Det räcker och religionens plats

Som utlovat kommer här en bloggpost om religionens plats vid den nationella manifestationen mot vapenvåld i lördags.

Framför allt vill jag göra några randanmärkningar om den minnesstund som följde direkt på själva manifestationen. Den var delvis anledningen till att det var viktigt att vara med.

Men låt mig börja i själva manifestationen. På scenen fanns en slags minnesplats där flera medverkande la ner rosor. Några knäböjde. Det går att uppfatta på olika sätt men visar vårt inneboende behov av riter och andliga praktiker. Den sista sången som framfördes var Laleh’s Goliat:

Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig
För jag vet att du är modigast

Det visar sig gång på gång att Bibeln är en resonansbotten i vårt samhälle. Så det fanns egentligen inte någon skarp gräns mellan manifestationen och minnesstunden. Manifestationen avslutades med en tyst minut och det kan ju i sig ses som en väldigt förkortad minnesstund. Det var i och för sig klokt för det var många som valde att lämna arenan i det minimala glappet mellan manifestation och minnesstund. Enligt programmet skulle det vara en paus på 15 minuter men programmet drog över tiden, så det blev i stort sett ingen paus alls. Jan Eckerdal, direktor för teologi på Sveriges kristna råd (SKR), hade den otacksamma uppgiften att mitt i rörigheten inbjuda till minnesstund. Det skötte han bra. Och även SKR’s generalsekreterare, Sofia Camnerin, höll fokus i sitt inledande anförande. I efterhand har jag förstått att SKR fick korta ner minnesstunden eftersom det fanns en deadline gentemot 3Arena. Men så kan det bli ibland och trots detta upplevde vi minnesstunden som viktig.

I minnesstunden bad unga från de fyra kyrkofamiljerna för dem som drabbas av våldet, för deras närstående, för alla människor som ingriper och för dem som lockats in i kriminalitet. Det var starkt.

Det hade varit ett plus om representanter för fler religioner funnits med i en gemensam, interreligiös bön. De fanns på plats – det nämndes särskilt – men de var inte på scenen. Sorgen känner ju inga gränser, så det hade varit fint.

Till sist vill jag också fästa uppmärksamhet på det bibelord som Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus läste:

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn. (Matt 5:9)

Som generalsekreterare för Bibelsällskapet noterar jag att det inte var strikt ur Bibel 2000 för där står det inte ”barn” utan ”söner”. Inte heller hämtades bibelversen ut Folkbibeln, för där lyder orden

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.

I en av Bibelsällskapets provöversättningar, ett led i arbetet med NT 2026 står det:

Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn

Det var alltså uppenbart att ordalydelsen var en kombination av olika översättningar. Spännande. 

Det räcker – politiskt men inte partipolitiskt?

Som jag lovade i gårdagens bloggpost skriver jag idag några rader om ”huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik”. Jag hade uppfattat att detta var en viktig poäng med manifestationen.

Låt mig understryka att många tal ofrånkomligen blev politiskt laddade. Något annat var inte möjligt. En del av talen uppfattade jag som kritiska mot den politik som förs idag men det sas aldrig rätt ut. Jag förstår att det var en svår balansgång för många.

Manifestationen skulle samla alla goda krafter i samhället kring ett gemensamt uppdrag. Och visst var det stor representation från riksdagens olika partier. Tidningen Dagen rapporterade:

Partiledare efter partiledare strömmar till, från höger till vänster, även om det här i grunden inte är ett politiskt initiativ så har arrangörerna bjudit in dem, och de tvekar inte att kroka arm med civilsamhället.

Förmodligen bidrog Drottning Silvias närvaro till att många partiledare var på plats. Men säkert var de också där för att det genuint upplever att det var viktigt att vara med. Inför samlingen fick Sebastian Stakset frågan - från SvT - om hur han fick politikerna att tacka ja till att komma:

– Jag är fett envis. En av sakerna vi vill göra är att ta bort politikerföraktet, för det är ingen som blir bra av att bli hatad, säger Sebastian Stakset.

Stakset var i sitt tidigare, gängkriminella liv, uppfylld av hat och visade det exempelvis genom att hota Jimmie Åkesson. Det blev han dömd för. Stakset har också offentligen önskat att få be Åkesson om förlåtelse, något Expressen skrev om redan 2017. Så sent som förra året rann det över för Stakset i ett offentligt samtal med en politiker. Enligt Världen idag blev Staksets förlåt till denna politiker viralt: 

Predikanten och artisten Sebastian Stakset bad i ett Facebook­inlägg en M-politiker om förlåtelse för att han spårat ur i ett offentligt samtal om att låsa in unga. Hans ursäkt fick enorm spridning, lyftes fram i en ledare i DN och ledde till ett nytt och bättre samtal om ungas utsatthet.

Det finns alltså en förhistoria när det gäller Staksets relation till flera av Sveriges politiker. Han har verkligen ångrat sina hot och önskat försoning, det är min tolkning såhär från åskådarplats. Att så många politiker kom igår, är – mot bakgrund av detta – storartat. Jag vet inte om samtliga partiledare var där. På storbildsskärmen under manifestationen och i mitt flöde i sociala medier kunde jag i alla fall räkna till minst fem.

Stakset höll ett tal en bit in i programmet. Då nämnde han statsministern och den tidigare statsministern. Det uppfattade jag som en gest ämnad att lyfta frågorna om kampen mot vapenvåldet till en nivå över partipolitikens. Därför blev det spännande när statsminister Ulf Kristersson skulle hålla tal, efter att på regeringens och riksdagens vägnar fått ta emot en skulptur. Den var målad av Neo, barn till 39-åringen Mikael som sköts till döds i Skärholmen förra året och Nathaly, syster till Adriana, som sköts till döds 2020 i Norsborg, Botkyrka. På sin Facebooksida förmedlar Sebastian Stakset en hälsning från Neo till statsministern:

Tack för att du kommer till @detracker.nu statsminister Ulf Kristersson. Jag och Nathaly har målat en skulptur till dig. Den får du och dina kollegor i regering och riksdag som en påminnelse att ni måste tänka på oss barn på jobbet. Vi önskar att ni alla ska beskydda oss barn, jag tänker att inget annat barn ska vara med om det jag har gått igenom. Jag vill att alla politiker, kommuner och civilsamhället samarbetar för att hjälpa oss barn, och skapa ett tryggt land att bo i. Utan vapen och mord. Tack för du kommer! Vi ses imorgon.

Så, vad sa då statsministern? Hela talet går att läsa på regeringskansliets webbplats. Efter att ha lyssnat på plats och nu i efterhand läst igenom – och vinnlagt mig om att göra en välvillig läsning – ser jag att Ulf Kristersson avstår från sådant som brukar finnas med många gånger när han deltar i politiska debatter. Han började med att uttrycka vikten av att vi måste få ha olika uppfattningar i en demokrati. 

Vi har kanske olika uppfattning om exakt vad som måste göras. Det har jag stor respekt för. Men målet måste vara tydligt:

Att få stopp på våldet. Att bryta nyrekryteringen. Och att strypa den kriminella ekonomin.

Han säger inget om utvisning eller om vikten av att ha en stram migrationspolitik. Jag uppfattar att han ansträngt sig när det gäller att utesluta formuleringar som kan bidra till en uppdelning utifrån ursprung. Det var bra. Men efter denna inledning menar jag att statsministern valde en väg – av möjliga vägar till fortsättning – som var olycklig:

Ansvaret för det goda och rättvisa Sverige faller på oss alla. Men ett särskilt ansvar vilar alltid på regeringen. Att ytterst fatta besluten, att göra de svåra avvägningarna.

Den skulptur han fått var ju avsedd till honom och hans ”kollegor i regering och riksdag”. Några av dem satt på första raden. Nu valde statsministern att i stället tala uteslutande om vad regeringen gjort och gör. Och då glider argumentationen iväg åt att regeringen nu gör något som tidigare borde gjorts för länge sedan men inte gjordes. Det är svårt – intill omöjligt – att inte förstå det som en kritik mot oppositionen.

När jag läser en del andra tal som statsministern hållit ser jag att han väljer att uttrycka sig som representant för regeringen i första hand. Det kanske är en del av protokollet. Det skulle förmodligen varit riksdagens talman som hade varit rätt person att tala för hela riksdagen. Men nog hade det gått att utforma talet lite mer inkluderande, när det nu endast var statsministern av alla närvarande partiledare, som fick taltid?

Sammanfattningsvis: Statsministerns anförande hade kunnat bli ett enande tal. Det är möjligt att andra uppfattade det så. Men för mig blev det tyvärr inte så. Läs gärna själv och kom med andra perspektiv. Länken till talet kommer här igen.

Det räcker

Idag deltog vi i

Det räcker

En nationell samling för ett samhälle utan vapenvåld

Den ägde rum i 3Arena. Enligt arrangörerna kom ungefär 13 000 personer. Det hade givetvis fått plats ännu fler. Det ryms 45 000 vid konserter. Men 13 000 är väldigt många det också.

Vi satt långt upp på en läktare så det var inte lätt att
ta bilder - men på skärmarna syns Sebastian Stakset.

Initiativet kom från Sebastian Stakset tillsammans med Susanne Yakes och Aneta Demir. De senare har mist närstående i gängrelaterat våld. Två organisationer som stod bakom det hela var Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ideér för livet.

Det var meningsfullt att vara med. Vårt samhälle behöver hitta en gemensam kraft i kampen mot detta besinningslösa våld. Några tydliga delar i manifestationen vill jag särskilt lyfta fram:

Styrkan hos dem som mist anhöriga. Att de orkade berätta och att de inte hade valt bitterhet utan istället valt att kämpa mot våldet. De stod i första ledet som arrangörer.

Fokus fanns verkligen på barnen och hur de drabbas. Det underströks att vi vuxna behöver ta vårt ansvar. Samtidigt fick barnen ta plats på scenen och i de videofilmer som spelades upp. Barnen var inte statister i manifestationen utan deras röster var viktiga i sin egen rätt.

I många tal lyftes vikten av förebyggande arbete fram. Att nyrekryteringen av barn måste stoppas. Och att samhället måste satsa resurser där. Men även att vi alla behöver bidra.

Ytterligare ett tema handlade om techjättarnas ansvar. Hur de behandlar alla användare – även barn – som medel för sitt enorma vinstintresse.

Efteråt bär jag en stark känsla av sorg över att så många drabbas av vapenvåldet. Både sorg för dem som mist sina kära och för alla barn som blir förövare. De är ju också offer. Men det fanns också mycket hopp och beslutsamhet. En vilja att bidra till förändring.

Under de musikaliska bidragen lyste det av mobil-
telefoner från läktarna.

Det var många fantastiska sånginslag. Roligt med Uno Svenningsson som jag satt mitt emot på tåget till Göteborg för en vecka sedan. Det var precis då jag köpte biljetter till manifestationen. Jag kunde inte låta bli att ställa några frågor till honom, för jag såg ju att han skulle vara med. Det uppskattade han. Hans bidrag var förstås:

Under ytan

I några kommande bloggposter kommer jag att skriva om huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik och om religionens plats denna kväll.

Blir vi tryggare i Nato?

När vi bodde i Sydafrika med familjen 2002-06 hade vi avtal med ett säkerhetsföretag. De satte upp detektorer i huset och vi hade även vissa knappar på olika platser i huset, som vi kunde trycka på vid pågående rån eller anfall. Jag vet att säkerhetsföretagets anställda var beväpnade. Jag funderade en del på det. Ville jag verkligen att andra människor, på mitt uppdrag, skulle använda vapen?

Vi klarade oss relativt sätt bra under våra fyra år men vid ett tillfälle blev jag och ett av våra barn rånade under vapenhot. Det var en djupt skakande upplevelse.

Personligen har jag dock aldrig känt något behov av att vara beväpnad eller ens äga ett vapen. Jag vill helst inte hamna i den situationen att behöva fatta ett beslut om huruvida jag ska eller inte ska skjuta ihjäl en annan människa.

En person jag lärde känna i Sydafrika, Andrew Seleka, berättade en gång för mig hur han kände sig i sitt hus. De hade haft råd att bygga ett stängsel med larm. Nu satt han på kvällarna bakom staketet och ute på gatorna gick de kriminella. Han upplevde att han var den som satt i fängelse. Det borde de kriminella personerna gjort istället.

Så, hur ska jag då se på företeelsen Nato? Eller överhuvudtaget på ett försvar? När jag var 17 år mönstrade jag som alla andra killar på sjuttiotalet. Efter två dagars genomgång fick jag veta mina krigsplacering och berättade då för personen på andra sidan skrivbordet att jag ämnade begära vapenfri tjänst, vilket jag också gjorde. Jag tror att jag skulle gjort likadant idag.

Men hur skulle jag gjort om jag bott i Ukraina? Och hur skulle jag betraktat dem som valt att försvara sig? Det är på inte sätt enkelt. För egen del förändrades mitt sätt att se på väpnat motstånd när jag var i Sydafrika 1981-82. Att en del svarta då var beredda att kämpa mot apartheidregimen med väpnat våld var inte märkligt. Jag upplevde inte heller att jag kunde sätt mig till doms över dem. Men för egen del väljer jag ändå att inte bära vapen.

Men Sverige 2022. Är det rätt att höja insatserna i detta spel? Och framför allt: gör det oss säkrare och tryggare att vara med i Nato?

Under min uppväxt var nedrustning ett honörsord. Idag talar fler och fler politiker med stolthet om att rusta upp. Jag känner mig inte tryggare av det, även om jag förstår att säkerhetsläget i vårt närområde har förändrats.

På Natos webbplats står följande:

Security in our daily lives is key to our well-being. NATO’s purpose is to guarantee the freedom and security of its members through political and military means.

Är det ens möjligt? Kan Nato garantera frihet och säkerhet? Jag fortsätter att läsa

POLITICAL - NATO promotes democratic values and enables members to consult and cooperate on defence and security-related issues to solve problems, build trust and, in the long run, prevent conflict.

Det är ju bra att Nato står för demokratiska värderingar. Och visst handlar det om att bygga förtroende. För att försöka undvika konflikter. Även om jag inte tror att konflikter helt kan undvikas. De hör liksom till det mänskliga livet. Frågan är hur vi agerar i konflikterna och hur vi löser dem. Jag fortsätter läsa:

MILITARY - NATO is committed to the peaceful resolution of disputes. If diplomatic efforts fail, it has the military power to undertake crisis-management operations. These are carried out under the collective defence clause of NATO's founding treaty - Article 5 of the Washington Treaty or under a United Nations mandate, alone or in cooperation with other countries and international organisations.

Det star “undertake crisis-management operations”. Är inte det en omskrivning av att faktiskt använda våld? Det påminner faktiskt – rent språkligt – om den ”specialoperation”, som Ukraina nu utsätts för.

Det som också är värt att notera är att ett medlemskap i Nato inte per automatik innebär att ett medlemsland får hjälp av andra länder om det skulle råka ut för en militär invasion:

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

De skriver “such action as it deems necessary”. Med andra ord kan de andra länderna bestämma sig för att bistå eller inte och om de vill bistå kan de göra det med andra former av stöd än just militärt.

Avgörande för mig är dock att militärt försvar inte är en garanti för trygghet och säkerhet. Då gillar jag den svenska försvarsmaktens formulering bättre:

Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och att värna om Sverige.

Det står inte så mycket om att skapa trygghet och säkerhet. Mer rakt på sak: Militärt försvar. Och om det kan man ha olika uppfattningar.

Jag vill lägga min tid och kraft på andra typer av förberedelse. Ideologiskt och även andligt. Fred och stabilitet tror jag byggs av rättvisa och internationellt samarbete i utveckling av människors basala livsförhållanden. Agenda 2030 tror jag är avgörande liksom ett gemensamt ansvarstagande för klimatet.

Därför är det djupt problematiskt att försvarsanslagen ska höjas till två procent av BNP medan biståndsbudgeten, som legat på en procent, urholkas. Det stora och i mitt tycke viktiga mottagandet av flyktingar från Ukraina kommer att finansieras av neddragningar i redan utlovat bistånd till andra länder. Det är med andra ord världens fattiga som förväntas avstå från hjälp som vi redan mer eller mindre lovat, för att vi ska kunna ta emot flyktingar från Ukraina. Det var samma sak 2015–16. Ännu mer problematiskt blev det då Sida uppdrog åt hjälporganisationer att skära ner i utvecklingsprojekt. Sedan kom nya bud att det inte behövdes skäras ned fullt så mycket. Då fick organisationer höra av sig till partnerorganisationer på nytt och säga att de måste göra om sin planering igen. Det skapar inte förtroende.

Därför behöver vi diskutera Natofrågan och upprustningen av det militära försvaret i ett större sammanhang. Jag är absolut medveten om att även personer som vill ha ett starkt försvar och kanske även vill att Sverige ska gå med i Nato, också kan vara för internationell solidaritet och en bibehållen biståndsbudget på en procent av BNP. Men det jag ser hända i det politiska samtalet är något annat. Personligen vill jag därför hellre kämpa för fortsatt internationell solidaritet än för fler vapen.

Och då har jag ändå inte sagt så mycket om klimatkrisen, som rimligen borde vara högst upp på dagordningen.

Kamp mot våldtäkt – även mitt i sommaren

Igår lyssnade vi – för första gången denna sommar – på Sommar i P1. Det var ett mycket berörande program. Sommarvärd var Mathilda Hofling och hon hade valts till Lyssnarnas Sommarvärd 2021. Hennes berättelse var skrämmande. Den handlade om hur hon som 13-åring blev utsatt grooming på nätet. Något som påverkat henne under hela hennes uppväxt. Så upprörande. Jag förstår om inte alla orkar lyssna men vi var tacksamma för att vi gjorde det. så viktigt! 

Hennes berättelse var inte utan hopp. Hon ville framför allt berätta för andra i samma situation att det går att ta sig ur det hela.

Att vi människor är i stånd att skada både andra människor, oss själva och resten av skapelsen är inte någon nyhet för mig. Ändå blev jag mycket berörd över hur män kan utnyttja en ung flicka på detta sätt. Dels upprörs jag över den person som stod för själva groomingen. Så beräknande! Det är illa nog. Dels känner jag vrede mot alla de män som betalade för att få våldta henne. Vanliga män. Någon gång hade en av dem plockat bort barnstolen ur framsätet, innan hon klev in i bilen. Återigen, jag vet att det är så men att höra henne berätta om det gjorde att insikten trängde djupare in i mig.

Med andra ord är det viktigt och nödvändigt att även mitt i sommaren höja sin röst och påtala att detta är en verklighet som oerhört många flickor och kvinnor i världen tvingas in i. Det måste få ett slut.

Torsdagar i svart – en global kampanj för en värld utan våldtäkt och våld – utmanar mäns våld mot kvinnor. Jag är ambassadör för kampanjen i Sverige och vill dra mitt strå till stacken. Det är Kyrkornas Världsråd som står bakom den.

Mathilda Hofling nämnde en annan organisation, nämligen

Föreningen #intedinhora

Den hade betytt mycket för henne och jag har stött på den på andra håll. Ytterligare en organisation som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från sexuellt våld är

Me Too Sweden

Jag är medlem i den senare och känner flera av dem som är engagerade i antingen styrelsen, som kassör, revisor eller webmaster. Kanske vill Du också bli medlem eller på annat sätt stödja deras arbete. Det gör skillnad!

På olika sätt kan vi bidra till att vårt samhälle blir tryggare för flickor och kvinnor (och även för de många män som ofta utan att våga berätta, utsätts för våld i nära relationer). Att arbeta för detta behövs varje dag. Även mitt i sommaren.

Nu har Moruti på olika sätt handlat om genusbaserat våld under 7 torsdagar i rad. Jag började med att skriva en bloggpost om genusfrågor i allmänhet. Sedan beskrev jag skälet till dessa bloggposter; att den internationella kampanjen 16 days of activism against gender-based violence infaller i slutet av november och början av december. En gästbloggare skrev om våld i nära relationer. Det var en nära text om att även män utsätts för våld. Och att det inte alls är endast i undantagsfall.

Den 26 november handlade bloggposten om det uttalande vi ambassadörer för Thursdays in Black gjorde med anledning av 16 days. Därefter gästbloggade ordföranden för Me Too Sweden, min yngsta dotter och sedan grundaren av Försoningsgruppen i Sverige.

Idag vill jag sammanfatta med några rader. Sju veckor. Sju torsdagar. På intet sätt har världen blivit bättre men samtidigt har någon påverkats. En tanke har tänkts och någon har agerat eller låtit bli att göra något. Jag har själv fått tänka till.

Frågor som har att göra med genusbaserat våld måste ständigt lyftas upp till ytan för det blir så lätt en tystnadskultur kring det som rör sexualitet och makt. Därför fortsätter jag att skriva. Därför fortsätter jag att klä mig i svart och bära ett märke där det står:

Thursdays in Black. Towards a world without rape and violence.

Igår samtalade jag på zoom med en kollega i Zambia. Damon Mkandawire är präst och sjukhusadministratör. Vi ska arbeta tillsammans med att förbereda männens förmöte vid kyrkornas världsråds nästa generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland 2022. Då kommer vi att möta män från olika kyrkor och samfund och olika delar av världen, som alla vill delta i kampen för en jämställd värld. Det blir spännande! Och framför allt meningsfullt.

Gästbloggare om våld och möjlighet till försoning

Idag delar Ulrica Fritzson tankar kring våld och försoning på min blogg. Ulrica är präst och teologie doktor. Hon har disputerat på en avhandling som bland annat bygger på försoningsarbete bland fångar i Sydafrika. Ulrica är inte bara beläst. Hon är också klok. Helt enkelt en människa jag har stort förtroende för.

Ulricas text passar in i kampanjen 16 Days of Activism against Gender-Based Violence. Den passar in i Thursdays in Black. Och den passar denna dag: Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Artikel 1 i FN's deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder i svensk översättning:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Här följer Ulricas text: 

Att försonas efter våld. Går det?

Våld är ett stort och dolt folkhälsoproblem, som drabbar så mycket mer och skadar så mycket djupare än vi kanske anar. Och arbetet mot våld och följderna av det tar lång tid att både bryta och läka. Något enkelt och entydigt svar på frågan om det går att försonas efter våld är svårt att ge. Snarare skulle jag vilja beskriva det som att en form av situerad försoning kan vara möjlig; en försoning som i många fall beror av situationens möjligheter och/eller inskränkningar. Och emellanåt sker det trots allt - försoning inträder, ansvaret läggs på rätt ställe och de av våldet drabbade upprättas och ges åter makten i sina liv. Då är det väldigt mäktigt att få vara med i arbetet.

I det försoningsarbete som jag verkat i under lång tid är det just våld som i princip alltid står i fokus för försoningsarbetet; dödligt våld, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld. Det smärtsamma är att våld alltid förstör och trasar sönder relationer. Tillit, respekt och självkänsla bokstavligen smulas sönder till ett intet – hos alla parter. Och vägen till ett liv värt att leva igen är lång och svår. Ändå förundras jag ofta över den obändiga vilja och kraft som trots de svåraste förutsättningar tycks leta sig fram hos dem som är utsatta för våldet och hos dem som bär ansvar för det.

En av de allra viktigaste utgångspunkterna i ett försoningsarbete där våld står i fokus är att medvetandegöra hur våld alltid föder asymmetriska relationer – och därmed alltid kräver asymmetriska lösningar. När våld skett inträder omedelbart en i alla avseenden ojämlik situation som handlar om att den våldsutövande bär det fulla ansvaret för allt våld och den som utsatts för våldet bär inget ansvar alls. Ska parterna gå in i ett försoningsarbete måste naturligtvis först allt våld upphöra och förövaren måste genomgå någon form av samtal, behandling eller terapi som är insiktsförändrande. Våld är nämligen sällan en engångshändelse, utan något som ofta är förbundet med mer eller mindre destruktiva livsmönster hos vederbörande. Sedan måste förövaren i alla avseenden ta på sig allt ansvar för våldet. Allt. När så skett, kan en försoningsprocess inledas – om de av våldet drabbade vill detta.

Den långa process som här följer kan sammanfattas i tre ord: den asymmetriska konfrontationen. Ofta hör jag människor invända mot eller ställa sig frågande till just konfrontation. Att det skulle vara för tufft, för hårt och kanske ibland omänskligt; ”Man måste kunna förstå, hjälpa, det beror ju på det och det osv”. Men faktum är att konfrontation är det mest kapacitetsstärkande, upprättande och försonande verktyg jag arbetat med i någon försoningsprocess. Att i ett narrativt, berättande rum, konfrontera den som bär ansvar för våld är att skapa en plats där vederbörande kan återerövra och rehumanisera den humanitet han/hon dehumaniserat, både hos sig själv och hos dem vederbörande utsatt för våld. För det är just detta som sker vid våld – en dehumanisering av både sig själv och de som utsätts för våld. Och detta behöver återerövras om vi ska kunna fungera tillsammans i våra mänskliga gemenskaper igen. Att konfrontera förövaren är inte att straffa, förakta eller förkasta – det är att lägga ansvaret rätt, skapa möjligheter till skuldinsikt och subjekstblivande, precis som den sydafrikanska professorn i psykologi och tillika f.d. kommissionären i Sannings- och försoningskommissionen, Pumla Gobodo-Madikizela skriver:

Confrontation forces an offender to unearth what moral sensibilities he has buried and to face what he has done, in a sobering atmosphere of reflection on ordinary human lives now shattered. It is an act of re-humanizing what and who has been de-humanized during the time of mayhem.

Vi ska värna det utrymme där en skyldig människa ges möjlighet att bli konfronterad kring vad vederbörande har gjort och varför. Sanningen, det fulla ansvarstagandet och den asymmetriska konfrontationen kan efter våld leda till re-humanisering och verklig upprättelse.

Ulrica Fritzson,

Stiftsteolog i Skara stift, teol doktor och grundare till Försoningsgruppen

Gästbloggare om #metoo

Idag har jag bjudit in ordföranden i organisationen Me Too Sweden, Matilda Göranzon, som gästbloggare. Matilda är dessutom min yngsta dotter. Men i denna bloggpost skriver hon utifrån sitt stora kunnande i frågor som rör genusbaserat våld.

Våld. Vad tänker du på när du hör ordet våld? Tänker du på sparkar och slag eller kanske ett slagsmål på stan en sen fredagskväll? Eller tänker du på något helt annat? Hur tänker du kring andra former av våld? Att hota eller kalla någon för elaka saker – är det våld? Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke – är det våld?

Ja, allt jag har beskrivit ovan är våld, olika våldsformer, men ändå våld. Sparkar, slag och slagsmål är exempel på fysiskt våld. Att hota eller kalla någon för elaka saker är exempel på psykiskt våld. Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke är exempel på sexuellt våld.

Jag heter Matilda och är ordförande i den ideella organisationen Me Too Sweden. Vi bildades januari 2018, som en följd av den massiva spridningen av #metoo under hösten 2017. Hösten då sociala medier fylldes av vittnesmål. Personer som vittnade om det sexuella våldet som någon hade utsatt dem för. Ibland stod det bara #metoo. Ibland var inlägget långt, målande och fruktansvärt. Så många personer som hade utsatts, ett lock som lyftes och ut strömmande år av övergrepp, ångest, smärta, skam och skuld.

Ibland handlade vittnesmålen om sexuellt våld i nära relationer, ibland om sexuella trakasserier på arbetsplatsen och ibland om sexuellt våld som någon okänd utsatt en för. Våld i nära relationer kan innefatta bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. I våld i nära relationer kan offret vara ett barn, en kvinna, en man eller en icke-binär. Ibland pratas det om mäns våld mot kvinnor. Då hamnar fokus på ett könsbaserat våld där mannen är förövaren och kvinnan är offret. Likaså här kan det handla om bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld.

Me Too Sweden fokuserar på sexuellt våld, som är ett samlingsnamn för det våld som har en sexuell karaktär. Det innefattar bland annat sexuella trakasserier och sexuellt ofredande. Tafsningar, oönskade komplimanger eller kommentarer av sexuell karaktär är alla exempel på sexuellt våld. Våldtäkt eller en annan sexuell handling som kan jämföras med ett samlag är också exempel på sexuellt våld.

Alla kan utsättas för sexuellt våld. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Genom forskning vet vi att vissa grupper i samhället och världen utsätts för sexuellt våld mer och oftare än andra.

Me Too Sweden arbetar för att allt sexuellt våld ska upphöra. Detta gör vi på olika sätt:

1. Genom att förmedla utsattas vittnesmål så skapar vi en trygg gemenskap för utsatta i syfte att bidra till ett “nästa steg” i den enskildes bearbetning.

2. Vi stöttar, vägleder och slussar utsatta personer vidare till relevanta organisationer och myndigheter där de kan få hjälp och stöd.

3. Vi ökar medvetenheten hos både utsatta och allmänheten genom att sprida kunskap om sexuellt våld i syfte att öka möjligheter för de utsatta i samhället samt arbeta förebyggande.

4. Vi agerar opinionsbildande i frågor som berör sexuellt våld i syfte att gynna de utsatta.

Jag skulle vilja fokusera lite på de vittnesmål vi tar del av. Ett mönster är att personer som utsätts för sexuellt våld tvivlar på vems felet var. Var det helt och hållet förövarens fel eller hade jag, som blev utsatt, en del i det som hände mig? Följande två meningar tycker jag beskriver detta så väl:

”Jag vet att det inte hade något med mig att göra. Men jag verkar inte kunna lita på att det endast hade med dig att göra.”

I varje mejl jag besvarar förtydligar jag att det sexuella våldet är förövarens fel och endast förövarens fel. Isdal (2010) skriver att det sexuella våldet kanske är den mest psykologiskt nedbrytande våldsformen. Jag tror att det bland annat är därför en person som blivit utsatt för sexuellt våld tvivlar på sig själv och på vems felet var och är. Tack vare #metoo så förflyttas skammen och skulden dit den hör hemma. Hos förövaren. Men, det behövs en ständig påminnelse om att sexuellt våld är våld. Och våld är och förblir alltid förövarens fel.

Gästbloggare på internationella mansdagen

Som jag berättat i tidigare bloggposter fokuserar jag just nu, särskilt på torsdagar i november och december, på kampen mot genusbaserat våld. Jag är engagerad i kampanjen Thursdays in Black, som framför allt fokuserar på kvinnors och barns utsatthet och framför allt det våld som riktas mot kvinnor och barn. 

Idag är det internationella mansdagen. Jag vill denna dag uppmärksamma att även män utsätts för våld i nära relationer. Och att en kvinnlig partner kan stå för våldet. Mörkertalet är stort och frågan behöver lyftas in i samtalet.  

Därför vill jag ge utrymme till en man, som blivit utsatt för relationsnära våld. Och som fått betala ett högt pris. Han är inte ensam. Hans berättelse är viktig att lyssna till. Den kommer här.  

 

Mitt namn är Johan. För 2,5 år sedan kom jag tillbaka till livet. Efter 25 år kunde jag, i mitt femte försök att få hjälp av socialtjänsten, äntligen komma ur mitt destruktiva äktenskap. Under ett kvarts sekel hade jag utsatts för det som kallas "våld i nära relationer". Jag tillhör en grupp som det talas väldigt lite, om ens något, om. Nämligen män som utsätts för relationsnära våld av sin kvinnliga partner.

Min förhoppning är att jag, genom att berätta min historia, ska nå ut med viktig kunskap. Att kunna bli en röst för alla de män som idag lider i det tysta i våldsamma relationer. Män som, på grund av ett exkluderande samhälle, inte får samma hjälp och skydd som kvinnor i liknade relationer. 

Våld i nära relationer drabbar fler än vi tror. Det finns olika typer av våld. Det är viktigt att inte fastna vid det fysiska våldet. Det psykiska våldet kan vara minst lika, om inte mer, nedbrytande. Den ekonomiska och materiella misshandeln är likaså den väldigt destruktiv. 

Relationsvåld är något som drabbar såväl kvinnor som män. I Sverige har vi sedan decennier tillbaka en väl utvecklad skyddsapparat när det gäller våldsutsatta kvinnor. Det satsas enorma summor pengar, hundratals miljoner, årligen från Sveriges regering på att minska mäns våld mot kvinnor. 

Samtidigt satsas det inte en enda krona på arbetet med att komma tillrätta med kvinnors våld mot män, kvinnor och barn. Det finns endast ett fåtal skyddade boenden som tar emot våldsutsatta män och deras barn. Dock är fortfarande så att platserna på skyddade boenden är vikta åt kvinnliga våldsoffer.

Detta beror på de väl inarbetade normer som vi har i vårt samhälle. Att män utövar våld och kvinnor är våldsoffer. Det är dessa normer som gör att vi män som utsätts för relationsvåld inte blir trodda när vi berättar. Jag fick frågan av polisen "och vad gjorde du först?". De varnade mig också för att hamna i handgemäng med min fru eftersom det i 9 fall av 10 är mannen som polisen tar in.

Jag har upplevt hemska saker under 25 år. Saker som jag inte skulle önska min värste fiende. Jag har blivit slagen, riven, biten och hotad med kniv och stekpanna. Jag har fått fem par glasögon förstörda och kläder för tio tusentals kronor sönderklippta. Jag har tvingats tillbringa iskalla nätter på stan.

Fyra gånger blev jag nekad hjälp av socialtjänsten med motiveringen att de måste prioritera kvinnor.  Allt detta har satt djupa spår. Ett år efter att jag kom loss fick jag diagnosen PTSD. Jag är 53 år. Det kommer dröja innan jag är tillbaka till ett någorlunda normalt liv. 

Våld i nära relationer drabbar ALLA. Det handlar inte om kvinnliga offer eller manliga offer utan det handlar om brottsoffer. ALLA vi som drabbas bör och ska få samma hjälp av vårt samhälle. Oavsett kön och sexuell läggning.

Jag vill tacka Anders Göranzon för möjligheten att lyfta detta dolda ämne. Det är dags att det hemska våldet i hemmen får ett slut!

En dunk med flygbränsle

Det fick jag av en person som jag hade hjälpt. Men vad ska jag med en dunk flygbränsle till? Jag har väl inget flygplan? Är det överhuvudtaget bra att flyga i dessa tider?

Det visade sig att jag inte direkt fått bränslet för egen del. Det var en gåva till en organisation som heter

Mission Aviation Fellowship

Denna missionsorganisation, som funnits sedan andra världskrigets slut, har 135 flygplan över hela jorden och finns i de mest oländiga områdena. De skriver på sin hemsida:

Tänk om platsen där du bor inte hade några bilvägar och kommunikationen till omvärlden var starkt begränsad. Hur skulle du eller din familj nå en läkare om någon av er skulle bli sjuk eller allvarligt skadad?

Det går att läsa om hur de t ex samarbetar med Dennis Mukwege i Kongo:

För att ge fler kvinnor som utsatts för sexuellt våld möjligheten att få hjälp kommer MAF i Kongo att öka flygningarna till Bukavu och Panzisjukhuset.

Först blev jag lite förvånad. Sedan glad över att den person jag hjälpt nu vill tacka mig genom att hjälpa exempelvis kvinnor i Kongo, som utsatts för sexuellt våld, att få hjälp.

Enough

En svår film att se!

Jag har fått nog! Igår kväll såg jag delar av filmen ”Enough” där Jennifer Lopez spelar huvudrollen. Efter att ha blivit misshandlad av sin man flyr hon med dottern. När en advokat till sist säger att det är hopplöst att fly, eftersom mannen kommer att jaga henne, tills han hittar henne och dödar henne, bestämmer hon sig för att slåss tillbaka. På svenska heter filmen:

En kvinnas hämnd

Hon dödar mannen i självförsvar. Som alla filmer där det utspelas en kamp mellan ont och gott, känns det OK att den goda sidan använder våld i kampen mot ondskan. Det verkar i filmen som om att hon blir friad från att ha dödat sin man.

Det är inte filmen jag fått nog av. Det är våld i hemmet. Jag minns en tidningsartikel jag läste för ett par år sedan, som gjorde mig upprörd. Kort var artikelns budskap följande:

Den farligaste platsen en kvinna kan vistas på är det egna hemmet.

Jag blev upprörd. Kände mig anklagad. Men jag förstår att det är så. Det var inte avsett för oss män, som inte plågar livet ur våra fruar. Men jag tog åt mig – som man! Och det var säkert bra.

Statistiskt sett (och nu har jag inga källor att komma med i denna bloggpost) är det farligt för en kvinna att vara hemma. Många kvinnor misshandlas och våldtas i hemmet. Så även en del män. Och många barn. Hem är farliga! Visst är det upprörande?

Ett annat minne som kommer upp är när jag utgöt mig för en annan man över hur hemskt det är att så många kvinnor utsätts för våld. Hans svar var att det rent statistiskt dödas fler män. (Jo, jag vet att dödligheten totalt sett är exakt lika stor bland kvinnor och män men här talar vi om liv som avslutas p g a mord, dråp etc.) Säkert är det så att fler män bringas om livet med våld än kvinnor. Men är det inte så att det rör sig om olika våld och olika situationer?

När män mördas är det andra män som utför handlingen. När kvinnor mördas är det oftast män och inte andra kvinnor. Detta skriver jag inte som en vetenskaplig sanning. Jag antar att det förhåller sig så men jag vet inte med säkerhet.

Däremot vet jag att vi ofta varnar våra döttrar, när de ska ut i det publika sammanhanget på kvällstid. Vi (föräldrar) har synpunkter på klädsel och på vilka platser de ska besöka. Av omsorg kanske men det blir missriktat, för vi har en annan måttstock för sönerna.

Nu undrar jag: hur kan det komma sig att vi/samhället enklare accepterar att killar är ute sent på kusliga ställen, när det bevisligen är så att fler killar råkar illa ut just där och då?

Och hur kan det komma sig att vi/samhället accepterar att tjejer har det säkrare hemma, när det är just hemma som är det farligaste stället att vara på?

Eller är det fler killar ute och just därför procentuellt fler killar som råkar illa ut där? Samt fler tjejer hemma och just därför rent procentuellt fler tjejer som råkar illa ut där?

När jag funderar över detta sakförhållande, undrar jag hur de tänker, som till varje pris ska behålla en strikt könsuppdelning, där vissa egenskaper tillskrivs de olika könen/genusarna. Kan det vara dags att fundera bortom kön och genus?

Och då har jag ändå inte kommenterat alla som utsätts för våld på grund av sin sexuella läggning. Eller religion. Eller politiska övertygelse. Eller hudfärg. Eller något annat som är en del av det faktum att vi är människor.

Jag tycker det är illa, oavsett skäl till misshandel och våldtäkt. Men just nu är jag upprörd över det jag såg i ovan nämnda film. Jag har fått nog.