Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

Afrika i fokus

Barnen får prova på att hålla i jorden. Foto: Matilda Göranzon

- Idag är det vi vuxna som styr världen men i framtiden kommer ni barn att ta över. Så därför får ni nu prova att hålla världen.

Ungefär så sa Amanda Parrow, som ledde barnens stund och söndagsskolan i Sankta Maria kyrka, Uppsala, tidigare idag. Så fick de barn i kyrkan som ville, komma fram och hålla i jorden. Enkelt och föredömligt.

Detta var en del av mässan, som inledde en dag med överskriften:

Öppet för alla om Afrika

Tidigare missionärerna Elisabeth och Erland Hillby hade tagit initiativet. De har arbetat för Svenska kyrkans mission bland annat i Tanzania. Bland de medverkande fanns vokalensemblen Uppslaget. De sjöng både i mässan och vid den efterföljande samlingen. Hans Engdahl, tidigare missionär och professor i Sydafrika, berättade om tre viktiga afrikanska teologer. John S Mbiti, Desmond M Tutu och James H Kone. Mbiti är en mycket betydande afrikansk teolog. Tutu beskrivs mer som en företrädare för Black Theology liksom Kone, som avled tidigare i år, och var verksam i USA. Elisabeth Hillby berättade om utbildning för f d pojksoldater i Sydsudan. Erland Hillby talade om viktiga förebilder för Tanzanias lutherska kyrka och dessutom berättade några från Helga Trefaldighets församling om en resa till Anafora i Egypten.

Ett seminarium med Olle Kristenson var utlovat liksom dans även grupp Afarer från Etiopien. Jag tror dock att dessa två programpunkter ströks av olika skäl. Hustrun och jag medverkade genom att leda kontextuellt bibelsamtal.

Jag kan inte redogöra för särskilt mycket av innehållet. Det verkade dock som om deltagarna var nöjda. Visst troppade en del av efter några timmar – så är det ju ofta. Men i stort sett var det livliga samtal och goda möten.

Det kändes viktigt att vara med. Det är inte så ofta som en av världens största kontinenter – Afrika – står i centrum. Helst skulle ju afrikanska röster få höras. Nu får det vara gott nog att vi som har bott många år i Afrika och återvänt på besök, får möjlighet att berätta.

Vi fick möjlighet att äta och fika tillsammans. Det fanns också försäljning av afrikanska kläder och hantverk.

En viss tveksamhet hade vi inför underrubriken:

Från Kap till Kairo

Det var ju Cecil Rhodes stora koloniala projekt. Att binda ihop Afrika med en telegraflinje och en järnväg från sydväst till nordost. Cecil Rhodes kallas ibland för södra Afrikas Hitler, vilket säger en del om den avsky som fortfarande finns i södra Afrika över hans inverkan.

För ett par år sedan krävde studenter och universitetspersonal i Kapstaden att den stora Rhodes-statyn framför University of Cape Town (UCT) skulle tas ner. Allt under parollen:

#Rhodesmustfall

Prästen Martina Larsson tackar Erland och Elisabeth Hillby för deras
engagemang. Även vi andra medverkande fick fina blommor.

Detta skedde också. Fortfarande finns dock Rhodes University och en stiftelse med Rhodes – och Mandelas – namn. The Mandela Rhodes Foundation. Den koloniala historien måste hela tiden berättas och ifrågasättas. Bäst är det ju när afrikaner och européer kan mötas. Om detta har jag bloggat förut. Länken kommer här.

Som jag ser det är det dock positivt att vi i alla fall försöker uppmärksamma världen utanför Europa – och gör det på ett konstruktivt sätt.

Elisabeth och Erland är två eldsjälar. Åldersmässigt pensionärer men i alla andra avseenden ytterst aktiva. Mer sådana personer behövs.

Tanzania i fokus

Emma Kreü talade vi
kyrkkaffet.

För oss blev det mässa i Stenhagen idag. S:ta Maria kyrka tillhör Helga Trefaldighets församling och det händer att vi firar gudstjänst där. Inför morgonens mässa annonserades följande:

Kyrkkaffe med Tanzania i blickpunkten.
Tanzaniakaffe, konstutställning, hantverk, program med sång och musik.
Kända Tanzaniaprofiler medverkar.

Det sista var intressant. De kända profilerna visade sig bland andra vara Berit och Sten Rylander respektive Elisabeth och Erland Hillby. Dessutom medverkade ordföranden för Svensk-Tanzaniska föreningen (SVETAN), Emma Kreü.

Först firade vi mässa i kyrkan. Inledningsvis stannade vi upp inför det mord som begicks i Stenhagen (där S:ta Maria alltså ligger) för endast ett par dagar sedan. Mordet ägde rum ett stenkast från kyrkan och de anhöriga till den som mördades samt hela förortens väl och ve, bars sedan fram i förbönen.

På denna plats begicks ett mord i fredags, den 18 augusti 2017.

Elisabeth Hillby predikade. Förkunnelsen bestod till stor del av berättelser från hennes tid i Tanzania och hon underströk att hon hade sökt sin grundläggande trygghet i dopet, när hon i olika sammanhang varit rädd eller osäker.

I mässan såväl som vid kyrkkaffet sjöng Vokalensemblen Uppslaget.

Vokalensemblen Uppslaget sjöng - dagen till ära i afrikanska dräkter.

Det som framför allt fastnade i mitt medvetande var när Sten Rylander gjorde oss uppmärksamma på att Tanzanias elefantstam minskat med 60% mellan 2007 och 2014. Att jämföras med hela kontinenten, där minskningen varit 30%. Det är verkligen häpnadsväckande siffror men jag kan verifiera dem i en artikel i The Guardian. Artikeln handlar om Wayne Lotter, som var en av grundarna till

PAMS Foundation

Det är en organisation som arbetar för att elefantstammen ska skyddas. Wayne Lotter var dess ordförande och mördades i onsdags i Dar Es Salaam. Tragiskt. Sten var märkbart berörd av detta.

Det var omöjligt att inte göra kopplingen till det mord som begicks i fredags precis utanför kyrkan. Av helt andra orsaker, får man förmoda. UNT ger ingen information kring vad som ligger bakom det mordet. Men mord är mord. 

Berit Rylander har, tillsammans med Sten, bott och arbetat i en antal afrikanska länder.

Det är så mycket mörkt som händer i vår värld. Det betyder inte att dagen saknade hopp. Berit Rylander talade framför allt om utbildningssatsningar i Tanzania och vad Sida har bidragit med. Det kändes mycket hoppfullt. Tanzania är materiellt fattigt och korruptionen är svår. Men det är ett land utan krig. Det är också ett land där kristna, muslimer och traditionalister på det stora hela taget lever i samförstånd. Dess president, John Magufuli, är känd för att vilja bekämpa korruptionen.

Barnen visar ofta vägen till deltagande
i mässan. Så även idag.

Utbildning är annars intimt förknippat med barn. Om barnet som förebild handlade söndagens evangelietext.

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.” (Luk 9:46-48)

Efter en spännande och innehållsrik förmiddag cyklade vi vidare ut i Hågadalen, där vi bland annat gjorde ett stopp på

Tantens gröna skafferi

En fantastisk butik med mycket närodlat, ekologiskt och även rättvisemärkt. Jag kunde byta några ord med en av de ansvariga. Det är en av de butiker som delvis har samma sortiment som

Fair Trade Shop Globalen

Som ordförande i den förening som driver Globalen är det alltid roligt att utbyta tankar och idéer med någon i samma bransch.

Det går att göra mycket för att vi tillsammans ska göra denna värld bättre. Både i Sverige och Tanzania. Och på andra ställen.

VFU 2015

Amanda, Johanna, Ingrid, Maria och jag är välbehållna framme i Sydafrika.

Efter många års visionärt tänkande, en del motgångar och mycket planering händer det. Verksamhetsförlagd utbildning. Förr i tiden kallades det praktik. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut har precis landat i Sydafrika. Eftersom jag var utsänd av Svenska kyrkan till just Sydafrika när detta bestämdes och sedan dess flyttat tillbaka till Sverige, fick jag följa med.

Samtidigt har sex studerande åkt till Makumira i Tanzania. Alltså är det sammanlagt 10 studerande, som får göra sin VFU i två av våra partnerkyrkor på södra halvklotet. Underbart. Slår det bäl ut skulle det kunna bli ett utbyte på sikt.

Ungefär lika många är också ute i utlandskyrkan. De är kvar i Europa. En viktig erfareenhet även det.

Resten av alla blivande församlingspedagoger, diakoner och präster finns i församlingar i Sverige. Kyrkomusikerna, som bara går en termin, har ingen VFU.

Vår grupp, som alltså ska vara i Pietermaritzburg och bo på the Lutheran Theological Institute (LTI) består av Johanna Sjöström (blivande församlingspedagog), Maria Bjerklow Dean (blivande diakon) samt Amanda Nyberg och Ingrid Hammarberg (blivande präster). Och jag, förstås!

Just nu är vi på O R Tambo international airport i Johannesburg. När vi kommer till Pietermaritzburg senare idag blir vi mötta på flygplatsen och kommer att få ägna resten av dagen åt att vila.

Imorgon, söndag, tas vi emot i högmässan, som börjar 08.00 och varar ungefär två timmar. Sedan ska vi sitta ner och planera de tre veckorna. Det är spännande. Vi har ett avtal med den lokala kyrkan och har haft ett planeringsmöten under första halvan av året. Ändå är lång ifrån alla pusselbitar på plats. Vilket är i sin ordning. Jag är trygg och övertygad att detta blir tre oerhört viktiga veckor för gruppen och genom dem även för Svenska kyrkan.

Det är nu det händer!

Tanzania 8

The dance experience demands a blog post of its own. The project is called 'the Cultural Arts Centre Project at Makumira' and has the European Union, amongs others, as partners.

First we went to a piece of land that has been given to the project, where they intend to build a cultural centre. Right now there is only a stage.

From there we went back to campus and the room where the group were going to perform. There show was a new production and we were the first persons to watch their first dress rehearsal. 45 very intensive minutes!

At the centre was a young woman and she was courted by three men. One sang a very sad and sensitive song to her. The second was a Massai who danced forcefully, making sounds of cattle and also carrying a stick, which he hit the floor with several times. He was joined by four friends and the woman clearly became scared when they danced around her. So she fled.

Finally she finds her drummer.

Lastly a drummer approached her and he did it in a way which she liked. They had close eye contact and he waited for her to respond positively before every move he made.

The dance was very emotional and sensual. I thought about the discussion I had had with the students and realised that Africa really have so many arenas where the conversation around relations and especially sexuality can take place.

The last twenty minutes were a long, vibrant explosion of feelings (and sweat). We were totally overwhelmed. And impressed!

I hope that this project will be supported also in the future and hopefully could this group be invited to perform abroad. Why not in Sweden?

With this powerful demonstration of the rich, African culture, we were both ready to go to airport as well as a bit sad to finally part with Africa.

But we know that we are not parting. We will be back! And Africa will anyhow remain in us.

Tanzania 7

Day eight. Our last day. Usually this kind of day means packing and waiting for the car to leave for the airport. Not for us.

A dance group had made contact with Penina and asked if we were interested in watching their show. Could it be squeezed in? Certainly! But before that Dag had asked if I could sit in when the Master students of the Gender, Theology and Health programmed defended their theses. And the leadership had promised that this was in order.

So, I also managed to listen to one presentation this last day in Tanzania and in Africa. One of Dag’s students defended and the theme was interesting. Something about the parental silence among Pare people, in relation to Sexual and Reproductive Health.

This programme, sponsored by Church of Sweden, with money from Sida, we also have at the University of KwaZulu-Natal. And at Stellenbosch in South Africa and EGST in Ethiopia. I have been a little involved at UKZN. But as far as I know, the students do not defend their theses there.

I will not say much about the thesis as I have not read it. But the comments, at the end, given by the Dean of the Faculty of Theology and by the Vice Chancellor of the Tumaini University Makumira were very interesting.

The VC asked the student if he had spoken about sexuality with his children. Before he could answer the VC confessed that his father never did that with him. When the student heard that he directly said that this was also his experience but that he had started to talk with his children, after he had begun to write his thesis.

Then the Dean made a comment, which I think was extremely important. She mentioned that her aunt had been the person who had spoken to her about these things and that one should not forget the contribution of other, significant adults, close to the children.

When I had left the one defense that I were present in, I joined a group of Master Students, that were waiting outside the building to hear the results of each and every student. With them I had a very open discussion about sexuality in general and LGBTI in particular. I was amazed how openly these things were discussed.

I am very glad that I also got this important experience from my visit to Tanzania.

It was with these students I had a very interesting conversation about rather sensitive issues.

Tanzania 6

The Ngorongoro crater - captured as a panorama photo.

After breakfast we left in the sunrise. In South Africa we are used to very early morning tours. Our guide was not in a hurry and it was well over eight when we reached the main gate. It took some time to get in and I thought we would miss the show.

When we climbed the crater and Moody drove on top of the edge for almost half an hour it was extremely misty. We saw nothing and I thought that we had made the trip in vain.

When I asked Moody about this, he promised that the weather would improve when we got to the bottom of the crater. And of course it did. And it also improved generally speaking. Just like Kilimanjaro, the Ngorongoro crater has its own weather system.

We saw almost everything, except – of course – leopards. I have lived in Africa 7½ years and visited numerous parks. But never have I spotted a leopard. I start to think that Moth

er Nature’s message is:

You and your kind are messing with me. This is my answer. And it is only the beginning.

Are we really civilised? I have strong doubts. Especially after having seen the Massai cattle herders leading hundreds of cattle down the slopes of Ngorongoro. We had just seen at least 15 lions. How did they dare? So, Moody told the story we had heard from others also. The lions and the Massai have a truce.  The Massai never hunt game. And the lions don’t take cattle from the Massai. I love this!

It was a bit disturbing that we also saw approximately 20 cars, where we saw the 15 lions. But we should not complain, since our car was part of the traffic jam.

One thing that was special with the crater was the variety of birds. Stork, grey crowned crane, pelicans, flamingos, eagles, vultures and many smaller birds like the beautiful blue starling and the colourful lilac breasted roller. Not to mention the secretary bird and the heaviest flying bird:  kori bustard.

Very satisfied, after almost five hours of intense game viewing, we began our journey back to Makumira.

As if the day was not good enough, Dag had arranged a wonderful dinner when we got back. Penina had helped him and at the table we also saw Mary and Msafiri. What a fantastic last evening.

Tanzania 5

To visit Tanzania without going for at least one safari is probably a mistake. Penina arranged a comprehensive one for us. Early Tuesday morning Moody and Penina fetched us in a Toyota Land Cruiser. In Arusha Penina made sure we had our lunch packets, said good bye to us and without her we set out for Tarangire national park. It took a few hours to get there, but it was definitely worth the effort.

The park is not the largest but has a lot of elephants. We did not see the bigger groups, where hundreds of elephants can be together. We did however see enough. Besides that we saw cheetah and lion and a lot of other, smaller game.

A male, albino baboon.

We were, as so often, given a lot of facts around the park and the animals, by our guide. He had worked eight years and we believed him.

Before it became too late we left the park and went to the lodge, close to the Ngorongoro crater, where we were going to spend the night. Penina had done a good job. The lodge was nice and the food good.

The chef, Godbless, took me for a guided tour in the kitchen. Among some international dishes he especially pointed to a traditional Tanzanian dish, which consisted of potatoes, bananas, and carrots. All were mashed and then he added green peas and spices.

The chef and his menu,

We went to bed early as we needed to get up early for the Ngorongoro crater experience.

Tanzania 4

Monday was a day when Dag needed to work. So, graciously he arranged for us to visit Arusha. For that we needed a guide and he made contact with Penina. She lives close to Makumira and is a trained tourist guide. Perfect.

Penina is skilled at bargaining.

First stop was the market, where my wife wanted to buy some fabrics. Penina took us into the town centre, where I parked the car in something that looked like an ordered chaos. No problem! We found a parking spot and walked a few blocks through the market to a small, tiny shop with Kangas, Kitenges and lots of other stuff.

After having picked enough material the bargaining process started. We understood that the owner was slightly disappointed that Penina did not accept the higher price (or Musungu-price). Had she done that, a small portion would have slipped into her pocket. But she knew the Tanzanian price and was not satisfied until we got there.

After a few more shops, where we bought some sweet potatoes and garlic, we made our way to Shanga. This project is eight years old and gives disabled people a job opportunity. At Shanga they prefer the word

Challenged persons

I liked that. We had lunch there and also bought a few things.

They did a lot of glassblowing and painting. They also made jewellery.

This man is probably deaf. Doesn't matter when you blow glass.

Parts from an old bicycle forms the spinning wheel that this woman uses.

The painter had a back injury as a teenager and is now paralytic from the waist down.

From there Penina took us to a heritage centre. Due to lack of time we did not see the museum but made a turn in the shop and had some coffee.

Last stop before going back to Makumira was Peninas newly opened shop in a narrow street. She sells basic groceries and her cousin looks after the shop.

Me, the cousin and Penina in the shop.

Another interesting day in Tanzania came to an end. We were fascinated that this was only our fifth day in the country and we had already experienced so much.

Tanzania 3

Saturday was a lazy day. We needed that. We still managed to take a tour to Arusha and enjoy another café – Africafé.

On Sunday we went back to Arusha and attended the second service in one of the Lutheran churches. The service was in Swahili. A man, who was doing his internship in the congregation, sat next to us during the sermon and translated.

After the service a few items were sold in an auction. This is common practice. People may bring vegetables or groceries for the Sunday collection, if they don’t have money.

In the evening we were invited to another Lutheran pastor, whom I had met in Nairobi. We had a few problems in finding the way to the home of Ruth and Ezekiel. Thank you God, for the mobile phone! Especially as African sunset comes rather fast.

Again we got very nice, traditional food. And a masala tea, which was really tasty! Dag, my wife and I tried to figure out the ingredients. I said cinnamon. My wife continued with cardamom. Dag added ginger. When we read on the packet, it said:

Ingredients: Cinnamon, cardamom, ginger.

We got the tea when we arrived. At the same time their son, Samuel, five years old, came in. He went to my wife and lowered his head. After some instructions she understood that she was supposed to touch his head, to complete the greeting.

Samuel approaches my wife, who wants to shake his hand.

The correct thing, however, is to place the hand on his head.

We were also presented with gifts. My wife got a beautiful Maasai cloth. I got a belt with a proverb attached. The Maasai people tell a person to tighten his/her belt before a demanding task or challenge.

So, I will take this advice and tighten my belt, when I return to Sweden and take the next step on my life's journey.

Tanzania 2

The first day in Tanzania didn’t end with the lunch. After the lunch we packed a few things and set out to Marangu, which is a village close to Kilimanjaro. We did not see the mountain due to overcast.

Carl-Erik playing guitar, while one of the children is listening.

In the late afternoon we arrived at Kilimanjaro Children’s Home (MOKICCO) where Overa and Carl-Erik Sahlberg live. Carl-Erik has worked more than 20 years in one of the parishes in Stockholm, St. Clara. The church is located in the CBD of Stockholm, next to the railway station. The congregation has an extensive work among socially challenged people, especially in Sergels Torg (which is a famous square in Stockholm). We are very impressed by the work of that church.

When Carl-Erik retired, Overa and he decided to move to Tanzania and start the work with orphans. They don’t run a traditional orphanage. The organisation they have founded makes sure that couples or single mothers have the means needed to take on a few more children in their families. The idea is that this family becomes the home of that child, even when s/he has become an adult.

In the evening we had supper together with one of these families. Wonderful! Altogether around one hundred children have got new homes through this organisation.

Marangu Falls Kinukamori

The Friday we went for a guided tour on the slopes of Kilimanjaro. Two men showed us coffee plantations, a beautiful waterfall and also an exhibition where we could get to know the culture of one of the tribes that live around Kilimanjaro, the Chagga.

On our way back to Makumira we had coffee at the famous Union Café. Excellent coffee! Later that evening we had dinner at an equally excellent restaurant close to Makumira. The monkeys in the trees and the birds in the dam did not disturb us at all.

Tanzania 1

We arrived in Tanzania late Wednesday evening. The name of the airport is Kilimanjaro, but of course we never saw the mountain.

Our colleague, Dag, met us at the airport and before we arrived at his house in Makumira, it was over midnight.

The first morning we just rested and walked on campus. It is indeed a very nice place. We saw Dag’s office, the library and the chapel (from outside) at Tumaini University Makumira.

The last evening we had a delicious dinner at Dag's place.

At noon we were invited to Mary and Msafiri Mbilo for lunch. I met Msafiri, who teaches New Testament, in Nairobi last year. He made very clear to me, that I had to come and visit him and Makumira. I am not exaggerating – his part in this visit to Tanzania is crucial. It goes without saying that the visit would have been tremendously different if Dag hadn’t been such an excellent host. His part is also vital.

I was together with both Dag and Msafiri at the bible workshop in Nairobi, so this was part of the journey we are in together.

The lunch was traditional Tanzanian food, where we had a stew with banana as well as Pillau rice. (?)

The last evening in Tanzania we also met Mary and Msafiri. They became part of a good start and a fitting end to this lovely week.

Att sluta en cirkel

Denna alba (den vita dräkten)
 fick jag ärva efter Hans Farelius,
som dog 1992.

För drygt 36 år sedan tog jag studenten. Ungefär samtidigt hade en idé slagit rot i mitt sinne. Att bli volontär för Svenska kyrkans mission (SKM) och att bli det i Tanzania. Tanken var att komma till Karagwe i nordvästra Tanzania. Där fanns Birgitta och Hans Farelius. Och det fanns behov av en volontär. Jag var fast besluten att åka till Tanzania.

Men något hände i Karagwe. Kanske var det inre stridigheter. Någon slags maktkamp. Planerna ändrades. SKM föreslog i olika omgångar Swaziland, Liberia och även Tokyo. Men det blev Sydafrika, där jag fick förmånen att vara i Kapstaden från september 1981 till september 1982. Livsavgörande. 

På hemvägen bokade jag en resa via bland annat Kenya. Min tanke var att stanna i Nairobi och ta en buss till Tanzania. Det visade sig vara lite komplicerat och minns jag rätt hade jag inte jättemycket pengar. Så jag fick låta bli. Det blev inte Tanzania på hemvägen, som jag tänkt. Det var knappt 33 år sedan.

Nu hoppas jag att det blir dags. Vi står i begrepp att lämna Sydafrika för denna gång och på väg hem ska vi tillbringa några dagar i trakten kring Kilimanjaro. Det blir ingen bestigning av toppen men kanske en dagsvandring längs sluttningarna.

Vi ska besöka en svensk kollega, som arbetar vid Tumaini University Makumira. Vi ska även träffa en annan tanzanisk kollega, som jag lärde känna i Nairobi förra året. Jag lovade honom ett besök.

Vi kommer att missa många platser i Tanzania. Till Karagwe kommer vi inte. Inte heller till Bukoba, som jag hört så mycket om. Det blir varken Dar-es-Salaam eller Zanzibar. Vi behöver denna vecka till att ställa om från vårt liv i Sydafrika till ett nytt slags liv i Sverige.

Av erfarenhet vet vi att det inte är helt enkelt att komma hem. För hemlandet har förändrats. Även vi. En vecka i Tanzania kommer att bli mycket bra.

Hans Farelius grav finns i Uganda. "A Swedish friend of Africa". Fint!

Jesus och könsstympning

Temat för nionde söndagen efter trefaldighet är:

Goda förvaltare

Vi firade mässa i S:ta Maria kyrka i Stenhagen, Uppsala. Det var en fin gudstjänst och temat fick en direkt koppling till kollekten. Den gick till Svenska kyrkans internationella arbete till projekt mot könsstympning i Tanzania.

Detta är ju ingen ikon men har kanske
inspirerats av ikonmåleri.

Jag såg en av de ikonliknande Jesus-bilderna i kyrkan och tänkte:

Det är värst vad Jesus ser besviken, arg och bekymrad ut.

Kanske för att mänskligheten fortfarande utför könsstympning. På Svenska kyrkans hemsida står det:

I raden av metoder för att förminska kvinnors livsutrymme är nog könsstympningen den mest brutala. Tanzanias kristna råd har fått med sig lokala ledare i kampen mot myndigheternas tystnad. Allt fler flickor gör sina röster hörda och Svenska kyrkan stöder dem.

I Sydafrika förekommer inte detta traditionellt. Såvitt jag vet. Däremot omskärelse av tonårspojkar. Varje år dör många pojkar i omskärelseskolor. När jag la min gåva i kollekten idag, med bön om att någon flicka i framtiden ska slippa få sitt liv förstört, tänkte jag också på alla pojkar som drabbas i Sydafrika. Jag hoppas få en möjlighet att kunna vara med och påverka en förändring på detta område.

Bilden av den bekymrade Jesus bär jag med mig.