Går det att älska sig själv?

Denna bloggpost rör sig på två plan. Förmodligen kommer jag att blanda ihop dessa nivåer, eftersom tillvaron inte låter sig delas upp så lätt. Men dels skriver jag om själva semantiken kring detta med att älska sig själv, dels om företeelsen i sig och vad det innebär om vi älskar eller inte älskar oss själva. 

Mina utgångspunkter är tankar jag plockat upp från Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, Antje Jackelen, Peter Halldorf, Margareta Melin och Martin Buber. På slutet tar jag ett exempel på skriande brist på kärlek i ett dagsaktuellt uttalande från en partiledare.

I en av bönerna om förlåtelse i kyrkohandbok för Svenska kyrkan ber vi:

Jesus Kristus, jag kommer till dig

i längtan efter upprättelse.

Jag har brustit i kärlek

till dig,

till skapelsen,

till mina medmänniskor och mig själv.

Förlåt mig.

Möt mig enligt ditt löfte

att ta emot alla som söker dig.

Min initiala fråga, om huruvida det går att älska sig själv får ett svar. Enligt min kyrka går det i alla fall att brista i kärlek till sig själv och detta är en synd som vi bör be om förlåtelse för. Jag måste bekänna att jag har problem med denna bön. Jag får inte grepp om tanken att jag brister i kärlek till mig själv. Det kan bero på att jag är alldeles för självupptagen. Men min undran ligger djupare. Kärlek förutsätter ju en relation. Kan jag verkligen ha en relation till mig själv? Det är där jag fastnar. Jag är absolut med på vikten av att inse sitt eget värde och även sina förmågor och kunskaper. Det smärtar mig när människor inte förmår uppskatta sitt eget värde. Men att älska sig själv? Vad betyder det? 

I boken ”Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga” skriver Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, bland annat om vikten av att älska sig själv.

Även om vi har svårt att tycka om oss själva ska vi älska oss själva i ljuset av Guds kärlek.

Hon fortsätter med ett resonemang om att vi människor kan stå i relation till oss själva:

Att vi är skapade medskapare kommer också till uttryck i att vi på samma gång är oss själva och samtidigt vår egen motpart. Vi kan säga: ”Jag är min kropp”, och samtidigt: ”Jag har en kropp”. Att både vara och ha gör att vi kan ställa oss utanför oss själva. Ibland är det bra, ibland är det dåligt.

Jo, så kan det ju vara. Men då förutsätter det ju en uppdelning i kropp och själ. Att jag i betydelsen ”själ” har en relation till mig själv i betydelsen ”kropp”. Skulle vi kunna säga att kroppen har känslor gentemot själen? Kanske? Men älskar kroppen och själen varandra? Knepigt! Antje Jackelén fortsätter:

Mänskligt liv är att finnas i en fyrfaldig relation: till Gud, skapelsens helhet, medmänniskor och mig själv.

Det är ju precis vad ovan citerade bön och förlåtelse bygger på. Den fyrfaldiga relationen. Men i ett annat sammanhang skriver ärkebiskopen:

Många av oss har lärt sig att definiera synden som att missa målet med att leva nära Gud, varandra och hela skapelsen.

Där är nämns inte relationen till sig själv. Så skriver också Peter Halldorf i sin bok ”Därför sörjer jorden”.

I östlig kristen tradition har synden primärt uppfattats relationellt, en beskrivning av brustna relationer, vare sig det är mellan människor eller i människans förhållande till skapelsen eller till Gud.

Ingenting om relationen till sig själv, alltså. Jag vänder mig till en annan auktoritet på området, nämligen Margareta Melin som 1974 skrev boken ”Bejaka sig själv”. Den börjar med detta:

Det är inte själviskt att älska sig själv.

Kanske inte. Men min fråga är om det är möjligt. Och jag tror att Margareta Melin också både ställer den frågan och besvarar den något senare:

Hur får man kärlek till sig själv?

När andra bemöter oss kärleksfullt, bidrar det till, att vi kan se på oss själva med samma kärlek.

Och lite senare:

Den yttersta anledningen till att vi kan älska oss själva är Guds kärlek.

Där någonstans ligger min strävan. Att älska andra och våga lita på att jag själv är älskad. Att älska Gud och tro att Gud är den som alltid har älskat, alltid älskar och alltid kommer att älska mig.

Martin Buber skriver i boken människans väg om hur viktigt där att börja med sig själv men inte sluta där.

Vad ska min självbesinning tjäna till? Vad ska jag välja min egen väg till? Vad ska jag eftersträva en inre helhet till? Svaret är: inte för min egen skull. Därför heter det att man måste börja med sig själv. Börja med sig själv men inte sluta där.

Och inte minst viktigt. När vi människor befinner oss i situationer eller perioder, då vi inte erfar kärlek från vare sig medmänniskor eller Gud? Vad gör vi då? Jag vet att många då vänder sig till skapelsen. En häst, eller en hund får bli den som villkorslöst visar kärlek. Det är fantastiskt att skapelsen har en sådan förmåga att uppfatta när det råder brist på kärlek. Det fyller mig med glädje.

Med det sagt får vi dock inte låta nöja oss med det. I vår närhet finns med stor sannolikhet människor som vi kan visa kärlek. Vår uppgift är inte att älska alla. Men att älska vår nästa. Den vi möter. I Bibeln exemplifieras medmänniskan ofta med invandraren, den faderlöse och änkan. Den judisk-kristna etiken är glasklar på detta område och det är inte valbart att låta bli att bry sig:

Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. – Hela folket skall svara: Amen (5 Mos 27:19).

Därför blir jag mycket bekymrad (men inte förvånad) över att ledaren för ett av riksdagens partier på Twitter skriver följande:

Vårt land behöver ett totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring, inklusive kvotflyktingar.

Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning och ett moratorium för mottagande av kvotflyktingar.

Efter massiv kritik från flera andra partier (men inte från alla) förklarar han sig:

Invandring av hundratusentals människor från främmande kulturer med helt andra grundläggande normer och värderingar än de som byggt vårt svenska samhälle blir — ställt utom allt tvivel — en belastning ekonomiskt, socialt OCH kulturellt.

Medmänniskan är inte en belastning. Medmänniskan är den som jag ska älska. Visst ska jag, som Buber säger, börja med mig själv. Men jag ska inte sluta där.

Människans utveckling

Fick en länk till Dalarnas Tidning igår. Prästen i Aspeboda, Ulla Karlsson, har skrivit en debattartikel. Den finns också i Kyrkans Tidning. (Några veckor tidigare. Med en mängd kommentarer). Den är kort och kärnfull och ifrågasätter med stor kraft att kyrkan ska tala om synd och skuld:

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Debattören tvivlar på att människor utanför kyrkan bryr sig om vad kyrkan säger. Säkert är det så. Men slutsatsen delar jag inte. Svaret blir inte självklart att kyrkan ska ändra sitt budskap. Svaret kunde lika gärna bli att vi ska ändra det sätt på vilket vi kommunicerar vårt budskap.
Och just där får jag problem med debattartikeln. Den sitter fast i en kontext som handlar om ord. Själv menar jag att kyrkan kommunicerar på många andra sätt än det rent verbala. Psalmtexter är naturligtvis viktiga men psalmernas melodier är också viktiga, kyrkorummets arkitektur, hur vi rör oss i gudstjänsten, vilka som är med och talar, sjunger eller agerar osv. Är gudstjänsten stel och känslokall, beror det inte alltid på orden.
En annan del av artikeln som stör mig, är föreställningen att vi lever i en modern tid, bland upplysta människor. Särskilt illa berörd blir jag, när artikelförfattaren måste gå till en annan kontinent (och som vanligt dras Afrika in) för att hitta mörka motbilder mot vår egen upplysta tid. Är västvärlden upplyst? Präglas vi västerlänningar av utveckling? Hallå! I vilket universum lever Ulla Karlsson?
Men låt oss återvända till detta med det som skribenten vill plocka bort? Ja, det är viktigt att bilden av relationen mellan människa och Gud inte bara präglas av synd och skuld. Det handlar inte bara om att människan är fallen i relation till en god Gud. Människan är också, och framför allt, skapad till Guds avbild. Människan är älskad och utrustad med oerhörda gåvor och förmågor. När jag som präst talar om mig själv och andra människor, vill jag självklart ha med detta perspektiv. Det är ju det grundläggande. Ulla Karlsson skriver:

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Jag ser inte vari konflikten ligger. Jag talar ofta om detta. Kanske ännu hellre ber jag Gud om kraft och inspiration att visa det i mitt sätt att vara. Orden räcker ju oftast inte så långt!
Men jag kan därmed inte sluta tala om min egen och andra människors synd och skuld. (Skam, som Ulla Karlsson blandar in är ett svårare begrepp, som jag inte gillar att man oreflekterat klumpar ihop med skuld. Det är olika saker och bör inte blandas ihop på detta sätt). Tyvärr är det omöjligt att inte beskriva mig själv och andra människor som syndfulla. Jag vet själv vad jag gör, säger och tänker. Även om jag tror och hoppas att jag gör mycket gott, finns där mycket övrigt att önska. Inte minst om jag tänker på det jag inte gör. Det som brukar kallas för underlåtenhetssynder.
En annan stor fråga, som Ulla Karlsson tar upp, är huruvida Gud är som en diktator, som kräver offer. Jag kan hålla med om, att ifall Gud beskrivs på detta sätt, blir bilden av Gud skev. Men lika skev blir den om Guds helighet och iver för rättvisa inte får vara med. Gud är större. Alla försök att montera ner Gud, så att vår bild av Gud blir hanterlig (åt ena eller andra hållet) känns för mig främmande. Men självklart ser jag inte Gud som en blodtörstande diktator.
Däremot krävs lite mer av en präst, än att bara slänga ut stora delar av bibelordet och ett par tusen års kyrkohistoria med badvattnet. Att bli historielös är farligt. Då ser vi inte heller hur vi människor idag utser andra till syndabockar. Eller själva går in i offerrollen. Om man som präst vågar gå in i tankarna kring offer, offerlamm och försoning, hittar man ofta redskap för att bättre förstå både sin egen situation och därmed människans natur. Skulle vi sortera ut alla dessa motiv ur den kristna tron eller ur vår psalmskatt, skulle vi bli fattigare.
Ulla Karlsson börjar artikeln med att säga att vi är inne i fastan. I år handlar Svenska kyrkans internationella arbete om att ”utrota hungern”. (Det hade varit bättre att skriva: ”utrota svälten” men vi förstår vad som avses). Hur kan vi, som bor och lever i västvärlden, med bibehållen ärlighet, säga till våra systrar och bröder i andra delar av världen, att vi inte har någon skuld i deras livssituation? Jag begriper det inte! Eller de många som idag slås ut i vårt eget samhälle, när de hamnar i kläm mellan olika försäkringssystem, trots att det finns pengar i aktiebolaget Sverige, som går för högtryck. Är problemet bara någon annans? Har inte jag en del i det, så länge jag inte protesterar?
Kan jag som människa, inför Gud, som är kärlek, med bibehållen ärlighet säga: jag är utan skuld?

Ulla Karlsson är anmäld till domkapitlet i Västerås stift. Nu utreds huruvida hon med sin artikel brutit mot sina prästlöften. Det kan kännas hårt. Men detta vet vi präster, när vi prästvigs. Vi lovar att följa kyrkans lära. Det kan ju inte bara vara tomma ord? Eller har vi blivit så individualistiska att vi egentligen lovar att följa vårt eget huvud? I så fall är ju vigningslöftena bara tomma ord.
Men även här faller det tillbaka på mig själv: är jag trogen mina prästvigningslöften? Skulle jag bestå provet? En viktig fråga att ställa och meditera över!
Debatt och diskussion är dock av godo. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig. I Dalarnas Tidning kunde man läsa häromdagen, att Ulla Karlsson själv sagt:

- Men allt jag vill är att skapa debatt …

Och debatt har hon ju uppenbarligen lyckats skapa.