På vår grav ska det stå …

En del av sommaren vid Kalmarsund är att åka på konsert i Kackelstugan på Öland. Igår gjorde vi just det. Det var Sara Parkman som uppträdde tillsammans med två andra musiker. Efter första låten hälsade hon oss välkommen till föreställningen, som också kunde beskrivas som en aftonbön. Och det är förstås många olika saker som gör att Sara Parkmans uppträdanden blir just det. Inte bara att hennes föräldrar är präst respektive diakon. Hennes pappa Lasse är jag bekant med sedan 1980-talet. När jag kom som volontär till Sydafrika 1981 avlöste jag honom. Han hade varit där ett år tillsamman med en annan volontär. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Senast sågs vi vid en träff på vår gamla gymnasieskola, Fjelltstedtska skolan.

Men Sara Parkman är en artist i sin egen rätt och hennes andlighet står på egna ben. Många av låtarna som framfördes kom från hennes skiva Vesper. (Vesper är ett latinskt ord för just aftonbön). Exempelvis

Kyrie/ Sjung, syster sjung!

Jag ropar

Vreden

Den sistnämnda låten är en bön om välsignelse men inte vilken välsignelse som helst:

Må gud välsigna dig med vredens skogar

Må gud välsigna dig med ilskans dalar

Må gud välsigna dig med sorgens skyar

Må gud välsigna dig med tålamod

I mellansnacken utvecklade hon sin syn på tillvaron. Det visade sig att vi inte bara var inbjudna till en aftonbön i största allmänhet utan en motståndsaktivitet. Med hjälp av sången och musiken gjorde vi motstånd mot den högerextremism som breder ut sig i världen. För musiken känner inte av nationsgränser utan färdas fritt mellan människors hjärtan. Med olika berättelser och exempel tog hon ställning för mänskliga rättigheter i en tid när många sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och vänsteridéer. Sara Parkman har verkligen välsignats med helig vrede. Åhörarna var lyriska.

Själv sjunger hon och spelar fiol. Det gjorde också en av de andra musikerna. Den tredje musikern spelade en rad instrument. Bland annat reseorgel, som Sara Parkman kallade för ”snabbfrälsare”.

I viss mån var vi nog på ett väckelsemöte. Det fanns ett tydligt budskap och mellansnacken liknade korta predikningar. Vi fick till och med vara med och sjunga i den sista låten. Då gick musikerna ut i mittgången och vi sjöng alla:

På vår grav ska det stå – som vi har älskat.

Det var en mycket tät atmosfär, nästan som i ett missionshus. Det var gott om kvinnor i ungefär samma ålder som artisterna och de var hänförda. Vi var också väldigt nöjda med valet att åka på denna konsert och vill gärna höra mer av Sara Parkman.

Guds hus

Temat för söndagen efter Nyår, som inföll häromdagen, är ”Guds hus”. Detta år blev det extra intressant. Vilken roll spelar detta begrepp eller snarare begreppets innebörd mitt i en pandemi, som begränsar våra möjligheter att fira gudstjänst på traditionellt sätt? ”Guds hus” i bemärkelsen kyrkobyggnaderna, finns ju kvar. Och vidgar vi begreppet till att gälla alla slags tempel, finns ju även dessa kvar. Många kyrkor är dessutom öppna. Ibland finns någon person, kanske en präst eller en diakon, på plats för samtal. Men själv går jag sällan in och bara sätter mig i ett kyrkorum. Det händer men är jag där, så är det i första hand för att fira gudstjänst. Genom åren har jag framför allt varit i kyrkorummet för att leda olika former av gudstjänst. Eftersom jag inte längre är i församlingstjänst, sker det inte så ofta.

För egen del uppskattar jag dessa lite udda söndagar som vissa år dyker upp i mellandagarna. Det är härligt med stora, festliga gudstjänster men det är minst lika betydelsefullt med söndagarna dessemellan.

Jag såg på Helgmålsringningen i TV i lördags. Länken kommer här. Den kom från Täby kyrka och det var Anders Ekhem som höll i den. Han utgick från två av söndagens texter. Dels berättelsen om den unge Samuel i templet, dels berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. Han talade klokt om hur Guds hus både kan betyda en byggnad som exempelvis Jerusalems tempel eller Täby kyrka och hur det kan syfta på våra egna kroppar. Gud behöver inte hus att bo i. Gud bor i oss. Jag hörde den tredje texten för söndagen, från Hebreerbrevet, utan att den explicit nämndes:

Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (Heb 3:6b).

Och en viss tröst erfor jag. Så bra, när inte gudstjänstbesök kan ske på det sätt jag är van vid, att Guds hus finns i mig. Att Gud bor i mig.

Med det sagt saknar jag dock en viktig aspekt och det är kyrkan som kollektiv företeelse. Om jag ska göra lite bokslut på kyrka och gudstjänstliv under pandemin är det på detta område som det har varit svårt. Jag vet att jag när som helst kan gå in i en kyrka. Jag vet att Gud bor i mig, att jag kan be eller läsa min Bibel. Men gemenskapen med andra – hur uttrycks den i pandemins tid? Förmodligen väldigt olika.

Under de första månaderna i mars och april minns jag att det blev få gudstjänstbesök. Men jag kommer inte ihåg om det berodde på att gudstjänsterna var inställda helt eller att antalet besökare var begränsade. Eller om vi valde att hålla oss undan för att inte bidra till smittspridning. Kanske det senare. Jag minns att Svenska kyrkans stift gjorde olika och att andra samfund i vissa fall ställde in helt men istället streamade sina gudstjänster. Det var helt enkelt en väldig variation. Påsken blev märklig och då försökte vi på olika sätt upprätthålla någon form av husandakt.

Här ska sägas att det naturligtvis fanns och finns gudstjänster både på TV och i Radio. Samt en uppsjö av andra utsändningar. Men för egen del har jag svårt att finna gemenskap genom dessa.

Under sommaren blev det åter möjligt att delta i gudstjänster och vi sökte oss till platser där vi anade att det inte skulle vara fullsatt. Ibland möttes vi dock av en skylt med just ordet ”fullsatt”.

Så kom hösten och andra vågen av pandemin. På nytt blev det svårt att ta sig till gudstjänster. Och julen blev märklig. Den bild som kom till mig var att gudstjänstlivet i vanliga fall är den struktur vårt julfirande bygger på. Nu kändes det som att spika upp plankor utan några reglar.

När jag skriver denna bloggpost sitter jag och nynnar på en sång. Texten är skriven av Hans Adolph Brorson, dansk biskop och psalmförfattare verksam på 1700-talet. Eller är den skriven 1837 av den danske författaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, som i sin tur inspirerades av Hans Adolph Brorsons julpsalm, som då hette Till Betlehem mitt hjärta, och skrevs redan 1732. Det är i alla fall Carl Oscar Mannström som översatt texten till svenska 1934. Den talar rakt in i den kyrkorumsmässiga hemlöshet jag upplever.

1. Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på:

inunder öppen himmel,

på bädd av strå och blad,

du finner, Herre Jesus,

din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös' like

sin första natt på jord.

 

3. Men kom! Jag vill upplåta

mitt hjärta, själ och sinn

och bedja, sucka, gråta:

Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda,

du köpt den dyrt åt dig,

mitt hjärta skall dig skydda,

ack, giv mig jul med dig!

 Lyssna gärna på denna inspelning med Akademiska sångföreningen i Helsingfors från 2011. Tonsättningen står Carl Nielsen för och arrangemanget Robert Sund.

Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

#hosiannautmaningen fortsätter

Idag var jag inbjuden till Radio P4 Uppland. Programmet heter Eftermiddag i P4 Uppland och programledaren Perra Johansson. Vi har aldrig träffats förr. Och vi träffades inte heller nu. Eller så gjorde vi det.

Vi tar det från början. Jag startade #hosiannautmaningen för snart två veckor sedan. I lördags och söndags var ungefär 30 olika grupper ute i vårt avlånga land och gladde andra och sig själva med adventssånger. Kanske var det fler men så många har laddat upp filmklipp eller fotografier under #hosiannautmaningen.

Inför helgen hade jag skickat ut några pressreleaser. Det gjorde att Dagen och Kyrkans tidning skrev om det. Radio P4 gjorde dock inget inslag men hörde av sig efteråt. Frågan löd:

-        Blir det någon fortsättning?

Ja, det måste det ju bli. Jag ringde min gode vän Ulf Engström, som var med förra helgen och han var naturligtvis med på noterna (ursäkta ordvitsen). Även hustrun och två döttrar, som var med i lördags, vill vara med igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. När vi har sjungit lägger vi upp filmen i sociala medier. #hosiannautmaningen

Tillbaka till Radio P4 Uppland. Jag skulle vara där kl 16 och kom min vana trogen i god tid. En person mötte mig i trapphuset och jag blev insläppt i en liten gäststudio. Sedan skedde all kontakt med programledaren via de hörlurar och den mikrofon som fanns i gäststudion. Så vi träffades via ljud men inte i samma rum.

Vid flera tillfällen har jag tidigare medverkat i Radio. Mest i Kalmar. Ofta intervjuad av vännen Tobias Sandblad, som nu arbetar i Strängnäs. Då har vi suttit i samma studio och kunnat se varandra. Vi har även då kommunicerat via hörlurar och mikrofon så där var det ingen skillnad. Jag tror det var bra för mig att ha den erfarenheten, när jag nu satt helt själv i ett eget rum.

Några har uppenbarligen lyssnat. Även svärmodren fick lyssna med hjälp av yngsta dottern. Så kul! Och i inslaget förekom även en del av vår sång förra helgen. Roligt! Du kan lyssna på inslaget i rutan undertill. Det tar 5 minuter.

Nu hoppas jag att flera antar utmaningen denna helg. Det är riktigt roligt att sjunga tillsamman, även om det är så få. Och det hänger ihop med den anglosaxiska Carols-traditionen såväl som med serenadsång i exempelvis Uppsala på våren.

Välkommen med! Anta utmaningen! #hosiannautmaningen

#hosiannautmaningen genomförd

Det var förra lördagen som jag la upp evenemanget Hosianna-utmaningen på Facebook. Sedan dess har 421 personer sagt att de antingen är intresserade eller kommer. Och evenemanget har delats åtminstone 69 gånger. Dagen har skrivit om det, liksom Kyrkans Tidning. Goda vänner Elisabeth Grönte har varit intervjuad i Tranås tidning.

Jag ser i flödet att det har sjungits eller kommer att sjungas i Nordmaling, Uppsala, Aneby, Österbymo, Kalmar. Men förhoppningsvis är det fler som sjunger adventssånger i det offentliga rummet. Saken är ju den att det inte bara gläder dem som sjunger och den som de sjunger för utan också förbipasserande eller grannar.

Vi var ute högst två timmar i morse men känslan sitter i hela dagen. Visst borde vi väl kunna göra detta oftare? Små grupper av sångare, som dyker upp här och där och sjunger de älskade sångerna. Vem vet, vi kanske fortsätter med fler utmaningar framöver. Tänk att liksom Kalle Anka, Mimmi och Långben sjunga ”Deck the Halls” utanför någons fönster, som de gjorde utanför Musse Piggs hus? Det är en härlig, engelsk tradition, som vi kanske kan ta efter. Allt som livesänds på nätet är ju förstås hur bra som helst. Men det är något visst att ändå mötas ”away from keyboard” även om de digitala mötena också är på riktigt. Begreppet IRL (In Real Life) borde kompletteras med IDRL (In Digital Real Life).

Vi sjöng bland annat för Elsie, som är mamma till Ulf. Ulf sjunger tenor, Karolina sopran, Kristina Alt och jag bas. Matilda filmar och på bild syns också en annan filmare, Elisabeth. Det var en trivsam stund. I ryggsäcken fanns varm glögg, som vi drack efteråt.

Hosianna-utmaningen

I år blir det svårt att sjunga de älskade adventssångerna tillsammans som vi brukar. Det är i sin ordning, eftersom vi alla behöver hjälpas åt att ta ansvar för att minska smittspridningen.

Samtidigt sitter många människor ensamma. Människor som kanske gärna hade lyssnat. En som sitter ensam är Elsie. Hon är dement och vågar sig inte ut. Hennes son, Uffe, och jag är goda vänner sedan många år. Nu vill jag, tillsammans med hustrun, en av våra döttrar och Uffe, sjunga för Elsie nästa helg.

Vi har gjort ett delbart event på Facebook. Såhär ser instruktionerna ut:

Sjung 3 adventssånger utomhus någon gång under Första Adventshelgen 28-29 november tillsammans med högst 3 andra personer.

·       Ställ er utanför fönstret hos någon person, som ni vet lever ensam.

·       Stå på 2 meters avstånd från varandra. Blockera inte trottoarer eller ytterdörrar.

·       Kommer ni från olika hushåll bör ni behålla den fysiska distansen både före och efter sjungandet.

·       Trängs inte med eventuella andra grupper av sångare.

·       Be någon spela in sångerna och lägg upp i sociala medier under #hosiannautmaningen

·       Sjung unisont eller i stämmor.

·       Det går bra att sjunga helt själv också.

Förslag på sånger är

- Hosianna

- Dotter Sion

- Bereden väg

Lycka till!

Hosianna är ett hebreiskt ord, som finns med i den bibeltext som alltid läses i våra kyrkor på Första Söndagen i Advent. Det är när Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna, som folket skär palmkvistar från träden, breder ut sina mantlar och ropar:

Hosianna, Davids son, välsignade vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden (Matt 21:9).

Hosianna betyder: Herre hjälp oss! Rädda oss! Låt det gå oss väl!

Det är ett rop som behövs i denna prövningens tid. Om vi kan ropa och samtidigt göra någon glad och dessutom själva bli upplyftade – så mycket bättre!

Sprid gärna eventet till andra. Det kan säkert bli till glädje för många. Inte bara den ni sjunger för utan även för grannar och förbipasserande.

När vi inte kan mötas till traditionella adventsgudstjänster kan detta bli ett sätt att ändå berätta för varandra att det är Adventstid.

I Uppsala finns en gammal tradition att sjunga serenad på våren. Och i andra länder sjungs carols utomhus kring jul. Detta är ett initiativ i den andan.

Vem är vilseförd?

Häromdagen var vi på Operan i Stockholm. La Traviata. Enligt uppgift världens just nu mest uppsatta opera. Vi skulle höra Ida Falk Winland. Men så blev det inte. Innan allt började kom konsertchefen ut och meddelade att hon var förkyld. Istället hade en annan solist flugits in, nämligen Lana Kos. Eftersom jag aldrig hört Ida Falk Winland vet jag inte om det blev sämre eller bättre. Det jag vet är att Lana Kos var lysande. Hon spelade Violetta med stor inlevelse och sjöng dessutom underbart. En vacker röst hade även den norske tenoren Bror Magnus Tødenes. I första akten tyckte jag att han, liksom många andra, agerade stelt och oinspirerat men det tog sig efter pausen. Möjligen berodde det på att ingen av dem hade spelat mot inhopparen, Lana Kos.

Handlingen bygger på romanen Kameliadamen, av Alexandre Dumas den yngre. Som spelats in som film, med Greta Garbo i huvudrollen. Kanske finns fler versioner. Det är en tragisk story. Det är också en berättelse om en kvinna som lever i stor utsatthet. La Traviata betyder ordagrant ”den vilseförda”. Denna utsatthet beskrevs genom att kulissen var en anatomisk teater, där Violetta låg på ett bord, inledningsvis, till allmän beskådan.

Detta är ett fotografi av mittuppslaget i programbladet. Därför är det inte
Lana Kos i mitten utan Ida Falk Winland.

Programbladet handlar på olika sätt om makt och genus. Det är som Katarina Aronsson, dramaturg och programansvarig på Kungliga Operan skriver i en av programbladets artiklar:

Även idag finns människor som inte accepteras, som stigmatiseras och står utanför, det är bara andra regler och konventioner som dessa anses bryta mot.

I detta sammanhang tänker jag på alla som stigmatiseras på grund av sin religiositet idag. Globalt men också i Sverige. Anledningen till att jag tänker på det är att Violetta i sista akten, när hon märkt av sjukdom förbereder sig på att dö, berättar att hon funnit frid. En präst hade besökt henne och det hade hjälpt henne. Sedan sjunger hon om att överlämna sig åt Gud. Om detta står inget i programbladet. Kan det vara så att även ansvariga vid Kungliga Operan saknar språk för det religiösa? Jag undrar.

I denna sista del blir det också tydligt att de män som vilsefört Violetta har haft fel. Framför allt hennes älskare, Alfredo och dennes far, Giorgio. De ångrar sig. Detta hjälper inte Violetta men det hjälper oss. Vi som lever och har möjlighet att fatta kloka beslut i våra liv. Och det är ju ytterst det som är all kulturs funktion. Inte i första hand beskriva en annan kontext utan ge nycklar till att tolka våra egna liv.

Orkestern var förresten också lysande. Dirigent var Domingo Hindoyan.

Ära vare Dig, o Gud

Att kunna spela gitarr var helt klart ett plus i relation
till "Sjung Guds Lov".

En spännande detalj i sånghäftet ”Sjung Guds lov” är en utelämnad vers i en av sångerna. Sången är en African-American Spiritual, som även finns i psalmboken. Där heter den

Ljus som liv åt världen gav

och har nummer 331:1-7 och det är nu det spännande kommer. I ”Sjung Guds lov” har den endast sex verser. De är aningen annorlunda, jämfört med psalmboken:

Det ljus som liv åt världen gav, halleluja,
nu sin boning bland oss tar. Halleluja.

Ära vare dig, o Gud, Halleluja!
Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja!

I världen lyser det, dess makt, Halleluja
inget mörker ödelagt, Halleluja!

Johannes kom, han vittnet var, Halleluja
om det ljus, som gryr i dag, Halleluja!

O nåd, till oss från himlen sänkt, Halleluja
fast vår dörr var låst och stängd, Halleluja!

Guds kärlek får vi ta emot, Halleluja.
den ger kraft till tro och bot, Halleluja!

O, skaparljus, o Livets Ord, Halleluja
sök vårt hjärta, led vår fot, Halleluja!

Den svenska texten är skriven av Anders Frostensson. På engelska tror jag den heter:

Michael row the boat ashore

Den är en av flera ifrågasatta psalmer i den svenska psalmboken. Men inte på grund av någon av dessa sex verser utan på grund av den vers, som uppenbarligen inte fanns med i ”Sjung Guds lov”.

Moses gav oss lag och krav, halleluja.
Jesus lyfter bördan av. Halleluja.

Detta är ett exempel på en onödig kontrastering av det judiska och Jesus. Jag använder inte denna vers, om jag väljer att sjunga psalm 331. Oftast väljer jag inte psalmen alls. Melodin faller mig inte riktigt i smaken.

Min fråga är nu: fanns den inte med i Anders Frostenssons originaltext? Eller var någon av de personer, som sammanställde ”Sjung Guds lov” medveten om denna komplikation och tog bort versen?

I vilket fall gör detta sakförhållande att jag gillar ”Sjung Guds lov” än mer.

Tittaren

Ytterligare en sångtext från sånghäftet ”Sjung Guds lov”, som hustrun och jag sjöng häromkvällen kommer här. Den är skriven av Britt G Hallqvist – en psalmförfattargigant i paritet med Frostensson. Versen där modeskaparen Dior ingår är lysande. Och slutet klassiskt. Att företeelsen Television bearbetas i en kristen sång uppfattar jag som mycket konstruktivt. Skriver någon idag psalmer om internet, smartphones eller AI? Psalmen kommer här:

Jag var hungrig, jag var törstig.
Du, du satt vid fyllda fat,
och du såg mig, men du gav mig
aldrig någon dryck och mat.

Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Ofta i TV, men annars ej!

Jag var naken, jag var sårad.
Du, du kläddes av Dior,
och du såg mig, men du gav mig
inte dräkt och bot för sår.

Jag var husvill, jag var fången,
jag var slagen för min ras,
och du såg mig men din vrede
räckte blott för en grimas.

Det är mycket som du inte
gör för mina minsta små
där du sitter vid din TV
i din lugna hemmavrå.

Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tittare, nej, du får själv stiga fram!

(Text: Britt G. Hallqvist, Musik: Bertil Hallin).

Sjung Guds lov

I Luleå stift fanns en sångbok, när jag växte upp. Titeln utgjordes av den enkla och rättframma uppmaningen:

Sjung Guds lov

Hustrun och jag har ett exemplar som tillhört min äldste bror. På besök hos honom i fredags berättade jag att hans exemplar fanns i vår ägo. Det visade sig att han hade haft fler än ett. I hans egen bokhylla stod ytterligare två exemplar. Dels häftet med lila omslag, som vi också har, dels det med gulvitt omslag. Alltså kunde vi behålla ”vårt” exemplar. Så bra.

Det framgår inte när häftet trycktes. Troligen på 1960-talet. Tryckeriet är dockangivet.

Västerbottens tryckeri AB

Häftet har 96 sidor och jag anar att det trycktes i en tid, när copyright-regler inte riktigt nådde ända in i varje skrymsle av Svenska kyrkan.

Det finns många väckelsesånger i häftet. Dessutom en del African-American spirituals. Men det som hustrun och jag mest kommer ihåg är alla sånger som försöker sätta i den kristna berättelsen i en samtida språkdräkt. Min tanke är att publicera några på bloggen och se om det finns några som minns. Den första vi satte oss ner och sjöng är denna:

Gud går här på jorden
Han går på gator och torg
I kåk och höghus bor den
som vet vår glädje och sorg

Ty så älskar Gud världen
trots all ondska och hån
att i sin hand han bär den
att han sänder sin son.

Glömd är ofta Guds kyrka
Den syns så splittrad och svag
Där finns ändå Guds styrka
Guds ord som lever idag.

I Guds ord står det skrivet
att Han älskar envar
Gud ger mening åt livet
Han som är allas Far.

Gud låt mig leva för andra
Gud låt mig leva för Dig
Låt mig på vägar få vandra
där Du vandrar med mig.

(Text: Tore Littmarck. Musik: ”Ny Sång”, R.K.U.)

Första gången jag sjöng den var jag mellan 7 och 10 år. Vi bodde i Porjus och jag gick i lågstadiet. Det var de gånger Kyrkans Ungdom möttes i mitt hem och jag, som egentligen var för liten, ändå fick sitta med.

Att Gud skulle gå omkring på våra gator och även i höghus (som jag inte riktigt förstod vad det var) uppfattade jag som helt rimligt.

Att Guds kyrka syns splittrad och svag men ändå rymmer Guds styrka, är lika aktuellt nu som då.

En givande söndagskväll

I söndags gick vi på konsert med Orphei Drängar (OD). Den ägde rum i Missionskyrkan, Uppsala. Temat var:

Drottning Vår

Med anledning av internationella kvinnodagen den 8 mars gjorde OD en konsert där alla tonsättare var kvinnor. Det var en bra konsert. Men också en utbildande konsert. Det är inget nytt men lika förvånande varje gång. Detta att kvinnor självklart finns och har funnits i alla sammanhang. Och att de – liksom männen – bidragit på olika sätt. Men att deras bidrag ofta tystats ner glömts bort och förtigits.

Elfrida Andrée

Exempelvis fick vi lära oss Elfrida Andrée var den första kvinnan i Sverige som blev domkyrkoorganist. Men då hade hon också skrivit till kungen och fått till stånd en lagändring. Ett föredöme. Hon levde 1841-1929. OD sjöng hennes tonsättning av Viktor Rydbergs Drömlif.

Det som gjorde mest intryck på mig var Galina Grigorjevas tonsättning av dikten Nocturno. Maffig manskörsmusik. Fylliga klanger och starka uttryck. Texten var visserligen på ryska men översättning fanns i programbladet.

En av körsångarna hade skickligt arrangerat tre sånger av Alice Tegnér, nämligen Videvisan, Blåsippor och Majas visa. Det var hur kul som helst när kören sjunger texten:

Mor i stugan, hon säger så

och sedan alla andrabasar svarar:

Blåsippor aldrig snuva får.

Den sista sången var skriven av Sara Wennerberg-Reuter. En maffig vårsång, som heter just

Drottning Vår

Den har alla förutsättningar att bli en klassiker. Sara Wennerberg-Reuter levde 1875-1959 och den som skrivit texten var en samtida författare, Astrid Gullstrand, som också skrivit bland annat Tre Pepparkaksgubbar och Mor, lilla mor vem är väl som Du.

Under konserten grupperade kören om sig vid ett antal tillfällen, för att de t ex skulle sjunga i dubbelkör. Presentatören, Markus Forsman, tyckte att de liknade ett lämmeltåg. På samma sätt som det inte går att stoppa ett lämmeltåg går det heller inte att stoppa den utveckling som lever till större jämlikhet, menade han. Hoppfullt!

Just nu läser jag Esters bok. Jag följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan. Ester blir drottning i Persien, sedan drottning Vashti avsatts av kungen. Skälet var att kungen ville visa alla på en fest hur vacker hans fru var. Men hon vägrade infinna sig.

Esters bok är skriven för drygt 2 000 år sedan. Den vittnar om att kvinnor i alla tider har protesterat mot mansdominansen. Ofta har de fått betala ett högt pris, som Vashti. Men om många protesterar går det ändå att göra framsteg. Denna konsert var ytterligare ett litet steg på vägen.

Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka?

Man ska egentligen inte läsa andras brev. Eller andras mejl. Har Du problem med det – sluta läs nu. Jag ska nämligen publicera delar av det mejl jag fick av Py Bäckman. Rubriken var:

Py Bäckman - Fullsatt i er kyrka?

Jag tror förstås att fler har fått det. Såhär skrev hon (bland annat):

Hej!
Jag har tidigare skickat ut förfrågning gällande fortsättningen på min, törs jag säga, väldigt populära kyrkoturne. Det har blivit väldigt många konserter sedan 2008, så gott som alltid fullsatt - ibland till och med dubbla konserter, och nu bokar jag 2012.
/ ….. /
För konserterna är målsättningen såklart att det ska vara en musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.
Vi vill såklart gärna samarbeta även med just er kör! Vi hjälper till att ordna noter, och tillsammans för vi en dialog om förberedelser, låtval samt annat. Vid eventuella frågor är ni såklart hjärtligt välkomna att höra av er.
/ …. /
Hoppas vi hörs!
mvh
Py Bäckman

Ja, vad vill jag nu ha sagt med detta? Syftet är ju vällovligt. Visst är det kul när det är fullt i kyrkan. Visst är det fint med sång och musik. Och tanken på att samarbeta med den lokala kören är i sig lysande.
Men när jag läste rubriken: Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka? Kändes det naturligtvis som ett ifrågasättande. Rubriken avslutas ju också med just ett frågetecken.
Alltså: När vi nu ändå inte lyckas fylla kyrkan själva, kommer Py Bäckman till vår hjälp. Nästan lite respektlöst.
Nästa fråga är: Vad fyller vi kyrkan med?

En musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.

Jag har inget emot det. Det händer också att vi, med Guds hjälp, får vara med om allt detta. Men vi kanske inte alltid talar om publik. Vi försöker tänka mer delaktighet.
Det är viktigt med en öppen dialog kring våra gudstjänster och vårt musikliv. Mycket gärna får kända och folkkära artister finnas med i det kyrkliga sammanhanget.
Men min önskan är: Mer delaktighet från så många närvarande som möjligt.
Dessutom: Det vi gör i kyrkan har alltid Gud i centrum. Kyrkan är byggd för att vara ett heligt rum. Ett rum att möta Gud (och sig själv) i. Om jag skulle mejla ett koncept till församlingar i Svenska kyrkan skulle jag nog försöka få med det.
Dessutom tror jag att paketet kostar en slant. Men det är det ju mycket som gör.

Vilken gudstjänst …

Tillbaka i Batho! När jag kommer till kyrkan är bara jag där. Den förste som dyker upp är Oom George Senwamadi. Ordagrant betyder hans efternamn: ’Den som dricker blod’! En härlig gammal man, som bor i en järnvägsvagn. Han arbetar med Industrial Mission på Transnet – motsvarande SJ. Hans järnvägsvagn är ganska mysig men lite sliten. Kall på vintern! Sedam kommer Ma Boom. Översätter man hennes efternamn, betyder det rätt och slätt ’träd’. Eftersom Oom George är först hämtar han nyckeln hos grannen, Oumama.
Fler och fler kommer. Märkligt nog kommer jag ihåg fler namn än jag trodde. Snart är det dags att börja. De äldste samlas i sakristian och Molefi Mokoena går igenom pålysningarna. Vi ber! Länge. Sedan går vi in och jag inleder med bön. Psalm, tändande av AIDS-ljuset, bön, sång. Mer psalmsång osv. Alla verser sjungs på varje psalm. Uppskattar församlingen psalmen, sjunger man om de sista 2 eller 3 verserna. Varför inte? Det är ju roligt att sjunga!
Efter 1 ½ timme är det dags för mig att predika. Jag predikar på engelska och texten handlar om förlåtelse. Det är en speciell känsla att predika i Batho. Sedan blir det kollekt och så mässa. Ännu förekommer det inte i Batho att någon annan än en präst delar ut nattvarden, så innan alla 150-200 personer fått ta emot, har det gått ytterligare tid. Och sjungits psalmer och sånger. När jag gjort i ordning på altaret efter nattvarden och vänder mig om, så minns jag: Nu ska jag ju välsigna alla barn! Mycket riktigt! Det är ett hav av barn som står i femdubbla led framför altaret. Sedan kommer även många vuxna fram. Mer sång! När allt är klart är det dags för en ny kollekt, med anledning av att vi just firat nattvard och sedan kommer en till kollekt. Jag borde förstått detta, men jag hade hoppats att det inte skulle ske. Prästerna i den lutherska kyrkan i Södra Afrika har generellt sett dåligt betalt. Om man har en präst på besök tar man upp en kollekt till honom eller henne. Det kallas för Mojikele. Jag fick två plastpåsar med mynt med mig hem och en del sedlar. Jag har inte räknat ännu. Det känns svårt, eftersom många i församlingen behöver dessa pengar bättre än jag. Men att inte ta emot en gåva är otänkbart! Som tur är vet jag ju om var dessa pengar kan komma till nytta här i Sydafrika.
Allra sist får jag ställa mig vid utgången och hälsa på alla gamla vänner. Många av ungdomarna har jag konfirmerat. En del har jag vigt eller döpt. Jag har olika minnen men väldigt många. För varje handslag läggs ytterligare en bild till raden av andra bilder, där våra fyra år i Sydafrika passerar revy. För mig är detta en stor dag. Många är glada över att jag är där, för därmed har det kommit fler till kyrkan än vanligt. Så slutintrycket är att alla är glada. Det känns mycket bra!