Gästbloggare på internationella mansdagen

Som jag berättat i tidigare bloggposter fokuserar jag just nu, särskilt på torsdagar i november och december, på kampen mot genusbaserat våld. Jag är engagerad i kampanjen Thursdays in Black, som framför allt fokuserar på kvinnors och barns utsatthet och framför allt det våld som riktas mot kvinnor och barn. 

Idag är det internationella mansdagen. Jag vill denna dag uppmärksamma att även män utsätts för våld i nära relationer. Och att en kvinnlig partner kan stå för våldet. Mörkertalet är stort och frågan behöver lyftas in i samtalet.  

Därför vill jag ge utrymme till en man, som blivit utsatt för relationsnära våld. Och som fått betala ett högt pris. Han är inte ensam. Hans berättelse är viktig att lyssna till. Den kommer här.  

 

Mitt namn är Johan. För 2,5 år sedan kom jag tillbaka till livet. Efter 25 år kunde jag, i mitt femte försök att få hjälp av socialtjänsten, äntligen komma ur mitt destruktiva äktenskap. Under ett kvarts sekel hade jag utsatts för det som kallas "våld i nära relationer". Jag tillhör en grupp som det talas väldigt lite, om ens något, om. Nämligen män som utsätts för relationsnära våld av sin kvinnliga partner.

Min förhoppning är att jag, genom att berätta min historia, ska nå ut med viktig kunskap. Att kunna bli en röst för alla de män som idag lider i det tysta i våldsamma relationer. Män som, på grund av ett exkluderande samhälle, inte får samma hjälp och skydd som kvinnor i liknade relationer. 

Våld i nära relationer drabbar fler än vi tror. Det finns olika typer av våld. Det är viktigt att inte fastna vid det fysiska våldet. Det psykiska våldet kan vara minst lika, om inte mer, nedbrytande. Den ekonomiska och materiella misshandeln är likaså den väldigt destruktiv. 

Relationsvåld är något som drabbar såväl kvinnor som män. I Sverige har vi sedan decennier tillbaka en väl utvecklad skyddsapparat när det gäller våldsutsatta kvinnor. Det satsas enorma summor pengar, hundratals miljoner, årligen från Sveriges regering på att minska mäns våld mot kvinnor. 

Samtidigt satsas det inte en enda krona på arbetet med att komma tillrätta med kvinnors våld mot män, kvinnor och barn. Det finns endast ett fåtal skyddade boenden som tar emot våldsutsatta män och deras barn. Dock är fortfarande så att platserna på skyddade boenden är vikta åt kvinnliga våldsoffer.

Detta beror på de väl inarbetade normer som vi har i vårt samhälle. Att män utövar våld och kvinnor är våldsoffer. Det är dessa normer som gör att vi män som utsätts för relationsvåld inte blir trodda när vi berättar. Jag fick frågan av polisen "och vad gjorde du först?". De varnade mig också för att hamna i handgemäng med min fru eftersom det i 9 fall av 10 är mannen som polisen tar in.

Jag har upplevt hemska saker under 25 år. Saker som jag inte skulle önska min värste fiende. Jag har blivit slagen, riven, biten och hotad med kniv och stekpanna. Jag har fått fem par glasögon förstörda och kläder för tio tusentals kronor sönderklippta. Jag har tvingats tillbringa iskalla nätter på stan.

Fyra gånger blev jag nekad hjälp av socialtjänsten med motiveringen att de måste prioritera kvinnor.  Allt detta har satt djupa spår. Ett år efter att jag kom loss fick jag diagnosen PTSD. Jag är 53 år. Det kommer dröja innan jag är tillbaka till ett någorlunda normalt liv. 

Våld i nära relationer drabbar ALLA. Det handlar inte om kvinnliga offer eller manliga offer utan det handlar om brottsoffer. ALLA vi som drabbas bör och ska få samma hjälp av vårt samhälle. Oavsett kön och sexuell läggning.

Jag vill tacka Anders Göranzon för möjligheten att lyfta detta dolda ämne. Det är dags att det hemska våldet i hemmen får ett slut!

Jazz, mat och äktenskap

Semester och ledighet i närheten av Kalmar. Kanske inte varje år men ofta nog lyssnar vi på

The eminent east coast dixie stompers

Det handlar om gladjazz. Och glada blir vi, när vi lyssnar. 

Så roligt att höra - numer - tre generationer Gamme. Och en trumpetare som var oerhört skicklig. Denna gång spelade de i samband med jazzbrunch på

VillaSolbacken

Förut hette stället Svensknabben. Det var i slutet av 1800-talet som den framgångsrike kvarnägaren John Jeansson lät etablera ett sommarboende på en av uddarna i Kalmarsund. Svärföräldrarna bor på en annan udde, som tillhörde en av de andra bröderna. Bostadsområdet har fått namn efter en av hans båtar:

Havsörn

Precis framför detta fönster satt vi och åt vår bröllopsmiddag.
för 34 år och två veckor sedan.

Min egen farbror lär i ungdomen ha arbetat som chaufför åt en av dessa omtalade bröder.

Kopplingen till Svensknabben är dock det faktum att vi hade vår bröllopsfest där. Då ägde Kalmar Kommun huset och hyrde ut det som festlokal. Det fungerade mycket bra.

Skojigt nog hade vi en liten jazzorkester till dansen och då var samma gitarrist som i dagens dixieband, Johan Sandholm, med och spelade. God vän till hustrun, som han är.

Med andra ord var det fint att både äta god mat och lyssna till god musik denna julisöndag, efter att vi inlett med högmässa.

Alla övertygelser behöver få kritik

Så lyder rubriken på en artikel i Kyrkans Tidning. Artikeln handlar om ett seminarium, som hållits på Sigtunastiftelsen om den farliga religionen. Jag håller definitivt med om att det är viktigt med relgionskritik. På ett hederligt sätt. Jag är för dialog!

Men det är inte bara religion, som mår bra av kritik. Även ateism eller som ateismens företrädare kallar det, humanism, mår bra av kritik. En sådan kritik kan handla om vem som har tolkningsföreträde, när det gäller vad begreppet humanism betyder.

Detsamma gäller samhällets och även Svenska kyrkans syn på äktenskapet. Att äktenskapsbegreppet ska vara könsneutralt. Även denna övertygelse behöver få kritik. Personligen hade jag önskat en mer genomgripande diskussion om detta. Församlingarna, Svenska kyrkans viktigaste nivå, fick inte samtala om detta. Vi präster inbjöds inte heller till samtalet. Kyrkomötet beslutade faktiskt över huvudet på det flesta i Svenska kyrkan. Jo, jag inser att det för dem, som lever eller vill leva i samkönade relationer, har tagit på tok för lång tid. Jag begriper det! Men nu kom beslutet, de facto, på ett odemokratiskt sätt. Ingen remissomgång hanns med. Egentligen hanns inget genomgripande samtal med. Det var absolut inte bra!

Jag hade hellre sett att välsignelsehandlingen behölls. Att Svenskas kyrkan lämnade vigselrätten och utformade sitt eget regelverk. Det hade varit bättre, att ordet eller begreppet äktenskap även fortsättningsvis fått beskriva en viss typ av samlevnadsform, nämligen den mellan en kvinna och en man. Jag tror ändå att vi kunde hittat en modell, t ex med ordet livsgemenskap, där även människor av samma kön fått dela sina liv inför Guds ansikte.

En munk eller en nunna lever i en annan slags livsgemenskap. De lovar också inför Gud. Det kanske finns de som tycker att denna livsform är av sämre art. Jag anser inte det.

Jag har tidigare skrivit på min blogg att jag kommer att välsigna människor som vill leva i samkönade relationer. Som det nu ser ut betyder det att jag även kommer att viga samkönade. Så ser jag det nu! Denna min övertygelse utsätter jag härmed för kritik. Jag tror att även jag mår bra av kritik. Jag har redan fått det!

Det jag är rädd för är att den linje, som Svenska kyrkans kyrkomöte slagit fast, inte får utsättas för kritik. Att den som kritiserar blir beskylld för att vara svartrock, tillbakasträvare osv. Det finns tecken på det och det är olyckligt! Mycket olyckligt!

Vi behöver försoning och i den processen ingår sanning och ärlighet. Vågar man inte vara ärlig går inte försoning att uppnå!

I seminariet på Sigtunastiftelsen, efterlyste, enligt Kyrkans Tidning, Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter, en mer prestigelös debatt. Hon ska ha sagt:

Jag vill komma in i ett samtal där man prövar hållningar mycket mer och kan backa tillbaka.

Varför är vi så rädda, för att säga vad vi tycker och kanske även backa, om vi har fel? Kan det vara, för att det råder underskott på kärlek? Ja, det tror jag faktiskt att det gör. Vi älskar dem, som tycker som vi. Men älskar vi våra fiender? Två bibelord till sist:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. (1 Joh 4:18)

På latin heter det: Charitas foras mittit timorem. (Det är den nya biskopens i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund, valspråk.)

Nästa bibelord:

Jesus sa: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. (Luk 6:27)

Kyrklig handling eller förrättning del 3 - vigsel

Igår hade jag två vigslar. Tja, hade och hade! Vem är det som viger vem? Enligt katolsk sakramentssyn är det väl de äkta makarna som förvaltar sakramentet, som då kallas äktenskap. Vigseln blir bara en slags startpunkt. Men även där ska en präst leda vigselgudstjänsten. Det är stort att få vara den inför vilken två personer avlägger sina löften. Visst, det är 'inför Gud och denna församling' men som präst har man en speciell uppgift.
Vid en vigselgudstjänst är det oftast bara särskilt inbjudna. Inte ens kyrkvärdar. Varför då? För att Martin Luther egentligen tyckte att det var en borgerlig inrättning? Vet inte, men visst vore det fint om även en vigselgudstjänst kunde vara en församlingsgudstjänst. D v s en kyrklig handling.
Nu får vi se om det överhuvudtaget blir så att Svenska kyrkan vill behålla vigselrätten. Det ska vara kyrkomöte i höst och då ska det beslutas. Det har ju kommit upp med tanke på det nya äktenskapsbegreppet. Här finns det anledning att stryka under vissa saker.
1) Det har aldrig funnits vigselplikt. En enskild präst, som av något skäl inte vill viga ett par, har kunnat tacka nej och så har frågan hänskjutits till kyrkoherden. Ytterst biskopen. Därför kommer det kanske inte att bli några problem, när vissa präster inte vill viga samkönade.
2) Frågan om Svenska kyrkan ska ha vigselrätt eller inte har inte bara med vigsel av samkönade att göra. Jag menar att vi kan avsäga oss vigslerätten av helt andra skäl. Det är ju en kvarleva från ett äldre system, där prästen var en statstjänsteman. Vore det inte bäst om hindersprövningen är att betrakta som själva registreringen av äktenskapet och sedan får man gestalta sin ceremoni/gudstjänst på det sätt man själv önskar. Kommer därmed människor att skippa kyrklig vigselgudstjänst? Jag tror inte det! Jag tror inte heller att människor gör det utan att mena att Guds välsignelse är viktig.
Att få ge sina löften inför någon som är större än en själv, känns som en viktig del av äktenskapet. Jag tror det kommer att finnas ett sådant behov även i framtiden.

Campagne och makt

Jo, på provningen igår berättade Nadja/Stefan om att champagne-distriktet håller på att utvidgas. Vissa vingårdar ska införlivas och andra (några bara) ska inte längre få kallas för champagne. Någon har makt att bestämma vad begreppet 'champagne' ska betyda.
Jag ser, såhär i efterhand, en parallell till äktenskapsbegreppet. Även det ska utvidgas. Vem bestämmer? Tolkningsföreträde, igen!
Jag har nog inte tänkt färdigt på detta ännu.

Paus i studierna

Är inne i en studievecka igen. Det är skönt. Bara Ludde och jag hemma. Han gör inte så stort väsen av sig. Just nu har vi lunchpaus. Måste ju kolla läget på nätet.

Det jag läser om just nu är det Sydafrikanska Kyrkorådet (motsvarigheten till Sveriges Kristna Råd) och hur de 2001 ändrade sin policy gentemot staten. Mellan ungefär 1995 (alltså efter demokratiseringen) och 2000 hade de talat om 'kritisk solidaritet'. Det betydde att kyrkorna skulle vara solidariska med staten. Förståeligt, när Mandela var president och Sydafrika äntligen fritt. Men det blev så småningom uppenbart att även de nya ledarna kunde fatta fel beslut. Så ändras policyn till kritiskt engagemang. Kyrkorna gick från detta att vara solidariska med staten. Bra gjort! Man är solidarisk med någon som saknar makt - inte med den som har makten, även om man i de flesta frågor håller med makten.

Kanske kan vi lära oss något av detta i Sverige. Med vem är Svenska kyrkan solidarisk i fråga om äktenskap och vigseltt? Staten, samkönade par, särkönade par, oliktänkande inom och utom kyrkan? Det är intressant att lägga ett maktperspektiv på hela problematiken. Jag menar inte att man genast blir mycket klokare av det men det kanske inte är meningen att man direkt ska kunna veta vad som är rätt och fel utan lyssna lite djupare. Kanske till och med samtala med varandra. Oc framför allt med den som tänker annorlunda. Att bara lyssna på den som tycker precis som jag blir ju i längden tämligen tråkigt.

Samtal önskas

Det är en stor dag för Moruti! Nu är bloggen citerad i en av lokaltidningarna, Östra Småland. Det är en stor ära, förstås!

http://www.ostran.se/nyheter/kalmar/vigselraetten_ifraagasatt

Samtidigt måste jag säga, önskar jag nu att samtalet kan komma igång. Det goda samtalet, som är dialog mer än debatt. Ska någon av kyrkorna i Kalmar öppna för en kväll, som handlar om detta? Jag menar, nu beslutas i raskt takt en massa om äktenskap, vigselrätt osv. Några bloggar, andra skriver debattartiklar. Men samtalet då? Var finns det?

Biskoparna och äktenskapet

Biskoparna (eller åtminstone några) tar bladet från munnen. 9 biskopar i Svenska kyrkan har en debattartikel i DN. Jag har inte satt mig in i allt ännu men en sak har de rätt i:

Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881067

Det betyder att det mest logiska är att staten sköter detta själv! Sedan får de par som ingår äktenskap eller liknande ordna sin egen rit.

Det intressanta är att staten faktiskt struntar i vad t ex Svenska kyrkan tycker. Det är intressant. Då blir ju följden att Svenska kyrkan får agera fritt även å sin sida. Statskyrkosystemet är förbi. Det är bra!

Äktenskap eller ej

Nu diskuteras det i maktens korridorer i Svenska kyrkan. Ska samkönade par vigas till äktenskap eller ej. Ett förslag på vigselordning skickas ut av kyrkostyrelsen på remiss. Där står det enligt ärkebiskopen, som var intervjuad i Dagens Eko i lördags, att ordet 'äktenskap' inte är med. Ärkebiskopen menar att det inte var avsiktligt utan bara blivit så. Enligt DN sa Anders Wejryd:
'Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.'
Det stämmer med vad han sa. Jag har själv lyssnat på intervjun, som finns på:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/kanalarkiv.asp?ProgramId=3071&NrOfDaysInArchive=100
Här sker en typisk diskursiv kamp. I en hetero-normativ diskurs, blir det viktigt att begreppet 'äktenskap' har med den heterosexuella relationen att göra. I en diskurs, som betonar olika sexuella förhållandens lika värde, blir det viktigt att slåss för själva begreppet 'äktenskap'. Det handlar egentligen inte om 'rätt' eller 'fel'. Det handlar om makt!
Så länge heteronormen har makten är det på ett sätt. Ges begreppen ny mening har maktförhållandena förskjutits. Jag underar mycket över vad jag anser om detta. En fråga är naturligtvis huruvida den Gud jag bekänner mig till, har gett oss anvisningar, i bibeln, när det gäller dessa frågor. Det är inte en enkel fråga.
En annan fråga är om etiska frågor egentligen ska lösas på ett allmänmänsklig plan och att bibelns primära budskap är evangeliet om Jesus Kristus, att det finns NÅD för oss i vår svaghet, otillräcklighet och även när vi begår synd. I så fall skulle enskilda kristna kunna komma till olika svar i etiska frågeställningar (vilket ju redan sker) men Gud skulle så att säga inte lägga sig i.
Men kan ju också hävda, att det är Guds vilja att utlevd homosexualitet är OK. Men det går då inte att bygga på direkta bibelord utan måste i så fall byggas på mer allmänt hållna tankar i bibeln. Eller får man åberopa andra sätt att utröna Guds vilja.
Själv är jag nog inne på linje två. (Fast jag är inte helt övertygad). Vi människor får tillsammans lösa etiska frågeställningar. Det som är bra för kristna är även bra för muslimer och ateister. Kristendomen handlar i första hand om att det finns hjälp att få, när livet går sönder.
Men jag vet att detta är en hållning med många luckor.
På vad ska man då bygga sin etik? Det är inte enkelt! FN's deklaration om mänskliga rättigheter? Jo,m det går väl bra, så länge FN inte ändrar på dem. Hur länge är det så?
Jag befinner mig mitt i detta. Jag vill gärna respektera dem som kommer till andra uppfattningar!
Min egen uppfattning då? När det gäller äktenskap som begrepp? Nej, jag ser ingen poäng i att behålla ett ord för enbart hetero-sexuella relationer. Jag har aldrig fått frågan om att välsigna samkönade par. Skulle jag i framtiden få frågan att viga ettsamkönat par skulle jag svara: Ja!
Men däremot kan jag inte se att något gott kommer ut av en sitatuion, där alla präster måste göra det. Jag tror på försoning! Jag tycker faktiskt att det är bra att vi kommer fram till olika svar på livets svåra frågor. Jag har något att lära av den som tycker annorlunda.
Kanske skulle jag skriva något om tolerans och intolerans, men det får bli en annan gång.