The struggle against corruption

16 December is a Public Holiday in South Africa. It is the Day of Reconciliation. The reasons are numerous. The South African Truth and Reconciliation Commission held its first meeting on 16 December 1995. Before that Umkhonto we Sizwe ("Spear of the Nation" or MK), the armed wing of the ANC, began its first campaign on 16 December 1961. Afrikaners used to commemorate 16 December as the Day of the Vow also known as Day of the Covenant.  This has to do with the Voortrekker victory over the Zulus at the Battle of Blood River in 1838. But today it is the Day of Reconciliation.

I would like to dedicate this blog post to one of our family’s dear friends, Mr Sekhopi Malebo. I met him in Sweden in 1981 before I left for South Africa, where I worked in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) for one year. Sekhopi belongs to the very same church. He spent the same period in Sweden and coincidentally he attended the same training as my wife. That was in a folk high school and they studied pedagogy and Christian education.

When Sekhopi returned to South Africa he got even more involved in the struggle against apartheid. He was involved in the Constitution Assembly that led to the Constitution of the New Democratic South Africa. He became a member of parliament after 1994 and after that a Minister in the Free State. 

When we moved to South Africa in 2002 with our family, we lived in Bloemfontein, Mangaung, where Sekhopi and his family also lived. Our children were schooling together. We belonged to the same Lutheran Congregation in Batho. Many times, we have underscored how much the whole Malebo family meant to us during those years. Sekhopi is involved in the leadership of ELCSA both on Congregational, Diocesan and Church wide level.

You don’t find many photos of Sekhopi on the web, but this I borrow from the Evangelical-Lutheran Church in Northern Germany. They also provide a good summary of who Sekhopi is. You find the link here.

Sekhopi is a person who carries the legacy after Nelson Rolihlahla Mandela. Right now, he is involved in a new struggle to fight the phenomenon named state capture. He is one of the organisers of a march to ANC headquarters at Luthuli House that took place some time ago. Mail and Guardian states that one person that is targeted is the Secretary General of the ANC, former Premier of the Free State, Ace Magashule. 

A few days ago Ace Magashule appeared before the ANC Integrity Commission. Magashule is facing 21 charges of corruption, fraud and money laundering from his time serving as Free State premier.

My wife and I cannot do much to support this struggle. But this is one way. We also keep Sekhopi and his family in our prayers as we understand that his part in this is pivotal. South Africa is our second home country. We really wish the rainbow people a just sharing of the wealth that this rich country has.

I know that we are many in Sweden who support this struggle in the same way as we supported the fight against apartheid. And I also know that there are many South Africans who wants this fight to succeed.

 

 

En hoppfull resa

Vi åkte till Lesotho. Ett land vi älskar. Det är ett av tre länder i världen, som ligger som en enklav i ett annat land. De andra två San Marino och Vatikanstaten. Det är också det land i världen, vars lägsta punkt ligger högst. Landet ligger alltså i sin helhet över 1400 meter över havsytan. Ett bergsland med andra ord. Siktet hade vi ställt in på Malealea. Men låt oss ta det från början.

Vi reste från Pietermaritzburg på lördag morgon och första delmål var eShiyane. Eller Rorke’s Drift, som det heter på engelska. Mycket kunde sägas även om denna plats. T ex att Rorke var en engelsman, som drev en farm just i eShiyane. Han kunde inte låta bli kvinnorna i byn, så det föddes enormt många barn som hade en svart mamma och en vit pappa. Männen i eShiyane tröttnade och gick samfällt till Rorke och hotade döda honom om han förgrep sig på en enda kvinna till. (Nu gillar jag inte dödshot men jag uppskattar att männen stod upp för kvinnorna! Något att ta efter!) Rorke flydde hastigt från eShiyane och bosatte sig i Port Shepstone, eftersom han visste att det var fler bebisar på gång.

Ett annat namn på eShiyane är Oscarsberg. Hit kom 1876 (eller kanske snarare 1877) Svenska kyrkans missions förste missionär, Otto Witt. Den missionsstation som grundades fick namn efter den dåvarande svenske kungen, Oscar I. Länge fanns det lutherska prästseminariet här, innan det flyttades till Umphumulo och så småningom hit till Pietermaritzburg.

De flesta i Sydafrika förknippar platsen med det fältslag som stod mellan zuluerna och britterna 1879. Jag känner att jag behöver studera detta slag mer ingående innan jag skriver mer om det. Zuluerna förlorade i alla fall. Mellan 500 och 1000 personer dog i detta slag. De allra flesta zuluer.

När vi tänker på denna plats handlar det dock mest om konstföremål. Ulla och Peder Gowenius sändes av Svenska kyrkans mission ut som missionärer 1961. De var konstnärer och de kom till Ceza missionssjukhus. Där mötte de två lokala konstnärer: Azaria Mbatha och Allina Khumalo (Ndebele). De skickades för vidare konstutbildning till Sverige och så småningom flyttades konstcentret till eShiyane. När vi var där 2003 var det nedläggningshotat men nu fungerar det igen och vi köpte bland annat en vacker vävnad och temuggar. Läs mer om ELC Art & Craft Centre Rorke’s Drift här. 

Väven vi köpte är tillverkad av Agness Buthelezi. Titeln är: "A gentleman propose love."

Vi åkte vidare mot Bloemfontein. Där åt vi på vår favoritrestaurang: Seven on Kellner. Tyvärr var inte Kim Brackenridge, ägaren, där men vi lämnade ett meddelande och på tisdagen ringde hon för att uttrycka sin besvikelse att hon missade oss. Vi sammanstrålade med Sekhopi Malebo på restaurangen och bodde även hemma hos honom. Hustru och barn var dessvärre på andra håll.

Söndag förmiddag fylldes av många kära återseenden när vi firade gudstjänst i St. Johannes’ församling i Batho, som var vår församling de fyra år vi bodde i Bloemfontein. Jag fick vara med och dela ut nattvarden, samt det som alltid är så underbart: välsigna barnen!

Därefter åkte vi mot Malealea lodge i Lesotho. På vägen mötte ett typiskt åskväder med inslag av hagel, som blir enorma. Man känner sig ganska liten och gör bäst i att stanna ett slag så att det värsta går över. Den sista biten mot Malealea är det grusväg. Vi har varit där förut och då var vägen ganska OK. Nu tackade vi Gud för att vi har en bil med fyrhjulsdrift. Regnen har farit hårt fram med vägen och staten har inte hunnit med underhållsmässigt. På vägen plockade vi upp ett äldre par, som var mycket tacksamma att slippa gå en mil. Och vi hade ju plats för dem!

Efter en god måltid och lite stjärnskådande, som dock stördes av en klart lysande fullmåne, och efter en natts sömn, gav vi oss på måndagsförmiddagen ut på hästritt. Vi red iväg för att titta på några klippmålningar i närheten. Åldern varierar mellan tusentals år och fyra hundra år. Det rör sig om San-folkets målningar. De var inte primärt konstnärliga uttryck utan utfördes, vad jag förstår, när de var i trans. På något sätt kunde de då kommunicera med förfäderna genom att ”måla av sig”. Målningarna föreställer människor och djur av olika slag. Märkligast är nog den som föreställer ”Daddy long-leg”. Det rör sig inte om en harkrank, som man skulle kunna tro utan om en jägare med extremt långa ben. Han har en tvärslå genom sin penis. Det har inte med omskärelse att göra utan den finns där för att han inte ska kunna kissa, eftersom det djur han nyss skjutit heller inte kunde göra det. San-folket menade (menar) att det finns ett slags andligt band mellan jägaren och det djur jägaren skjuter och detta uttrycktes på ovan nämnda sätt. (Om jag förstått det hela rätt!) Annars finns många andra bilder av djur och av människor som dansar. Många har en stav i handen, för att stödja sig på när dansen blev för intensiv. Då var det den övernaturliga kraften: ”n/um”, som gjorde att de ”kokade i sina magar”. Allt enligt det informationsblad vi fick av vår guide. En slags ”healing dance”!

Det är också en andlig upplevelse att sitta på en hästrygg och låta sig bäras. Nerför branta slänter med mycket sten och uppför stup. För mig krävs det en stor portion tillit. Har aldrig förut tänkt på hästen som en Gudsbild. (I bibeln är det ju snarare åsnan, som lyfts fram.) Det var en härlig upplevelse. Den häst jag red på hette "Khati" och det betyder "hopprep" på seSotho. Jag tror namnet var valt med stor ironi, för det var ett mycket sävligt djur. För detta var jag enbart glad och tacksam!

Vår guide, Ramosite, red hela tiden bakom oss. 

Förmodligen för att hustrun, som så ofta, visade prov på stor förmåga att leda gruppen,

 medan jag och Khati, mest hela tiden, hamnade på efterkälken.

På hemvägen stannade vi som vanligt i Teyateyaneng, där vi brukar handla hantverk. Jag frågade en av kvinnorna om den vita färgen i väven var snö (eftersom det ju ofta snöar vintertid i Lesotho) men hon sa att det var sten och klippor. Då började jag sjunga en sång, som heter: ”Tsela, tsela di matlapha” och betyder att vägen är full av sten. När de andra kvinnorna hörde sången, lämnade de sina vävstolar och snart var vi 10 personer som dansade och sjöng i butiken. Efter ett par omgångar tystnade jag men då sa en av kvinnorna:

En gång till!

Underbart! Varför kan man inte avbryta arbetet för lite sång och dans? Tillsammans med kunderna? Den kvinna som tog betalt tackade oss för initiativet och sa:

Nu har min stress försvunnit och jag mår mycket bättre.

Steget mellan Sanfolkets helande danser och en spontan dansupplevelse i en hantverksbutik är tydligen inte så långt.

Vi åkte sedan till Clarence där vi tillbringade natten och åkte mot Granny Mouse i närheten av Pietermaritzburg, där vi fick utnyttja en julklapp vi fått: helkroppsmassage! Tack, kära äldsta dotter!

Styrkta till hela vår varelse återvände vi hem efter en slags pilgrimsresa med inslag av konst-missionshistoria, gudstjänstgemenskap, dans och sång samt tillitsfull närkontakt med djurriket.

Lördag

Jag sitter i mitt rum på Linga Longa. Så heter det B&B jag bor på. Jag började dagen med mässa i anglikanska katedralen. Där firade vi ju mässa varje onsdag i 4 år. Nu var varken Keith, Don eller Joshua där. Joshua arbetar i Ficksburg och Kieth i Welkom. Don, prosten, är på konferens i Cape Town. Men det var fyra andra präster där. Två av dem kände jag igen. Den ene är svart och jag hälsade honom på Setswana. Alla de andra log. Han förstod ju ingenting, eftersom han kommer från Ghana. Så kan det gå, när man har fördomar. Vilket vi ju alla har. Den som ledde mässan var från England. Ett ärende jag hade var att låna alba och stola till morgondagens mässa i Batho. No problems eller som det heter på Sesotho: Ha kena mathata!
Från katedralen åkte jag och laddade upp en ny text på bloggen. Sedan tog jag en sväng förbi Mimosa Mall, för att köpa vykort. Jag tittade in på Flight Centre och hälsa på Jessica Cameron, som vi köpte alla våra flygbiljetter av under åren i Sydafrika. Trevligt återseende. Sedan åkte jag ’hem’ igen och har suttit vid datorn och läsa dokument från slutet av 60-talet, solat lite, skrivit vykort och ätit lite bröd, en avokado och druckit juice. De finns ett litet shoppingscentrum på andra sidan gatan. Det innehåller allt väsentligt: En mataffär, en videoshop, en butik där man köper alkohol och en fastfood-restaurang. Utanför står ett par killar och erbjuder sig att vakta bilar, samt ett par blinda tiggare, som sjunger negro spirituals och önskar att man lägger något i deras kopp. Ett litet samhälle i miniatyr. Men inte direkt någon idyll. Pizzorna och revbensspjällen dryper av fett, vilket också syns på en del av konsumenterna. Att andra har tänkt sig till spritaffären går också att se. Frågan är: Skiljer detta sig från hur det ibland ser ut i Sverige? Även i Berga Centrum i Kalmar står ibland tiggare och spelar på trasiga dragspel med en burk framför sig.
Efter att ha ätit och legat en stund i solen och vilat tog jag bilen och åkte ut till Our Place, ett AIDS-hospice, som drivs av Deon. En fantastisk människa på många sätt. Han driver fem olika verksamheter. Två i Eastern Cape och tre i Free State. Det handlar allstå om att ge människor som lever med AIDS en plats, om deras familjer inte har möjlighet eller vilja att göra det. På Our Place bor människor med olika hudfärg, något som fortfarande är ovanligt i Sydafrika. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det var ett kärt återseende och roligt att även få träffa några av dem som bor där, som jag minns sedan tiden vi bodde i Sydafrika.
På hemväg beslöt jag mig för att åka via Rocklands, det område där framför allt Kristina arbetade. Jag besöka Ma Nthuping och Shotse. De bor nära varandra. Ma Nthuping var ett tag husmor på det ungdomscentrum, som Kristina var direktor på. Shotse är en nu ganska gammal och sjuk kvinna, som jag träffade första gången 1981, när jag som ung volontär arbetade i Sydafrika ett år. I vanlig ordning sjöng, pratade och bad vi tillsammans vid hennes sjukbädd. Hon orkar inte komma till kyrkan imorgon. Därför var det fint att få träffa henne.
Så ringer Sekhopi och undrar om jag kan komma förbi. Visst! Skönt att bara hemma hos goda vänner en lördag kväll. Kl 7 blir bra, så på vägen dit hinner jag svänga förbi Motlhago och Kabang Makola. Även detta ett glatt möte. Väl hemma hos Sekhopi och Keitumetse Malebo får jag träffa även deras dotter Nnete och en av sönerna Kopano. Han står vid grillen. Det ska bli braai. Nnete har 11 klasskamrater, som ska sova över. Det är full fart och många skratt. Sekhopi står med förkläde runt magen och skär sallad, lagar majsgröt och det är svårt att avgöra om det är han eller Keitumetse som basar i köket. Även om familjen Malebo mycket väl har råd med hemhjälp, har de beslutat att inte anställa någon. Alla i familjen hjälps åt. Känns mycket bra!
Vi får en lång pratstund om det politiska läget i landet. Jag får återkomma till det i nästa blogg. När jag åker hem vid halv elva-tiden ser jag att Mann Oelrich har skickat ett SMS: Meeting at 2pm in CUT AUDITORIUM let me know if you want to meet somewhere Mann. Spännande!
Imorgon blir det alltså både gudstjänst i vår gamla kyrka och kanske politiskt möte med nya ANC-fraktionen.