Lesotho – back to order?

SABC3 – one of the state owned TV channels in South Africa – reported at 18h30 that leaders of the three coalition parties in Lesotho is meeting in Pretoria. President Zuma is mediating together with representatives from other SADC countries.

Earlier there were rumours that the commander in chief in Lesotho had been ousted. Obviously is it not true. Prime Minister, Thabane, who fled the country, says that things will go back to normal.

One major controversy, as far as I understand, is around him dissolving the parliament earlier this year. He was afraid that the parliament would carry through a vote to remove him.

There are plans to hold a big demonstration tomorrow. People demand that the Parliament reopens. The march didn't get permission last week. Whether or not they will get a go ahead tomorrow is also unclear.

I don’t find much information about this on the web. This is based on the SABC3. So I am writing under correction. I still hope that things will calm down. I pray that the politicians in Lesotho rather concentrate on finding ways to solve the problems of the poor.

Lesotho in our prayers

When we lived in Bloemfontein I started to love Lesotho. Materially a very poor country! Bu the people – I love them. We often visited this small mountainous country, which is an enclave in South Africa. (The only other enclave countries in the world are San Marino and the Vatican.

King Moshoeshoe I is one of my favourite leaders. Today the king’s name is Letsie III. But the country is not an absolute monarchy. There is a parliament and a government. The Prime Minister, Tom Thabane, is supported by the Police force. The opposition leader, who is the deputy Prime Minister, Mothetjoa Metsing, is supported by the military. It seems as if the military has done a coup d’état.

I don’t know much about it. But I am worried! Not for the sake of South Africa and our own security. But for the people of Lesotho! Their leaders need to use all their strength to solve the poverty problem. Not to fight over power.

God, help Lesotho!

Aneby – alla får plats

Ett radioklipp dök upp. Så underbart. Det handlar om en temavecka i Aneby:

Ett bra budskap i dessa tider, när det exempelvis ifrågasätts hur många asylsökande vi kan ta emot i Sverige. Häromdagen skrev ordföranden för Kristdemokraternas Ungdomsförbund en artikel om detta på DN’s nätupplaga. Partiets ordförande, Göran Hägglund, har tagit avstånd från artikeln, enligt Aftonbladet, och det är bra. Kristdemokraterna är tredje största parti i Aneby med nästan 15%. Jag kan tänka mig att många kristdemokrater i Aneby ogillade KDU’s utspel.

Den som tog initiativ till temaveckan i Aneby är kyrkoherden i Svenska kyrkan, Peter Andreasson. Han är själv född i Etiopien, så han bär säkert med sig erfarenheter av annorlundaskap i sin egen kropp. Jag blev glad när jag hörde om detta initiativ.

Vi bodde i Aneby i 10 år och jag minns hur både flyktinggrupper från Eritrea och Balkan togs emot genom att faddrar utsågs till dem som kom. Vi fick lära känna en familj från Kosovo och det vidgade våra horisonter på många sätt.

Allt var inte bra i Aneby. På en liten ort kan det ibland bli trångt. Säkert finns fortfarande utstötningsmekanismer, som det ofta gör på små platser. Jag tror dock inte att det i första hand riktar sig mot människor med utländskt ursprung.

Därför är det bra att jobba med temaveckor som denna. Lyssna på klippet och inte minst på det som sägs allra sist av en tolvåring:

Vi ska ha en manifestation. Att alla är lika viktiga och det kvittar vilken religion man har och hur man ser ut och vilket kön man har och allting. Det är la’ bra och visa att alla får plats här i Aneby.

Länken kommer här.

När vi som är utsända medarbetare för Svenska kyrkans internationella arbete, samlades till konferens i Sigtuna för ett par veckor sedan, visade det sig att 5 av 25 kollegor antingen hade bott i Aneby eller hade sina rötter där. Det säger något! Jag är glad för våra 10 år i detta speciella samhälle på småländska höglandet.

När jag surfar runt ser jag att det firades mässa på torget. Ekumeniskt! Underbart. Det gjorde vi en gång varje år. Det var också mycket viktigt. Jag hittar detta på MattsTorebrings blogg.

Gladast blev jag nog över att läsa om en positiv manifestation för enhet i mångfald. Så mycket har handlat om protester mot extremister. Nu är det dags att också lyfta fram det goda i det svenska samhället.

Ebola

Jag vill skriva några ord om Ebola. Inte för att det verkar finnas något känt fall av Ebola i Sydafrika. Tvärtom tas olika steg för att stoppa viruset vid gränsen. En sådan åtgärd är införandet av s k thermal scanners på O R Tambo (den internationella flygplatsen i Johannesburg). De känner av personers kroppstemperatur. M a o uppmärksammas om någon har feber. Detta rapporterar nättidningen The Indian Express.

Själv fick jag ett mejl från en kollega här i Sydafrika – varför vet jag inte. Den innehöll information om hur vi kan skydda oss mot smittspridning. Lite överdrivet i den sydafrikanska kontexten. Dessutom gillade jag inte alls bilderna. Här kommer ett exempel:

Självklart måste de som vårdar människor som smittats med Ebola
vara oerhört försiktiga. Samtidigt är det våra medmänniskor vi talar om.
Svårt! När jag ser denna bild känns det som att den sjuka personen
i stort sett betraktas som redan död.

Risken är ju att stigmatisering av smittade och deras anhöriga kommer som ett brev på posten.

Anledningen till att jag skriver är att situationen är ytterst allvarlig i de länder där utbrottet skett. I de västafrikanska länderna Liberia, Guinea, Sierra Leone och Nigeria misstänks 2 615 personer ha avlidit hittills. 1 528 av dessa har bekräftats. Enligt uppgifter jag sett rapporterades 1 297 nya fall bara i Liberia förra veckan. Det är den största siffran på en vecka sedan epidemin bröt ut denna gång i Mars 2014.

Ett annat bekymmer är att många hälsoarbetare smittas och dör p g a brist på skydd. I Liberia har 67 hälsoarbetare avlidit sedan utbrottet i mars.

Världshälsoorganisationen (WHO) har förklarat att detta är ett 

extraordinary event

Läkare utan gränser (MSF – Medecins Sans Frontieres) understryker situationens allvar men menar att det inte räcker bara med att WHO uttalar sig.

Declaring Ebola an international public health emergency shows how seriously WHO is taking the current outbreak; but statements won’t save lives.

MSF  vädjar till omvärlden att fler ska engagera sig. Själva har MSF uttömt alla sina resurser:

MSF currently has 66 international and 610 national staff responding to the crisis in the three affected countries. All our Ebola experts are mobilized, we simply cannot do more.

Svenska kyrkan stödjer också arbetet genom ACT-alliansen. Framför allt i Liberia. Läs mer här.

För mig är det viktigt att uppmärksamma en situation, som för många av våra medmänniskor, är ohållbar.

Klockringning ur ett sydafrikanskt perspektiv

När vi var hemma i Sverige i somras hade vi anledning att föra en del samtal kring detta med klockringning. Jag menar företeelsen att kristna i Sverige idag väljer att använda klockringning i kampen mot rasismen. Är det rätt eller fel? Bra eller dåligt? Det är ingen lätt fråga. För att bena lite i det delar jag upp frågan i två avdelningar:

1) Är det rätt att använda kyrkklockor hur som helst?

2) Har användandet av kyrkklockor i kampen mot rasism avsedd verkan? Är det ett effektivt medel?

Jar har följt denna diskussion på avstånd och uteslutande via nätet. Det kan vara både ett plus och ett minus. Jag väljer att se det som ett plus och vill därför först av allt beskriva några sydafrikanska skeenden. Jag avser att använda dem som linser, genom vilka jag betraktar det som händer i Sverige. De hämtas från ett föredrag jag lyssnade på igår och en bok jag för tillfället läser.

Min tanke är att recensera
denna läsvarda bok i någon
svensk publikation.

Boken är Edwin Cameron’s Justice: A Personal Account (Tafelberg, Cape Town 2014). På ett generellt plan är den viktig, för den beskriver hur viktig ett lands konstitution är, samtidigt som den framhåller juristernas moraliska ansvar att upprätthålla konstitutionen och inte gömma sig bakom den. Jag vill återkomma till detta. Först vill jag fokusera på en liten detalj, som Cameron nämner på sidan 13. Han beskriver hur domprosten i Johannesburgs anglikanska katedral, Gonville Aubie ffrench-Beytagh, satt häktad utan rättegång, för sin kamp mot apartheid år 1971. Cameron skriver:

Cathedral bells throughout South Africa pealed out daily in protest.

Jag kände varken till domprosten eller klockringningen som då skedde till stöd för honom. Exemplet blir för mig till ett stöd för dem i Sverige som vill ringa i protest. Jag har ju uppfattat hur bloggare och andra diskuterar hur kyrkklockor får användas. Därför har en del församlingar valt att utöver klockringningen fira gudstjänst. Liksom för att rättfärdiggöra klockringningen. När jag läser ett pressmeddelande från Domkyrkoförsamlingen i Linköping förstår jag att det är bakgrunden:

I Linköpings domkyrkopastorat ringer vi inte i kyrkornas klockor mot grupper, åsikter eller personer, utan vi ringer för att kalla till gudstjänst och uppmana/påminna om bön.

I fallet Linköping verkar det som om församlingen helt avstår från klockringning. Jag respekterar det.

Min andra koppling till Sydafrika fick jag efter att ha lyssnat till professor Allan Boesak igår, när han föreläste vi universitetet här i Pietermaritzburg. Föreläsningen handlade om Albert Luthuli och Nelson Mandela och hade rubriken:

Just, Brave Men: Luthuli, Mandela and the Jericho Road

Föreläsningen handlade om de två ANC-ledarnas olika syn på pacifism. Boesak menade att det var Luthulis icke-våldslinje som vann i slutändan men han ville understryka att Luthuli på intet sätt satte sig till doms över Mandela och de andra ANC-ledarna som drog igång ANC’s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe.

However, in the face of the uncompromising white refusal to abandon a policy which denies the African and other oppressed South Africans their rightful heritage - freedom - no one can blame brave just men for seeking justice by the use of violent methods ...

Detta går att läsa i ett pressmeddelande, som ANC gjorde 12 Juni 1964. Finns på ANC’s mycket välordnade hemsida.

Vad Boesak framför allt underströk var komplexiteten i relationen mellan Mandela och Luthuli och hur Luthuli å ena sidan stod för icke-våld och å andra sidan inte ville sätta sig till doms över Nelson Mandela och de andra i den s k Rivoniarättegången.

Boesak grundade sin föreläsning i Jesu berättelse om den barmhärtige Samariern. (Luk 10:25-37). Frågan var ju: Vem är vår nästa? Och dessutom: Vad gjorde prästen och leviten?

När jag tänker på klockringningarna i Sverige i samband med Svenskarnas partis möten, ser jag att kristna försöker göra något istället för att bara gå förbi. Det är bra. Jag kan förstå problemet, att det kan gå inflation i användandet av kyrkklockor som protestmedel. Men mot bakgrund av diskussionen Luthuli-Mandela kan det också vara så att det kanske finns situationer då det är läge att göra undantag.

Den andra frågan är svårare att besvara. Är klockringningen effektiv? Eller är det som Domkyrkoförsamlingen i Linköping skriver, genom domprosten, att

... Svenska kyrkan blivit Svenskarnas partis bästa PR-organisation med en massmedial uppmärksamhet som på inget sätt står i proportion till partiets storlek.

Jag tror det är lite för enkelt att säga att Svenska kyrkan ensamt spelat denna roll. Det är ju en mängd andra aktörer som funnits med. Med mer eller mindre demokratiska metoder. Skulle Svenska kyrkan varit frånvarande, hade demonstrationerna ändå fått uppmärksamhet.

Grundfrågan är i så fall om ett parti som detta ska bemötas med tystnad. Kan det tigas ihjäl? Jag tror inte det. Det är i sig en god sak att många människor ger sig ut på gatorna och demonstrerar. Visst finns det en risk att i detta fall Svenskarnas parti får för mycket uppmärksamhet. Men den risken är värd att tas.

Åter till Edwin Cameron och hans bok om konstitutiones roll i ett samhälle. Jag kom att tänka på en annan jurist, Peter Nobel, som i UNT skriver att organiserad rasism borde förbjudas. Jag är benägen att hålla med honom. Det blir ett undantag i grundlagen men jag tror det är ett bra undantag.

Viktigare är dock att varje medborgare tar ställning. Och framför allt inte mot rasism utan för vanlig medmänsklighet i relation till människor från andra länder eller kulturer. T ex världens migranter. Det handlar om rättvisa! Detta kan med fördel ske i våra kyrkor. Jag vill därför sluta med två citat från det ekumeniska samtalet i världen. I Kyrkornas Världsråds s k missionsdokument, Together Towards Life (paragraf 75), står det:

More than ever before, local congregations today can play a key role in emphasizing the crossing of cultural and racial bounderies and affirming cultural difference as a gift of the Spirit. Rather than being percieved as a problem, migration can be seen as offering new possibilities.

En som uttrycker detta tydligt är Jehu Hanciles, från Sierra Leone i boken: Beyond Christendom: Globalization, African Migration and the Transformation of the West, (Orbis Books Maryknoll, New York 2008, sid 129):

Every Christian migrant is a potential missionary

Vi har detta i vår mångåriga kristna tradition. Vi bekänner varje söndag att vi tror att kyrkan är allmänelig eller katolsk, som vi också säger. För alla, överallt, i all tider. Låt oss hålla fast vid detta. Med eller utan klockringning!

The UKZN - top Research University in South Africa

The Department of Higher Education and Training has released a report about how the South African Universities fare when it comes to research outputs. Read more here. Books, conference papers and articles in accredited journals have been measured. The UKZN is number one!

I guess this refers to 2013. If so, also an article in which I have been co-author, is included. The other day I received a letter with the heading:

2013 RESEARCH PRODUCTIVITY SUPPORT GRANT (RPSG) PAY-OUT

I will not get any cash. Money will be deposited in a cost centre. I can use the money if I need to attend conferences etc.

My contribution is very small but it is still nice to be part of this result.

Pay back the money!

The Nkandla saga – Nkandlagate – continues! The most recent development is this. The Economic Freedom Fighters (EFF) disrupted the order of the Parliament's sitting on Thursday afternoon. It is difficult to describe, but the speaker had to close the sitting. Most of the members of parliament left the house and only EFF members remained, shouting:

Pay back the money!

The Public Protector, Thuli Madonsela, has again given the President critique. Read more in News24. This time for not responding to her demand that he has to pay back money to the state, for the Nkandla upgrade. So, in essence, the EFF is only underlining the view of the Public Protector. But the way in which they do it – well, what can I say? Rather look for yourselves. The link comes: here. 

According to Iol-news, the Communist Party leader, Blade Nzimande, says that the EFF is a “dangerous cancer”. It is not surprising! First the SACP is in alliance with the ANC. Second, the EFF is attracting voters, who are to be found to left of the ANC. More especially those who might sympathize with a communist party. I think the ANC and the Communist Party need to reconsider their support for the president and his spending of public money.

Jesus och könsstympning

Temat för nionde söndagen efter trefaldighet är:

Goda förvaltare

Vi firade mässa i S:ta Maria kyrka i Stenhagen, Uppsala. Det var en fin gudstjänst och temat fick en direkt koppling till kollekten. Den gick till Svenska kyrkans internationella arbete till projekt mot könsstympning i Tanzania.

Detta är ju ingen ikon men har kanske
inspirerats av ikonmåleri.

Jag såg en av de ikonliknande Jesus-bilderna i kyrkan och tänkte:

Det är värst vad Jesus ser besviken, arg och bekymrad ut.

Kanske för att mänskligheten fortfarande utför könsstympning. På Svenska kyrkans hemsida står det:

I raden av metoder för att förminska kvinnors livsutrymme är nog könsstympningen den mest brutala. Tanzanias kristna råd har fått med sig lokala ledare i kampen mot myndigheternas tystnad. Allt fler flickor gör sina röster hörda och Svenska kyrkan stöder dem.

I Sydafrika förekommer inte detta traditionellt. Såvitt jag vet. Däremot omskärelse av tonårspojkar. Varje år dör många pojkar i omskärelseskolor. När jag la min gåva i kollekten idag, med bön om att någon flicka i framtiden ska slippa få sitt liv förstört, tänkte jag också på alla pojkar som drabbas i Sydafrika. Jag hoppas få en möjlighet att kunna vara med och påverka en förändring på detta område.

Bilden av den bekymrade Jesus bär jag med mig.

Shrinking space

At the moment I take part in a conference in Sigtuna, Sweden. We are employees of the Church of Sweden, working abroad. We work in Latin America, Africa, the Middle East, Asia. Once a year we have a conference together with staff at our head office in Uppsala, Sweden.

Yesterday we met all our colleagues in Uppsala. We were altogether 120 people. Project managers, controllers, liaison officers and a number of line managers on different levels. Our organisation is rather hierarchical. Nevertheless, it was a nice day with good talks. We prayed, singed, enjoyed good food and even had a soccer match together.

The theme for the day was “the space for civil society”. There is a trend, worldwide, that this space is shrinking. We heard examples from all over the world that governments are making it difficult for NGOs (Non-Governmental Organisations) to work with human rights issues. Sometimes to the extent that lives are threatened. This is serious. Not only for the NGO’s as such but also for the people we work with.

When I woke up this morning it struck me that we had not linked this to the situation that many Christians experience today. I remembered that I got a message on Facebook, from the WCC, from Christians in Iraq:

An urgent prayer request from H.E. Matta Roham regarding Christian persecution in Iraq!

Please pray and share!

Historical Tragedy.

The crimes of the ISIS moved last Thursday all Christians from the two dioceses of:

1- Mosul City

2- St. Mathew Monastery and Nineveh Plain.

Thousands of Christian families left their homes, churches and monasteries to the safe cities of Erbil and Dahok in Kurdistan, North of IRAQ.

Our Christian sisters and brothers are in need of your help for food and other basic things for daily living.

Please help and join us in prayers.

So, this morning we prayed for the Christians in Iraq and also for the Church in Central America and the Indigenous people in these countries, as well as for the situation in South Sudan.

The space is shrinking for people all over the world. In different ways! Let us pray and work against this.

Let me end with one thing from yesterday’s presentations. One of our colleagues had heard this from a person who was part of the Soweto uprising in 1976: When the school children met, they met in churches. This was a space that was open for gatherings. When they announced place and time for the next demonstration they sang the announcement with a liturgical melody. To me this was a good way to use a shrinking space in a creative way.

Sigtuna i världen

För snart 54 år sedan föddes jag. I Sigtuna. Åtminstone står det Sigtuna i mitt pass. Själva nedkomsten skedde på Akademiska sjukhuset i Uppsala. För drygt 53 år sedan döptes jag. Det var i början av februari 1961. I Mariakyrkan i Sigtuna. Vi bodde bara kvar ett år. Sedan flyttade vi till Umeå-trakten. Närmare bestämt Hörnefors, lite söder om Umeå. Det ligger i Ångermannland men tilhör Västerbottens län. Sigtuna har jag med andra ord inte några minnen från. Åtminstone inte som barn.

Däremot har jag varit i Sigtuna otaliga gånger. I Sigtuna fanns länge Svenska kyrkans Lekmannaskola – som jag tror bytte namn till kursgården Ansgarsliden. Nu är den tyvärr nedlagd. Kvar finns dock Sigtunastiftelsen och Sigtuna folkhögskola. Det har blivit en och annan kurs genom åren.

Nu är det dags igen. Svenska kyrkans internationella arbete har personalkonferens för oss utsända medarbetare. I Sigtuna. Vi är just nu 20-25 personer. Det är spännande att möta kollegor från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, Asien och även från vårt kansli i Uppsala.

I år ska vi bland annat diskutera den strategiska planen. På en hemsida läser jag följande förklaring av ordet strategi:

Med strategi avses ett sätt att mobilisera resurser för att uppnå framtida specifika och operationella mål.

Det är min förhoppning att vi ska kunna göra just detta.

När veckan är slut dröjer det inte många dagar innan vi återvänder hem till Sydafrika. Det ska också bli bra.

Semester och bocken till trädgårdsmästare

Att sätta bocken till trädgårdsmästare brukar betyda att någon som inte riktigt behärskar en uppgift får utföra just den uppgiften.

Detta inträffar ibland på semestern, när jag antingen får som uppgift eller tar mig uppgiften att snickra. Senast skulle jag kapa några lister till ett hörn i köket, som ännu inte färdigställts. Värst blir det när det handlar om gering. D v s såga till något i olika vinklar. 

Resultatet blev ett hörn, som duger till nöds. Samt en hel massa överblivna bitar.

Jag väljer att visa alla överblivna lister och inte själva resultatet av mina
snickeri-försök. Helt nöjd blev jag inte.