Bo Sporre som eldslukare. Mäktigt! Foto: Ingrid Strömbäck |
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Så börjar den kantat Viktor Rydberg skrev till jubelfest-promotionen
i Upsala den 6 september 1877. Och så börjar även Uppsala Krönikespel 2017. Vi fick se människor skrida fram i dimma på domkyrkoplan – först som ett
anonymt kollektiv i forntiden eller kanske sagans värld. Men genom århundradena
fick människorna liv och fram klev en rad olika gestalter. Visst dominerades
scenen av kyrkan och akademin men även andra grupper av människor fanns.
Möjligen var i slutändan den fattiga allmogen något anonym – något som ju
präglar mycket av mänsklighetens historieskrivning. Men de fanns dock där. Exempelvis
den unga flicka som mitt under stadsbranden bad för att just hennes enkla hus
skulle klara sig undan lågorna.
Kvällen var inledningsvis ljum men ganska snart började det
blåsa och innan spelet var över regnade det också. Det gjorde inte så mycket,
eftersom stämningen var god och ensemblen höll vårt intresse vid liv hela
tiden.
Så många människor. I listan över medverkande ser jag en bra
bit över 100 namn. Kanske var inte alla där på en gång men bra många var det.
Det var egentligen ingen som hade någon huvudroll – möjligen med undantag av
Carl von Linné, som välkomnade oss. Annars var det en berättarröst som förde
handlingen framåt. Visst hade vissa mer framträdande roller, som t ex de som
spelade biskopar, kungar eller någon framstående akademiker. Nämnas ska också
gycklarna och soldaterna, som verkligen gjorde intryck i de olika scenerna. Men
egentligen gjorde alla intryck. Barnen som spelade argsinta bin, dansarna,
studenterna m fl.
Några saker berörde mig. Kanske främst S:t Eriksdramat. De
främmande soldaterna väntade utanför en kyrka i dåvarande Östra Aros (Uppsala)
på att kung Erik skulle avsluta sitt deltagande i mässan. När han kom ut blev
han omringad och trots att han bad för sitt liv, blev han avrättad. Det var
ofrånkomligt att inte tänka på den debatt som nu förs om kyrkofrid, med
anledning av att polisen i Malmö grep ett antal barnfamiljer, som skulle
avvisas ur landet, när de var på ett kyrkligt läger i Kågeröd, i Skåne. Det går att läsa om detta i Sydsvenskan.
Här grips kung Erik efter att ha firat mässa i kyrkan. |
Påtagligt genom hela krönikespelet var vilken framträdande
roll kyrkan spelat. Om det verkligen var så eller om det är manusförfattarens
tolkning går förmodligen att diskutera men jag lutar åt att det bär
sannolikhetens prägel. Detta berörde mig också. Hur är det idag? Är
kristenheten i Sverige marginaliserad, obetydlig? Är det inte bra att vi
åtminstone inte kopplas ihop med makten, som varit fallet under århundraden.
Eller är det så att vi är en del av etablissemanget vare sig vi vill eller
inte?
Kyrkans ledare är med vid kröningen av Erik XIV. Som biskop medverkade min förre kollega vid utbildningsinstitutet, Johannes Markström. (Längst bak i processionen). |
Om några veckor är det dags för kyrkoval. Alla som har fyllt
16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta. Fortfarande finns det starka band
mellan de politiska partierna och kyrkovalet, trots att kyrkan skiljdes från
staten (i princip) år 2000. När vi i krönikespelet såg hur en munk jagades av
Gustav Vasas soldater väcktes frågor kring relationen mellan kyrkan och staten
idag. Helt klart är den annorlunda. Men finns det genom historiens gång någon
konstant?
Det är bra att ibland återknyta till historien. Reflektera
och få nya perspektiv på sin egen tid. För mig fyllde gårdagens färgsprakande
föreställning även den viktiga funktionen. Katarina Ehnmark, som regisserat har verkligen gjort ett bra jobb.
Rent sceniskt var det fem duktiga dansare, som fick symbolisera källan som sprang fram, när kungen dog. |
På något sätt var det upplyftande och hoppfullt. Jag tror
att det också beror på berättelsen om S:t Eriks källa som porlade upp, när
kungen dog. Den finns också i Viktor Rydbergs kantat, i den del som handlar om
teologerna. Där blir källan – byggd på berättelsen i 2 Mosebok – en gudsbild.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg
svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!