa upp. De hoppas att polisen (och dessvärre även militär, som satts in) ska kunna skydda dem. Men säker är ingen. Sydafrika befinner sig i ett mycket sårbart läge.

Henning Melber, professor vid Nordiska Afrikainstitutet, uttalar sig initierat för SvT. Länken är här.

 Hemma ber vi särskilt dessa dagar för vårt älskade Sydafrika.

Människa bland människor

Idag har hustrun och jag fått vår första vaccinspruta. Vi ser det som viktigt att bli vaccinerade. För samhällets skull. För världens skull. Men förstås även för vår egen skull.

Det är intressant att se hur många människor som efter att ha blivit vaccinerade lägger upp en bild på sitt vaccinationsbevis. Därför gör jag det också i denna bloggpost. 

Vi fick Comirnaty (Pfizer/BioNtech). Jag hade inte hört talas om att vaccinet hade ett eget namn. Det finns uppenbarligen en oro från en del att få vaccin från Astra Zeneca. Det vaccinet kallas Vaxzevria. Begripligt att människor är oroliga. Hörde om en person som har haft problem med blodproppar. Då är det väl rimligt att be om ett annat vaccin. Men för det stora flertalet måste det ju vara en mindre risk att få vaccinet än att avstå?

Nyfiket läser jag på om själva namnet. Läs här. Varför heter det Comirnaty?

The new brand name for Pfizer and BioNTech's COVID-19 vaccine, Comirnaty mashes up community, immunity, mRNA and COVID—pretty much everything that could fit into the moniker for the world's most high-profile product at the moment.

Spännande. Det har med community att göra. Samma ord som i kommunion, kommunikation och kommun. Att vi hör ihop. Fint!

Tillbaka till detta att lägga upp en bild på sitt vaccinationsintyg. Är inte det en form av rit? I Sydafrika gör människor så på valdagen. Alla får ett lila streck på ena tummen. (För att ingen ska kunna rösta två gånger). Men när människor lägger upp det på t ex Facebook är det för att uttrycka en samhörighet med andra som har röstat. Och även säga hur viktigt det är att få rösta.

Samma sak när kristna firat askonsdagsmässa. Då ser jag många foton med personer som har ett ask-kors i pannan. Samhörighet. Just nu vill vi berätta för varandra om vikten av att ha blivit vaccinerad. Och tacksamheten.

Men det kan också upplevas problematiskt. Många väntar ju fortfarande på att få sin första dos. I vår del av världen är i och för sig hoppet stort att åtminstone alla vuxna ska få vaccin. Men hur ser det ut i resten av vår värld? Vad betyder community i Comirnaty då?

Den som vaccinerade mig var en ung afrosvensk sjuksköterska i slöja. Hon sa till mig precis innan sticket att ”nu kommer det att kännas ett stick”. Då berättade jag att jag varit blodgivare många år och är oberörd av sprutor. Vi spann vidare på den tråden och jag berättade att jag inte längre ger blod på grund av för lågt järnvärde. Däremot fick jag ge blod när vi bodde i Sydafrika förra gången. Hon frågade lite kring det och jag sa att jag bott i Sydafrika 7,5 år. Det tyckte hon var häftigt och sa:

-        Så spännande det vore att bo utomlands.

Konversationen stannade kvar inom mig. Utifrån ett nålstick. Ett samtal. Community.

Sydafrika drabbas hårt

Efter sju och ett halvt år i Sydafrika är det ofrånkomligt att leva med i även detta lands kamp mot Covid -19. Sydafrika har haft betydligt hårdare restriktioner och varit i Lockdown långa perioder. Jag känner starkt för detta prövade land, som tagit sig igenom Apartheid, världens mest omfattande AIDS-pandemi och nu borttas med korruption av värsta sort, så kallad State capture. Högt uppsatta politiker – som förre preseidenten Jacob Gedleyihlekisa Zuma och nuvarande generalsekreteraren för det statsbärande partiet, ANC, Ace Magashule – har roffat åt sig enorma summor pengar, som kunde använts till fattigdomsbekämpning och byggande av en rättvis välfärd för alla.

Nu drabbas landet av en omfattande Corona-pandemi och det slår naturligtvis mycket hårt mot framför allt de fattiga. Men egentligen drabbas hög som låg. Två relativt nära vänner har ryckts bort.

Clint le Bruyns arbetade jag ihop med på University of KwaZulu-Natal 2013–2015. Han var akademiker och aktivist med ett särskilt hjärta för Palestinas befolkning, för människor som hamnade i kläm på arbetsplatser och senast för studenterna, när de kämpade för lägre studieavgifter i kampanjen #feesmustfall. Den har jag bloggat om förut. Här är länken. Han ledde ett program som heter Theology and Development och den lista på studenter som han handlett fram till doktorsavhandling eller masteruppsats är lång. 

När vi bodde i Pietermaritzburg var han också privat en god vän. Vi har haft mycket roligt ihop och det känns tomt att han är borta. Han avled den 7 januari. Kyrkornas världsråd skrev fint om honom och det foto de valde har hustrun tagit. Läs mer på länken här.

Anna (Ansie) Poole är en annan god vän som avled i Covid -19 den 13 januari. Hon var husmor på Lutheran Youth Centre i Athlone, i Kapstaden under många år och satte stora avtryck både i kyrka och samhälle. Det var på ungdomscentret jag arbetade 1981–82 men då var inte Ansie husmor. Däremot var hon engagerad i kyrkan och jag träffade henne redan då, samt många gånger när vi antingen besökt ungdomscentret eller bott där. En härligt varm person som hade nära till skratt.

Två andra personer med ledarskap i Sydafrikas kristenhet har också ryckts bort. Dels den respekterade katolske ärkebiskopen i Durban, Abel Gabuza. Han stod i tur att bli Sydafrikas näste Kardinal. Läs mer här. 

Dels Ellinah Wamukoya, den första biskopsvigda kvinnan i Anglikanska kyrkan i Södra Afrika. Hon var biskop i Eswatini (tidigare Swaziland) och även hon djupt respekterad. Hon har gjort sig känd för sin kamp för miljön. Här går det att läsa mer om henne.

Fyra personer med olika uppdrag och olika personlighet, som alla betytt mycket för Sydafrika. Det är sorgligt och fyller mig med vemod. Må de vila i frid. 

 

 

Sjukdom är inget straff

Både när jag undervisade blivande präster i själavård i Sydafrika och när jag var lärare i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut kom frågan upp: Vad säger Bibeln om sjukdom? Beskrivs det som en bestraffning? En viktig fråga att ställa.

Jesus visar ju med hela sitt liv att de sjuka snarare är mottagare av hans kärlek. Det är inte så ofta han uttalar sig om sjukdomarnas orsak. Vid ett tillfälle får han en fråga om en funktionsnedsättning. Är en blind person blind på grund av synd? Jesus säger: Nej! Däremot ser Jesus en chans att visa Guds omsorg. Och så botar Jesus denne man, som varit blind sedan födseln. Evangelisten Johannes berättar om det i sitt nionde kapitel.

Varför skriver jag om detta? För att jag upplever att vi i denna fas av pandemin börjar koppla ihop våra medmänniskors beteende med deras eventuella insjuknande i Covid -19. Då kommer jag att tänka på en konfirmand jag hade i Sydafrika. Vi pratade om HIV och förhållandet mellan leverne och sjukdom. Kopplingen kan lätt göras. Det kan vara så att en person, på grund av sitt sätt att agera, utsätter sig för risken att bli smittad. Konfirmanderna ville prata om detta och det var viktigt. Då säger konfirmanden utan att tveka det minsta.

Men vårt agerande är ju en sak. Och sjukdomen en annan.

Det blev tyst. Och jag minns att jag blev totalt övertygad. Vi ska inte börja koppla ihop andra människors beteende med deras eventuella sjukdomar. Var slutar ett sådant resonemang?

Mitt eget liv kan och bör jag ha synpunkter på och tankar kring. Men när det gäller andra människor gäller något annat. Blir en människa sjuk ska vi bemöta det med hjälp och stöd. Inte med synpunkter och domar. Här är ju Jesus solklar.

Om en vecka är det Domssöndag och en av de bibeltexter som traditionellt läses då kommer från evangelisten Matteus tjugofemte kapitel. Jesus säger:

… jag var sjuk och ni såg till mig …

Därmed identifierar han sig med alla sjuka och anser att den som ser till sjuka utför en god handling.

En viktig anledning till att vi ska vara försiktiga och varsamma i coronatider är att vi ska låta bli att belasta vården. Låt oss begrunda hur sjukvården fungerar. Där ges människor vård oavsett anledningen till insjuknandet. Ibland kallas det för det humanitära imperativet. Den som är sjuk ska få vård.

Vid några olika tillfällen har jag märkt att tanken formuleras att den som blivit smittad själv har vållat det. En sådan koppling är oklok att göra. Den leder till skuldbeläggning. Och det bidrar till ett obarmhärtigt samhälle. Den som är sjuk behöver vård och omtanke.

Världsvid bön i coronatid

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet ingår jag i ett nätverk av ledare för världens cirka 150 bibelsällskap. Vi möts ibland i olika konstellationer. Innan pandemin slog till träffade jag generalsekreterare från Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa vid ett möte i Istanbul. Mycket lärorikt.

Det skulle varit ett stort möte i Kapstaden i början av juni. Ni som känner mig förstår att jag längtade dit. Vi skulle bland annat fira att Sydafrikas bibelsällskap fyller 200 år. Men framför allt skulle vi haft överläggningar i viktiga samverkansfrågor. Svenska Bibelsällskapet deltar i ett tiotal projekt i olika delar av världen och vid ett möte där nästan alla bibelsällskap är representerade finns möjlighet att lösa många frågor på kort tid. Men mötet i Kapstaden blev förstås inställt.

Då har vi, liksom många andra, blivit hänvisade till digitala mötesformer. I vårt fall Zoom. Igår samlades ett 25-tal till bön. 35 minuter. För vissa av oss morgonbön och för andra aftonbön. I mitt fall blev det middagsbön.

Först fick representanter för bibelsällskapen i Brasilien, USA och Gulfen berätta om hur pandemin påverkade deras liv och arbete. Det som slog mig var inte minst i vilken utsatthet alla migrantarbetare i Gulfstaterna lever och hur pandemin blir en extra smäll för redan drabbade. Vi bad för alla som drabbas på olika sätt av pandemin.

Jag hade fått uppdraget att därefter leda en kort bön med inriktningen:

Thanksgiving prayer for God’s protection and provision during COVID-19 pandemic.

För det finns också sådant som ger anledning till tacksamhet. Människor som tillfrisknat. Ekonomiska problem som fått en lösning om än tillfälligt.

Mot slutet ledde jag också en bön från ” the Symposium of the Episcopal Conferences in Africa and Madagascar”. Den var fin och jag vill därför återge den på engelska:

Almighty and merciful Father, who show your love to all your creation.
We come before you asking for a quick control of the Coronavirus currently ravaging our world.
Hear graciously the prayers we make for those affected by the virus in various parts of the world.
Grant healing to the sick, eternal life to the dead and consolation to the bereaved families.
We pray that an effective medicine to combat the sickness be speedily found.
We pray for the relevant governments and health authorities that they take appropriate steps for the good of the people.
Look upon us in your mercy and forgive us our failings. Amen.

Att sitta vid en dator i Sverige och se ett tjugotal ansikten från hela klotet framför sig och få leda en bön med ursprung på den kontinent som blivit hemma för mig, det var stort.

I pandemin får vi göra det som kristna i alla tider sammanfattat med de latinska orden:

Ora et labora!

Bed och arbeta! Runt om i världen arbetar bibelsällskap inte bara med att ge möjlighet för människor att läsa Bibeln. Många av dessa bibelsällskap är också djupt involverade i olika humanitära insatser. Ofta för att ingen annan organisation finns att tillgå på platsen. Och för att bibelsällskapen ofta har högt anseende.

Wolodarski och jag

Igår satt hustrun och jag och tittade på nationaldagsfirandet från Skansen. Det var speciellt. Mycket var bra. En önskan om att hålla ihop som nation. Med en öppenhet, som ville säga att alla vi som lever i Sverige bör få plats.

Att samtidigt sitta och fingra på sin smartphone är en ovana jag delar med många. I mitt twitterflöde dök en tweet upp. DN’s chefredaktör Peter Wolodarski valde att på nationaldagens kväll twittra om att söndagens upplaga av DN skulle innehålla en debattartikel av Sverigdemokraternas partiledare.

Kontrasten mellan firandet i TV och den bistra verkligheten i mitt Twitterflöde gjorde att jag skickade iväg en fråga till Wolodarski. Det skulle visa sig bli min mest lästa tweet någonsin. Såklart beroende på mottagaren mer än på avsändaren. Men ändå.

Ganska snart drog jag mig ur samtalet men har fått notifikationer därefter. Några tankar kommer här.

Jimmie Åkesson kräver alltså Anders Tegnells avgång. På det har han fått svar av Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson. Politiker bör förstås inte kräva att tjänstemän ska sluta. Om Anders Tegnell ändå skulle välja det, skulle han inte avgå. Han skulle säga upp sig eller bli uppsagd. Han är anställd. Inte politiker.

Det som stör mig är att Wolodarski tydligt har kritiserat regeringens linje. Nej, det är förstås helt i sin ordning att han gjort det. Men att hans uppfattning och Sverigedemokraternas verkar samspela. Det stör mig. Nej, kanske inte det heller. Men att DN lägger ut Sverigedemokraternas debattartikel alldeles bredvid Wolodarskis fotografi. Det verkar som en tanke.

Ska jag göra en välvillig läsning kanske titeln på Wolodarskis ledare är en kommentar till Sverigedemokraternas debattartikel.

Det är såhär demokratier dör.

Det som stör mig allra mest är inte att ett av riksdagens partier har en avvikande uppfattning och torgför den i media. Men i artikeln går partiledaren in och vill bestämma vilken tjänsteman som får sitta kvar och vilken som ska sägas upp. Skulle vi få ett sådant styre skulle den svenska demokratin kunna dö.

Hur kan jag hjälpa till?

I veckan meddelade regeringen att de som är symptomfria kan börja resa inom landet. Fantastiskt. Även om budskapet fortfarande är att fara på intet sätt är över, är många glada för att få röra sig. Turistnäringen inte minst.

Men samtidigt hör jag röster inifrån vården. I exempelvis Uppsala har antalet personer som insjuknar och behöver vård ökat något igen. Det är inte så att arbetet på intensivvårdsavdelningarna stannar av. I mitt Facebookflöde kommer det upp bilder på vårdpersonal som vädjar till oss andra att ta ansvar.

Och med allra största sannolikhet är det oerhört många som kommer att påverkas av pandemin under lång tid. De som insjuknat och drabbats hårt. De som mist nära anhöriga. Och de som mist arbetet eller behövt se sitt företag gå i konkurs.

En fråga som jag ställer mig är: vad kan jag göra? Mer än att följa rekommendationerna? I min dagliga bön finns pandemin med. Men kan jag göra något mer? Jag är ju inte vårdpersonal.

Ett initiativ som har betydelse är ”Chokladsupport till Akademiska sjukhuset”. Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala (där jag är sekreterare i styrelsen) skriver på webbplatsen:

All sjukvårdspersonal gör ett fantastiskt jobb med Covid-19 patienter och alla andra. Vi vill ge dem lite uppmuntran och kommer därför att fram till [Midsommar] regelbundet distribuera påsar med choklad.
För att kunna göra det behöver vi er hjälp:
– Köp någon eller några chokladkakor extra när du handlar och lägg i den låda som står på disken. Vi kommer minst att dubbla det som läggs där.
– Du kan också stödja initiativet genom att Swisha ett bidrag till 1232631562 eller bankgiro 5942-2295. Skriv Chokladgåva.
För att göra detta möjligt har vi även blivit lovade viss sponsring från våra leverantörer Divine och Sackeus.

Nu har detta projekt förlängts ända till midsommar. På detta sätt kan jag (och Du om Du vill) göra en insats i pandemin och samtidigt göra en god affär, som gynnar småskaliga kakaobönder i världen.

No singing in South African churches

During the week I have read some news about the reopening of South African churches. The President, Cyril Ramaphosa, has obviously made an announcement that churches may start with worship services again. According to IOL news this was announced by the President together with the General Secretary of the South African Council of Churches, Bishop Malusi Mpumlwana. The bishop was quoted:

play music, don’t sing

In the Policy Guide that the SACC has issues there are many recommendations. It doesn’t forbid singing. It states:

The singing of hymns may need to be considered VERY carefully. Two meters is not far enough apart for hymns to be sung. Similarly, responses need to sotto voce (intentionally lowering the voice) to avoid expressing any saliva.

Thabo Makgoba, Anglican Archbishop.

One of the church leaders within the SACC, Anglican Archbishop Thabo Makgoba summarises the policy to his followers on his blog:

… a limit of 50 on services, disinfecting surfaces between services, physical distancing in churches, the avoidance of shared hymnals and prayer books, the wearing of masks during services, restrictions on singing (because it has proved to play a big role in spreading the virus), avoidance of the common chalice at Eucharist, no gatherings after services and rigorous hygiene in church toilets.

I have especially noticed two former SACC leaders, who are critical. Peter Storey, who was the President of the SACC 1980-83 is not happy at all. He writes:

Allowing public worship ill-advised and dangerous

John de Gruchy, another well-known South African Theologian, writes on his blog:

The fact that most Christians throughout the world have been prevented from going to church buildings has not meant that the church has stopped being the church.  The first Christians did not have church buildings; they gathered in homes for prayer and fellowship, and they did so in order to go into the world to proclaim the good news about Jesus.  That is why at the end of the Eucharist we are sent into the world to love and serve. It is misleading, then, to say that once the pandemic is over, we can go back to church when we never stopped being the church.

According to News 24 the SACC says that they did not “coerce government into allowing places of worship to open”. I guess this is a very sensitive issue. So the question is:

Will South African Christians be able to do this?

And in the same breath I need to ask the same question to our own church because we also gather in many churches. I have participated some Sundays, but we have also prayed at home at times. I am reluctant. In our own city, Uppsala, the number of infected people seems to increase again. Is the right thing to close churches again?

Älska Din nästa

Idag hade Svenska Bibelsällskapet en stor annons i Expressen. Det händer inte ofta. Syftet var att berätta något om kopplingen mellan medmänsklighet i dessa tider och Bibelns ord. Idén till de olika bibeltipsen har vi fått från bibelsällskapet i Argentina. Tack! En av mina arbetskamrater har goda kontakter och blick för möjligheter.

Rubriken för annonsen handlar om att älska sin nästa i dessa svåra tider. Bilden är given. En människa i vården. Det är imponerande vad vårdpersonal uträttar i vårt land och i världen. De förtjänar vårt stöd och vår uppskattning.

Samtidigt kan vi göra mycket annat för många andra. Det är om detta bibeltipsen handlar. De går att läsa på vår webbplats. Länken kommer här.

Själv fick jag vara med i en youtube-andakt som spelats in i Equmeniakyrkan i Arvika. Linda Alexandersson är pastor där. Hon fick bibelpriset förra året. Därför har vi en del kontakt. I andakten sjunger jag den sång jag skrev häromdagen. Texten kommer här:

Följ med mig till öde mark
säger Jesus. Du blir stark
när Du vilat Dig en aning
kan Du ge Dig ut på spaning.
Dock ej nu i denna tid.
Viktigast: ej virus sprid!
 Uti kammaren vi ber
ej i kyrkorummet mer.
Bön i hemmet också gäller.
Kanske att det högre smäller.
För Gud hör oss även där,
vilket alltid målet är.
 Samma sak det har hänt förr:
Lärjungar bak reglad dörr.
Påsk kan firas även hemma.
Det kan lösa vårt dilemma.
Jesus genom väggar når:
Fira påsk nu också går.
 (Melodi: 193 - Gud som haver):
 © Anders Göranzon

Jag spelade in sången och skickade en fil via ett användbart program som heter We Transfer. Hustrun spelar gitarr till sången. I vårt samtal inför min medverkan frågade Linda lite om mitt liv och fastnade för mina år i Sydafrika. I andakten talar hon om vikten av att bry sig om de medmänniskor som nu drabbas allra hårdast. T ex de människor som lever i kåkstäder och därmed har svårt till fysisk distansering.

På olika sätt får vi öva oss i att älska vår medmänniska i dessa tider. Vi får ställa frågan till oss själva – var och en – och göra det bästa vi kan. Det behövs.

Äldre - en resurs!

Den kommunala beredskapsplanläggningen måste alltså syfta till, att de äldre engageras och tillåts ta del i arbetet. Inte minst genom sina erfarenheter är de äldre i sig själva en resurs att räkna med.

Denna vårliga lördagsförmiddag, när vi ätit vår frukost, skulle jag leta efter ett dokument i en pärm och fick syn på ett annat. Ja, det blir ju ofta så, när gamla pärmar tas ner från bokhyllan.

Här rivs den gamla brandstationen, för att ge utrymme för bostäder. Det
ljusgröna huset till höger är det hus vi idag bor i.

Den mening som citeras ovan låter i mina öron som oerhört aktuell. Men jag skrev den tillsammans med en kollega våren 1984. Vi gjorde vapenfri tjänst och var placerade på socialförvaltningen i Uppsala kommun. Första terminen tjänstgjorde jag på Valsätraskolan och Folke Bernadottehemmet i Uppsala. Då arbetade jag som elevassistent. Mot slutet av terminen minns jag att kommunens beredskapsinspektör, Hans Bäckander, kom till en samling för alla vapenfria värnpliktiga. Frågan var om någon ville ta på sig uppdraget att göra en utredning om hur väl rustad kommunens äldreomsorg var inför en eventuell beredskapstid. Vi var två som anmälde vårt intresse. Arne och jag. Det resulterade i rapporten:

Äldreomsorg i Beredskapstid.
Analys av resurser inom socialdistrikt 1 med kommentarer.
Arne Åhman och Anders Göranzon

Under en termin fick vi vår arbetsplats på brandstationen (ett kvarter från min nuvarande bostad). Vi gjorde intervjuer bland de äldre, skickade ut en enkät till alla vårdbiträden och besökte vårdboenden. Vi mätte ytan på skyddsrummen och räknade på hur många äldre som skulle kunna tas emot på landsbygden, vid en eventuell evakuering. 

Det som ändå är genomgående var hur mycket vi lyssnade på de äldre. Vi skriver:

Dessutom har vi hos flera äldre /…/ mött en vilja att bereda plats åt andra äldre, även om det skulle innebära att de fick dela rum (sid 19).

Fascinerande. I enkäten fanns en öppen fråga om vilka som skulle prioriteras vid en eventuell evakuering. Där har ett vårdbiträde svarat:

Jag kan inte sätta mig in i den situationen. Hur prioriterar man människor (sid 17).

Jag minns att jag då tyckte att vi planerade för en situation som förmodligen aldrig skulle inträffa. Det vi nu upplever med Corona-pandemin är ju inte ett krigstillstånd men ändå en samhällelig kris. Samma frågor: hur kan vi hjälpa varandra? Hur prioriterar vi i ett skarpt läge? Hur ser vi på de äldre?

Jag undrar vad vår utredning ledde till och om något av det vi skrev gav avtryck på något sätt. Om inget annat togs till vara, skulle jag vilja att just de sista meningarna iakttogs:

”Den kommunala beredskapsplanläggningen måste alltså syfta till, att de äldre engageras och tillåts ta del i arbetet. Inte minst genom sina erfarenheter är de äldre i sig själva en resurs att räkna med” (sid 27).

Ljuset lyser i mörkret

Idag funderar jag över hur påskens gudstjänster kommer att gestaltas. Rimligen kan vi inte fylla kyrkorna på påsknatten eller påskdagen. Här följer några tankar:

Jag skulle vilja att hustrun och jag mörklade vår lägenhet strax före 23.00 och sedan tände ett ljus, i stället för Kristusljuset i påsknattsmässan. Tänk om fler skulle göra det? I så fall skulle vi ställa ljuset på en fönsterbräda, långt bort från gardinerna. Och sedan skulle vi titta ut i bostadsområdet och se om andra hade gjort likadant. Tänk om vi då såg ett, två eller kanske fem levande ljus i mörklagda lägenheter. Då skulle vi veta: vi är flera som tror på livets seger över döden. Jesu uppståndelse skulle få ett konkret uttryck i natten.

Sedan skulle vi läsa påsknattens texter och sjunga psalmerna. Och om sömnen blev god skulle vi sedan, i morgonväkten, vandra upp till kyrkogården. Där skulle vi mötas av andra påskfirare. Någon skulle dela ut ett psalmblad och vi skulle placera ut oss över ett stort område och sjunga:

Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften,
o salighetshöjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans,
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt
för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar
Halleluja!

När vi stod där och sjöng skulle vi erfara en känsla av sammanhang. Vi skulle finna tröst mitt bland de många dödsfall vi som samhälle och värld drabbats av denna vår. Där på kyrkogården behövde vi inga levande ljus, för då hade solen redan gått upp. Fåglarna skulle sjunga med oss och vi skulle stärkta vandra hemåt med lovsång i våra hjärtan.

Så tänker jag kring vårt kommande påskfirande.

Dop i Coronatider

Snäckan påminner mig om sommarens pilgrimsvandring.

En kollega blev sjuk. Vikarien med. Igår fick jag en fråga, om jag kunde ta ett dop idag. Så bra att jag är på benen och symptomfri. Dopet gick bra. Bara den närmaste familjen var där. Fem personer. Vaktmästaren filmade. Släkt och vänner får titta på dopet sen. Men dop blev det. Instruktionen var att döpa med så lite handkontakt som möjligt. Jag tog med ett snäckskal. Så har jag sett att andra kyrkor ute i världen gör.

Under de senaste veckorna har jag försökt att greppa denna märkliga tid. Ovissheten, som Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, skriver om i DN igår, den 20 mars 2020, är också min övergripande känsla.

Anders Tegnell, statsepidemiolog, står för lugn och samling. Kerstin Hessius, VD för Tredje AP-fonden, medverkade i Aktuellt häromkvällen. SvD sammanfattar hennes krav:

Ge en tidpunkt för när livet blir normalt

Men en sådan tidpunkt kanske inte går att få. Hur kan vi då leva med ovissheten?

Både Tegnell och Hessius manar till sans och lugn – om än på olika sätt. Jag hoppas att världssamfundet nu gör allt för att samverka i en svår tid.

Samtidigt visar denna kris att vi kan vidta långtgående åtgärder, när vi känner oss hotade. Hoppet ligger i att vi gör samma sak i relation till klimatkrisen, när pandemin väl är under kontroll. Det är vad jag innerligt hoppas.

För egen del försöker jag följa anvisningar från folkhälsomyndigheten. Jag har ansvar för min egen hälsa. Kan jag hålla mig frisk är det bra. Då behöver inte vården ta hand om mig. Jag har också ansvar för andras hälsa. Särskilt för dem som är i riskgrupperna. Därför iakttar jag god handhygien och håller avstånd.

Samhällsekonomin och världsekonomin är som sagt ett annat skäl till oro. Kerstin Hessius budskap var i korthet – som jag uppfattade – att hjulen måste börja rulla igen. Annars kommer fler personer dö av ekonomiska skäl än av själva pandemin. Men där kan jag inte göra så mycket. I går beställde vi take-away. Vi gör sällan det men i det lilla kändes det som ett bidrag. Idag har vi tagit en promenad i vårsolen och gjort en god affär i Världsbutiken Globalen.

Men det är såklart våra förtroendevalda och myndigheter som har den viktiga och svåra uppgiften att ta ett ledarskap. Det är mig fjärran att rikta grundlös kritik mot dessa, som gör sitt allra bästa.

Bön är också något som jag upplever viktigt. Alltid men inte minst nu. I min bibelläsning följer jag Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan Bibel 2020. Där får jag också hopp och kraft. Det tror jag fler får.

Bibelläsning i Corona-tider

Corona-pandemin är allvarlig. Först och främst för människor med nedsatt hälsa. Dessutom drabbas många i näringslivet. Enskilda tvingas planera om sina liv. Allt detta händer även i vanliga fall. Den stora skillnaden är att det nu händer väldigt många samtidigt. Exempelvis ställer det stora krav på vården. Det är därför vi ska bidra till att smittan sprids långsammare. Vi lär inte kunna stoppa den.

Som generalsekreterare har jag funderat på hur detta påverkar Svenska Bibelsällskapet. Hur kan vi bidra? Mitt svar har blivit att vi ska fortsätta att göra Bibeln tillgänglig på olika sätt. Även nu – kanske framför allt nu – finns Bibeln som en resurs att leva genom en svår och osäker tid. Det jag har uppmärksammats på är att många kommer att vara hemma i påtvingad eller självvald karantän. Kanske blir det svårt att komma iväg på gudstjänster eller bibelsamtal. Eller så uppstår av andra skäl ett behov av att dela tankar med andra.

Då kom jag att tänka på vår bibelläsningskampanj:

Bibel 2020

Tanken är att den som vill ska ladda ner appen och läsa det föreslagna bibelordet högt och spela in det. Sedan går det att ladda upp inspelningen och även länka till det på olika sociala medier. Länken till vår webbplats kommer här. Där finns instruktioner. Nu vill jag pröva följande:

1. Jag kommer att läsa in dagens text och lägga ut den på min Facebook-sida.
2. Jag kommer inbjuda dem som vill att vara med i en grupp, där vi lägger upp våra inläsningar varje dag. Tanken är att vi sedan i gruppen kan skriva några rader om vad den dagens bibelläsning betyder för oss.
3. De som vill vara med kan skicka ett meddelande till mig på messenger.