Denna helg pågår en palestinsk kulturfestival i Uppsala
missionskyrka. Bland arrangörerna finns studieförbundet Bilda och Act Svenska
kyrkan. Det omfattande och spännande programmet finns här.
Vi var med på invigningen igår. Ärkebiskop emeritus Anders
Wejryd (Svenska kyrkan) var den som öppnade festivalen. Därefter talade helt
kort EU-parlamentarikern Evin Incir.
Huvudtalare var prästen och författaren Mitri Raheb. Han har
grundat Dar al Kalima University i Betlehem. En som arbetat där, utsänd av
Svenska kyrkan som bildlärare, är Inger Jonasson, som också leder arbetet i Dar
al Kalimas vänner. Hon var på plats i Missionskyrkan. När vi var utsända
medarbetare för Svenska kyrkan och arbetade i Sydafrika 2013–15 hade vi en
kollega som också var utsänd till Dar al Kalima, nämligen
Simon Stanford, internationellt
erkänd filmare.
Universitetets vision lyder på engelska:
That We
Might Have Life and Have it Abundantly
Det är ett citat från Joh 10 där Jesus talar om sig själv
som den gode herden och säger:
Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd
(Joh 10:10).
Mitri Raheb är präst i den lutherska kyrkan i Jordanien och
Det heliga landet. Det var spännande att höra honom utveckla varför kulturlivet
är så betydelsefullt för palestinierna. Hans tema var:
Kultur som motstånd
I själva verket är det kulturen som skapar själva samhället.
Raheb menar att palestinierna behandlas som främlingar i sitt eget land. Därför
är det ofrånkomligt att göra motstånd, vilket både innebär att kämpa mot det
som angriper en och att vägra acceptera det. Det handlar om den israeliska
ockupationen av västbanken. Han drog paralleller till situationen för folket i
Ukraina och undrade varför inte stödet för palestinierna är lika starkt.
Att engagera sig internationellt uppfattar han som en del av
den svenska kulturen men han såg också att detta engagemang försvagas. Därmed
drog han även in Sverige som land i sammanhanget.
För Mitri Raheb är det inte frågan om huruvida vi ska göra
motstånd utan hur. Och det är där som kulturlivet blir så centralt. När han
sedan utvecklade tankarna kring palestiniernas motstånd beskrev han kampen som
ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp. Uthållighet är avgörande och
kulturen skapar förutsättningar för att man ska kunna andas i en situation där
luften håller på att ta slut.
Att palestinierna skulle ta till militärt motstånd ser han
som utsiktslöst. Kulturellt motstånd däremot är ett mjukt motstånd som påverkar
ockupationsmakten. Det blir en spegel att hålla upp inför militärer och andra.
Det som gjorde starkast intryck på mig var när han kom in på
kulturen som en förutsättning för att återfå sin värdighet som människa. Han
var mycket noga med att uttrycka att palestinierna inte i första hand vill ha
humanitär hjälp. De söker värdighet. De vill blomstra som land. Och det stämmer
ju väl in på Dar al Kalimas vision.
Det var så intressant när han skulle göra en parallell till
Sverige och beskrev våra traditioner under advent, som en del av vår kultur. Om
man inte har varit i Sverige i december och sett alla ljusstakarna i fönstren
kan man inte förstå denna kulturyttring, sa han.
Mitri Raheb avslutade med fem viktiga teser för arbetet med
kulturellt motstånd. Jag tror jag lyckades skriva av dem:
Utveckla våra berättelser. Göra motstånd mot imperiets teologier.
Hävda vår identitet. Motstå patriarkatet.
Odla vårt arv. Göra motstånd mot militarismen.
Skriva våra melodier. Göra motstånd mot förödmjukelse.
Skildra våra berättelser. Göra anspråk på våra rötter.
Under resten av kvällen fick vi stifta bekantskap med
Dandanat som är en festival, en studieresa och en mötesplats som Bilda ordnar
årligen tillsammans med en organisation som heter Diyar Consortium. Svenska och
palestinska grupper möts och musicerar ihop. Vi fick lyssna på svenska
folkmusiker på plats och en palestinsk sångare via zoom.
Helgen fortsätter med program ända till söndag kväll. Det
märks att behovet är stort efter två års pandemi. Det var många personer på
plats som vi känner väl. Både från Svenska kyrkan, från Bilda och även från Samarbetsorganisationen
för Invandrarföreningar i Uppsala, som har sina lokaler i vår bostadsrättsförening.
I onsdags var jag också i Uppsala missionskyrka. Då träffade
jag min kollega Nashat Filmon, som leder det palestinska bibelsällskapet. Han
är i Sverige av en annan anledning och kunde inte vara med på kulturfestivalen.
Men det var fint att möta honom. Vi har inte setts sedan januari 2020. I
november kommer vi att träffas i gen. Då deltar jag i Bibelsällskapets resa
till Israel/Palestina. På dessa resor är det viktigt att vi träffar alla tre
bibelsällskap som finns i området. Det palestinska i Betlehem, det
arabisk-israeliska, som finns i Nasaret och det israeliska, som finns i Jerusalem.
Resorna vill ge deltagarna möjlighet att möta människor från olika sammanhang i
Palestina/Israel. Situationen är komplex.
Nu har jag med mig perspektiv från Mitri Raheb. Insikten att
kulturlivet utgör ett språk som skapar förutsättningar för människor att mötas.
När vi gör det, kan vi tillsammans göra motstånd mot de krafter i tillvaron som
vill beröva människan (och hela skapelsen) hennes värdighet.