Tillbakablickar i Hermanus 3

Tisdagen var en mellandag. Måndag disputation och onsdag graduation. Så vi hade vissa funderingar på vad vi skulle göra på tisdagen. Det blev tre saker. På förmiddagen åkte hustrun och jag till sta’n med några av de andra. Bland annat för att köpa grönsaker och annan mat till det hem för människor som lever med HIV och AIDS, som vi brukar besöka. Alltså åkte vi på förmiddagen och handlade mat. När vi kom hem fick vi besök av Maphuti, som ville ge oss några minnen från Sydafrika. Det var fint. Efter det åkte vi mot Our Place.
Deon, som är föreståndare, var inte där men vi hälsade på de andra och hustrun lyckades få kontakt med honom via telefon. Hustrun gick ut till de andra kvinnorna i köket och började göra i ordning mackor. Vi satte oss och åt, tillsammans med Deon. De som bor där fick också sina smörgåsar och sin frukt. Jag hade nog tänkt att vi alla kunde sitta och äta tillsammans men det blev inte så. De flesta boende finns i sina sängar. Det centrala var ända att alla fick samma mat, tillredd av samma händer. Man ska heller inte underskatta smittorisken. Någon av oss kunde ju föra med sig en förkylningsbakterie och de sjuka ska helst inte dra på sig mer sjukdomar. Av Deon fick vi veta mycket om situationen på Our Place och hur människor som lever med HIV och AIDS har det i Sydafrika idag.

- Människor runt omkring är trötta på sjukdomen.

Det betyder att det blir mindre gåvor och svårare att få tag på medicin. Men de människor vi träffade på Our Place var inte friska, det kunde vi se med egna ögon. De finns! De behöver omvårdnad och de behöver medicin.
Deon är noga med att alla de som bor på Our Place är resurser. När inte han eller någon av de andra ansvariga är där (anställda finns inte) är det de sjuka som vårdar varandra.
Our Place är en typ av projekt som vi i vanliga fall inte skulle stödja. Det har en svag organisation, några rapporter eller bokslut har vi inte sett. Men det engagemang vi ser hos Deon är äkta. Det går inte att ta miste på. Det finns inga som helst tecken på att han tjänar pengar på det han gör. Det liv han lever är allt annat än behagligt. Drivkraften ligger på ett helt annat plan.
När ouma (det betyder mormor eller farmor) kommer för femte gången och avbryter vårt samtal, berättar Deon att AIDS sätter sig på hjärnan hos vissa. Viruset äter protein. Så uttrycker han det. Ouma talar inte många rediga ord. Deon, som är lång och kraftigt överviktigt, reser sig upp, tar Ouma varligt i handen och säger:

- Kom, nu går vi härifrån, Du och jag, Ouma.

Det är mycket kärlek och värme. En sydafrikansk, vit medelålders man och en gammal, nästan hopskrumpnad, svart kvinna går iväg och vi ser det nya Sydafrika. Men glädjen över att hudfärg inte spelar någon roll längre blandas med insikten att Sydafrika i stort sett samtidigt som apartheid avskaffades fick en minst lika stor utmaning att brottas med. Hur är det idag med solidariteten med Södra Afrika? Under kampen mot apartheid var vi med och sjöng befrielsesånger. Idag finns också behov av befrielse. Bryr vi oss? Anders och Ouma