Kamp mot våldtäkt – även mitt i sommaren

Igår lyssnade vi – för första gången denna sommar – på Sommar i P1. Det var ett mycket berörande program. Sommarvärd var Mathilda Hofling och hon hade valts till Lyssnarnas Sommarvärd 2021. Hennes berättelse var skrämmande. Den handlade om hur hon som 13-åring blev utsatt grooming på nätet. Något som påverkat henne under hela hennes uppväxt. Så upprörande. Jag förstår om inte alla orkar lyssna men vi var tacksamma för att vi gjorde det. så viktigt! 

Hennes berättelse var inte utan hopp. Hon ville framför allt berätta för andra i samma situation att det går att ta sig ur det hela.

Att vi människor är i stånd att skada både andra människor, oss själva och resten av skapelsen är inte någon nyhet för mig. Ändå blev jag mycket berörd över hur män kan utnyttja en ung flicka på detta sätt. Dels upprörs jag över den person som stod för själva groomingen. Så beräknande! Det är illa nog. Dels känner jag vrede mot alla de män som betalade för att få våldta henne. Vanliga män. Någon gång hade en av dem plockat bort barnstolen ur framsätet, innan hon klev in i bilen. Återigen, jag vet att det är så men att höra henne berätta om det gjorde att insikten trängde djupare in i mig.

Med andra ord är det viktigt och nödvändigt att även mitt i sommaren höja sin röst och påtala att detta är en verklighet som oerhört många flickor och kvinnor i världen tvingas in i. Det måste få ett slut.

Torsdagar i svart – en global kampanj för en värld utan våldtäkt och våld – utmanar mäns våld mot kvinnor. Jag är ambassadör för kampanjen i Sverige och vill dra mitt strå till stacken. Det är Kyrkornas Världsråd som står bakom den.

Mathilda Hofling nämnde en annan organisation, nämligen

Föreningen #intedinhora

Den hade betytt mycket för henne och jag har stött på den på andra håll. Ytterligare en organisation som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från sexuellt våld är

Me Too Sweden

Jag är medlem i den senare och känner flera av dem som är engagerade i antingen styrelsen, som kassör, revisor eller webmaster. Kanske vill Du också bli medlem eller på annat sätt stödja deras arbete. Det gör skillnad!

På olika sätt kan vi bidra till att vårt samhälle blir tryggare för flickor och kvinnor (och även för de många män som ofta utan att våga berätta, utsätts för våld i nära relationer). Att arbeta för detta behövs varje dag. Även mitt i sommaren.

Nu har Moruti på olika sätt handlat om genusbaserat våld under 7 torsdagar i rad. Jag började med att skriva en bloggpost om genusfrågor i allmänhet. Sedan beskrev jag skälet till dessa bloggposter; att den internationella kampanjen 16 days of activism against gender-based violence infaller i slutet av november och början av december. En gästbloggare skrev om våld i nära relationer. Det var en nära text om att även män utsätts för våld. Och att det inte alls är endast i undantagsfall.

Den 26 november handlade bloggposten om det uttalande vi ambassadörer för Thursdays in Black gjorde med anledning av 16 days. Därefter gästbloggade ordföranden för Me Too Sweden, min yngsta dotter och sedan grundaren av Försoningsgruppen i Sverige.

Idag vill jag sammanfatta med några rader. Sju veckor. Sju torsdagar. På intet sätt har världen blivit bättre men samtidigt har någon påverkats. En tanke har tänkts och någon har agerat eller låtit bli att göra något. Jag har själv fått tänka till.

Frågor som har att göra med genusbaserat våld måste ständigt lyftas upp till ytan för det blir så lätt en tystnadskultur kring det som rör sexualitet och makt. Därför fortsätter jag att skriva. Därför fortsätter jag att klä mig i svart och bära ett märke där det står:

Thursdays in Black. Towards a world without rape and violence.

Igår samtalade jag på zoom med en kollega i Zambia. Damon Mkandawire är präst och sjukhusadministratör. Vi ska arbeta tillsammans med att förbereda männens förmöte vid kyrkornas världsråds nästa generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland 2022. Då kommer vi att möta män från olika kyrkor och samfund och olika delar av världen, som alla vill delta i kampen för en jämställd värld. Det blir spännande! Och framför allt meningsfullt.

Gästbloggare om #metoo

Idag har jag bjudit in ordföranden i organisationen Me Too Sweden, Matilda Göranzon, som gästbloggare. Matilda är dessutom min yngsta dotter. Men i denna bloggpost skriver hon utifrån sitt stora kunnande i frågor som rör genusbaserat våld.

Våld. Vad tänker du på när du hör ordet våld? Tänker du på sparkar och slag eller kanske ett slagsmål på stan en sen fredagskväll? Eller tänker du på något helt annat? Hur tänker du kring andra former av våld? Att hota eller kalla någon för elaka saker – är det våld? Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke – är det våld?

Ja, allt jag har beskrivit ovan är våld, olika våldsformer, men ändå våld. Sparkar, slag och slagsmål är exempel på fysiskt våld. Att hota eller kalla någon för elaka saker är exempel på psykiskt våld. Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke är exempel på sexuellt våld.

Jag heter Matilda och är ordförande i den ideella organisationen Me Too Sweden. Vi bildades januari 2018, som en följd av den massiva spridningen av #metoo under hösten 2017. Hösten då sociala medier fylldes av vittnesmål. Personer som vittnade om det sexuella våldet som någon hade utsatt dem för. Ibland stod det bara #metoo. Ibland var inlägget långt, målande och fruktansvärt. Så många personer som hade utsatts, ett lock som lyftes och ut strömmande år av övergrepp, ångest, smärta, skam och skuld.

Ibland handlade vittnesmålen om sexuellt våld i nära relationer, ibland om sexuella trakasserier på arbetsplatsen och ibland om sexuellt våld som någon okänd utsatt en för. Våld i nära relationer kan innefatta bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. I våld i nära relationer kan offret vara ett barn, en kvinna, en man eller en icke-binär. Ibland pratas det om mäns våld mot kvinnor. Då hamnar fokus på ett könsbaserat våld där mannen är förövaren och kvinnan är offret. Likaså här kan det handla om bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld.

Me Too Sweden fokuserar på sexuellt våld, som är ett samlingsnamn för det våld som har en sexuell karaktär. Det innefattar bland annat sexuella trakasserier och sexuellt ofredande. Tafsningar, oönskade komplimanger eller kommentarer av sexuell karaktär är alla exempel på sexuellt våld. Våldtäkt eller en annan sexuell handling som kan jämföras med ett samlag är också exempel på sexuellt våld.

Alla kan utsättas för sexuellt våld. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Genom forskning vet vi att vissa grupper i samhället och världen utsätts för sexuellt våld mer och oftare än andra.

Me Too Sweden arbetar för att allt sexuellt våld ska upphöra. Detta gör vi på olika sätt:

1. Genom att förmedla utsattas vittnesmål så skapar vi en trygg gemenskap för utsatta i syfte att bidra till ett “nästa steg” i den enskildes bearbetning.

2. Vi stöttar, vägleder och slussar utsatta personer vidare till relevanta organisationer och myndigheter där de kan få hjälp och stöd.

3. Vi ökar medvetenheten hos både utsatta och allmänheten genom att sprida kunskap om sexuellt våld i syfte att öka möjligheter för de utsatta i samhället samt arbeta förebyggande.

4. Vi agerar opinionsbildande i frågor som berör sexuellt våld i syfte att gynna de utsatta.

Jag skulle vilja fokusera lite på de vittnesmål vi tar del av. Ett mönster är att personer som utsätts för sexuellt våld tvivlar på vems felet var. Var det helt och hållet förövarens fel eller hade jag, som blev utsatt, en del i det som hände mig? Följande två meningar tycker jag beskriver detta så väl:

”Jag vet att det inte hade något med mig att göra. Men jag verkar inte kunna lita på att det endast hade med dig att göra.”

I varje mejl jag besvarar förtydligar jag att det sexuella våldet är förövarens fel och endast förövarens fel. Isdal (2010) skriver att det sexuella våldet kanske är den mest psykologiskt nedbrytande våldsformen. Jag tror att det bland annat är därför en person som blivit utsatt för sexuellt våld tvivlar på sig själv och på vems felet var och är. Tack vare #metoo så förflyttas skammen och skulden dit den hör hemma. Hos förövaren. Men, det behövs en ständig påminnelse om att sexuellt våld är våld. Och våld är och förblir alltid förövarens fel.

En dunk med flygbränsle

Det fick jag av en person som jag hade hjälpt. Men vad ska jag med en dunk flygbränsle till? Jag har väl inget flygplan? Är det överhuvudtaget bra att flyga i dessa tider?

Det visade sig att jag inte direkt fått bränslet för egen del. Det var en gåva till en organisation som heter

Mission Aviation Fellowship

Denna missionsorganisation, som funnits sedan andra världskrigets slut, har 135 flygplan över hela jorden och finns i de mest oländiga områdena. De skriver på sin hemsida:

Tänk om platsen där du bor inte hade några bilvägar och kommunikationen till omvärlden var starkt begränsad. Hur skulle du eller din familj nå en läkare om någon av er skulle bli sjuk eller allvarligt skadad?

Det går att läsa om hur de t ex samarbetar med Dennis Mukwege i Kongo:

För att ge fler kvinnor som utsatts för sexuellt våld möjligheten att få hjälp kommer MAF i Kongo att öka flygningarna till Bukavu och Panzisjukhuset.

Först blev jag lite förvånad. Sedan glad över att den person jag hjälpt nu vill tacka mig genom att hjälpa exempelvis kvinnor i Kongo, som utsatts för sexuellt våld, att få hjälp.

Enough

En svår film att se!

Jag har fått nog! Igår kväll såg jag delar av filmen ”Enough” där Jennifer Lopez spelar huvudrollen. Efter att ha blivit misshandlad av sin man flyr hon med dottern. När en advokat till sist säger att det är hopplöst att fly, eftersom mannen kommer att jaga henne, tills han hittar henne och dödar henne, bestämmer hon sig för att slåss tillbaka. På svenska heter filmen:

En kvinnas hämnd

Hon dödar mannen i självförsvar. Som alla filmer där det utspelas en kamp mellan ont och gott, känns det OK att den goda sidan använder våld i kampen mot ondskan. Det verkar i filmen som om att hon blir friad från att ha dödat sin man.

Det är inte filmen jag fått nog av. Det är våld i hemmet. Jag minns en tidningsartikel jag läste för ett par år sedan, som gjorde mig upprörd. Kort var artikelns budskap följande:

Den farligaste platsen en kvinna kan vistas på är det egna hemmet.

Jag blev upprörd. Kände mig anklagad. Men jag förstår att det är så. Det var inte avsett för oss män, som inte plågar livet ur våra fruar. Men jag tog åt mig – som man! Och det var säkert bra.

Statistiskt sett (och nu har jag inga källor att komma med i denna bloggpost) är det farligt för en kvinna att vara hemma. Många kvinnor misshandlas och våldtas i hemmet. Så även en del män. Och många barn. Hem är farliga! Visst är det upprörande?

Ett annat minne som kommer upp är när jag utgöt mig för en annan man över hur hemskt det är att så många kvinnor utsätts för våld. Hans svar var att det rent statistiskt dödas fler män. (Jo, jag vet att dödligheten totalt sett är exakt lika stor bland kvinnor och män men här talar vi om liv som avslutas p g a mord, dråp etc.) Säkert är det så att fler män bringas om livet med våld än kvinnor. Men är det inte så att det rör sig om olika våld och olika situationer?

När män mördas är det andra män som utför handlingen. När kvinnor mördas är det oftast män och inte andra kvinnor. Detta skriver jag inte som en vetenskaplig sanning. Jag antar att det förhåller sig så men jag vet inte med säkerhet.

Däremot vet jag att vi ofta varnar våra döttrar, när de ska ut i det publika sammanhanget på kvällstid. Vi (föräldrar) har synpunkter på klädsel och på vilka platser de ska besöka. Av omsorg kanske men det blir missriktat, för vi har en annan måttstock för sönerna.

Nu undrar jag: hur kan det komma sig att vi/samhället enklare accepterar att killar är ute sent på kusliga ställen, när det bevisligen är så att fler killar råkar illa ut just där och då?

Och hur kan det komma sig att vi/samhället accepterar att tjejer har det säkrare hemma, när det är just hemma som är det farligaste stället att vara på?

Eller är det fler killar ute och just därför procentuellt fler killar som råkar illa ut där? Samt fler tjejer hemma och just därför rent procentuellt fler tjejer som råkar illa ut där?

När jag funderar över detta sakförhållande, undrar jag hur de tänker, som till varje pris ska behålla en strikt könsuppdelning, där vissa egenskaper tillskrivs de olika könen/genusarna. Kan det vara dags att fundera bortom kön och genus?

Och då har jag ändå inte kommenterat alla som utsätts för våld på grund av sin sexuella läggning. Eller religion. Eller politiska övertygelse. Eller hudfärg. Eller något annat som är en del av det faktum att vi är människor.

Jag tycker det är illa, oavsett skäl till misshandel och våldtäkt. Men just nu är jag upprörd över det jag såg i ovan nämnda film. Jag har fått nog.

Intersektionalitet

Denna vecka är jag inte i tjänst. Jag har en studievecka. Idag har jag beställt en bok som handlar om intersektionalitet. Det är inte ett nytt begrepp men för mig är det ganska obekant. I korthet uppfattar jag det som ett ifrågasättande av att se enkelspårigt på detta med makt, under- och överordning. Västerländsk feministisk forskning känns för en del svarta, kvinnliga forskare i Amerika eller Afrika, som ganska ensidig. För att förstå maktförhållanden, blir det mer fruktbart att lyfta fram många olika perspektiv.

När det gäller sexuellt våld, som jag skrev om häromdagen och fick en del kommentarer på, känns det också viktigt att inte ensidigt fastna i en förklaringsmodell.

Om en förklaringsmodell blir förhärskade (det som i diskursanalys kallas för att den blir hegemonisk) förstår vi allt mindre av verkligheten, tror jag. Då frodas en tystnadens kultur, som inte hjälper upp situationen.

När jag skriver min avhandling försöker jag lyfta in flera olika teorier. Jag hoppas att jag lyckas göra detta, utan att skapa förvirring och grumlighet i analysen. På ett sätt är det ju mycket enklare att ta till sig de enkla svaren och de ensidiga analyserna.

Kyrkopolitiker - har det med saken att göra?

Tittade som vanligt på TT's hemsida och första nyhet imorse var:
Kyrkopolitiker dömd för våldtäkter.
Många stora tidningar har med det i sina nätupplagor. T ex Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bedrövligt och tragiskt. Handlingarna värda att fördöma!

Men varför står det att människan är kyrkopolitiker? Har det med saken att göra? Jag gör några reflektioner:

1) Det brukar ofta kittla när det är en präst som förknippas med sex. Eller en polis med våld. Eller en vänsterpartist med skattefusk. Osv. Det får vi kanske stå ut med. Kyrkopolitikern får väl räknas in under detta att kopplingen till kyrkan gör handlingarna extra klandervärda.

2) Är det eftersom kyrkovalet ligger ganska nära i tiden som TT har med bestämningen kyrkopolitiker? Kyrkovalet kallas ju det glömda valet. Eftersom TT använder begreppet kyrkopolitiker i en rubrik kan man kanske sluta sig till att valet inte är helt glömt. Att folk förväntas känna till och även ha associationer till denna titel.

3) I de korta artiklarna ställs vissa frågor om mannen kan sitta kvar som förtroendevald i Svenska kyrkan (för så heter det väl egentligen). Han hävdar att han dömts mot sitt nekande och tänker överklaga. Min undran är: Finns det regler för detta? Kan man vara förtoendevald i Svenska kyrkan, bli dömd för allvarliga brott, och ändå sitta kvar? Vem ska i så fall avsätta mannen? Nomineringsgruppen? Kyrkorådet? Och nästa fråga: Finns det förlåtelse att få, om han är skyldig? (Jo, det tror jag. Frågan är om han kan förlåta sig själv! Så tyder jag Jesu ord i Lukas 17:2 om vad som vore bäst för en som förleder barn:

Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små.

Min enkla tanke är att den som har våldtagit ett barn och inser vidden av handlingen, skulle må så dåligt att det kändes som om det vore bättre att ha varit död.

Men nu har vi inte dödsstraff i Sverige och jag vill inte införa det. Jag tror inte heller Jesus hade velat ha dödsstraff. Jag tror att man ska dömas till fängelse och att man där ska få vård. Jag tror också att kyrkans uppgift är att förmedla förlåtelse, till den som ångrar sig.

4) Detta att TT lyfter fram mannens kyrkliga uppdrag, kan det ingå i en allmän trend i samhället, att motarbeta Svenska kyrkan? (Nu är jag ute på hal is - det vet jag!) Själv har jag i stort sett bara positiva erfarenheter av media. Men jag vet ju att andra upplever att åtminstone de stora medierna på något sätt gillar att lyfta fram en negativ bild av Svenska kyrkan.

Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror media missar poängen i denna händelse, genom att fokusera på kopllingen till kyrkan. Det hemska tycker jag nämligen är att en morfar eller farfar våldtar sina barnbarn. Varför betonas inte den sidan?

Och varför lyfts in barnens situation fram? De är ju de stora förlorarna. Istället fokuseras kring att mannen är engagerad i kyrkorådet. Jag kan inte riktigt se att det är det mest upprörande. (Även om det också är upprörande!)