Svenska kyrkans polyteistiska ansikte

Min syster, syrsan, noterar att kolumnisten Lena Andersson skriver om Svenska kyrkan i dagens DN. Det handlar om Svenska kyrkans brist på tydlighet. Eller som hon skriver "om Svenska kyrkans nya trosbekännelse” under rubriken ”Ja till polyteism”. Det som upprör kolumnisten är Svenska kyrkans senaste reklamkampanj i kollektivtrafiken i Stockholm och Göteborg, där det står:

Ja till respekt. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor.

Kolumnisten undrar

… hur Svenska kyrkan står ut med sig själv som perenn producent av förträfflighet …

En annan salva lyder:

Om Svenska kyrkan för en gångs skull hade klarat att förfäkta något bortom sina gudsnådeliga plattityder kunde de ha skrivit: ”Vi tror på Gud, som inte gör skillnad på människor”. Eller ännu hellre: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Men då handlar det ju om Gud och inte om Svenska kyrkan. Och därtill har man gjort påståenden om en ensam Gud, om att alla troende – även rasister och sexister – har samma gud, samt om dennes hantering av världen. Det skulle ge problem med verklighetens reellt existerande ojämlikhet och moraliska katastrofer. Den diskussionen vill kyrkan inte ha, så den rotar i fyndlådan och väljer den bästa av gudarna.

Hon häcklar Svenska kyrkans

ohederliga filosofi och kunskapsteoretiska haveri, där inget behöver hänga ihop och intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet

och någonstans just där tycker jag att penseldragen blir ganska breda även från Lena Andersson.
När jag läser reklamkampanjens ord associerar jag till psalmen

Jag tror på en Gud, som är helig och varm ...

med text av Christina Lövestam. Som jag ser det är det ett poetiskt språk och inte ett vetenskapligt språk. Lena Andersson talar om intellektuell redighet men inte kan man väl läsa en poetisk text på samma sätt som en lagtext. Inte heller ett reklambudskap på samma sätt som en vetenskaplig avhandling.
Syrsan kommenterar kolumnen på nätet på bland annat detta sätt:

Just nu pågår en animerad debatt om kyrkans namnbyte på sitt internationella arbete (det som längre tillbaka var Sv kyrkans mission heter nu "Act Alliance"), så frågan hur kyrkan marknadsför sig är väldigt aktuell.

Syrran har rätt. Det handlar mer om hur marknadsföring fungerar och hur korta, kärnfulla reklambudskap nästan alltid tenderar att komma till korta inför ett textkritiskt studium. Däremot föder de i bästa fall till samtal och debatt. Därmed säger jag inte att det är oviktigt hur man formulerar sig. Tvärtom. Men kanske drar Lena Andersson lite för stora växlar på grundval av det två bokstäver långa ordet ”en”.
Till sist: Hade jag fått formulera kampanjen hade jag också valt ”Vi tror på Gud, som inte gör skillnad på människor”. Det är bättre formulerat. Och jag tycker att kolumnen är tänkvärd. En av formuleringarna stämmer till eftertanke:

Och nu offrar man Guds allmakt för att slippa ta itu med de teologiska konsekvenserna av Guds verk. I stället tar sig Svenska kyrkan en alldeles egen anti¬rasistisk och antisexistisk gud, skapad till deras egen oförvitliga avbild.

Men jag tror hon skjuter bredvid målet när det gäller polyteismen, för jag är ganska övertygad om att de flesta teologer i Svenska kyrkan, tvärtemot vad hon hävdar, faktiskt menar att det bara finns en enda Gud. Att Gud visar sig på olika sätt i olika religioner. Och det synsättet kan ju också bli ganska luddigt. Det blir nämligen problematiskt att vara kristen och ibland ha mer gemensamt med toleranta muslimer och vidsynta hinduer än med rabiata eller trångsynta kristna trossyskon. (Jag kan ibland själv känna så.) Risken är då att jag plockar bort de medkristna, som jag inte står ut med och behåller dom som tycker precis som jag. Då är man på det sluttande planet.