Musik är härligt

Igår blev det en lång arbetsdag. Men det var det värt. Efter morgonbön och sedvanligt fika, cyklade jag på förmiddagen till på Trädgården och höll andakt. Det är ett boende för dementa. Fyra avdelningar. En halvtimme på varje. 5-6 psalmer gånger 4. Ja, det blev kanske 20-25 psalmer på två timmar. Lena var med och gillade upplägget. Uppskattat även av de boende. På en avdelning började en äldre man gråta. Då såg jag hur en ung anställd tog fram papper. Jag trodde hon skulle torka hans tårar. Vilket jag tyckte var konstigt, för det satt redan en personal och torkade hans tårar. Men den unga kvinnan torkade sina egna tårar. Fint! Efter lite annat arbete under dagen som gudstjänstförberedelser och dopsamtal, blev det musikcafé i Heliga Korsets församling på kvällen. Jag var tämligen nollställd. Men det blev en höjdare. SHE heter gruppen och består av Sabina Henriksson, Heléne Ingvarsdotter och Eva Blomquist-Bjärnborg. De spelade fiol, nyckelharpa, svensk säckpipa, gamba, gitarr, skedar mm. Underbart! Det var så bra! På några låtar hade de hjälp av Thomas Wiegert på trumma. Bland annat när vi gick över från kyrkan till församlingsgården för att fika. Kvällen avslutades i församlingsgården, som vanligt med psalmen: Bred Dina vida vingar! Jag undrar hur många psalmer jag sjunger på en vecka. Psalmboken är verkligen en skatt!

Min son, barn- och ungdomsledaren, 1

Just nu vikarierar äldste sonen som assistent i församlingsarbetet. Det gör han med den äran. Det är på gränsen, förstås, eftersom jag är hans arbetsledare. Men en vakans måste lösas och han fanns att tillgå. Jag förankrade det hela hos min chef och personalchefen skötte själva anställningen. Det handlar om en timanställning och snart är den historia.
Lite kul var det häromdagen. Jag skulle skriva en lapp och lägga på hans skrivbord. Först skrev jag under med "pappa". Det kändes lite tokigt. Sedan skrev jag "Anders" men så kallas jag inte av något av mina barn. Alltså fick det bli "Arbetsledaren".
Nåväl, sonen sköter sig, enligt vad andra säger, väl. Igår fick jag uppleva det med egna ögon och genom egen kameralins. P g a sjukdom och VAB (vård av barn) skulle sonen haft Föräldrabarngrupp i Heliga Korsets församlingsgård själv. (Det hade säkert gått bra). 7 föräldrar och 10 barn - inga problem. Men jag hade en lucka och följde med. Sonen höll i det hela. Jag medverkade med själva samlingen och spelade resten av tiden andra fiolen. (Nej, jag spelar inte fiol. Jag säger som gubben, som fick frågan om han spelade fiol: Nej, jag spelar inte fiol Min moster dog i fjol!)
Tillbaka till sonen. När han hade haft alla föräldrarnas och barnen fulla uppmärksamhet under sångstunden och rytminstrumenten skulle samlas in, sa han glatt:
- Ni kan ge dem till min medhjälpare.
Så gärna! Med stor glädje och stolthet samlade jag in dem och vill nu belägga det jag skrivit om ätteläggen med bildbevis:

Arbetsledare

Sedan början av februari är jag arbetsledare.

Svenska kyrkan i Kalmar består av fem församlingar. Det är i församlingarna som kyrkans liv och arbete gestaltas. Människor som tillhör kyrkan lever sina liv på olika sätt. Mer eller mindre medvetet. Men var och en tillhör en församling eller är medlem i en församling. (Nu talar jag alltså om Svenska kyrkans medlemmar. De som inte är med kan ju bo på en plats som rent geografiskt kallas ”församling”.) Men de som är medlemmar i en församling (kallas ibland församlingsbor) är det som lever församlingens liv.
En del har särskilda uppgifter. Några har fått förtroendet att fatta beslut. Genom att vara med i ett kyrkoråd eller så. Andra sjunger i kören. Några fixar kyrkkaffe. Någon sköter projektorn, så att man kan se psalmerna på väggen.
Den viktigaste uppgiften/uppdraget är att vara kristen i sin vardag.

Men så finns det de som har ett anställningsförhållande inom Svenska kyrkan. I Kalmar har dessa tillhört ett antal arbetslag. Varje församling har haft ett eget arbetslag. (Sedan har det funnits arbetslag i sjukhuskyrkan, universitetskyrkan, kansliet och begravningsverksamheten). De fem församlingarnas arbetslag, sjukhuskyrkan och universitetskyrkan har slagits ihop till två arbetslag. I ett av dessa arbetslag är jag arbetsledare.

Men det finns fortfarande fem kyrkoråd. Jag leder arbetet bland de anställda i Två Systrars församling, S:ta Birgitta församling och Heliga Korsets församling. Prästerna är jag inte chef över. Inom dessa församlingar finns det nu 6 präster, som snart blir 5 st. Däremot är jag chef för de andra. Det är idag 3 musiker, 4 vaktmäster, 3 diakoner och 4 pedagoger eller assistenter. Många har lång och gedigen erfarenhet av församlingsarbete. Det är en blandning av män och kvinnor. Inte så jämt fördelat inom alla kategorier. Imorgon håller jag i min andra arbetslagsträff. Det är spännande! Vi har blivit färre anställda och min uppgift blir nu att se till att vi organiserar oss så att vi ändå kan lösa det viktigaste. En del får förändras. I detta ryms möjligheter. Men det är ju också en svår process. Grunden till förändringen är krympande ekonomi. Det har att göra med att antalet kyrkotillhöriga minskar. Vissa lämnar kyrkan! Det kommer också färre nya medlemmar. Färre barn döps!

En stor utmaning är ju att vända den trenden. Dels att det kommer nya medlemmar. Dels att vi som är medlemmar är beredda att antingen bidra mer ekonomiskt eller göra mer frivilligt. Som arbetsledare är dock mitt första ansvar den anställda personalen. Det är kyrkoherden i Kalmar som är med i de fem kyrkoråden. Tillsammans med respektive kyrkoråd fattar han beslut om församlingslivets inriktning. Jag ska se till att personalen utför den del av arbetet som ska utföras av anställd personal. För detta behöver personalen må bra, förstå vilka mål som finns för verksamheten, kunna och vilja samarbeta och ha resurser till sitt förfogande. (Samt förstås mycket mer!)

Kanske kommer jag att skriva fler rader om mitt nya arbete. Jag har själv tackat ja till denna uppgift. Jag hoppas att jag klarar det bra. Säkert kommer jag ibland att vara frustrerad. Om detta gäller enskilda skriver jag inte något i denna blogg. Jag tror på stor öppenhet men inte personalfrågor i bloggsfären. Men om det gäller principfrågor kan bloggen vara ett forum.

Vad är Svenska kyrkans roll idag? Hur ska anställda och andra relatera till varandra? Ser framtiden mörk eller ljus ut?