Studenter srpinger åt alla håll. Foto: Nathalie Holmström |
Idag var jag med om en obehaglig händelse. En fredlig
samling på det universitet vi besöker blir helt plötsligt avbruten, när mängder
av poliser tågar in och griper ett antal stundeter och även två lärare. Jag
återkommer till detta längre ner i bloggposten.
För andra året i rad leder jag en resa med studerande vid
Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det handlar om verksamhetsförlagd
utbildning (VFU) och det är sammanlagt sex studerande. Tre studerar i Uppsala
och tre i Lund.
Vår resa har hittills varit obeskrivligt innehållsrik. Först
blev vi försenade till Heathrow och missade planet till Sydafrika. Vi fick
övernatta på ett hotell nära flygplatsen och tillbringade dagen i dess
omgivning. På ett sätt blev det en god start. Bra teambuilding.
Första natten i det huset vi skulle bo i utgjorde nästa fas
i det oväntade. Vi hade släckt lamporna och själv hade jag somnat. Då kom den
person som tidigare bott i huset och ville komma in. (Hon hade nyckel, men jag
hade köpt extra hänglås och satt på dörrarna, för säkerhets skull). Jag kände
henne och förstod att det blivit ett missförstånd. Hon visste att vi skulle bo
i huset med hade kommit för att dagen därpå flytta ut hela sitt bohag. Men vi
trodde ju först att det var en inbrottstjuv.
Dagen efter deltog vi i en konferens som var mycket
intressant. Temat var:
Religion, Governance and Humanitarianism in Africa
Den anordnades av CIHA Blog tillsammans med bland andra
University of KwaZulu-Natal.
När vi kom hem var huset tömt på husgeråd, gardiner och de
flesta möblerna. Kvar blev våra sängar och ett bord med sju stolar. Nu löste
sig allt, för under dagen ordnades nya gardiner och nytt husgeråd fram.
Nästa dag tillbringade vi i Durban. När vi kom hem var
elektriciteten i vårt hus avstängd. Det visade sig att elräkningen inte var
betald på ett tag. Vi fick snabbt omgruppera och ta in på Bed&Breakfast.
För min del fick nästa dag ägnas, delvis, åt att lösa den uppkomna krisen.
Helgen blev högintressant. Vi fick vara med på ett av
universitetets fältbesök hos en så kallad Africa Initiated Church (AIC). Inte
vilken som helst utan den som populärt kallas Shembe men egentligen heter
Nazareth Baptist Church. Efter att vi tagit av oss skorna, visat vördnad inför
templet, gick vi in och satte oss på mattor och observerade en mycket
traditionell, afrikansk gudstjänst i ett samfund som inte låter sig beskrivas
på några få rader.
På eftermiddagen följde några av oss med till en pingstkyrka,
där en av lärarna skulle hålla föredrag. Det visade sig vara en del av
konferens, som handlade om kvinnor och äktenskap. Församlingen kändes mycket
traditionell och värdekonservativ. Som om inte det räckte förekom också ett mycket
dramatiskt inslag, då mirakel utfördes. Även detta låter sig inte enkelt
beskrivas men vi blev på olika sätt berörda av det som skedde. När min kollega,
Lilian Siwila, höll sitt föredrag blev jag mycket imponerad över hur hon kunde klara
av att navigera i denna miljö och ändå hävda en syn på relationen mellan
kvinnor och män, som vi besökande svenskar kände igen oss i.
Söndagen blev verkligen en behövlig vilodag. Vi deltog i två
gudstjänster i vår lutherska systerkyrka. Vi var uppdelade i två grupper. De
som studerar för att bli präster fick predika. De som ska bli diakon och
församlingspedagog fick läsa text och dela ut nattvard. Sång, dans, mycket
värme. Vi var alla starkt berörda på ett odelat positivt sätt.
Efter dessa inledande dagar tänkte jag att vi nu har upplevt
det mesta. Men detta överträffades med råge. Först deltog vi i en lektion som
hörde ihop med lördagens besök i Shembe-templet. Det var betydelsefullt att få
höra afrikanska studenters upplevelse av besöket och att få erfarna teologer,
alla afrikaner, ge bakgrund och analys. Allt skedde med hänvisning till det som
är ett signum för de teologiska studierna vid University of KwaZulu-Natal:
kontextuella studier med ett tydligt genusperspektiv i en afrikansk omgivning.
Vi hade redan i går samtalat om huruvida vi sedan skulle
röra oss mot main campus, där en samling skulle äga rum, ordnad av lärare på
universitetet. Det handlade om att samtala om den studentrevolt som äger rum
över hela Sydafrika:
#feesmustfall
Studenterna kämpar med stigande studieavgifter och kräver
att samhället ska ändra på detta. Självklart handlar det om mycket mer. Min
beskrivning är att hela demokratiseringen och även försoningsprocessen, som är
färskvara, håller på att omförhandlas. Nya generationer behöver erövra detta på
sitt eget sätt. Den som har ett öppet sinne måste inse att Sydafrika kämpar med
ett kolonialt arv. Att landets politiska ledare mitt i detta förser sig med
fördelar och förmögenhet gör inte saken bättre. Det som studenterna utmanar är
inte bara universitetens ledning utan ett helt samhällssystem.
Det finns studenter som tar till våldsamma metoder och
exempelvis bränner ner och förstör. Ingen av dem vi träffar stödjer detta. Det är
också ett stort problem att vissa universitet i Sydafrika väljer att stänga. På
så sätt förlorar många studenter viktig tid och även pengar.
Mina kollegor vid UKZN vill med sitt engagemang öppna ett
utrymme för samtal. Ledningen för UKZN vill inte träffa studenterna i öppna
samtal och då bildas ett vakuum. Det försöker en del lärare fylla. Det är
såklart ett vågspel. Men jag menar att det är modigt och nödvändigt. Frågan är
dock om det nu är så spänt mellan studenter och polis att det inte längre går.
Vi gick i alla fall till main campus och den mycket fredliga
samlingen avbröts innan den ens startat av att poliserna brutalt grep flera
studenter och även två lärare. För oss blev det en stark upplevelse. Vi var
aldrig i fara och relativt snart efter gripandena lämnade vi området och gick
hem till vårt.
Nu har vi pratat om det inträffade och imorgon ska samtalen
fortsätta med hjälp av en av mina kollegor, som ska förklara vad allt detta går
ut på.
Vi har varit på resa 8 dagar men det känns som betydligt
fler. Allt som hänt har jag inte skrivit upp. Inte hagelstormen som vi upplevde
i vårt fordon. Inte heller kvällsmässan fylld av rökelse, där en av lärarna på
det lutherska prästseminariet meddelade de studerande att samtliga lärare har
blivit förflyttade till andra tjänster ute i församlingar. Eller bad i Indiska
Oceanen, besök på ett katolskt nunnekloster där vi blev inbjudna i ett
fantastiskt klosterkapell. Och mycket annat.
Den grupp jag har nåden att få vara tillsammans med består
av sex mycket genomlevda personer. Som grupp har vi också kommit varandra nära.
Denna resa, som ännu inte är slut, blir ett minne för livet.
No comments:
Post a Comment