Medlemstapp och rädsla

För ett par lördagar sedan lyssnade jag till Katarina Hedqvist, som varit utsänd medarbetare/missionär i Costa Rica. Det var på Växjö stifts manifestationsdag. Hon berättade att hon och maken Magnus lärt sig ett nytt ord sedan de kom hem efter 5½ år i Costa Rica. Medlemstapp. Det kunde de inte när de reste iväg. Jag funderar vidare kring detta. Min upplevelse är att vi talar mycket om medlemstappet. Kanske ibland med andra ord. Ju högre upp i Svenska kyrkans organisation, desto oroligare verkar vi bli. Varför är det så? Jag tror att många är just oroliga. Eller till och med rädda! Och visst är det olyckligt att Svenska kyrkan tappar medlemmar. Men för vem är det olyckligt? Det svar, som ligger bakom rädslan är att det är olyckligt för Svenska kyrkan. Och logiken är denna: Vi tappar medlemmar. Alltså tappar vi pengar. Alltså tappar vi marknadsandelar, tvingas friställa personal, tvingas stänga kyrkor osv. Alltså tappar vi, som har något att säga till om i kyrkan, det som vi helst av allt inte vill tappa: Makt! I stället för ”medlemstapp” kunde vi skriva ”makttapp”. Men detta perspektiv är väl ändå fel? Skulle vi inte hellre fråga: Vad händer med medlemmarna som lämnar kyrkan? Hade vi (som är kvar) sett frågan ur deras perspektiv hade vi väl varit oroliga för vad de tappar. Tappar de tron? I så fall är det allvarligt! Tappar de tillhörigheten till kyrkans världsvida gemenskap, så är det väl också allvarligt. Eller bara detta att människor, som lämnar kyrkan, kanske tappar sugen. Var det inte Tage Danielsson som sa:

Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar.

Hade vi levt i en annan tid och en annan kyrklig tradition hade vi kallat dem vi tappar för förtappade! Då hade tanken gällt salighetsfrågan. De som tappas går miste om saligheten. Vi hade väl i och för sig inte knutit förtappelsen till huruvida någon är medlem i kyrkan eller inte. Det hade handlat om hurivda någon tror eller inte. Romersk Katolska kyrkan å andra sidan hade för formulerat det på latin:

”Extra Ecclesiam nulla salus” vilket betyder: Utanför kyrkan [finns] ingen salighet.

I klassisk Romersk Katolsk lära betyder det utanför den Romersk Katolska kyrkan. D v s på 1500-talet tappade kyrkan en väldig massa medlemmar i norra Europa. Inklusive Sverige. Sett ur detta perspektiv, som också handlar om makt, är hela Svenska kyrkan ett medlemstapp. (Men nu tror jag att de flesta Romerska Katoliker inte ser det på det sättet egentligen!) Innan jag fortsätter vill jag slå fast att det är alltvarligt att någon av oss tappar tron. Det är allvarligt om vi tappar bort relationen med Gud. Det har betydelse för vårt liv, både här och nu och i ett tidlöst evighetsperspektiv. Den gamla frågan: Har jag frid med Gud? är inte så tokig att ställa sig. Däremot kan ingen av oss (och ska ingen av oss) ha synpunkter kring andra människors Gudsrelation. Upprepade gånger uppmanar Jesus oss att inte döma. Samt slår fast att det är Guds ensak. Skönt! Men samtidigt måste vi som kyrka ta på allvar att människor, när de lämnar kyrkan, kanske också tappar sin tro. Åtminstone tron i betydelsen leva i kyrkans gemenskap. (Jag menar inte att det alltid är så. Det finns uppenbarligen människor, som lämnar kyrkan för att behålla sin tro!) Den kloka hustrun tipsade mig i sammanhanget om att läsa Apostlagärningarna 16:16-24 där Paulus och Silas befriar en slavflicka från en spådomsande. När hon inte längre kan spå blir hon värdelös för sina ägare. De blir följaktligen vansinniga och släpar Paulus och Silas till stadens myndigheter. Det slutar med fängelse. Slavflickan verkar vara betydelselös för sina ägare. Kanske även för Paulus och Silas. Anledningen till att Paulus drev ut anden, var att han förlorade tålamodet. Poängen i detta sammanhang är dock en annan: slavflickan hade bara ett värde, så länge hon skaffade sina ägare goda inkomster. Är det så Svenska kyrkan ser på sina medlemmar? Jag är rädd att det ligger åtminstone en del sanning i detta. Det är därför jag funderar över hur vi (som tillhör Svenska kyrkan) skulle kunna våga se det s k medlemstappet ur ett annat perspektiv. Inte från det ekonomiska maktperspektivet, utan fråga: varför lämnar människor Svenska kyrkan? Har deras skäl något viktigt att säga oss? Till sist: att ändå en del människor väljer att gå ur kyrkan, eftersom de inte har någon vilja att dela kyrkans liv, får vi naturligtvis acceptera. Vi lever i ett samhälle som har både åsiktsfrihet och föreningsfrihet. I en kommande bloggpost ska jag därför skriva om behovet av att öppna möjligheten att alla som vill ska få en kristen begravningsgudstjänst. Även om man gått ur Svenska kyrkan.

Påsken inte längre religiös?

En av mina kära kollegor skickade ett klipp från en reklambroschyr. Det handlar om blomsterlandet, dit mängder av människor i dessa dagar vallfärdar. Även jag handlar på blomsterlandet ibland. Förmodligen kommer jag att fortsätta med det. Fast med en viss tveksamhet. Texten i reklambladet lyder:

VARFÖR FIRAR VI PÅSK? Från att ha varit en religiös högtid med många allvarliga inslag har påsken förvandlats till en fest där man först och främst firar ljuset och vårens ankomst. Vi pyntar med gult, äter gott samt omger oss med blommor, påskris och påskkärringar. Ägg hör ihop med kycklingar och de har gett oss påskens färg – gult.

Vad ska man säga? Kanske är det bara att bortse från någon reklammakares ytliga analys av den påverkan religion, kultur, tradition och historia har på ett samhälle. Vi pratar ju inte direkt om en doktorsavhandling i kulturantropologi. Men ändå kan jag inte släppa detta. Ett antal, självklara kommentarer är på sin plats: 1. För de människor som bor på södra halvklotet inträffar påsken på hösten. Men å andra sidan kanske de inte handlar så ofta på blomsterlandet, så vi kan bortse från den aspekten. 2. Finns det en motsättning mellan ”religiös högtid med många allvarliga inslag” och ”en fest där man först och främst firar ljuset”? För alla som varit på en påsknattsmässa är det ju övertydligt att ljuset har en central plats. Låt vara att den förståelse vi har i kyrkan är att Kristus är världens ljus. 3. Min främsta kritik gäller fenomenet att en reklammänniska överhuvudtaget måste dra in religionen som en negativ bakgrund, mot vilken den produkt man säljer ska framstå som desto mer attraktiv. Jag gillar det inte alls. Det är dålig smak och borde egentligen få alla människor som menar sig vara religiösa, att låta bli att besöka blomsterlandet eller åtminstone stanna till i kassan och protestera. (På ett artigt sätt, eftersom det knappast är kassören/kassörskan som gjort reklambladet!) Jag vet att två av församlingsborna i S:ta Birgitta församling nästan varje helg står utanför blomsterlandet och säljer lotter till förmån för Kalmar stadsmission. Är det något negativt? Tvärtom tror jag att detta är just ett sådant allvarligt inslag, som behövs.

På samma sätt står i dessa dagar representanter för S:ta Birgitta församling uppe i Berga Centrum och samlar in pengar till Svenska kyrkans internationella arbete. Mannen på bilden är samme person som bar en särskild slips på Jungfru Marie Bebådelse dag. Religion i allmänhet är allvarlig. Men är det ett problem? Jag är väl medveten om att mycket ont görs och sägs med religiösa förtecken i vår värld. Men betyder det att man därmed ska bortse från allt gott som också görs och sägs? Nej, jag blir inte imponerad av blomsterlandets reklam. Jag gillar att pynta med blommor, påskris och påskkärringar. Ägg hör definitivt till. Men för mig är påsken och förblir en religiös högtid. En högtid där ljuset står i centrum. Ljuset Jesus Kristus!

Fair trade floor

Let me write this in English. The reason being that I want Bruce D. Uhler to be able to read and understand. He visited the Annual General Meeting of Världsbutiken i Kalmar earlier this evening and informed us about a new product: floor produced from Fair Trade timber from Chile. It is a product which is both Fair Trade and FSC certified. FSC is an abbreviation for Forest Stewardship Council. In Världsbutiken we sell food and handicraft. It fills me with hope that Fair Trade is becoming interesting for bigger companies like Kährs. One can read more on the Fair Trade blog. Also on the Svenska FSC website. We also felt chosen to host the second presentation of this product in Sweden. The first was at the Embassy of Chile. I really hope other manufacturers of wood product to follow.

Utlandskyrkan och Svenska kyrkans internationella arbete

Igår var det manifestationsdag i Växjö stift. Över 100 ombud för Svenska kyrkans internationella arbete och för utlandskyrkan var samlade. Så roligt att det finns så mycket idealitet. Många är naturligtvis i övre medelåldern. Men det gör inte så mycket . Engagemanget är det viktigaste. Ibland säger man slarvigt att utlandskyrkan (Svenska kyrkan i utlandet d v s SKUT) är den del av Svenska kyrkans internationella arbete. Så är det ju inte! Utlandskyrkan består av församlingar i Svenska kyrkan, som ligger i utlandet. De har en annan organisation än församlingar på svensk mark. Men de har gudstjänstfirare, anställda och förtroendevalda. De bedriver utåtriktat arbete. Ofta med mycket mindre ekonomiska medel än församlingarna på svensk mark. Men i sak är de just detta: församlingar i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans internationella arbete är något annat. Det är Svenska kyrkans sätt att stå i relation till andra kyrkor i världen. Det handlar även om att ha samverkan med andra partners. Det kan även gälla katastrofhjälp t ex genom ACT (Action by Churches Together).

Alltså kan även en församling i utlandskyrkan ha ett internationellt arbete. Samla in pengar. Dela information. Be och engagera sig i andra kyrkors liv och verklighet. En liten bild av skillnaden fick jag igår, när vi firade mässa i Växjö domkyrka. Den leddes av biskop Jan-Olof Johansson. Ett tag fick ordföranden för SKUT-rådet i Växjö stift, Richard Grügiel, hålla i kräklan. Det blev så att han håller den som en abbot skulle göra. Kroken är vänd inåt. I abbotens fall handlar det om att en abbot är herde för munkarna i klostret. Det kan ju stämma med utlandskyrkans uppdrag. Att verka bland svenskar i utlandet.

Jag tog ett kort och drog mig till minnes Svenska kyrkans ungas vintermöte gångna Nyårshelgen. Då fick Martin Lennartsson hålla i kräklan ett tag. Martin är med i Internationella rådet i Växjö stift. Trots att bilden är suddig, tagen av hustrun med en åldersstigen mobiltelefon, så ser man att han håller kräklan som biskopen gör: med kroken utåt. Svenska kyrkans internationella arbete riktar sig mot hela den världsvida kyrkan och vidare än så. Både abboten och biskopen behövs. Roligt därför att vi kan samlas till en gemensam manifestationsdag i Växjö stift.

Jag bor i Kalmar nu

En bekant från Aneby bloggar om att han bott i Kalmar under rubriken: Här bodde jag för 30 år sen. Det känns bra att få länka till hans bloggpost. Ett av fotografierna är taget från dörren in till Birgittakyrkan.

En oväntad slips på Jungfru Marie Bebådelsedag

När jag kom till Birgittakyrkan idag hängde vissa frågor i luften. Bland annat hade jag inte hittat någon, som kunde hålla i samlingen för barn. Jag sa högt en stund innan att det var min bön: att någon skulle erbjuda sig. Och någon erbjöd sig . Så skönt! Jag tackar denna räddande (inte ängel) men änglalika person. Högmässan blev härlig. Inte minst Katarinakören, som sjöng vårt Gloria på ett nytt sätt. De stod längst ner i kyrkan och gick fram i de fyra gångarna, sjungandes kanon. Samtidigt gjorde de rörelser med händerna. Dans? Ja, det vill jag kalla det. Så kommer ju också ordet kör från det grekiska ordet för dans. (Jämför ordet koreografi: χορός = dans och γράφειν = skriva.) Så småningom fick vi vara med i sången men lite trögare var det med rörelserna. Vi har mycket kvar att lära. Eller som man också kan säga: stor utvecklingspotential! I många stycken var det en härlig högmässa. Men det klart mest humoristiska fick jag klart för mig i sakristian. En av kyrkvärdarna, som inte var i tjänst men väl deltog i högmässan, hade en skojig slips. Väl vald! Han har arbetat på ett företag som sysslar med insemination av nötboskap. Vid ett tillfälle hade han fått en slips, där mönstret är en massa spermier som tränger in i ägg. Underbart! Det var länge sedan jag fick mig ett så gott skratt. Titta själv:

Intensivt

Just nu är livet intensivt. Våren kommer med stormsteg. Arbetet kräver sitt och vi håller på att måla fönsterkarmar, sedan målerifirman tagit alla bågar. I eftermiddag står jag i världsbutiken 2 timmar, därefter sammanträde med styrelsen. Hela lördagen är det manifestationsdag i Växjö med internationella frågor i fokus. Idag blir det dessutom två begravningar och på söndag högmässa och musikgudstjänst. Livet är intensivt. Det är som det ska. Solen skiner redan och jag kan höra fåglarna kvittra. Tack, Gud, för att jag får vara med!

Kroppkakor - livets nödtorft

Åtminstone på Kalmar nation med näst äldsta dottern iförd mostrets folkdräkt. Vackert!

Horisont

Tidningen Östran skriver om Horisont i Kalmar. Det är ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Det har tidningen gjort förr. Då var hustrun och två av de boende, som hon var god man för, intervjuade. Rubriken sa då: Tror på en framtid i Sverige.
Nu har Östran skrivit om Horisont ur ett annat perspektiv. Det är självklart helt i sin ordning. Media ska granska. Exakt hur många artiklar det är vet jag inte men en av de första i nätupplagan publicerades den 9 mars. ”Misstankar om fler brott på Horisont”. I papperstidningen har det dessutom varit relativt stora uppslag på första sidan, som exempelvis just den 9 mars: ÖSTRAN AVSLÖJAR NYTT VÅLDTÄKTSFALL PÅ FLYKTINGBOENDET
Ja, Horisont är ett flyktingboende. Ja, det finns anmälningar om våldtäktsfall. Oacceptabelt. Självklart. Tidningen sköter sitt arbete.
Det som däremot kommer som ett brev på posten är en svans av mer eller mindre främlingsfientliga inlägg på Östrans nätupplaga. Jag misstänker att dessa är mindre hedrande för Östran. Å andra sidan finns det också de som ”skjuter budbäraren”. Det stödjer jag verkligen inte heller!
Därför är det ingen överraskning att tidningens nyhetschef reagerar. I ett par kommentartrådar skriver Agneta Adeen ett längre inlägg där hon bland annat förklarar varför tidningen granskar Horisont.
Jag tror journalisterna på Östran om gott. Det är bra att en granskning sker. Möjligen vill jag sätta ett frågetecken för rubriken på förstasidan i papperstidningen den 9 mars. Det bor ju andra på Horisont. Att det inte är roligt för dem att klä skott för det några andra gjort är förståeligt.
Så vad kan vi göra åt det? Fler skulle kunna ställa upp som gode män. Det är ju egentligen dessa personer, som i första hand agerar ställföreträdande föräldrar. Horisonts uppdrag är ett annat.
Personligen försöker jag delta i samtalet i Östran. Jag vill se det som en öppning. Men hur många läser dessa kommentarsfält?
Jag kritiserar också i ett fall att inte Östran följer sina egna regler för vad kommentarer får innehålla. Min fråga där har ännu inte besvarats.
Men en annan fråga hänger i luften: Vad anser tidningen på ledarplats? Kanske har jag läst dåligt men det är inte ofta som Peter Akinder och Jan G Andersson uttalar sig i integrationsfrågor. Men jag kan ha missat viktiga inlägg. Jag lusläser inte alltid ledarsidorna.
Och vad säger kommunstyrelsens ordförande?
I dagens tidning står det att den nya landshövdingen, Stefan Carlsson, fått ett uppdrag från regeringen att jobba med integration. Han är på bild tillsammans med Johan Persson, kommunstyrelsens ordförande.
Personligen välkomnar jag att opinionsbildare som dessa kliver fram och tar sitt ledarskap. Det ska bli spännande att se vad den nya landshövdingen har att bidra med.

Gillar barn växelvis boende?

Skulle jag vilja flytta varje vecka? Skulle jag vilja ha två bostäder och pendla mellan dem. Varje vecka?
I aktuellt ikväll handlade det om växelvis boende för barn i separerade familjer. Förmodligen stämmer det att det är bättre att bo lika mycket hos varje förälder.
Om det nu blivit så att föräldrarna inte sett någon annan lösning än att separera. Det blir ju så ibland. Jag har ingen lust att sätta mig till doms över detta.
Men när jag hör inslaget slår det mig: tänk så många barn som lever såhär? Ena veckan hos den ena föräldern. Flytt. Nästa vecka hos den andra. Flytt. Osv. Var finns barnperspektivet? Är det rimligt att så många barn måste leva så?
Barnpsykologen som var intervjuad ansåg att barn inte är som vuxna. Vi vuxna säger: mitt hem är min borg. För barnen är mamma och pappa tryggheten. Så länge man bor hos någon av föräldrarna är man trygg.
Stämmer detta? Eller är det en efterhandskonstruktion? För att orka leva med hur barn har det, när de vuxna går skilda vägar?
Nog borde det vara en prioriterad uppgift i ett samhälle att underlätta för familjer att hålla ihop. Om man skulle anlägga ett barnperspektiv?
Kan det rent av vara bättre för barn att komma till genom insemination? Och bara ha en förälder? Då uppstår ju en situation där barnet aldrig behöver utsättas för separation och inte heller för växelvis boende.
Jag raljerar inte. Jag funderar högt.
Definitivt tror jag att två föräldrar är att föredra. Även om det blir separation. Konflikter och osämja tillhör verkligheten. Barn i separerade familjer kan säkert vara nog så harmoniska. Barn i hem som inte är separerade kan vara olyckliga.
Men i varje situation behöver någon ta tillvara barnets perspektiv. Både i den familj som splittras och i den som väljer att inte gör det. I bästa fall är det vi föräldrar som själva kan ta barnets perspektiv. Det är väl det som är att vara förälder.

Söndag med gudstjänst och årsmöten

Det går att hinna en del på en söndag förmiddag. Först ledde jag familjehögmässan i Två Systrars kapell. Det är fint att få göra det ibland, eftersom jag är arbetsledare och även har verksamhetsansvaret. Idag var det dessutom min debut som gitarrist i lovsångsbandet. På slutpsalmen. Även lite kyrkkaffegemenskap hanns med innan jag cyklade till Birgittakyrkan, där jag fick vara med om välsignelsen i högmässans avslutning och kyrkkaffet, förstås. Diakonen Ulrika och jag förde fastesamtal om förbönen som en del av kyrkkaffet och det blev fint.
Därefter var det dags för årsmöte nummer ett. S:ta Birgitta kyrkostiftelse. Det gick undan och Thomas blev omvald till ordförande. När vi även hunnit med konstituerande styrelsemöte gick jag över till kapellgården, där Svenska kyrkans Unga i S:ta Birgitta församling hade årsmöte. Där blev Angelica omvald till ordförande. Ett gott val även det.

Jag kan konstatera att jag konfirmerat båda två. Angelica som 15-åring och Thomas som 60+. Det fyller mig med en särskild glädje.
Vi får se om Angelica kommenterar detta på sin blogg. Eller kanske kyrkorådets ordförande Victor, som också var med på ungdomarnas årsmöte. Han har ju också en blogg även han.

Vilken överraskning

Igår, lördag, åkte hustrun, gode vännen Sven och jag till Öland. Det var 50-årsuppvaktning på gång och efter lite irrande hit och dit hittade vi rätt. Det var i första hand hustrun vän som fyllde år, så Sven och jag tog en promenad på Alvaret. När vi ändå var i närheten tyckte Sven att han ville se var svägerskan och hennes karl bor. Vi åkte dit. Oanmälda och gissa om vi blev förvånade: De var nygifta. De hade kommit hem en kvart tidigare och vi blev de första, utöver bröllopsvittnena och vigselförrättaren att gratulera.
Därför ber jag nu att högtidligen och offentligen både få lyckönska de nyvigda och uttrycka min stora glädje över att ha fått en ny svåger.

Länkad

Det är dock en smula hedrande att bli omnämnd på andra bloggar. I detta fall har poskvalblogg frågat om en av mina bloggposter får användas. Javisst, svarade jag. Roligt.
POSK betyder Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och är en s k nomineringsgrupp. Sedan 2000 heter det så. En del av nomineringsgrupperna har trots allt mer eller mindre tydliga kopplingar till de politiska partierna. Så kan nomineringsgrupper heta Socialdemokrater i Svenska kyrkan eller Centerpartiet i Svenska kyrkan. Just i de två fallen är kopplingarna starka. Miljöpartiesterna i Svenska kyrkan har också en viss koppling till sitt moderparti. När det gäller dessa tre finns de i alla fall under moderpartiernas domäner på nätet. Folkpartister i Svenska kyrkan har en mer fristående organisation, sett ur ett rent internetperspektiv. Det har även Moderaterna beslutat att deras kyrkopolitiska arbete ska ha. Vänstern i Svenska kyrkan hittar jag ingen länk till men de finns. Kristdemokraterna i Svenska kyrkan hittar jag bara en blogg till. Sverigedemokraterna i Svenska kyrkan hade ju den strategin att först ta sig in i Svenska kyrkans beslutande församlingar (vilket inte var så svårt) och sedan vidare in i samhället. En strategi som verkar ha lyckats. Någon länk till deras kyrkopolitik hittar jag inte. En annan nomineringsgrupp, som är tongivande heter Frimodig kyrka. De är liksom POSK partipolitiskt obundna.
Min egen uppfattning är att det är en anomali (ett orimligt förhållande) att de flesta nomineringsgrupper har kopplingar till de politiska partierna. Det är så klart historiskt betingat och eftersom Svenska kyrkan fortfarande har viss myndighetsutövning (huvudman för begravningsverksamheten och vigselrätt) får vi kanske leva med detta ett tag till. Men på sikt anser jag att det vore bättre med helt fristående grupperingar. Vigselrätten borde Svenska kyrkan avsäga sig och begravningsverksamheten kunde ligga på fler aktörer (som det ju redan gör idag). Kommunerna borde ha begravningsplatser till alla dem som inte är med i Svenska kyrkan. Men däremot skulle Svenska kyrkan behålla sina kyrkogårdar och även den begravningsavgift, som medlemmarna betalar. Men det är en annan fråga.
Men även om jag har en klar uppfattning i fråga om partipolitik i Svenska kyrkan behöver det inte vara något fel på de enskilda förtroendevalda . Tvärtom har jag ett mycket gott samarbete med både partipolitiskt obundna och mer partipolitiskt oreinterade förtroendevalda i Svenska kyrkan.
I detta avseende handlar det om andra saker: Är de förtroendevalda engagerade i församlingens liv och arbete? Vill de kyrkan väl? Det är det viktigaste.

Stavfel i psalmboken

Det händer ju att stavfel smyger sig in i böcker. Tryckfelsnisse. Lapsus calami på latin. I min avhandling vet jag att de finns. Ikväll upptäckte hustrun och jag ett. Vi bad som vanligt vår aftonbön och ögonen föll på kommande söndags gammaltestamentliga text om David och Goljat. (1 Sam 17:40-50). Jag har tittat på den under veckan och tyckt att meningen:

När filistén fick syn på David fnös han för fullt mot honom ….

känns konstig. Dålig svenska, helt enkelt. Man fnyser väl inte för fullt? Hustrun undrade om det inte borde stå ”föraktfullt” i stället. Javisst! Så står det i bibel 2000. Det har helt enkelt blivit fel i psalmboken. Är det fel i hela evangelieboken? Jag vet inte. Måste kontrollera!
Vår hund fnös idag. Han fick medicin. Mot kennelhosta. Den fick han genom näsan och enligt hustrun fnös han för fullt. Lustigt då att Goljat i sammanhanget frågar David:

Tror du jag är en hund ….?

Ja, fnyser man för fullt, får man kanske stå ut med den misstanken. Annars är det märkligt att hundar dyker upp både 2:a söndagen i fastan och 3:e. Förra söndagen handlade det om den kananeiska kvinnan, som också jämfördes med en hund. Funderar över hur vi i vår tid tar till oss detta? Att en hund betraktas som en negativ företeelse. Vi som menar att hunden är människans bäste vän.
Hursomhelst ska jag ta reda på om Verbum upptäckt tryckfelet. Kanske någon vet?

Strukturutredningen

Det låter inte särskilt kul. Varken ordet "struktur" eller ordet "utredning". Men hur blir en verksamhet utan struktur? Och hur ska man kunna ta ansvar för saker och ting om man aldrig tänker efter – d v s utreder?
Strukturutredningen är Svenska kyrkans sätt att fundera över framtiden, när det gäller framför allt organisationen och kyrkobyggnaderna. (Jag har bloggat om den förut!) Utredningen har varit ute på remiss och nu har remissvaren sammanställts. De flesta är för utredningens förslag till ny organisation men mot tankarna kring hur kyrkobyggnaderna ska förvaltas.
Lite förvånande tyckte Jonas Bromander, analyschef på kyrkokansliet, som talade vid vårt studiekonvent igår. Förvånande att så många är positiva till förändringen i organisation men inte kring kyrkobyggnader. Tanken med kyrkobyggnader var att stiften skulle ta över ansvaret. Det verkar inte som församlingarna vill det. Man misstänker att stiftet i så fall kommer att stänga övertaliga kyrkor. Vilket ju säkert skulle behövas. Vi kommer inte ha råd med alla tomma kyrkor. Det finns på många platser inte heller tillräckligt med människor att fylla dem. Eller i varje fall är de inte fyllda nu.
Den stora frågan gäller dock organisationen. Kyrkoordningen säger i andra avdelningen följande:

Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.

Hittills har församlingen haft rätt att besluta kring sin grundläggande uppgift som

... är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

I den nya organisationen kommer pastoratet att fatta dessa beslut. Kritikerna menar att detta är ett paradigmskifte. Att pastoratet kommer att bli den primära enheten.
Ja, det ligger något i detta. Men samtidigt har det varit ett konstigt system, där församlingarna fattat beslut om den grundläggande uppgiften men pastoratet eller i vissa fall samfälligheten fattat andra beslut, som verkligen inte är oväsentliga för hur församlingen kan fullgöra sin grundläggande uppgift:
Personal ,fastigheter mm.
Jag menar att det är bättre om dessa beslut hamnar vid samma bord. Problem uppstår när de olika nivåerna inte litar på varandra.
Vi träffade en konsult idag, Bosse Westergård (en av ägarna till PU-konsult i Skellefteå). Han är förvånad över graden av misstro mellan olika nivåer i Svenska kyrkan. Jag håller med!
Därför menar jag att det är bra att det i pastorat med flera församlingar blir pastoratet som har ansvaret både för personal/fastigheter och verksamhetsfrågor. På samma sätt som kropp och själ är enhet. Det är konstigt att dela upp i mjuka och hårda frågor. De hänger ihop.
Jag tror också att vår utmaning är att jobba för större förtroende och mindre misstänksamhet mellan olika nivåer. Och det måste alla hjälpas åt med. Här vilar dock större ansvar på den som har mer makt. Men även den som ser sig själv som ett offer. Svenska kyrkan är ytterst en episkopal kyrka. Det innebär att vi hör ihop i större gemenskaper. Vi hör ihop med varandra. Om en församling betraktar pastoratet som ett hot, då är det ett misslyckande för alla. Därför kommer inte strukturutredningens förslag att bli lyckade, med mindre än att församlingarna i ett pastorat samarbetar och söker förstå varandra. Det är ingen omöjlighet och skulle skapa större förutsättningar för kyrkan att fullgöra sitt grundläggande uppdrag.

Lite av varje

Livet är intensivt med jämna mellanrum. Svårbloggat! Men några små notiser kan det bli.
1) Jag fick svar från Johan Persson på frågan om hur han ser på jävsfrågan i KSRR. Jag hoppas någon tidning frågar honom. Jag fick intrycket att han menar att Steve Sjögren gjorde fel och konstigt vore det ju annars.
2) När det gäller Sydafrika och ANC vill jag länka till Hans Engdahls blogg. Han skriver initierat och intressant om två föreläsningar/möten han varit på. Dels med förre presidenten Thabo Mbeki, dels med den nuvarande Jacob Zuma. Läsvärt! Även om det är på engelska och ganska omfattande. För den som inte orkar tugga sig igenom materialet rekommenderas Barbro Engdahls senaste bloggpost om en jubileumsgudstjänst i Gugulethu i Kapstaden.
3) I fredags och lördags var det ekumeniska bokdagar i Kalmar. Bland andra Beate Fotland, diakon och arbetskamrat till mig och Eva Danielsson, kyrkorådets ordförande i Två Systrars församling, hade jobbat hårt med förberedelser och även intensivt arbete under dagarna. Tillsammans med många andra. Tyvärr kunde inte katolske biskopen Anders Arborelius komma men fredagskvällen genomfördes ändå På lördagen lyssnade jag till Ylva Eggehorn. Om berättelsens kraft. Mycket bra! Men var media där? Eller har jag missat det i lokaltidningen?

Nu kan Johan Persson tala

I en tidigare bloggpost frågade jag kommunalrådet Johan Persson vad han ansåg om situationen i KSRR. Jag fick svar:

Jag har då och då kommenterat turerna kring KSRR. På senare tid har jag inte gjort det, dels har jag inte fått någon fråga om det och dels så pågår rättsprocesser kring det. Då är det direkt olämpligt att jag kommenterar även om det har lockat, det får jag erkänna.

Nu är det fritt fram att kommentera. Östran berättade häromdagen att förvaltningsrätten nu kommit fram till att Steve Sjögren var jävig. Jag hoppas att Johan säger något om detta. Kanske t o m på sin blogg.