Världsaidsdagen

Varje år uppmärksammas alla människor som lever med HIV. Detta sker den 1 december. Temat i år lyder på engelska läser jag på UNAIDS webbplats:

Global solidarity, shared responsibility

Det är viktigt att betona att människor fortfarande smittas med HIV och att väldigt många människor fortfarande dör i AIDS-relaterade sjukdomar. (Den som är intresserad av siffror kan läsa mer på UNAIDS.)

Just nu fokuserar vår del av världen såklart på Covid -19 och hur denna pandemi drabbar människor över stora delar av världen. Jag blev intresserad av hur pandemin påverkar människor som lever med HIV. Förstår jag det rätt är det inte farligare för en människa som lever med HIV än för andra, förutsatt att personen har tillgång till bromsmedicin – ARV. Men enligt UNAIDS saknar 15 miljoner människor som lever med HIV tillgång till ARV. Dessa har ett kraftigt nedsatt immunförsvar och är förstås extra sårbara.

Det som möter mig när jag läser om kopplingen mellan HIV och Covid -19 är dock en annan sak:

These are difficult times for all of us. UNAIDS is urging people to act with kindness, not stigma and discrimination—people affected by COVID-19 are part of the solution and must be supported.

Om detta har jag bloggat förut. Länken är här. Hur viktigt det är att den som blir sjuk behöver stöd och hur lätt det är att stigmatisera och diskriminera. Det finns många lärdomar att göra om vi lyssnar till människor som lever med HIV och/eller som arbetar med dessa frågor.

Det är såklart glädjande att antalet smittade i HIV har gått ner sedan 1998, när pandemin var som värst. Men det är verkligen inte över. Därför behövs Världsaidsdagen. För att betona att arbetet måste gå vidare.

Frågor kring HIV berör också på ett tydligt sätt sexualitet. Jag har fått lära mig att framför allt kvinnor drabbas hårt. Om kvinnan exempelvis inte tillåts säga vare sig nej eller ja till sex, har hon liten chans att skydda sig mot smitta. Därför ingår denna dag som en viktig dag i

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

När vi bodde i Sydafrika och åren därefter arrangerade vi alltid gudstjänster och andra aktiviteter denna dag. Exempelvis i Kalmar 2008. Något jag bloggade om då. Länken kommer här.

Det är förstås symptomatiskt att dessa manifestationer blir färre. Det saknar jag.

Sjukdom är inget straff

Både när jag undervisade blivande präster i själavård i Sydafrika och när jag var lärare i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut kom frågan upp: Vad säger Bibeln om sjukdom? Beskrivs det som en bestraffning? En viktig fråga att ställa.

Jesus visar ju med hela sitt liv att de sjuka snarare är mottagare av hans kärlek. Det är inte så ofta han uttalar sig om sjukdomarnas orsak. Vid ett tillfälle får han en fråga om en funktionsnedsättning. Är en blind person blind på grund av synd? Jesus säger: Nej! Däremot ser Jesus en chans att visa Guds omsorg. Och så botar Jesus denne man, som varit blind sedan födseln. Evangelisten Johannes berättar om det i sitt nionde kapitel.

Varför skriver jag om detta? För att jag upplever att vi i denna fas av pandemin börjar koppla ihop våra medmänniskors beteende med deras eventuella insjuknande i Covid -19. Då kommer jag att tänka på en konfirmand jag hade i Sydafrika. Vi pratade om HIV och förhållandet mellan leverne och sjukdom. Kopplingen kan lätt göras. Det kan vara så att en person, på grund av sitt sätt att agera, utsätter sig för risken att bli smittad. Konfirmanderna ville prata om detta och det var viktigt. Då säger konfirmanden utan att tveka det minsta.

Men vårt agerande är ju en sak. Och sjukdomen en annan.

Det blev tyst. Och jag minns att jag blev totalt övertygad. Vi ska inte börja koppla ihop andra människors beteende med deras eventuella sjukdomar. Var slutar ett sådant resonemang?

Mitt eget liv kan och bör jag ha synpunkter på och tankar kring. Men när det gäller andra människor gäller något annat. Blir en människa sjuk ska vi bemöta det med hjälp och stöd. Inte med synpunkter och domar. Här är ju Jesus solklar.

Om en vecka är det Domssöndag och en av de bibeltexter som traditionellt läses då kommer från evangelisten Matteus tjugofemte kapitel. Jesus säger:

… jag var sjuk och ni såg till mig …

Därmed identifierar han sig med alla sjuka och anser att den som ser till sjuka utför en god handling.

En viktig anledning till att vi ska vara försiktiga och varsamma i coronatider är att vi ska låta bli att belasta vården. Låt oss begrunda hur sjukvården fungerar. Där ges människor vård oavsett anledningen till insjuknandet. Ibland kallas det för det humanitära imperativet. Den som är sjuk ska få vård.

Vid några olika tillfällen har jag märkt att tanken formuleras att den som blivit smittad själv har vållat det. En sådan koppling är oklok att göra. Den leder till skuldbeläggning. Och det bidrar till ett obarmhärtigt samhälle. Den som är sjuk behöver vård och omtanke.

Försoningsdagen - två perspektiv

Som jag skrev igår, att jag skulle föra, har jag idag besökt 'Nala Mandate' i Durban, tillsammans med en doktorand. Vi kom dit halv tolv och det var gott om plats. Det skulle börja klockan tolv men ungefär halv ett hade inget hänt. Då anlände Dr H Q Nala, ledaren för Nala Mandate. Lokalen är en gammal lagerlokal och han kom inåkande i en flott BMW. Omgiven av säkerhetsvakter. Folk jublade något enormt. Pratandes i en mobiltelefon vinkade han förstrött och försvann in i en angränsande lokal.

Längst bort står den BMW som Dr H Q Nala kom inåkandes i. 

Tio minuter senare intog en sångerska, uppbackad av en liten kör, keyboard och trummor, scenen. Fullt ös. Alla stod upp, dansade och sjöng. Ja, det var verkligen som att stå mitt i en gospelkör. Klicka här.

Strax före ett steg jublet och så kom Nala in. Klicka här. Omåttligt populär. Min uppskattning var att knappt 500 personer fanns i lokalen. När den är fylld kan den ta in upp emot 3000 fick vi veta. Jag undrar hur öronbedövande jublet är då.

När han anlände satte han sig i en vit fåtölj som står nere i lokalen. (Det finns två - även en på scenen). Det som sedan hände var märkligt. En man gick upp och började lovprisa ledaren på ett sätt som närmast påminde om conferenciern på 'Good Old Days', som vi brukade se på början av sjuttiotalet i svensk TV.

Lite påminde det också om den praise singer, som ofta finns i traditionella sammanhang i Sydafrika och även vid parlamentets högtidliga öppnande.

Det som sades av denne person var dock mycket störande. Både doktoranden och jag hörde att Nala jämfördes med Gud.

Den predikan som sedan följde varade närmare två timmar. Det var en blanding av ganska vanlig bibelförkunnelse, framgångsteologi, 'positive thinking' och lite allmän psykologi. Det var egentligen inget som i sig gjorde mig upprörd. Men när han exempelvis sa, att det är fel att ställa upp i musiktävlingen 'Idol', eftersom bibeln säger att vi inte ska ha några idoler, tänkte jag i mitt stilla sinne, att det som upprör mig är inte vad han säger utan hur han lever.

Nala utgick från 2 Korintierbrevet 5:14-21, som i Bibel 2000 har överskriften:

Gud vill försoning

Det var också om försoning mycket av predikan handlade. Men inget hade någon som helst relation till försoning i samhället. Det fanns inget politiskt kontroversiellt. Vilket är märkligt, när Sydafrika har allmän helgdag och den i allra högsta grad är politiskt kontroversiell. Jag återkommer till detta.

Det ska bli spännande att se hur doktoranden väljer att göra. Ska han studera denna företeelse? Går det att intervjua människor? Det han framför allt vill göra är att studera vad som händer när Nala hävdar att han kan bota människor från HIV. Blir människor friska? Slutar de äta ARV? Ja, frågorna är många och forskningen skulle behövas.

Vi stannade dock inte för att bevittna förbönsdelen. Efter fyra timmar hade jag fått nog och vi återvände hem till Pietermaritzburg.

Väl hemma såg jag på TV-nyterna (SABC3) att president Jacob Zuma invigt en bro mellan två viktiga monument i Sydafrika. Dels 'Ncome museum', där amaZulu högtidlighåller minnet av slaget vi Ncome River. Som de förlorade mot Voortrekkers.

Ncomo muséet har en horn-formation. Jag tror det symboliserar zuluernas stridsformation.

På andra sidan floden finns 'Blood River monument', som är Afrikandernas motsvarande minnesmärke. Slaget stod den 16 december 1838. Några år efter afrikandernas uttåg ur Kapprovinsen, 'the Great Trek'. Afrikanderna kallade länge denna dag för 'the Day of the Vow'. De lovade högtidlighålla den 16 december till Guds ära, om Gud lät dem vinna slaget.

På andra stranden finns 'voor'trekkers' traditionella uppställning av vagnar - en s k 'laager'.

Idag invigde president Jacob Zuma en bro mellan de båda minnesmärkena. Med vid festligheterna var ättlingar till både vinnare och förlorare. Det visar, anser jag, att försoningsprocessen i Sydafrika lever.

Nyhetsutsändningen visade också firande i andra delar av Sydafrika. Människor från Marikana (där närmare 40 gruvarbetare skjöts till döds av polisen för några år sedan) var också intervjuade. De menade att för dem finns ännu ingen anledning att fira någon försoning. Även detta känns ärligt. Människor lever i olika kontexter.

Försoning är och förblir ett mycket spännande begrepp. Att vara i Sydafrika är på denna punkt lärorikt. Läs mer i en bloggpost jag skrev för ett år sedan.

Hade jag fått välja, hade jag nog hellre varit med vid broinvigningen än besökt Nala Mandate idag. Men platsen för broinvigningen ligger lite väl långt från Pietermaritzburg. Däremot kan jag välja att leva försoning där jag finns. Det går att göra överallt.

Fortfarande en ung demokrati

Det är nästan aldrig sövande att titta på en sydafrikansk nyhetssänding. Kvällens SABC3-nyheter var inget undantag. Flera av nyheterna har direkt att göra med mänskliga rättigheter och Sydafrika som en demokratisk stat. Några andra inte.

Huvudnyheten var att oppositionspartierna lämnar den ad hoc kommitté som utreder om president Zuma otillbörligen tjänat pengar på uppgraderingen av säkerheten vid presidentens privata hem, Nkandla. Kommittén fortsätter dock sitt arbete. ANC har ju egen majoritet. Självklart är detta inte bra.

Enligt Mail and Guardian säger oppositionspartierna, som i denna fråga har gått samman, följande:

The opposition will not legitimise this blatant undermining of the Constitution for the protection of one man ...

Mitt tips är att en rad tjänstemän, som varit inblandade i upphandlingen, får gå. Zuma kommer att klara sig även ur denna soppa.

En annan nyhet, som har med Zuma att göra, är att han vid sitt besök hos Putin, gjorde upp om en affär kring kärnkraft. Så klart för att Sydafrikas energiproduktion domineras av kolkraft. Men kärnkraft, är det lösningen. Från Ryssland? Det diskuteras också om avtalet var förankrat ens i ANC. Även denna uppgift från Mail and Guardian.

BDLive berättar, liksom SABC3 att tre anställda inom Sydafrikas försvarsmakt (SANDF) får sina jobb tillbaka. De blev uppsagda p g a sin HIV-status. Självklart helt emot Sydafrikas konstitution. Mycket kan sägas om Sydafrika men rättsväsendet fungerar.

Winnie Madikizela Mandela firar idag sin 78-årsdag, berättade också TV-nyheterna. Så även The NewAge. Hon har en stark ställning i Sydafrika och president Zuma lovprisade henne för hennes insatser. Vilket jag håller med om. Hon var en av dem som fick betala ett oerhört högt pris i kampen. Mot slutet blev hon anklagad och även dömd för inblandning i mordet på en av medlemmarna i den livvakt hon omgav sig med, Mandela United football club. Hans namn var Stompie Moeketsie. Jag minns hur hon trotsade en gråtande Desmond Mpilo Tutu, när hon stod inför Sannings- och försoningskommissionen. Han ville att hon skulle erkänna sin delaktighet men hon vägrade.

För mig är detta ett exempel på att ingen människa är helt igenom ond eller god. Det goda Winnie Madikizela Mandela gjorde, ska dock inte förringas. Och någon form av straff fick hon. Även om jag tror att hon till slut kom lindrigt undan.

Det mest spektakulära inslaget på nyheterna var egentligen bara en kommentar i förbigående. Ett av två nyhetsnakare, skulle lämna över till ekonominytt, och undrade över bensinpriset. I sin kommentar sa han att en viss kyrka säkert skulle lyssna med intresse.

Bakgrunden kan man läsa mer om i IOL News. En pastor i Gauteng har tidigare uppmanat sina församlingsmedlemmar att äta gräs, uppger källan. Nu har han gått vidare till att be dem dricka bensin.

Jag vill helst inte tro att det är sant, men i ett youtubeklipp (länken kommer här) verkar det som att det stämmer. Pastor Lesego Daniel menar att han kan förvandla bensin till juice.

 

Tillbakablickar i Hermanus 3

Tisdagen var en mellandag. Måndag disputation och onsdag graduation. Så vi hade vissa funderingar på vad vi skulle göra på tisdagen. Det blev tre saker. På förmiddagen åkte hustrun och jag till sta’n med några av de andra. Bland annat för att köpa grönsaker och annan mat till det hem för människor som lever med HIV och AIDS, som vi brukar besöka. Alltså åkte vi på förmiddagen och handlade mat. När vi kom hem fick vi besök av Maphuti, som ville ge oss några minnen från Sydafrika. Det var fint. Efter det åkte vi mot Our Place.
Deon, som är föreståndare, var inte där men vi hälsade på de andra och hustrun lyckades få kontakt med honom via telefon. Hustrun gick ut till de andra kvinnorna i köket och började göra i ordning mackor. Vi satte oss och åt, tillsammans med Deon. De som bor där fick också sina smörgåsar och sin frukt. Jag hade nog tänkt att vi alla kunde sitta och äta tillsammans men det blev inte så. De flesta boende finns i sina sängar. Det centrala var ända att alla fick samma mat, tillredd av samma händer. Man ska heller inte underskatta smittorisken. Någon av oss kunde ju föra med sig en förkylningsbakterie och de sjuka ska helst inte dra på sig mer sjukdomar. Av Deon fick vi veta mycket om situationen på Our Place och hur människor som lever med HIV och AIDS har det i Sydafrika idag.

- Människor runt omkring är trötta på sjukdomen.

Det betyder att det blir mindre gåvor och svårare att få tag på medicin. Men de människor vi träffade på Our Place var inte friska, det kunde vi se med egna ögon. De finns! De behöver omvårdnad och de behöver medicin.
Deon är noga med att alla de som bor på Our Place är resurser. När inte han eller någon av de andra ansvariga är där (anställda finns inte) är det de sjuka som vårdar varandra.
Our Place är en typ av projekt som vi i vanliga fall inte skulle stödja. Det har en svag organisation, några rapporter eller bokslut har vi inte sett. Men det engagemang vi ser hos Deon är äkta. Det går inte att ta miste på. Det finns inga som helst tecken på att han tjänar pengar på det han gör. Det liv han lever är allt annat än behagligt. Drivkraften ligger på ett helt annat plan.
När ouma (det betyder mormor eller farmor) kommer för femte gången och avbryter vårt samtal, berättar Deon att AIDS sätter sig på hjärnan hos vissa. Viruset äter protein. Så uttrycker han det. Ouma talar inte många rediga ord. Deon, som är lång och kraftigt överviktigt, reser sig upp, tar Ouma varligt i handen och säger:

- Kom, nu går vi härifrån, Du och jag, Ouma.

Det är mycket kärlek och värme. En sydafrikansk, vit medelålders man och en gammal, nästan hopskrumpnad, svart kvinna går iväg och vi ser det nya Sydafrika. Men glädjen över att hudfärg inte spelar någon roll längre blandas med insikten att Sydafrika i stort sett samtidigt som apartheid avskaffades fick en minst lika stor utmaning att brottas med. Hur är det idag med solidariteten med Södra Afrika? Under kampen mot apartheid var vi med och sjöng befrielsesånger. Idag finns också behov av befrielse. Bryr vi oss? Anders och Ouma

Mer om SACC

Nog var det spänningar mellan SACC och regeringen alltid. Jag missade SACC's press release om hur det inte informerats om NILC. (Det råd för religiösa ledare, som regeringen inbjudit till.) Såhär skrev SACC's ledning den 17 augusti:

We have several problems with aspects of the founding document of the NILC. Although we do not presume that our exclusion was malicious, but the SACC is disappointed at not having been offered the courtesy of invitation.

I slutet av pressmeddelandet ger också SACC en bild av hur man ser på sin roll:

The SACC remains committed to the vision of united religious witness. We also remain committed to collaborating with various faith traditions and government in combating poverty, moral degeneration, crime and social disintegration.

Det jag tycker är högst anmärkningsvärt är att man inte säger något om HIV och AIDS. Det är ju fortfarande det största hotet mot denna nya nation.

Däremot är det intressant att man kritiserar regeringen och likaledes intressant att man ställts utanför detta råd för religiösa ledare.

I ANC's nyhetsbrev den 21 augusti, alltså 4 dagar efter SACC's kritik, nämns NILC men det sägs inget om SACC's kritik. (Däremot skrivs mycket om HIV och AIDS!!)

Tydligen, enligt Mail and Guardian, har nu ANC och SACC enats om att de inte har någon konflikt. Vad hände egentligen?

Världsaidsdagen

För 20:e året i rad uppmärksammas Världsaidsdagen. I Kalmar har vi varit ute på gator och torg. Under 3 timmar har vi samlat in pengar, delat ut kondomer, bjudit på glögg och spridit information på Maxi, utanför Baronen och Kvasten samt på Stortorget. Vi hade samtidigt öppet hus i Nikodemussalen. Allt avslutades med en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan. Till Noaks Ark - Röda Korset i Växja, samlade vi in drygt 5 000:-, vilket var stort. Elli Mokus var i Domkyrkan och berättade om deras arbete. Fantastiskt var också att få lyssna till 6 ungdomar från gymnasieskolans musiktillägg. De spelar och sjunger med stor inlevelse och glädje. Dessutom gör de det bra. Jonas läste en stark dikt och Magnus ledde förbönen. Alla fick komma fram och tända ljus i ljusbäraren.
En av de kvardröjande upplevelserna var detta att arbeta tillsammans för att uppmärksamma andras lidande. Vi var representanter från de olika församlingarna i Svenska kyrkan i Kalmar. Dessutom från RFSL, Röda Korset, Rädda Barnen och Antidiskrimineringsbyrån. Jag vet inte hur många vi sammanlagt var. Det är viktigt! Att människor vill engagera sig och att människor vill göra det tillsammans!
I år samlade vi in till ett ändamål i Sverige. I fjol var det Zimbabwe som stod i fokus. HIV och AIDS är ett enormt problem på södra halvklotet men även för de människor som drabbas i vår del av världen är det ett lidande. Inte minst p g a det stigma som är knutet till smittan och sjukdomen.
Vi behöver bryta tystnaden och kämpa mot stigmat. Både här och i andra delar av världen.

Världsaidsdagen

Det börjar närma sig 1 december. Det är min mors födelsedag. Hon skulle fyllt 86 år, om hon levt. Själv tänkte jan inte så mycket på att det var världsaidsdagen, förrän vi flyttade till Sydafrika. Två av åren organiserade vi gudstjänster med ljuständing. Det var starka upplevelser. Visst, engångshändelser men ändå viktiga. I Kalmar har jag varit med på ytterligare två ljusgudstjänster och om någon vecka är det dags för den tredje. Vi är många organisationer som samarbetar: Svenska kyrkan, RFSL, Röda korset, Rädda barnen och ADB (Anti Diskriminerings Byrån). Vi ska finnas på 3-4 ställen i Kalmar under eftermiddagen. Samla in pengar, dela ut kondomer och information samt visa att flera organisationer kan samarbeta. HIV finns i Sverige. I Kalmar län är mellan 30 och 40 personer HIV-positiva. I Sydafrika räknas de i miljoner. Egentligen spelar det inte så stor roll. I det enskilda fallet är det lika svårt. Skamstämpeln är lika svår. Om det blir möjligt att berätta: Jag är HIV-positiv, kan man lättare acceptera sin situation, ta medicin och överleva.
För Afrika söder om Sahara är det frågan om hela nationers överlevnad. Hos oss handlar det om enskilda människoliv. Det känns lika viktigt att fokusera kring båda.
I fjol samlade vi in pengar till Thusanang, ett projekt i Zimbabwe. I år samlar vi in till Noaks Ark i Växjö.
För mig är det inget problem att andra arbetar mot cancer, hjärt och kärlsjukdomar etc. Det känns viktigt. Efter vår tid i Södra Afrika känns det som min uppgift att fokusera på kampen mot AIDS, inte minst p g a det stigma, som finns förknippat med sjukdomen.

I fängelse

I morse åkte jag till Mangaung Maximum Security Prison. Det ligger en bit utanför stan, bredvid Grootvlei Prison, där vanliga fångar sitter. Där har jag var it förut. Ganska slitet och trångt. I Maximum Security sitter de, som fått långa straff. David Pakisho är en av dem. Jag lräde känna honom mot slutet av vår tid i Sydafrika. Efter att ha lämnat allt löst i ett värdeskåp vid ingången, blivit kroppsvisiterad och fyllt i en del formulär ficka jag följa med en av vakterna. En annan person skulle också på besök och han sa: Jag känner Dig! Jo, nog såg han bekant ut. Han heter Antonio, är från början från Mozambique, har bott i Spanien, men är nu i Sydafrika. Han är muslim och en av de få muslimer jag träffade i Bloemfontein. Han var på väg, för att ge andlig vägledning till de fångar, som är muslimer. Vi fördes genom en mängd grindar och slussar till en byggnad, där all religiös aktivitet äger rum. Jag träffade fängelsekaplanen, som jag haft kontakt med via mail och så fick jag se David Pakisho. Med ett stort leende på sina läppar. Vi omfamnade varandra. Underbart. Han lever med HIV och jag har undrat om han var vid liv. Fantastiskt! Vi fick sitta i biblioteket – inte i avskildhet - men ändå. Jag tror vi pratade i 2 timmar. Efter att ha bett tillsammans, var tiden ute och jag fick lämna fängelset. Under tiden vi pratade hade en karismatisk kyrka gudstjänst med sina medlemmar i rummet bredvid. Dawid, fängelsekaplanen, bad om ursäkt på deras vägnar och sa: De tycks tro att Gud har problem med hörseln. Sant! Det var ett öronbedövande ljus. Sång och handklappningar. På engelska kallas dessa kyrkor för ’happy clappy’. Men det gjorde inte så mycket! I ett rum intill satt Anonio med sina muslimska bröder. På väg ut mötte jag två andra präster, som båda kände mig. Och de såg bekanta ut. – Vi sågs på Dikeledis bröllop, sa den ena, som är metodistpastor i S:t Thomas. Den andra var anglikansk präst i Pahameng och vi har också träffats i olika sammanhang. Roligt! Bibelordet som säger ’i min faders hus finns många boningar’ rann upp i min hjärna. Dawid, kaplanen, berättar att det varje dag rör sig 300 fångar i huset. Av totalt 3000. Men alla är ju inte där varje dag, så över 2000 är där någon gång. Naturligtvis står inte allt väl till i fängelset. Men just detta fängelse, som är privatägt, verkar ändå fungera hyfsat. Vad jag förstår är det drogfritt och det är ju en god början.
Jag frågade David Pakisho om jag fick skriva om honom på min blogg. Javisst! Han var tilltalad av tanken att både ha besök från Sverige och bli omnämn på nätet. Skämt åsido är det inte lätt att leva med HIV i ett sydafrikanskt fängelse. Att några läser om David Pakisho stärker honom enormt. Jag ska inte gå in på vad vi pratade om, även om det inte var ett enskilt samtal. Folk gick ut och in i biblioteket. Men för mig är det alltid en tankeställare att besöka någon i fångelse. Vi, som inte hamnar i fängelse, trots att vi ju också gör mycket som är fel, har mycket av lära av dem som varje dag måste ta konsekvenserna av sina handlingar.